Vi lämnar 2015...

Då har vi kommit till dagen då vi släpper 2015 och vandrar in i det okända... 2016... Vad kommer det att erbjuda...? 

Massor hoppas jag... Jag tänker lite... Vad skulle kunna hända...? ;) 

Kan det bli värre än 2014/2015...? 

Jo, visst kan det bli sämre på många olika sätt... Fler kan dö, fler kan och kommer troligen bli sjuka, folk skiljer sig och annat skit som livet kan erbjuda... 

Allt det kan hända... 

MEN... det finns såååå mycket trevligare saker att tänka på... 

Fler vänner, flera sammankomster... mycket bugg med dessa nya vänner... Vem vet...? Någon, inte jag, kommer kanske gifta sig, någon kanske får barn... Någon tar körkort och mamman får en privatchaufför... ;) 

Många fina och trevliga fikastunder, kanske kommer det lokala fiket att börja med en handarbetskväll... så många roliga uppslag jag har... 

Jag fick just upp vår nyårsbild från 2013 på Fejjan... en påminnelse om vad jag gjorde 2013, denna dag... Som om jag någonsin skulle glömma... ❤️

Gör det ont...? Nej, det gör det inte... Saknar jag honom...? Självklart gör jag det... ❤️

Undra vilka minnen jag får från idag/ikväll...?

I en stuga i Sälen med våra fina grannar...

Grilla korv med sonens flickväns familj till lunchen, slalomåk i en backen som såååå saknar snö... Har aldrig upplevt så lite snö i dessa fjäll... men folk ger inte upp för det... Det är fullbokat här uppe... 

Kanske speglar det vårt samhälle... Att många av oss människor inte ger upp i första taget... flera av oss tartan sig det nya. Vi anpassar oss till vad livet erbjuder oss... 

"Ingen snö...! As nice...!!!" ;) (internt skämt) 

Sitter i skrivande stund i Toppstugan, Hundfjället och ser många familjer komma in från blåsten och kylan för en kopp kaffe eller en smaskig kopp choklad... och delikata bakverk. 

Så många gånger vi har gjort det under vårt gemensamma liv, Johan och jag... I olika konstalationer... men oftast med vår andra familj... Det går inte att undvika att jag saknar de stunderna... de människorna... ❤️

Nu sitter jag ensam men jag är väldigt nyfiken på med vem jag kommer fika med här under 2016... Vilka fina minnen kommer att landa i min bank av memories...? Skratt och tårar kan jag gissa på... av glädje och sorg... roligheter och besvikelser... 

För det är ju livet... Ingen promenad på enbart rosenblad... tistlar och brännässlor kommer finnas bredvid och på min väg... 

Jag vet att jag har ett 2016 som kommer bli skakigt på många sätt men har jag "klarat av" att komma ur mörkret och blåleran efter Johan, min man och barnens far... Ja, då kommer jag komma ur den väntande krisen också... med nya sår och ärr... Vem vet, det kanske är värt varje ärr, varje hårt ord... 

Jag har vilat och sovit... gråtit och ältat... vänt och vridit på alla möjliga stenar på min väg sedan oktober månad då det blev för mycket... 

Någon klar och tydlig stig kanske jag inte ser genom den snårskog som väntar mig men hur svårt kan det vara...? 

Vad skulle kunna hända mer än det jag redan tror ska komma...? Det som gnagt i mig under dessa månader... 

Kan det vara värre än att få det där telefonsamtalet, där J talar om för mig att Johan är död...? Att min älskade, knäppa man inte finns bland oss mer... att barnens pappa dog där på isen... 

Nej men jag tror inte det... Jag tror att jag drabbats av det näst värsta... att ens partner dör... Det värsta hoppas jag inte att jag ska få uppleva... att mina barn dör ifrån mig och deras egna familjer... ❤️ Det naturliga är väl ändå att jag dör före dem... men det får hemskt gärna gå ett par 40 år... ;) 

Så, 2016... jag är redo att tampas och glädjas med dig... 

