Vi lämnar 2015...

Då har vi kommit till dagen då vi släpper 2015 och vandrar in i det okända... 2016... Vad kommer det att erbjuda...? 

Massor hoppas jag... Jag tänker lite... Vad skulle kunna hända...? ;) 

Kan det bli värre än 2014/2015...? 

Jo, visst kan det bli sämre på många olika sätt... Fler kan dö, fler kan och kommer troligen bli sjuka, folk skiljer sig och annat skit som livet kan erbjuda... 

Allt det kan hända... 

MEN... det finns såååå mycket trevligare saker att tänka på... 

Fler vänner, flera sammankomster... mycket bugg med dessa nya vänner... Vem vet...? Någon, inte jag, kommer kanske gifta sig, någon kanske får barn... Någon tar körkort och mamman får en privatchaufför... ;) 

Många fina och trevliga fikastunder, kanske kommer det lokala fiket att börja med en handarbetskväll... så många roliga uppslag jag har... 

Jag fick just upp vår nyårsbild från 2013 på Fejjan... en påminnelse om vad jag gjorde 2013, denna dag... Som om jag någonsin skulle glömma... ❤️

Gör det ont...? Nej, det gör det inte... Saknar jag honom...? Självklart gör jag det... ❤️

Undra vilka minnen jag får från idag/ikväll...?

I en stuga i Sälen med våra fina grannar...

Grilla korv med sonens flickväns familj till lunchen, slalomåk i en backen som såååå saknar snö... Har aldrig upplevt så lite snö i dessa fjäll... men folk ger inte upp för det... Det är fullbokat här uppe... 

Kanske speglar det vårt samhälle... Att många av oss människor inte ger upp i första taget... flera av oss tartan sig det nya. Vi anpassar oss till vad livet erbjuder oss... 

"Ingen snö...! As nice...!!!" ;) (internt skämt) 

Sitter i skrivande stund i Toppstugan, Hundfjället och ser många familjer komma in från blåsten och kylan för en kopp kaffe eller en smaskig kopp choklad... och delikata bakverk. 

Så många gånger vi har gjort det under vårt gemensamma liv, Johan och jag... I olika konstalationer... men oftast med vår andra familj... Det går inte att undvika att jag saknar de stunderna... de människorna... ❤️

Nu sitter jag ensam men jag är väldigt nyfiken på med vem jag kommer fika med här under 2016... Vilka fina minnen kommer att landa i min bank av memories...? Skratt och tårar kan jag gissa på... av glädje och sorg... roligheter och besvikelser... 

För det är ju livet... Ingen promenad på enbart rosenblad... tistlar och brännässlor kommer finnas bredvid och på min väg... 

Jag vet att jag har ett 2016 som kommer bli skakigt på många sätt men har jag "klarat av" att komma ur mörkret och blåleran efter Johan, min man och barnens far... Ja, då kommer jag komma ur den väntande krisen också... med nya sår och ärr... Vem vet, det kanske är värt varje ärr, varje hårt ord... 

Jag har vilat och sovit... gråtit och ältat... vänt och vridit på alla möjliga stenar på min väg sedan oktober månad då det blev för mycket... 

Någon klar och tydlig stig kanske jag inte ser genom den snårskog som väntar mig men hur svårt kan det vara...? 

Vad skulle kunna hända mer än det jag redan tror ska komma...? Det som gnagt i mig under dessa månader... 

Kan det vara värre än att få det där telefonsamtalet, där J talar om för mig att Johan är död...? Att min älskade, knäppa man inte finns bland oss mer... att barnens pappa dog där på isen... 

Nej men jag tror inte det... Jag tror att jag drabbats av det näst värsta... att ens partner dör... Det värsta hoppas jag inte att jag ska få uppleva... att mina barn dör ifrån mig och deras egna familjer... ❤️ Det naturliga är väl ändå att jag dör före dem... men det får hemskt gärna gå ett par 40 år... ;) 

Så, 2016... jag är redo att tampas och glädjas med dig... 

Välkommen vid midnatt och jag hoppas att du erbjuder mig allt och lite till. 

Från mig, till er alla... 

Gott Nytt År! ❤️

Tacksamhet...

Tacksam och ödmjuk inför livet, är dagens känsla...  

För mig innebar lycka ganska många olika saker innan den 18/3 2014... 

Många saker kunde göra mig lycklig... göra oss lyckliga... lyckligare... 

Vi var en hel familj, vi var friska, vi klarade att betala räkningar och ställa mat på bordet till våra barn... kläder på kroppen och i garderoben... 

Vi hade tekniska apparater och olika maskiner som gjorde vårt liv både roligare och lättare... 

Vi hade vänner som orkade umgås med oss, ville/orkade resa på semester med oss och kom förbi och fikade... 

Vi bråkade, blev sams, bråkade igen... blev sams igen... 

Kände och levde... "hatade" och älskade... och älskade igen... 

Vi köpte en nyare båt till vår familj som vi såg fram emot att få styra ut på Vätterns ljuvliga vatten... som vi längtade och så lyckliga vi var... 

Det slog mig idag, 28/12 2015, att begreppet lycka är så föränderligt... ingenting nytt under solen men idag stannade jag upp och slog samman mina två hjärnceller och funderade en stund... 

