Jag saknar min startmotor!!

Tänk vad livet erbjuder oss var dag...

Ups and downs... Swipar höger eller swipar vänster... Ibland ligger man plant och ibland står man rakt... man vill så mycket... vill orka så mycket... 

Det händer så mycket i ens liv... I mitt liv...  det är sällan stiltje eller blåser en lätt bris... det känns som det blåser konstant storm kring hus 22 i Långbyn... 

Landet lagom verkar inte existera på norra sidan av Örebro... 

Allt på en gång... vare sig det gäller ungar eller andra ting i livet... 

Och då är det inte roligt alls att vara ensam... ingen att dela det med...

Ensam i att renovera och sätta upp tapeter, ensam i att rådda och be om hjälp med flytten av de möbler som jag vill ha efter BesteMor ( som snart gör Johan sällskap i "himlen"... Hoppas han tar väl hand om henne ❤️)... förut

så var det han som såg till att kärran var körklar, det var han som körde då jag inte har BE-kort... 

Han var väldigt bra att ha till hands... himla bra... och det bästa var att han var min... :) 

Jag saknar min startmotor!! 

Att det ska vara så svårt att leva utan sin andra hälft... så gräsligt ovant och svårt... Hur svårt kan det vara att vara med sig själv...? Jag är ju en egen individ... 

Jag både stör mig på att det är så samtidigt som jag är glad att vi var så tighta... 

Jag stör mig på att jag har så svårt att komma igång med det jag skulle behöva göra... städa garage, plocka undan på "rangergården", ta ned all sly, gräva runt huset... Ja, jag skulle kunna bara fortsätta i all evighet... det tar aldrig slut... 

Nu står jag med ett hus och en gård som ska skötas nu när jag har valt att bo kvar i denna idyll... men det är ju saker som måste fixas... 

Kan det inte bara få vara lite lagom... jag bor ju i landet lagom... :( 

Å andra sidan är jag enormt glad att vi gjorde de val vi gjorde... väntade med fönster, tak och allt annat som jag nu står ensam med... för vi gav barnen och mig minnen som vi aldrig kommer glömma... 

Vi valde att köpa en båt som vi har levt med under många år... 

Vi valde att åka till fjällen med familjen S och njöt av varandras och deras sällskap... 

Vi umgicks med våra grannar och vänner... 

Åkte och spontanfikade... 

Skapade ett liv tillsammans... Ett liv som vi ville leva... 

Vem behöver ett nyrenoverat hem när vi hade varandra och våra barn...? ;) 

Minnen som gör Johan "levande" trots att han är kremerad och begravd... 

Utan dem så tror jag, känner jag att livet skulle vara så mycket svårare att leva... utan minnen så skulle det vara värre att kliva framåt... Vi hade ett liv ihop som var värt att leva... ❤️

Men faktum kvarstår... jag står ensam i detta... ensam med barnen... ingen att planera med eller utföra mina smarta planer med... nu är det jag och ... ja, SvampBob... men han håller nog på att flytta ut... :) fast han kommer på blixtvisiter mellan varven...

Tur är att jag har världens bästa mamma som står ut med mig och killarna... man kan snart inte kalla dem pojkar... 

Usch, vad de växer... snart har alla tre vuxit om mig... än är det bara den stora som jag får se upp på när jag ska vara arg... ;) 

Tur att min mamma vill hjälpa oss i detta hem som består av flera systemfel... Hon är en ängel som tvättar, viker ihop alla en miljon strumpor och ser till att det finns lakan till sängarna... Utan henne skulle världen stanna... ❤️

För mig betyder det allt att hon går omkring och pysslar medan jag hänger upp våder i mitt sovrum... (det tar sig, sa mordbrännaren...)

Jag är tacksam och glad för de som erbjudit sig att hjälpa till men just detta vill jag göra själv... ensam... Jag hade gärna gjort det med Johan men nu när han är död... D Ö D... så gör jag det helst själv... ensam... 

