Första advent.. igen...

Jag är inte emot förändringar... förändringar tar med sig förbättringar i någon form. Förändringar är bra... oftast... 

Det jag inte är så förtjust i är när alla typer av förändringar kommer samtidigt. Alla känslor åker rundbana på en gång... Som Gyllene Tider sjunger: " o så kommer alla känslorna på en o samma gång..." 

Då blir det tufft. Då blir livet kämpigt. 

Idag är det första advent och min familj har haft en tradition sedan 1998. Att delta i Betelkyrkans adventsgudstjänst. Det har vi gjort mamma, min bror och jag. Konstalationen har sett olika ut från år till år. Jag har missat en gång när vi tillbringade just den helgen nere i Göteborg hos Johans kusin. Min bror har varit frånvarande någon gång. Barnen har varit med till och från, med betoning på från under de senaste fem, sex åren.  Johan har varit med några gånger... tror att de går att räkna på ena handens fingrar... ;) Han var ingen man av kyrkan. 

En tradition med fokus på familjen och julkänlslan. En start på den månad då många av oss förväntansfullt väntar på julen... 

Men inte alla... för julen är inte en underbar helg för alla. De innebär mycket ångest och förtvivlan för en del... en helg som många väljer att tillbringa på arbetet eller utomlands. Vi som har det någorlunda bra tar för givet att det är en tid att fröjdas. 

Att sitta i kyrkbänken och lyssna på alla vackra sånger och känna hur håren på armarna reser sig upp när tonerna fyller kyrksalen är mäktigt. Mycket mäktigt. 

När kören avslutar med den sista sången, "Det är Advent" känner jag ett lugn, en igenkännande känsla från tiden då jag var lycklig... när jag var älskad av Johan... men inga tårar. 

I år är det andra året efter Johans död. Egentligen saknar jag honom inte i kyrkan, han hittade på alldeles för mycket bus där inne... utan det är stunden efteråt som saknaden märks så tydligt. 

När Johan och våra killar kommer upp på stan och vi går ut och äter med mamma. Alla hennes två barn med familjer. Alla barnbarnen är med. En fin start på julen. 

I år blir det inte som det har varit. Saker händer i allas liv som påverkar ens traditioner. Det behöver inte vara någon som dör... 

Livet är inte förutsägbart även om många kanske lever så. Allt kan hända och då får man anamma livet efter bästa förmåga... en svår uppgift för många av oss. 

Självklart är jag medveten om att muren kring mig kan rasa när som helst. Även om jag denna dag tog på mig lite smink för att dölja den där konstigt gråa färg som fastnat under mina ögon... de där påsarna... de där alla rynkor som plötsligt har dykt upp. Sminkade bort och sminkade på en fasad som förhoppningsvis skulle hålla genom gudstjänsten. 

Tårarna kom till julmusiken av Magnus Carlsson och Molly Sanden när jag satt i bilen på väg in. Inte egentligen på grund av musiken utan därför en Mercedes ML körde om mig. Johans och min älskade bil. Hans önskebil som han köpte till oss hösten 2011, tror jag det var... 

Där kom den i omkörningsfilen, inte samma fina svarta färg som vi hade men ändå... Dammen brast... eller det blev en spricka i dammvallen och vatten började sippra ut... 

Jag vill ju så gärna, så gärna få vara som alla andra... Glada eller ledsna, jublande eller sura, gnatandes på gubben, hålla handen när man strosar omkring och köper julklappar till barnen. 

Jag vill inte hela tiden gå omkring med en känsla av att vara annorlunda... 

Jag är annorlunda men samtidigt inte. Jag skrattar, jag gråter... Jag är glad och jag är ledsen... precis som alla andra... 

Men det hänger ett täcke över mig... som inte syns på ytan. 

Som Harry Potters osynlighetsmantel... den finns men syns inte... 

("Syns inte, finns inte... Syns inte, finns inte..." Från vilken film? ) 

Det var bara de tårar som kom denna dag... jag andades igenom känslodippen, satt i bilen och tänkte på allt positivt som ändå finns i mitt liv... OCH det är så mycket... 