Vad är lycka idag? För mig... Sarah Johanna Emilsson fd Wiklund från Stora Mellösa... 

Lycka för mig är att sitta med en kopp te, tillsammans med en god vän och handarbeta medan vi pratar om våra liv... innan och efter katastrofen... 

Spekulerandes i framtiden, "den nya mannen" och när ska han komma ridande in på sin vita häst, be mig slänga ned mitt långa hår och "rädda" mig... från änkelivet... och hur kommer jag att reagera...?!?!? Herre Gud, det är över 20 år sedan jag flörtade med en annan man... en annan man än Johan... 

Lycka är också att få drömma sig bort... till en pool med altangolv, drinkar och sol... 

Lycka är att planera en resa till fjällen med vår Majsan m hennes underbara familj... över sms för vi tyvärr inte hinner ses just nu... Sport eller påsklov eller inte alls... Att planera, prata, drömma med vänner är också lycka... ❤️

Lycka är när sonen får följa med till fjällen med våra vänner... se honom "spinna iväg" i 120 innan de ens backat upp på uppfarten... lycklig och glad för att just han fick följa med just dem... och att den bättre begagnade brädan är fettbra får ses som lite extra lycka!!!  ❤️

Lycka är när sönerna packar ut all den "Gunbrittade" återvinningen till bilen... följer med och slänger skiten... 

Lycka är när vi tillsammans går i affären och blippar varor... diskuterar maten inför nyår... 

Lycka är att de faktiskt "hänger" med sin mamma... fyller ut tomheten efter deras pappa i deras mammas liv... ❤️

Lycka är när familjen är samlad och äter middag tillsammans... ❤️

Lycka är när kroppen orkar och hjärnan inte blinkar ERROR... 

Lycka är att bli sedd, hörd och kramad på... ❤️

Små saker som jag tog för givet innan... små detaljer i vårt "vardags-perfekta" liv som jag sällan eller aldrig tänkte på som lycka... 

De små sakerna är idag källa till glädje och lycka... 

Jag känner mig otroligt tacksam och ödmjuk inför mitt och barnens nya liv... 

Med den erfarenhet som livet har gett oss, vare sig vi ville det eller inte, så känns det som att med vårt stöd runt omkring oss, kan vi möta vad som helst... 

(Håller fingrarna i kors, för känslan av att vara "lycklig", ha en bra dag, är skrämmande. Tänk om blixten slår ned från himmelen... Sist jag hade en sådan good feeling dog min man...)

Glädje fyllde huset men kunde inte kväva tomheten...

Julafton har passerat med paket, god mat och många skratt. Värme från brasan i sann pappa Johan-anda trots att allas kroppar lätt värmde upp huset... men eldas ska det... 

En dag som jag inte riktigt visste hur den skulle bli och hur den skulle sluta men "julen" började bra...

Umgänge med grannar dagen före doppardagen har blivit en tradition genom åren. 

I år tror jag dock att det blev skinka kvar och det är väl tur då Coopan i Lillån la ned för X antal år sedan... Det har hänt flera år att herrn i huset fått åka dit för att fylla på skinkförrådet på julaftonsmorgon... 

Det gjorde inte ont att sitta vid grannarnas köksbord denna kväll... kanske var det för att det stod ett nytt fint bord inför julen... Vem vet...? 

Jag verkligen "älskar" att sitta där med vänner och grannar, inte bara de som bor i huset utan andra i vår fantastiska by. 

Prata, skratta, smaka värdens skinka och prata lite djupare som sonen ansåg att vi alltid gör... 

Tänk vad lite värme, lite "kärlek" och goa skratt kan göra i ett trött, kallt hjärta... En julklapp från en ny vän var som grädde på moset och fick mig att känna mig beredd att ta emot julafton...

Å julaftonen kom... med ett stort fat med godis från vår älskade granne... en tradition som gärna får fortsätta i evighet. ❤️

Köket intogs av mig och... mig... små förberedelser som vi alla pysslar med innan tomten kommer med alla stora klappar... 

Släkt och vänner intog huset efter hand... Åter igen kom en vän med en liten present och en varm kram. Den kan jag leva länge på... sådant betyder så mycket... 

Som det fina ljuset som stod och lös i ljushuset ute vid "Johan" när jag kom hem härom dagen... Det värmer mitt hjärta att ni kommer med påminnelser om livet. ❤️

Julaftonen blev en fin dag och kväll. Barn och vuxna som lekte så att husets väggar skakade... blandade åldrar från 5 år upp till 68 år... Springandes, räknandes, stojandes genom alla rum... 

Julen börjades nere på trean och julaftonen avslutades där också... åter smakandes på värdens skinka... ja, hans julskinka... ;) 

Men som sonen konstaterade i bilen idag, på väg till rean... Hur trevligt vi än hade det på julafton, så fanns det en tomhet över allt... en saknad... 

Å så kommer det nog alltid att vara... även när våra hjärtan har läkt så kommer saknaden alltid finnas där... för hur kan man glömma Johan...? 

Varje gång jag ser honom på kylskåpet där mamma har satt upp hans fotografi, så kan jag inte låta bli att le... :) 

För han var en sann glädjespridare och det kommer han fortsätta vara... från andra sidan... ❤️

 

Det närmar sig jul...