Att återta sovrummet till bara mitt har blivit som ett måste... ett positivt måste... Det får ta tid... det går ingen nöd på mig där i sängen mellan klädhögarna i kaosrummet... 

Jag har en lampa, min säng med halva bäddmadrassen på sängen och den andra halvan ligger på golvet... med katten sovandes, mjukt och gött... trots att han inte får... som sagt, det går ingen nöd på mig... 

Att stå o spackla, riva bort tapeter som släpper under spacklet, spackla igen, slipa och nu hänga våder med tapeter som jag valt är inte jobbigt... inte känslomässigt jobbigt... trots att det är i det sovrum som jag och Johan delat sedan 1998... innan delade vi ett... nej, två andra sovrum... 

Vi renoverade detta sovrum när vi flyttade in i april månad, påsken 1998... jag fet som en val, ståendes på en stol, svampade med papper från telefonkatalogen... 

För er som är unga så kan jag förklara att det var en stor "bok" med tunna, tunna sidor med telefonnummer till alla i Örebro som hade en fast telefon/hemtelefon... bra papper att svampa med... som då var supermodernt... ;) 

Det är skönt att vara själv i rummet med lim och rullar... med slipdamm och elkontakter... Jag vet att det finns folk som fixar detta på en pissekvart men det spelar ingen roll... 

Detta är mitt "mission"... Reclaim the bedroom...! 

Nu är det bara en vägg kvar... nytt golv och sedan det svåra... golv och taklister... 

Där tänker jag faktiskt be om hjälp... Såga lister till golvet kan jag fixa MEN gira dem rätt till taket... där går jag bet... 

Och då ber jag om hjälp...! :) 

Svänger runt ett bergsmassiv...

Ligger i sängen med halsbrännan from Hell... haft den på besök under en tid... Vi behöver inte gå in på orsakerna till den... vi kan väl bara konstatera att den är en symtom på något annat... Eller så säger vi som det är... livet är inte alltid så snällt med oss... just nu är det lit eflr mycket... Men försöker sammanfatta min dag i huvudet... försöker se de positiva delarna av dagen... 

Å den har varit helt okej... Lite jobb, lite mer jobb... hos kiropraktorn med min sneda fot, fått fast iaf fyra våder i sovrummet... Pappa och hans fru kom över på en fika... inte vid köksbordet utan vid vår köksbar... 

En okej dag men ändå så slår molokenheten över mig nu när jag krypit ned mellan lakanen... känner mig ledsen och ensam... känner mig misslyckad som förälder... som den ensamstående förälder jag är... 

Rannsakar jag mig själv så är mitt problem just nu det samma hos många andra familjer... jag inser att jag inte är ensam... det har egentligen ingen betydelse att jag är änka... ensamstående föräldrar med puckon till f.d partner har nog samma dilemma som jag... ingen att diskutera med när man slår huvudet i väggen... ingen som står där med kloka råd eller som står en bi... 

Skit, faktiskt... just nu så saknar jag en vuxen att dela mitt föräldraskap med... och jag skulle önska att det var barnens pappa som stod bredvid... som la en hand på min axel och kramade den när jag är en mindre bra förälder... som tar över när min kraft är slut... som kan dela på ansvaret... som finns där i vått och torrt... som älskar mina/våra barn lika mycket som jag... trots deras tonårsattityd och utebliven lust att hjälpa till... trots att de dissar sin älskade mamma... och om allt varit som det borde, deras pappa... 

Orken ska räcka till så mycket... till allt faktiskt... 

En klok människa sa ungefär så här när jag låg på behandlingsbänken... "Bara för att du har ork precis just nu, betyder det inte att den automatiskt räcker till allt... "

Misstänker också att den inte automatiskt fylls på heller utan att jag måste se till att göra saker som ger mig energi och inte bara stjäl... omge mig med människor som fyller på min bägare med kraft och energi likväl som jag kan fylla deras utan att tjuva från min egen... 