Min/Vår familj!!! ❤️ 

Mina/Våra vänner!!!❤️

Jag har tak över huvudet, jag har inte behövt fly för att överleva. 

Mitt hem är inte bombat av IS, mitt hem är inte sönderskjutet av några idioter. Det finns inga landminor där jag bor. Det ligger inte krypskyttar bakom huset. 

Jag är trygg i mitt hem. Varje dag. Varje natt. 

Mina barn är trygga varje dag de går till skolan. De får mat och de har kläder för alla olika evenemang de ska på. 

De är älskade av så många och får uppleva kärlek varje dag. 

Trots att deras far är död lever de vidare. 

Vårt liv är "under kontroll"... 

Jag försöker tala om det till min trasiga hjärna och trasiga kropp. 

Ryck upp dig, fungera i grupp. 

Skärp dig... (då svarade alltid Johan: Särp dig sälv... med en läspande stil) 

Jaha, det är väl bara att vänta till huvudet läkt, tills kroppen lyssnar på signalerna från hjärnan och börjar fungera igen. 

Under tiden fortsätter jag att sova mitt på dagen, ta korta utflykter till civilisationen. (En timma bland folk = en sovstund på 2 timmar.)

Jag fortsätter att motionera och dansa. Går mina promenader. Fortsätter att inte dricka läsk och äta godis. Vilar med stickningen i knät medan huvudet långsamt ramlar bakåt och snarkningarna kryper upp ut genom munnen. 

Det här är också ett liv... ett annorlunda liv i landet utbränd. 

Ha en glad, varm första advent. 

... det andra minnet

Måste bara få dela med mig av dagens andra stora minne... ett mer positivt minne än det innan... :) 

En midsommarafton... solen går ned... En härlig dag avslutad med att tre vänner ligger på en klipphäll och hör vattnet klucka mot berget. 

Det är nästan alldeles tyst... Inget skratt eller tjohooo från båtar eller från festande människor. Alla har krupit ned i sina kojer... Alla utom vi tre... vi ligger där och samtalar... 

Vänner som har lärt känna varandra ute på sjön... Ett kärlekspar o en vän... 

Diskuterandes livets underbara men även mer svåra stunder... 

Barn, kärlekar, arbete, vänskap och... båtar... ;) 

Det börjar blåsa... från fel håll... 

Den där svärfadern hade haft rätt... igen... ❤️

Vi diskuterar hur vi ska göra ifall vinden ökar mer än vad SMHI och YR säger i sina prognoser... Vem som gör vad... 

Trygga i våra olika roller går vi till sängs... Kryper ned i våra båtar... 

En midsommarnatt... den sista i vårt gemensamma liv... Ett minne som är värt att bevara...

Minnen...

Minnen flyter upp med jämna och mindre ojämna mellanrum. 

Minnen som är energigivande och fyller bröstet med värme och med skratt. 

Minnen som stjäl den sista energignutta du har och känslan att vara den ensammaste varelsen på jorden intar kroppen. 

Minnen är bevis på att vi har levt, att vi har varit delaktiga i vårt eget liv men även andras liv. Att vi har varit med och skapat historia. 

Alla minnen är inte "goda" minnen men de finns där för att vi troligen ska lära oss något från dem, senare i livet. Kanske uppskatta det som var och forma vår framtid lite annorlunda än vad vi hade gjort om vi inte upplevt just det där. 

Klockan är 8:17 och jag redan har haft flera minnen swischat igenom hjärnan. Olika saker triggar olika känslominnen. 

Ett samtal fick mina tårar att rinna då jag fastnade i känslan att vilja ge upp... jag skrev om det igår. 

När hjärnan och kroppen bara inte orkar mer, när man kraschlandar och inser att det finns den där speciella personen som kan plocka upp mig från åkern inte finns längre... han som plockar ihop mig... samlar ihop mina delar... 