Julen närmar sig med allt vad det innebär... 

Många upplever stress och stök dagarna innan galenskapen kulminerar. Alla måsten och alla listor som måste prickas av för att det skall bli en riktig jul... 

Men vad är en riktig jul då..? 

Blir det inte jul om man inte har allt som står på listan, om man inte lagar all maten själv, om man inte skapar sina egna julkort, vilket jag själv älskar att göra...? 

Hoppar julen över denna familj om jag inte lyckas fixa allt...? 

Julen ska handla om gemenskap och kärlek. Familj och vänner, släkt och umgänge. Oftast så upplever jag att det finns gräsligt många måsten/bör-krav men väldigt få vill/önska-krav inför och under en julhelg... 

Varför gör vi så...? Varför är vi så...? 

Är ytan så viktig...? Jag har varit en aningens så men jag/vi slutade för några år sedan... (läs 2009) 

Hur mycket vi än älskar/älskade vår familj så var det skönt att få fly undan den "vanliga" julen och dra till fjällen vartannat år... 

Slippa all julstress och ångest som man ibland bygger upp över klappar och allas nöjdhet... slippa det negativa med julen... 

Att få dra på sig understället och varma Ullmaxstrumpor, "hoppa" i slalomkläderna och ge sig ut i backen... Stå i liften med alla andra likasinnade som ler och önskar varandra God Jul... 

Det har varit så skönt att äta en minimerad julmiddag i långfillingar, till barnens glädje. :) 

I år infinner sig inte den där julkänslan trots alla ljusslingor på husen, trots att granen är klädd och står fin och ljus i rummet. Tomtar på loftet och tomtar utplacerade lite varstans... 

Det är vår andra jul som vi ska "fira" utan Johan. Det andra år som många tror ska bli så mycket lättare än året innan... 

Det ligger en känsla av tomhet över huset... det saknas något... någon... 

Jag vill inte säga att det gör ont som det gjorde i fjol... mitt hjärta blöder inte även om jag saknar Johan väldigt mycket...

Tiden kanske läker alla sår, ser till att såret täcks av en skorpa som senare kommer bli ett ärr. Ett märke för livet... 

Även om smärtan har minskat, kanske börjar långsamt försvinna, så finns tomheten här... saknaden... vetskapen om att även detta år blir annorlunda... som alla åren efter för det kommer faktiskt aldrig bli som förr igen... aldrig mer. 

Ingen att diskutera julklapparna med... ingen att utbyta idéer med inför barnens presenter. 

Ingen att planera julen med... stora som små saker... hur granen ska se ut... 

Nja, nu ljög jag... det har alltid varit min grej... varken man eller barn har haft något att säga till om gällande granen... 

...som senare blev utbytt till en tall när ögonen kliade alldeles för mycket... Tallen som blev en grå plastgran... hör och häpna... En sådan skulle aldrig komma in i mitt hem... men blir man allergisk och astmatisk på äldre dagar får man bara acceptera livets nyck. 

Det finns så mycket som jag saknar och just nu inte kan återskapa... hur mycket jag än vill... Det blir jag som får ordna och fixa det som ligger på oss... Självklart har jag delegerat, det har vi gjort i många år men det spelar ingen roll för i slutändan så är jag ensam med alla måsten... 

Tiden innan jul har jag nästan alltid tyckt om... den innehöll så mycket... om man bortser från stressen och allt det negativa... ;) 

Julbord med våra jobb, oftast egen tid innan så vi kunde göra oss iordning tillsammans... Göra oss fina ❤️

Planeringen av julkorten började jag med i november och satt sedan vid köksbordet och pillade och filade... Ibland hjälpte Johan till men oftast satt han och såg på Top Gear eller något annat program, skrattandes i sina fillingar... troligen med handen innanför som många män gör... ;) 

Turen till Stockholm... mat och socialt mingel med vänner... Julshopping och sushi på vårt hak... traditioner som han och jag gjorde. 

Hela december var fylld av äventyr och spänning... En uppbyggnad inför julens magi... 

Den spänning som varit i år är om jag ska orka åka och köpa klappar eller inte... om jag ska få till denna så kallade julstämning... 

Inga julbord, inga traditioner... på grund utav denna gräsliga utmattning och på grund av att min kära make är död...

(Förbannade karl... bara lämna mig så där... )

Som förälder är det ens ansvar att skapa julstämning... se till att allt pyssel och plock kommer fram... sätts upp och tänds. Det är vårt ansvar att se till att julen blir magisk och minnesvärd. 

Ett stort ansvar. Ett ansvar som kan tynga ned vem som helst... för nog vill vi att barnens julminnen ska vara glädjefyllda och minnesvärda. 

Jag har problem med att skapa denna glädjefyllda jul... jag får gräva i min källa av kraft och styrka för att uppnå en "normal" nivå av julstämning... 

En del av mig vill skrika och backa tillbaka till julen 2013... stanna där och insupa vad vi då inte visste skulle bli vår sista jul tillsammans... den sista gången vi skulle vara en hel familj. Mamma, pappa, barn... 

Den var säkert inte perfekt... jag var troligen stressad och härjade med Johan medan han gick i sina svarta kallingar ända fram tills gästerna kom... Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket ifrån den julafton... för jag visste inte då, hur viktig just den aftonen skulle komma bli... längre fram... 