Känns lite snopet att plötsligt ha en massa energi, känner mig glad och framåt... å så tar den slut... bara så där... igen... 

Fast om jag tänker efter så vet jag ju detta... Jag är faktiskt ganska smart... trots att jag är blond ;) 

Men innerst inne hoppas jag väl att när livet väl flyter på så vill jag att allt ska flyta med... att allt ska kännas lätt och roligt... 

Så fungerar ju inte verkligheten... det är väl därför jag fortsätter i terapin... för att kunna hitta verktyg till min låda när saker pajar eller när livet blir surt igen... 

Går omkring med en känsla och en tro att livet kommer jäklas med mig... igen... 

För varför ska jag skonas...? Vissa människor verkar fungera som magneter... de suger till sig skit och jobbiga händelser... 

Usch, så negativ jag är... men jag är i alla fall medveten om det... medveten om häxan surtant och hennes kompanjon SvampBob fyrkants attityd och sinnesstämning... 

Det positiva är att jag vet att efter ett krön eller en skarp sväng kan det finnas en vacker äng med ett otroligt färghav av blommor... en värld som är värd att leva i... måste bara andas o kramas lite... 

Och redan idag (läs 25/8) så påbörjar jag svängen runt bergsmassivet... jag börjar se färgerna som breder ut sig över det vackra landskapet... jag ser hur solen ändrar dem till fantastiska nyanser... 

Jag har varit på terapi... ❤️ 

Det är en wow-känsla att gå därifrån och vara glad och lycklig fast man nyss har gråtit... nyss har varit naken och öppen... 

Att kunna förklara min sorg via en ljuslykta... att sätta ord på hur min sorg är idag... hur de olika bladen får symbolisera mitt hjärtas öppenhet... hur blomman kan sluta sig och stänga ute ljuset den ena dagen och den andra dagen öppna upp alla kronblad så att solens strålar får värma den till liv... värma färgen på bladen så de skimrar och glöder röda i strålarna... det är en fenomenal känsla av närvaro... av medvetenhet... en känsla att bemästra sorgen med hjälp av sin kreativitet... att närma sig acceptansen...

 

Jag är nöjd... just nu... i denna stund... så jag går nog ut i mitt kök och tar mig en kopp te till tv'n... 

Skratt är läkande för själen...

Vilka annorlunda dagar... :) 

Jag har känt mig riktigt välsignad de senaste dagarna... de senaste veckorna har varit helt okej. 

Arbete på förmiddagarna då jag får en chans att träffa fantastiska människor i olika situationer... Träffa dem på deras arbete eller få fungera som någons öron OCH ögon... Wow! Mitt arbete som tolk är oftast helt fantastiskt!!! Och det gör mig glad... oftast... 

Jag läste en blogg häromdagen som gick rakt in i mitt hjärta... en som skriver så målande... 

Om dövblindhet... om förlusten av både syn och hörsel... successivt... om sorgen och kampen... om förändringen från ett liv "som de flesta" andra har... till ett liv som ändras och blir väldigt annorlunda... 

Jag kände igen mig i så mycket... även om vi inte upplever samma typ av sorg så kände jag att vi har många likheter i vårt sätt stt kämpa, vårt sätt att formulera oss... Ilskan mot hans tillstånd och min ilska mot Johan och hans val... inse att man inte är ensam i sitt kravlande upp från helvetes hålet... det gör mig kanske inte "glad" men jag ler ändå för jag står inte själv på livets stege... längst där nere... 

För visst har jag kämpat och visst har jag haft sorg... har sorg... Den kommer nog finnas kvar hela mitt liv men jag kan hantera den lite annorlunda idag än för ett år sedan... 

Fick en fråga för några dagar sen av min kinesiolog om jag verkligen ville bli "frisk"... om jag ville må bra... 

Första tanken var ju självklart, att det är klart jag vill... sen funderade jag och tittade på henne där hon stod lite smålog... 