Det finns andra som står redo, beredda att springa ut mot det brinnande infernot för att rädda liv... mitt liv. 

Tyvärr tog det mig ett tag att inse att deras hjälp är kanske inte lika god som just hans men den fungerar. Det tar bara lite längre tid att ta emot hjälpen... 

Men att känna igen den där hopplösa känslan av kraftlöshet, tomhet, orkeslös och en så förtvivlad ångest var som att få ett slag i magen av Frank Andersson eller han den populära MMA killen The Mouler... 

En spark tillbaka ned i rännstenen... hur jag låg och kravlade i smutsen från gatan, som skräp... som ingen ville ha... 

Känslan av att ingenting kan få det att bli bättre... det spelar ingen roll vad andra gör, för det hjälper inte. Deras ord rinner bara förbi, fastnar inte... de fungerar inte som en livlina för hjärnan har gått i baklås... Det finns bara en lösning och det är att ge upp. Hela världen kommer må så mycket bättre om bara jag försvinner... allt löser sig, alla problem är ur världen... Ingen behöver oroa sig längre eller irritera sig längre... Allt löser sig om bara jag försvinner... de kan inte hacka mer på mig, jag behöver inte misslyckas mer, behöver inte kämpa varje dag... Alla får det så mycket bättre om jag dör... 

Andra som står utanför skakar bara på huvudet och tycker att det är själviskt... att man inte tänker på sina barn... Det man missar är att just där och då, i sina "sjuka" hjärna, är det just det man gör... 

Idag kom minnet upp från tiden efter Johans död... hur jag fick kämpa med demonerna som intalade mig att jag fick det bättre om jag kom till Johan... om även jag dog... för då behövde inte jag lida, mina barn behövde inte se sin mamma i tusen bitar, spridda över åkern... 

Jag kanske älskade livet för mycket eftersom jag lyckades ta mig tillbaka från avgrunden... Jag kunde till sist se att ingen mådde bättre av att jag dog... också... 

Men förakta inte dem som är fast i infernot... Kraften är stark och självkänslan bryts ned fort. Det hjälper inte med plattityder som att "tänk på barnen" eller "skärp dig, sluta tyck synd om dig själv". 

Det som jag upplevde var jobbigt var att ingen vågade lyssna på mig... De ville inte  höra att jag funderade på att begå självmord... att jag inte orkade leva utan Johan... att mitt liv var slut, att det inte fanns något ljus... Allt var kolsvart... Jag upplevde att jag fick ännu en börda på mina axlar då jag "inte fick tänka så"... MEN JAG GJORDE DET! 

Istället fick jag dåligt samvete och mådde ännu sämre... Så istället för att stärka mig blev deras förtvivlan och viljan att hjälpa ytterligare en tyngd i mitt sargade liv. 

I dag vet jag att de gjorde det av kärlek, av omsorg för mig och barnen. ❤️

Det här är ett vanligt problem i samhället som vi MÅSTE våga ta tag i. Det blir inte mindre allvarligt för att vi ignorerar det. Det är skillnad på dödstankar/dödslängtan och självmordstankar. 

Lyssna på vad personen säger. Lyssna på dess hjärta. ❤️

Självömkan... passande ord på mig

Vet egentligen inte vad som är värst...? När man har ork men en kropp som inte orkar och vill...? Eller är det när man inte vill/orkar och kroppen mår alldeles utmärkt... för en gång skull.

Det lättaste är nog när varken hjärnan eller kroppen har kraften att klara av det man borde göra... 

Jag trodde någonstans att jag skulle få tillbaka min kraft snabbt när jag blev återigen fullt sjukskriven... att energi skulle lagra sig på hög i mitt förråd. Lagras så att dörren nästan bågnade ut och hotade att sprängas av all den kraft skjulet lagrade... så fel jag hade. 

Jag sover, gäspar, går upp när barnen har gått. Jag gäspar igen, ser på dammet som måste jagas med snabeldraken innan jag börjar nysa också. Lagar frukost (te m honung) och spelar Candy Crusch. Gäspar... nickar till och gäspar igen... Inser att jag inte har gjort mitt drag i spelet för jag har tagit en lite "nap" från det att jag gått upp tills det att jag ska sova förmiddag... 

