Vilken dag.. vilken kväll...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 19 mars · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:

Vilken dag... Vilken kväll... 
Så mycket kärlek, så mycket vänskap...
Så många skratt...!!! 
En stor bemärkelsedagsfest fast personen för allt firande saknades men trots att alla känner sorg o saknad så ekade samtalen o skratten...

Allt från släkt o barndomsvänner till nyfunna vänner... 
Tonåringar i "illaluktande" diesel kläder i hela soffan...  Vänner till barnen som stället upp för sina kompisar när det är som tyngst... 

Minnena flödade... Minnen från förr, minnen från semestrar...
Minnen från mitt samtal för ett år sedan där jag var tvungen att berätta att Johan/Emil dött...
Alla minns exakt var de var, vad de gjorde o vad de sagt... 

Vi minns alla denna man så tydligt... Hans goa ansikte, hans snällhet o omtänksamhet, hans uttryck o hans gudomliga skratt... 

Dagen började tungt med tårar som rann då jag läste allas kommentarer på fejjan, kände stödet men oxå sorgen...
Jag kan bara säga att dagen slutade underbart...

Puss o Kram Godingar!!'
Känn er älskade o kramade!!!" 

Hur väljer man att "fira" en årsdag av sin mans död...? I ensamhet... tillsammans med andra... sätter ett ljus... 

Jag valde att öppet bjuda in till en minnesstund under kvällen den 19 mars... en inbjudan att komma och ta en kopp kaffe vid vårt köksbord denna kväll... denna dag som många av oss har gått och väntat på... oroat oss för... 

Det började med att Johans ena kollega kom och satt med mig i solen... där vid förstubron som vi suttit många gånger sedan Johan dog... Vi satt där och njöt av solen, njöt av att faktiskt inte känna den där förbaskade smärtan vi upplevt så många gånger innan... tiden direkt efter dödsfallet... 

Nu fick vi sitta och prata utan att tårarna rann... inte för att det skulle ha spelat någon roll... jag har kunnat gråta inför denna man och hans fru... och jag tror det är likadant åt andra hållet...

En stund genom memorylane... goda som dåliga... jobbiga som lätta minnen... Han la ned ett hjärta ute vid "Johan" tillsammans med rosor... till Bubben... 

Sedan kom nästa kollega... underbara P som ställt upp i vått och torrt kring båten och varit ett enormt stöd under detta skitår... Han och hans sambo har många gånger funnits i båten bredvid när vi har varit ute sjön.... de och alla andra båtvänner... 

Efter detta började det droppa in människor och det fortsatte under hela kvällen... Våra föräldrar, våra syskon, vänner... nya som gamla... våra grannar... Johans kollegor... Vilket gäng...!!!

Så otroligt mycket kärlek och värme spred det sig i vårt kök... Och när ungdomarna ramlade in så trodde jag hela mitt hjärta skulle spricka av kärlek... Långa och korta kom de... slog sig ned i soffan... hämtade fika och kaffe... killar och tjejer... De fanns där, när en vän skulle få uppleva årsdagen av sin pappas död... fanns där och gjorde den dagen till "normalare"... det är vänskap...

Plötsligt dök två från min sorgegrupp upp i hallen... en överraskning vill jag säga... en rolig och underbar överraskning... Med en tändare i hand så gick vi ut och tände en rislykta... lät den stiga upp mot himlen... mot Johan och denna gång sparkade han inte ned den... 

Vilken kväll!!! 

För mig fanns det inget annat sätt att genomlida denna dag... fanns inget annat alternativ... att få leva och dela är det enda rätta... i alla fall för mig... med vänner och släkt, med dem som är nära och kära... 

Några dagar senare upptäckte jag denna vackra sten i vår damm ute hos "Johan"... Att våra vänner kommer och fyller på stenar och hjärtan visar bara att Johan alltid kommer vara kvar i våra hjärtan vad än framtiden kommer erbjuda oss... 

Våra hjärtan är så stora att vi kan älska många själar... det finns inget stopp eller ett visst antal... 

Så fortsätt komma och lägga er prägel på "Johans damm"... fortsätt fylla på och fortsätt visa oss att han finns i era hjärtan... visa våra barn att deras pappa är ihågkommen... inte bara av oss utan av många, många andra...