Och då slog det mig att jag har en rädsla... 

En rädsla som består av ångesten över att bli feltolkad eller missförstådd... Inte i mitt jobb.. jo där också så klart ;) men i mitt liv, min själ... 

Jag insåg att jag är rädd att människor runt mig ska tro att om jag mår bra ett tag så är allt glömt och livet rullar på... som för alla andra... att jag har "kommit över" min förlust av Johan och bara insuper livet... Går vidare och träffar en annan man som kan svepa bort mig mot solnedgången... En riddare på en vit springare... 

Jag är rädd att människor inte ska förstå att även om jag ler och är glad, skrattar och kanske till och med går ut på lokal, så finns en del av mitt mörker kvar... 

Min saknad är kvar och jag drömmer fortfarande om att min man lever... Viljan till något annat hänger som en boja runt min ankel... 

Förhoppningsvis skakar ni på huvudet nu och tänker att vilken knäppgök jag är... Självklart fattar ni att ett leende ibland bara är ett leende och att ett skratt bara är ett skratt... Det betyder inte att jag är redo att automatiskt vill bli presenterad för någon hunk... Om det inte är Brad Pitt eller Mr Grey... få kan jag tänka mig göra ett undantag... ;) 

Jag vill få göra den här resan i min takt... I mitt tempo utan att vara rädd för att folk läser in för mycket i mitt mående... 

Jag är okej med att långa stunder bara vara med mig själv... för att kunna sen vara med någon annan kan det ju vara bra om jag orkar vara med sig själv... för om jag inte klarar av det... hur ska då en ny man orka med mig...? 

Eftersom jag är en aningen skitzofren då jag inte heller vill att alla utgår ifrån att mitt liv är skit... alla dagar... för det är ju inte heller sant... Jag märker att det är lätt stt vara kvar i sorgeträsket när folk frågar med en sorgsen röst hur jag mår... 

Jag fattar om ni inte hänger med... Det är okej... det är ju nästan så att jag själv inte fattar... eller hänger med... 

Det som hände häromdagen som fick mig själv att fundera på mitt beteende var när jag fick in genom svängdörrarna på Ica Maxi och kom på mig själv med att se ut som en ledsen, molloken änka som förlorat sin man dagen innan... 

Det var ju inte så jag kände mig så varför gick jag om kring med häxan surtants ansikte... ??? Så var det den 20 mars ifjol då jag hämtade ut sömntabletter från Apoteket och sprang på en massa människor som jag kände... jag i chock, de i chock... ändå trilskas jag och går tillbaka till samma affär för att ångesten inte ska få äta upp mig...

När jag gick ur svängdörren så log jag... Jag log mitt "vackraste" leende och mötte människors blickar... för det var grymt länge sedan som jag själv tog ögonkontakt... 

Jag gick där och log... så i den grad att jag drog mitt Ica kort till scannern åt fel håll... tre gånger... för SvampBob kan ju bara göra en sak i taget... ;) 

Det är skönt att le mot människor vare sig de vet om min bakgrund eller inte... Jag märker att människor är benägna att le mot mig när jag ler... Jag ser att de blir glada när jag är glad... och vem vill inte göra en annan människa glad... :) 

Som om det inte räckte med att vara lite glad... jag träffade min sorgegrupp idag och det gjorde mig mer än glad... nästan lycklig... skratt, glädjetårar och åter skratt... Så ljuvligt att få brista ut i skratt med människor som fattar precis min situation... Mina likar... ❤️

En sammanfattning:

• är glad

• har sorg

• skrattar ganska mycket

• numera mer leendes än innan

• saknar min man 

• planerar inte träffa någon ny... händer det så händer det

• jag ska gå och lyssna på Top Cats på fredag och skratta och kanske dansa och kanskeha min snygga klänning på... 

Njuta och avvänjning...

Det finns så många saker som jag faktiskt njuter av här i livet... under denna vecka... 