Den andra delen i mitt schizofrena jag vill bara köra på... dra på så julen är över. Komma ut på andra sidan... där det normala tar över igen... 

Julen kommer vare sig jag vill eller inte och jag måste, som förälder, se till att den blir så bra som den kan bli... 

Å andra sidan, vad är nu den perfekta julen...? Vad krävs för att den ska bli bra...? 

I många familjer sitter man fint och äter... samtalar om vind och väder. Serveras det man alltid ätit, gör det man alltid gjort... 

I andra familjer struntar man i julen, åker utomlands, lever ett annat liv... 

Vissa dricker sig fulla, skrämmer både barn och partner... skapar minnen som ingen vill komma ihåg. 

Det finns familjer som skapar fantastiska minnen där det finns värme, kärlek, gemenskap och respekt. Kärleksfulla vuxna, glada och förväntansfulla barn... Där man umgås, skrattar och finns för varandra. Lite smågräl, ruff och trötta små individer. 

Vad är rätt och vad är fel...? 

Inte vet jag men jag vet vad jag skulle föredra... 

Jag hoppas bara att jag kan ge mina barn en jul att minnas med glädje... även om deras pappa inte finns bland oss och förser oss med skratt och roliga episoder... förser oss med minnen... 

För sanningen är den att vi har inte så många andra val... 

Vi kan välja att sitta och tjura, tycka synd om oss eller så kan vi välja att göra vårt bästa... trots att saknaden finns där, trots att hela han INTE finns där... 

Julen kommer och den går men minnena består... 

Det blir vad det blir och det får bli bra det med... vi kan bara göra vårt bästa... 

Vi har ju varandra... jag, barnen, familjen och våra vänner... Vad mer behöver vi? 

Att ligga är inte min stil...

Sjuk har vi alla varit någon gång... jag har ju klassats som sjuk en längre tid. 

Nu har den synliga sjukan slagit till... 

Hosta, slem, snor, lock i öronen och en massa, massa te. 

Det som är lite annorlunda mot min sjuka jag har som grund, utmattningen, är att jag nu har tydliga symtom då näsan rinner, hostan skräller och det tjuter på utandningen... 

Det går liksom inte att ta fel på denna förkylning... Jag är sjuk!

Fast var jag inte det innan... eller? Var jag då bara "kärring"sjuk...? 

Min son la ut en bild häromdagen på Fejjan... två bilder i en... som beskriver det här med psykiskt ohälsa ganska bra. 

Att vi ser ut på ett sätt men känner oss på ett annat... många går med denna ohälsa och gör absolut ingenting åt det...

En bild säger mer än tusen ord ibland... 

Jag är ändå glad att jag lever nu 2015, snart 2016... där det börjar bli mer okej att vara psykiskt instabil eller psykiskt utmattad. Jag skäms inte för att jag vågar vara svag, vågar visa mig svag. 

Vågar dela med mig av livets jävligheter som erbjuds mellan varven av livet. 

Denna vecka har då även förkylningens Gudar slängt lite dust på oss i familjen Emilsson... Vi är en sänkt familj på mer än ett plan men vad gör väl det...

Solen går upp i morgon ändå, med buller och med bång... vare sig vi vill eller inte..

Det som gör det lite extra trevligt just i dag är att min familj är här och hjälper till... 

Mamma städar och plockar, pappa drar lite el som vi, Johan och jag, har skjutit upp under flera år... Nya eluttag då man tydligen inte behövde mång uttag förr i tiden... men vad vet jag. Nu har jag de som jag önskar mig länge... 

Vad gör jag då...? 

Dricker te och ligger i sängen... hör hur de andra jobbar och pratar... 

Viljan att vara med är tyvärr inte starkare än kroppens behov att vilja vara vilande så jag ligger kvar mellan lakanen... under täcket... 

Jag ligger kvar här... jag och mina sjukor... 

Att ligga är inte min grej... det är alltid mycket roligare att jobba tillsammans än ensam...

Se hur resultat kommer fram ut ett kaos, där vänner hjälper varandra, där föräldrar får vara med och hjälpa sina barn... Eller där vi barn får hjälpa våra föräldrar och mor/farföräldrar... 

Kanske går jag ned och äter lite mat... och gör lite mer te... Ser hur mammas slit har skapat en förbättring i mitt kaosartade hem... Se hur alla ute lampor nu lyser efter pappas kopplande... ❤️

Observera att jag gnäller ingenting om min sorg i detta inlägg... och det känns ganska skönt... att i dag vilar själen från sorgen... en dag då det är paus ifrån den delen av livet... 

Misstänker att den kommer tillbaka igen men idag står jag stadig i mitt fotsteg... faller inte det minsta... 

Å det är ganska skönt... ❤️

ENERGIBOOST DE LUXE!!!

Under dessa månader och faktiskt år sedan Johan dog har jag inte bara upplevt gräslig sorg utan väldigt mycket glädje. 

Jag bestämde mig tidigt att jag inte ville att döden skulle få dra ned mig i avgrunden... ni som har följt mig i bloggen vet ju att det blev så ändå. Att jag har stått med fötterna i det svartaste hål som gått att uppbringa. 