Hur många gånger kan man sova på en dag...? Är det normalt att gäspa som jag gör...? 

Hur kan man bli trött av att gå en ynka liten promenad på 3-4 km...? 

Åka och handla är så uttröttande att jag nästan somnar till vid rödljuset...? 

Mitt liv är en kombo av sorg, saknad, glädje, ilska, kreativitet, egen tid, motion, dans, filmvisning på filmvisning i min säng och lite stickning... 

Läkaren rekommenderade egen tid, sömn och motion. Problemet är att jag tar ut mig för mycket så att kroppen inte lagrar energi... den gör över med det för snabbt... 

Moment 22... :( 

Som jag sa till min väninna idag...

"Jag ger upp!" 

Men vad betyder det...? Hur kan man ge upp? Kan jag ge upp? Och vad innebär den känslan...? 

Jag vet ärligt inte... för ta livet av mig är inte ett alternativ... Det har jag redan konstaterat. 

Jag älskar mina barn alldeles för mycket för det och jag tror att jag älskar mitt kommande liv för mycket för det. 

Men när kroppen inte orkar... när lungorna hela tiden är fyllda med betong trots ökad medicinering är det jobbigt att vara aktiv... när kroppen säger nej behöver hjärnan vara super stark för att få igång den där slöa, säckpotatisen. 

Har jag en super stark hjärna?? 

Svar: Nej! 

Sonen kom in förut och frågade vart jag skulle åka... Åka? Ja, vi skulle ju dra ut kupéfläkten för att du skulle åka någonstans... 

Blankt... totalt blankt... Kände mig som en guldfisk, simmandes i en rund skål... kanske jag kommer på det under nästa varv... nästa gång jag kommer runt till barnen som står där och pratar... Blubb... blubb... blubb.... 

Jag börjar undra som det är något allvarligt fel på mig... förutom att jag förlorade min man, blev ensam, kämpar med att hålla huvudet ovan vattenytan, lirkar med tre tonåringar vars behov ser vääääldigt olika ut, äger en skitastma from Hell, har en hjärna som brunnit och lyckats med att misslyckats med mitt jobb... Ja, ska vi lägga till den ekonomiska oro som hänger över mig nu när sonen närmar sig 18 års dagen och hans barnpension disappear...? 

Å visst är livet härligt att leva... så säg... 

Nää, jag är inte bitter, jag inte... 

Karljävel, var du tvungen att ta ditt sämsta beslut ever...? 

Det är nu jag har lust att vråla... "May you burn in hell" men det gör jag inte... Han är säkert redan där efter att tillsammans med Ulf har jagat alla änglar där uppe och dragit för många sexskämt med vakten till pärleporten. 

Man kan liksom inte vara arg på Johan för länge men man kan sakna den skiten... väääääldigt läääääänge. ❤️

När ska själen sluta skoja med en....

Mitt i vännens liv kommer hon hem och mannen har ordnat med en matlåda och fixat så att barnen sover borta... middag för två, vacker duk, levande ljus och inga barn som drar i byxbenen... kanske en tur till ett köpcentrum för inhandling av presenter till de kommande födelsedagarna... tid för de slitna föräldrarna att se och vara med varandra... 

Minnen kommer upp från alla våra resor till den stora huvudstaden... jul och sommar... Julklappar och besök på Grönan utan barn... leendes gående på Strandvägen, hand i hand... suktande efter de fina båtarna... Lyckliga... 

Middag ute på stan med goda vänner... sushi... skratt... klappar i påsar... planering inför båten... en stillsam promenad tillbaka mot vårt hotell där vårt hörnrum väntade på oss... 