Jag njuter av semestern med underbart sällskap och klarblå sol och värme... trots att jag blir lite rödare än alla andra...  

Jag njuter av barnens glada skratt vid poolen... mina/våra barns skratt... inte de andras... ;) 

Jag njuter av min PT's fasta, raka hand som talar om att vi ska ut o gå... ;) så att inte all chokladpudding fastnar runt midjan och på rumpan... 

Jag njuter av solens strålar och tallkottarnas ned dimpande på altanen... trots att jag lyckas få kottarna under mina nakna fötter när man ska hänga upp handduken efter strandbesöket... 

Jag njuter av sanden mellan tårna även om det skaver i tofflorna på vägen hem...

Jag njuter av att leva enkelt i en campingstuga med en pikant doft av mögel och att det inte finns någon läslampa vid soffan så jag inte ser mönstret till min stickning... 

Det finns många saker som gör livet värt att leva och jag uppskattar dem alla. 

Trots alla fina stunder med skratt och glada miner så finns det en grå hinna över allt... 

Det är inte enkelt, för mig i alla fall, att inte bli påmind att jag är ensam med tre barn... att min man är död... 

Jag får påminna mig med jämna mellanrum att han verkligen är död och inte väntar hemma med min reskamrats man... Han står inte på uppfarten och

hälsar oss välkomna hem... Han är inte på en egen liten resa, en hemma-mans resa... Han är verkligen död... 

Många tror kanske att efter 1 1/2 år så borde jag vara van... Icke sa Nicke... Så är det inte för mig... Jag är van att ha denna man bredvid mig... i mitt liv... 

Suck... 

Det är många saker som jag måste vänja mig av med... Tex.... 

att inte vakna av fotmassage kl 5:30 när min man är sugen... att massera mina fötter... 

att min man inte längre diskar upp efter maten eller efter fikat... eller efter alla tillställningar när man behöver diska... 

att min man inte ordnar allt med bilarna.. så man inte glömmer bort servicen på bilen eller att man måste ordna med försäkring direkt vid bytet... 

att min man aldrig mer fixar o trixar med allt maskinellt hemma vid... så kanske man undviker att tanka 4-hjulningen med fel dunk... 

att min man inte ordnar allt med båten... allt som ska med ned och allt som ska inhandlas inför helgen... tanka dunkar till gummibåten och se till att det finns olja till drevena så slipper man byta oljetrycksgivaren varje gång den piper... 

att aldrig mer få ligga i en solstol bredvid den snyggaste tjockisen som jag känner... Min tjockis... inte få känna hans hand på min runda rumpa och höra att jag är den sexigaste HAN känner... att jag är hans allt... aldrig mer få höra hans erbjudande om att få prova hela herr Emilsson... ❤️

Som sagt, det finns en del att ta sig igenom i detta livet... att vänja sig vid... att vänja sig av med...  och det blir inte lätt nu när mannen tydligen bestämt sig för att börja besöka sin fru under nätterna... i drömmarna... nu när hon äntligen börjar få sova gott... 

Man ska vara arg jämt... ;) 

 

Solens strålar värmer både själen och kroppen...

Under denna sommar har nog flera rekord slagits på många olika sätt... I regnmängd, i frånvarotimmar av solen, i antal utskrivna recept på antidepressiva... vad vet jag... 

Det jag känner är att solens strålar är som smörja för själen... Värmen från den kan tina ett riktigt fruset hjärta... i alla fall påbörja defrosden...    

Livet vänder... även om mitt skit just för tillfället sitter i kroppen och inte i hjärtat och själen. Min hjärna har börjat vakna från den dvala som den har befunnit sig i de senaste 17 månaderna... Mitt hjärta,  som borde har legat på kardiologen... för vart lagar man ett så trasigt hjärta som mitt... dessutom ett ganska nedfruset hjärta, börjar som sagt börjat bli någorlunda varmt... 