Viljan att dö, viljan att ge upp har funnits där bredvid mig i mitt sorgearbete. Vi har gått lite hand i hand, döden och jag. Vissa dagar har det varit döden som styrt... från andra sidan men också när kraften inte funnits där så har det funnits en vilja... eller ett känsla av maktlöshet och tomhet som har gjort att livet inte varit värt att leva. 

Tur så har de stunderna varit få men man skall ack inte dem förminska. 

Det har funnits många stunder till glädje, energipåfyllnader under det första året. Barnen, våra vänner, barnens vänner, båten... ja, våra familjer så klart. ❤️

Det sista halvåret har varit allt annat än lätt. Jag har slagits med det dåliga samvetet över att jag inte orkat med att vara en mamma och en arbetande ensamstående kvinna. Tiden har kanske räckt till vissa dagar men inte orken... Viljan fanns till en början men inte sen... Viljan försvinner när orken dräneras från hjärnan. 

När kroppen och hjärnan inte har tillräckligt med energi så måste man prioritera... priorotera hur dagen ska se ut... vad orken ska räcka till... vad som måste hinnas med under dagen... under kvällen. 

För sanningen är att mina barn... min familj är det viktigaste i mitt liv. Jag måste prioritera dem och mig själv för att vi ska komma ur detta någorlunda hela. Vi kommer aldrig bli de samma som vi var innan... vi kommer vara lite mer tillplattade... ha fler ärr i våra själar men vi kommer att fortsätta leva. 

Ett annat liv än innan men ett okej liv. Det kan till och med blir riktigt bra. 

Men då behöver man energi... påfyllnad... 

Sista månaderna har varit tuffa, både för mig och mina barn. 

Barnen mår under omständigheterna bra men det har inte deras mamma gjort... Det påverkar givetvis dem också... att se deras mamma som en blöt fläck, sovandes flera gånger om dagen, inte ha energi till att sköta hemmet... inte ha kraft att laga mat, vika strumpor eller gå ut med soporn... 

De inser ju att något inte stämmer med deras morsa... Hon är inte som hon var för några månader sedan... 

Dit jag vill komma är att det var länge sedan som jag fick energi som stannade kvar i min kropp och själ. Oftast så rinner den ut på en gång... även om jag har gjort något som är givande och roligt. Jag blir trött som få ganska snart, en timmas aktivitet och sedan är själen så innerligt trött... 

Men hör och häpna, denna helg har gett mig så vansinnigt mycket energi. Jag har varit glad och positiv, fått träffa fantastiska människor som ger av sig själva... som delar med sig av sitt innersta. Leva & Dela. ❤️

Att få sitta med likasinnade, som inte alltid är Ja-sägare men som bryr sig och som tycker om en, ja... det måste vara den starkaste gåvan jag har fått på väldigt länge... om jag bortser från att sonen helt frivilligt och på eget bevåg klädde granen härom dagen... ❤️

Vi som sett varandras svartaste helvete kan se ljuset i varandras historier... se att det går framåt mot livet... i olika takt och i olika riktningar. Glädjefylld kväll!!

Att jag sedan fick träffa mina kursare från kustskepparn på Behr arena för att se på hockey, det var ju också en hit. Jag har aldrig varit på hockey... trots tappra försök under årens lopp. Då vi har varit fem i familjen så har det inte gått att boka fem biljetter samtidigt... å sedan har det varit fullsatt... Ingen hockey för mig, alltså... 

Men nu, i en loge... eller lounge kanske man ska säga så ingen tror att det är en loge på landet... ;)

Bra utsikt över isen, bra kontroll på mina två yngsta som var där med sina vänner... 

Jag var som ett barn! Nyfiken, exalterad och... ja, glad! :)

Vänner runt omkring mig som tog hand om mig... såg till att jag hade det bra... fick mig känna mig viktig... stärkte mitt inre, min självkänsla och mitt självförtroende som har legat djupt ner i tånaglarna den sista tiden. 

Det var en obeskrivlig känsla att få vara där... En fantastisk påfyllnad av energi trots att lungorna inte var på topp... trots att det kliade i halsen och snoret började droppa... 

En kväll att minnas... en kväll med så mycket vänskap och värme... 

Närhet genom kramar... taktil beröring är ingen mångvara hos mig... 

Visst får jag en kram av barnen då och då... mina vänner och jag kramas ofta, det har vi alltid gjort. I Sorgegruppen kramas vi alltid när vi kommer och när vi går... 

Fysiskt kontakt är så otroligt viktig för alla... Alla har inte barn som jag som man kan tvångsgossa med mellan varven... eller katter som får bli ett substitut... 

Jag fick så mycket närhet och kärlek av Johan och sedan tog det plötsligt bara stopp! Ingen mer närhet av det slaget... 

Då kan det hjälpa att få närhet av platonisk form för att orka... för att få vara betydelsefull. Att få betyda något för någon... 

Det var ingen sexuell närhet denna kväll men ack så mycket närhet i vänskapens tecken... 

Ingen känsla av dåligt samvete för att jag för en gång skull, på flera månader och år, var glad och lycklig... 

Inga jobbiga känslor med Johan... Bara sann och ljuvlig boost! 

