Jag vaknade på natten mellan den 18 och 19 mars... Ont i magen, huvudet snurrade...
Kändes som jag ville kräkas, jag hade svårt att andas... ångesten rev inuti... Jag gick upp och gick ned till köket... drack vatten, gick in i badrummet men kunde inte kräkas... till sist satte jag mig i sängen, bullade upp med kuddar så jag halvlåg... I med hörsnäckorna och satte på ljudboken... Till sist somnade jag men sov väldigt oroligt...
Bland det första jag säger när jag kommer in på jobbet är att jag har haft gallstensanfall a la gallstensanfall och sovit uruselt... Timmarna rullar och mitt "God Morgon" sms till Johan får inget svar... Vid lunch skickar jag ett till... "Goooooood Lunch" men även det blir obesvarat... Tänker i mitt stilla sinne att han återigen har "glömt" sin familj och lever livet där uppe på fjället...
Sen kommer samtalet från M som undrar var Johan är... när jag säger att han är och åker skoter i Arjeplog, ändras hennes röst... Det har hänt en olycka, en skoterolycka där uppe... Det är lugnt, svarar jag och säger att jag ska ringa Johan för att kunna lugn ned henne... Han svarar inte utan jag kommer direkt till svarsbrevlådan vilket är väldigt ovanligt... Mitt inre fryser och jag tänker snabbt för mig själv vem jag kan ringa till... Hans vän J har ju kommit hem idag och skulle ju möta upp dem på fjället... När han svarar så hör jag på hans röst att något har hänt min man...
Jag fattade direkt... ändå försöker jag liva upp situationen med att säga " ska jag vara orolig?"... Jo, Sarah, det ska du... vi hittar honom inte... man tror att han gått genom isen...
Där stannar min värld... där och då dör fru Sarah Emilsson... Min man är borta, saknad...Ett litet hopp spirar långt in i mitt hjärta för visst har man hört om de där fallen, där någon har överlevt en längre tid i vattnet, där kroppen kylts ned och allt mer eller mindre har stannat av för att sedan komma igång... De där historierna man läser om i Allers...
Jag får prata med en polisman som rakt och krasst informerar om att Johan har varit saknad sedan klockan 8:00 och klockan var då någonstans runt 14:40... Allt hopp försvann för mitt logiska jag fattar att man överlever inte en sådan sak uppe på Hornavan... Man kan inte komma tillbaka om man varit nedfrusen i så många timmar...
Efter detta samtal kan man tro att jag faller samman och skriker, så där som de gör på film men inte Sarah Emilsson... Hon går ut till samordningen och berättar för B att Johan gått genom isen med skoter och de har inte hittat honom... Att vi skulle få dra i gång vår krishantering som vi suttit o pillat med inför besöket från AMV... att det skulle gälla mig själv och min döda man... det kändes obegripligt... Jag går in i loungen och börjar ringar runt till alla... svärmor som springer ut från Mariebergs köpcentrum, min mamma som inte förstår utan blir bara ombedd att packa en väska för det har hänt Johan något... Pappa förstår allvaret och jag hör på hans röst att det värsta har hänt... Han fattar...
Ut från kontoret mot bilen och vem brukar jag ringa vis akuta situationer... Jo, Johan men honom har de inte hittat... Hans kollegor... Jag ringer P som säger nej, nej, nej, nej... inte Johan... Jag ringer min bror som inser situationen och säger att han kommer... Jag ringer tillbaka till M och berättar det omöjliga... hennes barndomsvän och min man är troligen död... borta..
På vägen hem försöker jag få ta på vår äldsta son som inte svarar... paniken växer då det står på nätet att en Örebroare, 41 år gammal har gått genom isen med skoter...
Minns hur en annan tonåring var kvar på skolan och inget visste när hans pappa precis dött... många andra visste men inte han...
Jag ville inte att vår son skulle få uppleva det... få veta att hans pappa var död genom rykten... jag försökte få tag på rektorn men då ringer L tillbaka... Med en iscool röst ber jag honom komma hem direkt dådet har hänt något, en släkting... ville inte, vågade inte ha honom i en A-traktor på väg hem med tankar om att hans pappa dött... jag ville ha hem honom hel... Minns att han sa att han hade en till lektion men jag lovade att jag skulle förklara för hans mentor senare...
De andra två sönerna fanns på nästa skola... in på parkeringen... ringer för att försöka få tag på dem och en svarar, den yngsta... han sitter redan på skolbussen på väg hem...
In till mellansonen som fortfarande har lektion och han blir ställd då jag kommer in... Drar samma visa för honom och ber honom gå ut o klä på sig så ska jag bara prata med hans fröken... Tur om en tok så står båda sönernas fröknar där och får det tragiska beskedet av en super stressad men iskall mamma... en mamma som börjar inse att barnens far är död... hennes man är död...
När vi går ut till bilen ser V på mig och frågar vad som hänt... Är det pappa? Att ljuga för honom kunde jag inte så jag svarade att ja, det har hänt pappa något men jag vet ingenting mer...
På vägen hem ringer J och säger de där orden som jag inte ville höra... Sarah, Johan har förolyckats... vi har hittat honom... Okej, då vet jag, svarar jag och fortsätter bilfärden hem...
Iskall, stel och totalt kontrollerad sitter jag bakom ratten och ska ta mig hem till vårt hus där jag måste berätta för mina barn att deras älskade pappa dött i en skoterolycka... det har snöat hela dagen, det är blaskigt av allt salt och när vi svänger av stora vägen sladdar bilen som en vante... Jag hinner tänka: ska vi också dö... samma dag, i en bilolycka... men jag lyckas hantera bilen och ta mig hem...
Vi kommer hem alla nästan samtidigt... N med bussen, V med mig och till sist kommer L med sin traktor... Vi sätter oss i soffan, L står och jag berättar rakt och tydligt att pappa har gått igenom isen... Är han död? frågar den äldsta och jag måste säga ja... ja, deras pappa är död... min man är död!