Kanske skulle vi kunna följa med, Johan och jag... gå där och strosa i affärerna... hand i hand... provandes alla kläder som Johan valt ut men jag förkastat tills vi kommit in på Sisters... där självförtroendet ökar med flera hundra procent av den fantastiska expedit Petra som får mig att inse det självklara... alla förslag hon tar fram är i princip lika som de Johan har velat se mig i... ❤️

Kanske kunde vi ordna barnvakt och få vara för oss själva en stund... bara han och jag... tillsammans med vännerna... man & fru-tid... 

Träklubban slår hårt i pannbenet när det går upp för mig att jag, återigen, har fastnat i minnenas dröm... drömmen som aldrig kommer att bli sann igen... drömmen om en framtid med Johan... 

När ska själen läka så pass att man inte blir överraskad hela tiden...? 

När ska hjärnan sluta lägga upp verkliga minnen som själen vill fortsätta leva i...? 

När ska jag kunna se det innan det händer...? Vara förberedd.... 

Korta microsekunder av lycka och glädje... Korta sekunder där Johan är lika levandes som han var innan han for på den där resan norr över... Korta stunder där jag åter lever i min parallella värld där allt är som förut... i mitt riktiga liv... 

Livet där vi bråkat, älskat, vrålat, skrikit och... och... och levt... ❤️

Jag kan fortfarande ställa mig frågorna:

"Hur kunde detta hända mig? Hända oss? Varför? Hur blev det så här?"

Jag vet att Johan är död och aldrig mer kommer möta mig i detta liv... 

Jag vet, för jag är, vid de flesta stunder, vid mina sinnesfulla bruk... 

Eller kanske inte... 

Jag sover flera gånger varje dag... orkar ingenting... blir trött av att åka och handla... det räcker att något av mina underbara barn är lite grinig på morgonen för att hela min dag haltar... jag vill sova när jag sitter i bilen... det är så sjukt... att ligga i sängen en hel dag när huset förfaller under damm, smutsiga kalsonger och tomma mjölkpaket...

Var är den där stöveln jag skulle behöva för att sparka mig själv där bak...? 

Problemet är väl att jag inte kommer orka sätta på mig den och svinga benet bakåt... Får väl leta i tidningen efter en sådan där "Hyr en pensionär" för att får jobbet gjort... 

Hur kan orken bara försvinna...? Är det hål i min själ...? Är det hål i denna ståtliga, förfallna, mjuka kropp...? 

Finns det någon form av gegga som man kan använda för att täppa till alla hål där det läcker ut energi...? Kroppslig silikon eller bodypaste i en sådan där tub som man pumpar ut i en spruta... 

Det är kanske det nya... Bröstsilikon och Botox, släng er i väggen... Nu är det kroppspaste som gäller... Min nya affärsidé! ;) 

Det är tur att det finns människor som kan förstå... som orkar lyssna på mitt ältande... som orkar finnas här bredvid och som också saknar honom... som saknar den jäveln lika mycket som jag gör... 

Det är så skönt när Johans arbetssambo ringer och pratar... berättar om sitt liv och sin saknade vän och kollega... berättar om sina minnen från deras tid tillsammans... delar med sig av sin saknad men också av sin glädje... 

Jag får behålla en del av Johans liv som han hade borta från detta hem... Han lever vidare... trots att han passerat ugnarna på krematoriet och ligger nedgrävd vid minneslunden vid Axbergs kyrka... Död han är men lever genom oss och våra minnen han gör... 

... men kan jag fortsätta leva trots att jag har honom med mig...? 

Kommer han stöta bort mitt "nya" liv...? Har jag fastnat i detta mellanliv...? Kommer jag att "gå vidare" och få ett meningsfullt liv...? Kommer jag sluta gråta eller kommer det sluta göra ont av saknad...? Finns det något som kan fylla tomheten...? 

Svar: Ja! 

Det kommer jag men det kommer ta tid... Det jag insåg för ett tag sedan är att detta "mellanliv" ÄR mitt liv... 

Mitt liv har inte pausats... det står inte på vänt... Växeln ligger i och hjulen snurrar... vi rullar... 