Den boosten lever jag på nu när jag ligger nedbäddad i sängen med snoret hängandes... när lungorna är fulla av slem och betong... hostandes som en storrökare... 

Kanske kan detta vara vändningen...? Kanske kan denna kväll ge mig så mycket energi att jag kommer på rätt köl igen...? 

Att jag finner kraften och självförtroendet att tro mig själv igen... att förstå att jag betyder något, att jag också har en roll i detta livet... och inte bara en roll där jag blir sparkad på... av livet och allt som finns där. 

Även om detta kanske inte är vändningen så skiter jag ärligt i det... det är ett steg framåt på trappan och det känns så himla bra.

Fattar ni...? Jag var lycklig en kväll utan att "somna vid ratten" på vägen hem... utan att behöva ringa min bror så han kan prata för att hålla mig vaken... 

För mig betyder det allt... även om det bara håller för en stund... 

Tack alla fina människor som gjorde allt detta för mig. ❤️

Dagens gnäll om trötthet...

Jag är alltså sjukskriven med diagnosen "utmattnings depression" sedan i mitten på oktober. En depression som kanske inte syns på ytan för de flesta gånger ni ser mig så ler jag... Jag försöker vara glad och social men i mitt inre pågår en ständig kamp. Kampen mellan viljan och orken.
Jag är imponerad av er som bara kan skjuta jobbiga saker åt sidan och fokusera på andra mer viktiga saker... Jag fungerar inte så... önskar att jag kunde för mitt liv skulle vara så mycket enklare då.

Min hjärna försöker göra allt samtidigt... med mindre bra resultat... det blir varken hackat eller malet. Det blir en havregrynsgröt istället för en härlig fruktsallad... Inte för att det är något fel på gröt... men är man inställd på något lite mer flådigt så blir man besviken... Jag blir besviken.
Gräsligt besviken på mig själv att jag inte kan klara av detta... klara av att vara en normalt fungerande människa... som alla andra...

Fast frågan är nog: Har jag inte alltid varit så här?
Svaret är: Troligen men då har vi varit två och då har inte min totala sinnesförvirring synts så tydligt...
Det har stått en aningens fluffig man framför mig och sopat bort de största hindren. Han har funnits där, lyssnat och kommit med bra eller mindre bra råd. Då har jag orkat med livet och allt som finns där inuti. Det har fanns en styrka inom oss att vi skulle överleva allt som serverades oss...

Idag ser det ju en aning annorlunda ut... Jag är ensam med mina demoner... Ja, då menade jag inte mina barn... ;) utan alla krav och måsten som jag måste klara av för att få tillhöra den vanliga, normala världen. Krav som livet ställer på oss och som vi bör fixa för att det ska fungera.

Visst kan jag förstå att det är svårt att inse hur mitt liv kan vara och varför jag inte kan ta mig samman som många andra i sorg... Till det kan jag bara svara att vi alla är individer och vi alla har olika förmågor att "klara" av saker. Mina förmågor är många och de är väldigt varierade men för tillfället så står de flesta på vänt... De väntar in att innehavaren ska kvickna till och återgå till livet.

Fast frågan är om jag någon gång kommer att bli den jag var...? Den gamla, glada, strikta och pryda Sarah... Ja, ja sluta skratta nu... Lugn och timid sa jag en gång om mig själv och grannen "dog" av skratt... Min självuppfattning kanske är under all kritik...

Min poäng är att jag har förändrats... sett livet i vitögat och insett att livet kan erbjuda så mycket mer än det som varit... inte för att jag klagar på det som varit, livet med Johan var speciellt och alldeles... alldeles underbart... allt annat än stilla sittande och stabilt. Det svajade och blåste där som i alla andras liv.
Jag har haft ett bra liv och mitt liv fortsätter framåt även om jag sover bort den största delen just nu... Jag har sagt det förr och jag säger det igen... Livet pågår hela tiden och jag vet att det inte pågår runt mig utan med mig. Jag gör mitt bästa att följa med... Jag sitter inte längre på handbromsen och försöker dra den bakåt... bakåt i ett hopp att stoppa tiden... tillbaka till det som var. 

Nej, livet rullar och jag sitter i min Volvo och följer med... Nja, ingen Volvo för jag lovade Johan att det aldrig ska stå en på vår uppfart som är registrerad på mig eller på honom... En A-traktor är väl ändå ingen bil, eller hur... det är ju en traktor... och de tillhör väl egentligen sonen... 
Ni fattar nog vad jag menar... Livet rullar och det gör en Volvo också... En metafor. 

Själv kör jag en Kia Sorento med trasig backkamera... återigen ett samtal som måste ringas... Det här är inte okej... den där listan blir längre för varje dag och mina skygglappar sitter väldigt hårt. 

Nu börjar jag fatta behovet av en man... en bilansvarig... Herre Gud, vad jobb det är med en bil och tänk er då när sonen har X antal A-traktorer... Jag får snart anställa en gårdskarl. Ett substitut för en poolansvarig då vi inte har en pool... Hmm, en tanke, god som många andra...