Välkommen vid midnatt och jag hoppas att du erbjuder mig allt och lite till. 

Från mig, till er alla... 

Gott Nytt År! ❤️

Tacksamhet...

Tacksam och ödmjuk inför livet, är dagens känsla...  

För mig innebar lycka ganska många olika saker innan den 18/3 2014... 

Många saker kunde göra mig lycklig... göra oss lyckliga... lyckligare... 

Vi var en hel familj, vi var friska, vi klarade att betala räkningar och ställa mat på bordet till våra barn... kläder på kroppen och i garderoben... 

Vi hade tekniska apparater och olika maskiner som gjorde vårt liv både roligare och lättare... 

Vi hade vänner som orkade umgås med oss, ville/orkade resa på semester med oss och kom förbi och fikade... 

Vi bråkade, blev sams, bråkade igen... blev sams igen... 

Kände och levde... "hatade" och älskade... och älskade igen... 

Vi köpte en nyare båt till vår familj som vi såg fram emot att få styra ut på Vätterns ljuvliga vatten... som vi längtade och så lyckliga vi var... 

Det slog mig idag, 28/12 2015, att begreppet lycka är så föränderligt... ingenting nytt under solen men idag stannade jag upp och slog samman mina två hjärnceller och funderade en stund... 

Vad är lycka idag? För mig... Sarah Johanna Emilsson fd Wiklund från Stora Mellösa... 

Lycka för mig är att sitta med en kopp te, tillsammans med en god vän och handarbeta medan vi pratar om våra liv... innan och efter katastrofen... 

Spekulerandes i framtiden, "den nya mannen" och när ska han komma ridande in på sin vita häst, be mig slänga ned mitt långa hår och "rädda" mig... från änkelivet... och hur kommer jag att reagera...?!?!? Herre Gud, det är över 20 år sedan jag flörtade med en annan man... en annan man än Johan... 

Lycka är också att få drömma sig bort... till en pool med altangolv, drinkar och sol... 

Lycka är att planera en resa till fjällen med vår Majsan m hennes underbara familj... över sms för vi tyvärr inte hinner ses just nu... Sport eller påsklov eller inte alls... Att planera, prata, drömma med vänner är också lycka... ❤️

Lycka är när sonen får följa med till fjällen med våra vänner... se honom "spinna iväg" i 120 innan de ens backat upp på uppfarten... lycklig och glad för att just han fick följa med just dem... och att den bättre begagnade brädan är fettbra får ses som lite extra lycka!!!  ❤️

Lycka är när sönerna packar ut all den "Gunbrittade" återvinningen till bilen... följer med och slänger skiten... 

Lycka är när vi tillsammans går i affären och blippar varor... diskuterar maten inför nyår... 

Lycka är att de faktiskt "hänger" med sin mamma... fyller ut tomheten efter deras pappa i deras mammas liv... ❤️

Lycka är när familjen är samlad och äter middag tillsammans... ❤️

Lycka är när kroppen orkar och hjärnan inte blinkar ERROR... 

Lycka är att bli sedd, hörd och kramad på... ❤️

Små saker som jag tog för givet innan... små detaljer i vårt "vardags-perfekta" liv som jag sällan eller aldrig tänkte på som lycka... 

De små sakerna är idag källa till glädje och lycka... 

Jag känner mig otroligt tacksam och ödmjuk inför mitt och barnens nya liv... 

Med den erfarenhet som livet har gett oss, vare sig vi ville det eller inte, så känns det som att med vårt stöd runt omkring oss, kan vi möta vad som helst... 

(Håller fingrarna i kors, för känslan av att vara "lycklig", ha en bra dag, är skrämmande. Tänk om blixten slår ned från himmelen... Sist jag hade en sådan good feeling dog min man...)