Det rullar och har nog rullat sedan den 20/3 2014... dagen efter hans död... fast på låg fart utan något klar riktning... GPS'n stod och blinkade och hade ingen kontakt med satelliterna... ERROR!

Då och där trodde jag att handbromsen låg i och att någon hade fäst bogserlinan från min bil till ett träd... det gick inte framåt... inte en millimeter... 

Livet var slut i och med att Johan tog sitt sista andetag där i det kalla, norrländska vattnet... när han dog ifrån mig... ifrån sina barn... ifrån alla som älskade honom... hans familj... oss... ❤️

Idag, snart 20 månader senare, rullar livet vidare men livet inte lätt som en plätt... det är inte optimalt... men det är ett liv som innehåller många viktiga parametrar... 

Våra älskade barn, vår familj... våra vänner och mina nya vänner, som jag aldrig skulle ha träffat om Johan levt... 

Det jag kan säga till er som nyligen förlorat sin älskade är att det blir ljusare... kanske inte strålade vitt vitt men ljust... 

Ljusgrått är fortfarande grått men ljusare än mörkgrått... Sen har vi ju alltid femtio nyanser av grått... ;)

Det finns många nyanser av ljust och det tar olika lång tid att komma fram till det riktigt ljusa... Det ljusa som innehåller allt... glädje, sång och skratt men även saknad och sorg... till det som vi kallade liv... livet vi levde och tror att vi ska komma tillbaka till... 

Kanske är det regnet som gör mig lite nere... vattnet som inte rinner ut i diket och ned förbi garaget för att betongröret har mosats... mosats av traktorn som var här och grävde dräneringen på baksidan... mosats så att vattnet är kvar i diket och ökar i mängd... höjer sig mot kanten av diket... 

Jaha... som min vän skulle ha sagt... ännu en sak i en änkas liv som måste åtgärdas... som hängrännorna på huset... som är fulla med löv... så att vattnet inte följer med ned i dagvattensystemet... 

Jaha... 

Vilken tur då att man har en far och en svärfar... Svärfädrar som kan och vet... 

Thank God for them!! ❤️

Fars dag...

Då är en sådan där dag framme igen... En dag som många tycker är mysig och man firar och sällskapar... Vilket man ska och bör göra... 

Det är bara ett problem för oss som saknar en pappa att fira... 

Det blir skrivet en på näsan hela tiden genom tv, Fejjan och andra sociala medier... Fira Far! 

Man kan få svälja både en och två gånger... vilket är i sin ordning... 

Men Fars dag är här och snart över... Den har "gått bra"... 

Johans syster och mellangrabben gjorde kvällen med sina galenskaper... Många skratt i sann Johan-anda... Det gjorde inte så ont att åka till svärföräldrarna på kvällsfika trots att det var dagen till ära dukat i finrummet... 

Genast kom vi att diskutera hur vi brukade sitta när Johan levde... hur han och hans syster inte fick sitta bredvid varandra för att det blev så mycket bråk... även i vuxen ålder... 

Vi satt nog på våra "vanliga" platser men ikväll blev det som sagt inte tungt... inte tyngre än vad vi är vana vid... trots att vi inte hade någon pappa att fira förutom svärfar... 

Middagarna hos dem har blivit färre även om vi inte medvetet har valt det så men när Johan levde hade vi vår båt hos dem... Vi var där nästan varje helg under våren för att ordna med båten medan svärmor lagade mat och vi fick bli lite bortskämda... 

Idag ser det annorlunda ut... :( 

Båten är nere i hannen på heltid då den är för stor att dras hem... Barnen behöver ingen barnvakt längre på samma sätt som tidigare... 

Många saker blir annorlunda... vilket det troligen hade blivit även om Johan levt... men han hade i alla fall funnits i våra liv och det faktumet kan vi aldrig ändra på... 

Därför blev det extra viktigt att åka dit ikväll... till Johans föräldrar och till mina svärföräldrar... till barnens Famo o Fafa...

Min pappa, Johans älskade svärfar ❤️, fick stryka på foten denna Fars dag men han kommer hit i veckan och hjälper mig med hängrännor och stuprör... Jag får krama extra på honom då... och servera gott kaffe med kaka... 