Den inre kärnan har varit varm hela tiden.. platsen för mina älskade barn... Hur galna de än kan göra mig så finns det ingen större kärlek än från mig till dem... ❤️

De har nog räddar livet på mig... genom sin galenskap och sin kärlek, genom sina upptåg och utbrott, genom att bara vara dem de är... det vi, Johan och jag, har uppfostrat dem till... 

Livet återvände, tänkte jag igår... där jag satt under vår korkek... 

Idag så är jag inte lika förhoppningsfull när en tanke slår en kil mellan mina framsteg... mina kliv uppå livets stege... 

Från ingenstans kommer en tanke... följd av en annan... 

Jag borde smörja in mig, tänker jag, så jag undviker de farliga strålarna... vill ju inte drabbas av hudcancer och dö... 

Å så PANG kommer en tanke... som en bomb från ett Viggenplan... 

"...men då får jag komma till Johan..." 

Vilket sjuk tanke... :( 

Jag vet inte om det är den rödklädda på min vänstra axel eller om det är den änglalika varelse, studsande på den lätt solbrända axeln som försöker få mig att tänka dessa tankar... 

Hade det varit för 15-17 månader sedan hade jag köpt det rakt av men nu... nu när livet börjar arta sig... utan Johan... 

I dag skulle jag aldrig vilja lämna mina barn, de som har hjälpt mig igenom denna gräsliga tid... då, när det hände, då var det annorlunda... då såg jag ingen fortsättning utan Johan... då var livet slut... 

I dag bytte jag bild i min mobil, bakgrundsbild och genast var det dåliga samvetet där och knackade mig på axeln... Har du redan glömt honom...? 

Jag är väldigt ambivalent i denna stund... Ena halvan av Sarah vill ha kvar honom och aldrig släppa taget medan den andra schizofrena delen vill släppa för att kunna traska på... Samtidigt så sopar jag ju sällan saker under min dassiga matta som för övrigt släpper trådar över hela vardagsrummet och i soffan... :( 

Jag måste ju vänja mig vid att ha honom med mig i hela mitt liv fast inte bredvid mig eller i mitt verkliga liv. Måste bli van att ha honom på väggen utan att det gör ont eller stör mitt "nya" liv... Vänja mig av med mannen som jag älskade härifrån till månen och tillbaka... Och dubbelt stjärnstopp!! ;) 

Han finns med i många situationer i mitt liv... På stranden, i männen som kommer mot mig... i olika skratt... även om jag aldrig har mött en man ett sådant skratt... :) 

Jag ville ju uppleva saker med honom... Ville skapa fler minnen tillsammans, minnen som vi skulle berätta för våra barnbarn... Saknaden är grym under vissa stunder av dagen eller veckan... 

Jag vill inte påskina att jag aldrig tänker på andra saker... eller andra män...niskor för då skulle jag ljuga... ;) 

Fast fick jag välja skulle jag dra i handbromsen, vända denna pärla från 1974 och åka tillbaka till den 18 mars 2014 och läsa lusen av honom för kommande natt... Då kanske han hade valt något annat... ;)

Men hur skumt skulle det vara...? Att varje dag välja hur sådana avgörande beslut skall sluta...? Höger eller vänster...? Att vi fick själva bestämma hur våra liv skulle arta sig..? 

Det finns en film som handlar lite om det... Att gå tillbaka för att man inte kan släppa taget... Lite som texten "tänk om himlen hade besökstiden..." 

Då skulle jag aldrig komma vidare med mitt liv här på jorden... Jag skulle sitta där uppe och vänta på min tur... varje dag, hela mitt liv... 

Nu har jag folk runt omkring mig och vår Majsan är ett gott substitut men hon kan inte fylla i alla luckor eller ge lika goa och innerliga kramar som han... kan inte värma mig på det sätt som jag behöver och vill ha... även om hon alltid står vid min sida... ❤️

Livet går vidare och jag med det... 