Dagens aningens snurriga inlägg handlar egentligen om trötthet. Om allt jag vill göra men inte finner kraften till.
I vårt gemensamma liv, Johan och mitt, så körde han bil och jag satt bredvid och sov. Nästan jämt... Vi har ungefär 600 meter upp till riksvägen och det hände flera gånger att jag sov skönt innan alla fyra hjulen smekte riksvägens asfalt... sov med huvudet sexigt, hängande åt sidan... ;)
I dag har jag kommit fram till att jag sov väldigt ofta på dagtid när vi var gifta... (vi är fortfarande gifta trots att jag tagit av mig ringarna.) 

Jag sov gärna en gummatimme när vi var ute med båten... hade ett behov att få vara ensam för jag var trött och slutkörd. Mitt ljus brändes redan då i båda ändar utan att jag fattade det... trots några varningssignaler som svimningar och magkatarr. Jag ville klara av allt. Jag ville vara den coola trebarnsmamman som var med och drev ett företag trots att gubben hennes låg borta på arbete under veckorna. Vara den tuffa kvinnan som fixade både hus och hem samt ett krävande arbete. För det gjorde väl alla... 

Nu med facit i hand så var det inte så klokt... det var galet. Tre barn inom loppet av fyra år, egen verksamhet med anställda och delägarkollegor. Johan som var arbetsledare på sitt jobb och prioriterade det före oss många, många gånger... Vilken tur att hans mamma bor nästgårds så hon kunde rycka ut och hjälpa till. Vi var unga och dumma och med tiden blev vi bara äldre och dummare eftersom det tog tid innan vi insåg vad vi hade och gjorde.
I dag skakar jag på huvudet åt vårt liv, åt de val vi gjorde... men det var vårt liv då och utan det så hade vi inte varit de vi var...

Thank God, så köpte vi båten... eller ja, Johan köpte båten med mitt godkännande... ett godkännande som var ganska svagt. Jag trodde aldrig att det skulle fungera men det har varit vårt andningshål... för där ute på sjön är det dålig mottagning och det finns inga måsten... Om man bortser från hans och Millas behov att städa båtarna och "tävla" med varandra så var den tiden "måste-fri." 
Bara njuta av varandra och se barnen leka... fiska och fika och bada... vad mer kan man kräva av livet.... Ingenting... Dessutom sover man otroligt gott när vågorna kluckar mot skrovet och gungar en till sömns... många gånger om dagen om jag fick bestämma...

Så är det idag men aningen värre. Jag gäspar när klockan är 10 och kroppen somnar till mer än en gång om jag ser på en film. En aktivitet om dagen är vad jag fixar. Ska jag iväg på min buggkurs så får jag ta det lugnt på förmiddagen för att orka den där timman...
Man kan ju tänka sig att jag skulle skippa den timman om den tar så mycket energi från mitt lager men den timman är den tid som jag inte tänker på något annat.
Då finns det bara danspartnern och kroppen i fokus... denna mjuka, goa kropp som snurrar och kliver sina steg till musiken... lära sig nya turer och lära mig att släppa kontrollen... JAG STYR INTE!!!
Eller hur...?  ;)

Jag trodde aldrig att man kunde bli så här trött och utmattad... fast det heter ju utmattnings depression även om jag skulle vilja säga utmattnings symtom. Nog är jag låg som en sänkt Epa men de som verkligen är deprimerade skulle tycka att jag är på en tripp till himlen... det finns olika stadier i denna diagnos.
Det som kan anses en aningen lustigt är att det inte finns någon diagnos för djup sorg... då är man deprimerad... tre månader får man sedan ska man vara tillbaka i sådant skick att man ska klara av livet igen. Vardagen, barnen och jobbet. Undra vem som har bestämt det... den personen kan aldrig gjort den resan som jag gör... aldrig i hela livet. För då skulle hen veta att alla är vi olika och vi tacklar livet på olika sätt...

Förr, innan allt detta serverades mig på en iskall is så var jag en social varelse... en person som gillade att ha folk hemma, gå på bjudningar och umgås med vänner och bekanta.
Nu så ser jag helst till att vara hemma, möjligen gå ned till grannarna eller åka bort till Majsan. En fika på mitt lokala hak, Broby Unikt, klarar jag av...

Jag har deltagit på några offentliga "festligheter" men då håller jag mig till min flock där jag känner mig trygg och där jag inte behöver se andra människor. Gillar inte överraskningar om jag inte är medvetna om dem innan... så kort, jag gillar inte överraskningar. De tar alldeles för mycket kraft. 

Åka ut till IKEA eller Marieberg köpcentrum går bra en timma eller två innan alla intryck har ätit upp hela mig och jag stupar i säng där jag somnar som en liten bebis.... snarkar tills barnen väcker mig och vill ha mat... Kan man inte äta korv m bröd alla dagar i veckan..? Måste man variera med falukorv och tjockkorv...? 

Tillbaks i min bubbla som jag tillbringade en ganska lång tid i under min första chocksorg. Tiden då kugghjulen stannat och oljan i dreven var slut. Jag har fastnat där igen men jag tog mig ur förra gången så jag kommer göra det denna gång också... Det tråkiga är bara att livet är som Volvon... den låter hjulen rulla mot vägens underlag.
Jag får en känsla av att jag missar en massa... paniken kryper upp från magen, upp genom halsen som är trång pga av katter och damer som måste bada i parfym innan man går på bio... Den exploderar sedan i en suck... en suck av besvikelse.