Johan och jag har aldrig varit mycket för att fira sådana dagar som Mors dag och Fars dag eller Alla hjärtans dag... Vi har nog strävat efter att uppskatta våra kära hela året... 

Nu kan vi lägga ännu en Fars dag till handlingarna och börja planera inför julen... den andra utan Johan... 

Vissa delar av kroppen vill fly... strunta i allt och bara krypa ned i en dvala alla dagar kring jul... 

En annan del vill fira jul som vi brukade men så blir det aldrig mer... 

Vi måste, som i allt, hitta vårt sätt att fira så att det blir en bra högtid men många skratt och mycket känslor... tårar av sorg men också av glädje... 

Som jag har sagt tidigare, detta är inte det liv jag hade och önskade men jag är satt att leva det... då får jag göra det bästa utifrån mina förutsättningar... men det är ingen som har sagt att det kommer vara lätt bara för att jag har funnit en viss acceptans... eller för att jag är stark och framåt... jag klättrar uppför backar varvoch varannan dag... 

En trött änka lägger sig nu i sängen och slår på tv'n... kroppen är slut, hjärnan kokar snart och ögonen är en aning simmiga...

Energigivande dag men hålen i själen är stora och det läcker ur kraft och energi snabbare än det kommer in... 

Vad tar jag med mig från idag...? 

En fin krans på dörren som resultat av terapiarbetet hos Jordnära i Närkes Kil och en massa skratt... dels från dansgolvet då bror och jag försökte få till det tekniska på träningen men också skratt från matbordet när Johans syster tolkade mellansonens "ryska"... 

"Sug tablett, din feta get.... "

Vad vore man utan sin familj...? 

Må kraften vara med er... ❤️

Skit, skit, skit... och änkors klagan...

Skit, skit, skit och änkors klagan... Varför ska det vara så svårt att bara gå vidare...? Släppa det förflutna och se framåt... Då menar jag inte att aldrig vända om och bara gå framåt... jag menar att gå framåt men ha med sig livets ryggsäcken... 

Ryggsäcken är så full den kan bli för tillfället... men bäraren är så trött att det tar all energi att kliva ett steg mot framtiden... 

Hur lång tid ska det ta innan man får känna den där spirande känslan igen...? Känslan av att vara älskad... känslan av att vara någons käresta... stå i den personens mitt... i centrum för hans blickar och kärlek... 

Och där kommer tårarna igen... 

Skit, skit, skit... det är så svårt att släppa känslan av allt jag just beskrev då jag redan fått upplevt det... med Johan... 

Orsaken till dagens gyttjehål är troligen nattens dröm... :(

Att vakna, liggandes som om man håller om någon... någon som alltid legat bredvid mig i vår gemensamma säng... Drömma och sedan vakna och inse att kroppen ligger som om jag höll om någon men det finns ingen i min famn... ingen som håller i min hand... ingen som värmer min kropp... 

Hatar drömmar som får mig och min kropp att minnas så innerligt hur det var att man inte vill vakna mer... vill bara fortsätta sova... fortsätta vara tillsammans med sin man trots att drömmen i sig inte var speciellt trevlig... 

Jag får nog be min käre make att ta ett steg tillbaka om han inte kan ge mig mer energi och styrka... för det är vad jag behöver för att orka med allt i mitt liv... 

Just nu kommer energi in men lämnar mig lika fort... 

Egen tid, motion och vila var läkarens order... men vilken tid det tar att återfå känslan av styrka och kraft... 

Styrka och kraft att stå emot elakheter och ovilja, energitjuvar och orkeslöshet... 

Styrka och kraft att orka leva utan Johan och leva i mitt nya liv... 

Styrka och kraft att fortsätta leva... vilja och orka... 

Jag vill ha kraften att se allt det positiva i livet och inte fastna i taggtråden hela tiden... 

Vill så mycket men står mest still och trampar... 

Ska det vara så svårt...?