Skrattandes på en uteservering började vi spåna på en kontaktannons... jag och Majsan... En välkörd 1974 års modell... Ha ha ha... 

Men så har jag en lista av krav... önskningar... 

1. Kunna åka slalom, jag är för gammal för att lära upp någon ny så att vi kan åka tillsammans... på min nivå... 

2. Älska sjön som jag... Behöver inte ha kustskepparexamen för den har jag men om han kan vara en aning bättre på att köra båt än jag så ger det pluspoäng... ganska många om jag ska vara ärlig... 

3. Ingen mustasch! Kanske ett mindre, ansat skägg... så jag inte blir så ensam då vi kvinnor verkar få mer hår på fel ställen ju äldre vi blir... medan männen får mindre hår på de ställen de önskar ha hår... ;) 

4. Gilla träning så jag kan få en sparring partner igen... vill helst slippa stå i vassen 2017... som 2015... och 2014 ej att förglömma... Samtidigt så gillar jag lite "rejäla" män... Inga smala spetor som jag kan råka krossa vid en viss form av aktivitet... Men kanske inte allt för stor heller så jag inte syns bakom... ;) 

Har ju mitt ego att tänka på... He he he...

 

5. ... dit har jag inte kommit... 

HerreGud, har ju just börjat inse att jag är singelänka... måste vänja min hjärna med den tanken samt vänja mitt hjärta att det ska få plats någon annan där... någon som jag kanske lever mina sista 40 år med... Hisnande tanke, faktiskt... 

Om det någon gång kommer att bli så... ja, det återstår att se...

Nu släcker vi ned här på Gotland. Over and out! 

Ett steg mot min framtid...

Under de sista dagarna har jag packat ned saker från vårt sovrum inför en renovering... Det har varit upp och ned på känslostegen... 

Att hitta bilder från barnens födslar väcker minnen... att hitta skoterledskartor  från Arjeplog/Hornavan sände en kall kåre längs ryggraden... att hitta vårt bröllopsalbum gav mig värme och hos minnen... Blandad cocktail, kan man lugnt säga... 

När det blev för tungt pausade jag med att gå ned till köket och baka... 

Det brukar fundera som terapi och avlastning... problemet är att jag äter upp en del deg och flera av de färdiga kakorna... ;) 

I går och idag har jag rivit tapet på tapet... Vet inte hur många lager det har varit på dessa väggar... 

Vi har lagt på ett lager med färg... 1998 stod jag med sidor från telefonkatalogen och "svampade" på färgen... glada färger som var på tapeten då... ;)

Jag minns väl hur vi samarbetade i vårt blivande sovrum, Johan och jag... Jag, höggravid och Johan... ja, kan man säga med-gravid... he he he... Målade och svampade... satte upp bård och förberedde inför "Juniors" ankomst... 

Vi har haft samma sovrum sedan maj 1998 och alla våra barn har sovit där i olika tidsperioder... ibland alla tre samtidigt... många mysiga stunder har jag fått uppleva där men nu känner jag att det är dags för en förändring... det var låg redan i "pajpen" men det blev ju inte av eftersom Johan dog... 

Nu har jag tagit beslutet och steget att göra vårt sovrum till mitt... :) 

I går svängde jag förbi en nybliven väns hus... Vi diskuterade solen, livet och stt njuta... att njuta av stunderna när livet lyser med värme och styrka... att notera dem och känna att vi njuter... 

Och idag känns det riktigt bra... idag... så då njuter jag av det... 

Livet kan svänga fort så jag passar på att känna glädjen över mitt hemmajobb idag samt mitt jobb nere i motorutrymmet på båten... Fyra män står uppe i båten och jag ligger över motorerna och fixar... 

Det känns bra att ha stöd men att kunna fixa problemen själv... Lite stolt är jag allt över mig själv... trots att min startmotor dog och lämnade mig ensam med våra ljuvliga barn... ❤️