Usch vad deprimerande jag är... (se nu en smileys med uppspärrade ögon)
Just ja, jag är hemma för utmattning och depression... så var det...

Ändå är jag lite glad idag... Jag får besök vid mitt slitna köksbord, jag lyssnar på min brors Julbugg-lista, känner att kroppen vill dansa och jag skriver några rader...
Solen skiner och jag orkade med en promenad idag... Fått luft i mina katastrofala lungor och fått känna att livet faktiskt leker... Känt mig delaktig i detta som är livet den 7 december 2015.

Jag kommer att resa mig, en aning mulligare men med en lite bättre kondition. Resa mig och ge mig själv livet tillbaka. Det kan bara jag göra... och det gör jag.... lite i taget... med en saffranskladdkaka o en kopp te. ❤️

Hur olika vi sörjer...

Härom dagen blev det tydligt för för mig att vi sörjer på olika sätt... Jag har vetat om det hela tiden men det blev mer konkret under ett samtal med ett av mina barn. 

När ämnet sorg och pappans död kom upp sa han att han inte tänker så mycket på det. 

En knytnäve slog till i min mage. 

Herregud, han glömmer sin pappa!!! Redan...? 

Det tog en stund innan jag kunde slappna av och tänka rationellt... Han gör det han ska... Han accepterar situationen och lever sitt liv. 

Det är jag som inte är redo att släppa taget om hans far. Om min man.... Han har kommit längre än jag och det måste jag acceptera... 

Att hans pappa inte finns med honom i varje sekund är ett tecken på att han har funnit ett sätt att hantera detta. Man kan nog säga att han har börjat att "gå vidare"... Ganska sunt... 

Han saknar inte sin pappa mindre bara för att han inte vaknar varje morgon och tror att hans pappa fortfarande lever... Han har inte glömt sin pappa bara för att andra saker upptar hans liv... Hans pappa kommer alltid finnas där... och han kommer alltid älska sin fantastiska pappa.

Min roll som mamma är att hjälpa mina barn att fortsätta leva.. inte hindra dem med min ångest och min känsla av saknad och ensamhet. 

I kväll låg vi och pratade i sonen säng. Diskuterade livet och hans pappa. Jag berättade för honom hur jag reagerade den där dagen, hur jag tänkte och vad jag kände... Jag vågade vara ärlig men var också väldigt tydlig att det är helt okej att han känner så... att han inte ska ha dåligt samvete för att han känner som han gör... "Det har jag ibland men då brukar jag tänka att det ska jag inte ha..."

Så smart son vi har fått, Johan och jag. En ynnest att få ligga bredvid honom och småprata om livets innehåll... om de där sakerna som gör att vi håller ihop. 

Vi kom fram till att det vi kan göra för att hedra deras far är att försöka att hålla ihop. Hålla ihop familjen. Försöka undvika onödiga utbrott och energikrävande bråk... 

Å andra sidan tillhör bråk vardagen... de finns i alla familjer... mellan barn och föräldrar, mellan syskon och mellan föräldrar. Det viktiga i frågan är hur man löser konflikterna, om man är långsint eller inte. Om man vågar säga förlåt och inse sin egen del i det hela. 

Vi bråkade, Johan och jag. Jag kan bli oxblodsarg på några sekunder... Som jag sa till sonen... Vi exploderade och sedan var det bra. Ett förlåt kom ganska snabbt och vi redde ut dispyten. Om inte annat så trängde han upp mig i ett hörn och frågade hur länge jag skulle tjura... ;) 

Bråk betyder inte alltid skilsmässa, oro och ångest men det kan göra det... 

Bråk här hemma blir problem när mina barns mamma är slutkörd och står med huvudet genom väggen som i en tecknad film... fast i gipsväggen... 

När det inte finns energi att utnyttja till medling mellan sina barn... när orken tryter... 

Då blir det lätt att man skriker åt varandra, anklagelserna haglar tätt och det blir ingen bra lösning eller stämning på 22:an där vi bor. 

Dörrar slås igen, kvädesord uttalas och ledsna människor går åt varsitt håll... under ilska.

Jag blir både upprörd och ledsen... Tappar tålamodet, blir irriterad och blir en mindre bra mamma... 

Allt kommer över mig då... all känslor och alla problem hopar sig... eller de hoppar på mig, alla på en gång och stampar på mitt huvud... 

Känns som jag är fågeln som Kalle Anka hamrar ned i marken på julafton... 

Att då kunna skilja på ärtor och morötter blir en utmaning när hjärnan är "ur funktion"... 

En sak som jag har lärt mig under alla våra år som föräldrar till dessa barn är att hetsa fram en försoning fungerar inte så bra. 

Nej, avblåsning och hänvisning till vardera ringhörna gäller. Nedkylning och tystnad. En tyst domare och tysta kombattanter. Sedan individuell överläggning och bevisframställan och til sist förlikning.

Ett framtvingat förlåt betyder ingenting men ett förlåt från hjärtat kan betyda allt. 

Att få höra att jag är världens bästa mamma gör att kvällen slutade bra. Slutade på topp. 

Mina fina barn... vad gjorde jag utan dem...? 

De är mina hjältar.... ❤️ härifrån till evigheten och tillbaka. Stjärnstopp!!