Glädje fyllde huset men kunde inte kväva tomheten...

Julafton har passerat med paket, god mat och många skratt. Värme från brasan i sann pappa Johan-anda trots att allas kroppar lätt värmde upp huset... men eldas ska det... 

En dag som jag inte riktigt visste hur den skulle bli och hur den skulle sluta men "julen" började bra...

Umgänge med grannar dagen före doppardagen har blivit en tradition genom åren. 

I år tror jag dock att det blev skinka kvar och det är väl tur då Coopan i Lillån la ned för X antal år sedan... Det har hänt flera år att herrn i huset fått åka dit för att fylla på skinkförrådet på julaftonsmorgon... 

Det gjorde inte ont att sitta vid grannarnas köksbord denna kväll... kanske var det för att det stod ett nytt fint bord inför julen... Vem vet...? 

Jag verkligen "älskar" att sitta där med vänner och grannar, inte bara de som bor i huset utan andra i vår fantastiska by. 

Prata, skratta, smaka värdens skinka och prata lite djupare som sonen ansåg att vi alltid gör... 

Tänk vad lite värme, lite "kärlek" och goa skratt kan göra i ett trött, kallt hjärta... En julklapp från en ny vän var som grädde på moset och fick mig att känna mig beredd att ta emot julafton...

Å julaftonen kom... med ett stort fat med godis från vår älskade granne... en tradition som gärna får fortsätta i evighet. ❤️

Köket intogs av mig och... mig... små förberedelser som vi alla pysslar med innan tomten kommer med alla stora klappar... 

Släkt och vänner intog huset efter hand... Åter igen kom en vän med en liten present och en varm kram. Den kan jag leva länge på... sådant betyder så mycket... 

Som det fina ljuset som stod och lös i ljushuset ute vid "Johan" när jag kom hem härom dagen... Det värmer mitt hjärta att ni kommer med påminnelser om livet. ❤️

Julaftonen blev en fin dag och kväll. Barn och vuxna som lekte så att husets väggar skakade... blandade åldrar från 5 år upp till 68 år... Springandes, räknandes, stojandes genom alla rum... 

Julen börjades nere på trean och julaftonen avslutades där också... åter smakandes på värdens skinka... ja, hans julskinka... ;) 

Men som sonen konstaterade i bilen idag, på väg till rean... Hur trevligt vi än hade det på julafton, så fanns det en tomhet över allt... en saknad... 

Å så kommer det nog alltid att vara... även när våra hjärtan har läkt så kommer saknaden alltid finnas där... för hur kan man glömma Johan...? 

Varje gång jag ser honom på kylskåpet där mamma har satt upp hans fotografi, så kan jag inte låta bli att le... :) 

För han var en sann glädjespridare och det kommer han fortsätta vara... från andra sidan... ❤️

 

Det närmar sig jul...

Julen närmar sig med allt vad det innebär... 

Många upplever stress och stök dagarna innan galenskapen kulminerar. Alla måsten och alla listor som måste prickas av för att det skall bli en riktig jul... 

Men vad är en riktig jul då..? 

Blir det inte jul om man inte har allt som står på listan, om man inte lagar all maten själv, om man inte skapar sina egna julkort, vilket jag själv älskar att göra...? 

Hoppar julen över denna familj om jag inte lyckas fixa allt...? 

Julen ska handla om gemenskap och kärlek. Familj och vänner, släkt och umgänge. Oftast så upplever jag att det finns gräsligt många måsten/bör-krav men väldigt få vill/önska-krav inför och under en julhelg... 

Varför gör vi så...? Varför är vi så...? 

Är ytan så viktig...? Jag har varit en aningens så men jag/vi slutade för några år sedan... (läs 2009) 

Hur mycket vi än älskar/älskade vår familj så var det skönt att få fly undan den "vanliga" julen och dra till fjällen vartannat år... 

Slippa all julstress och ångest som man ibland bygger upp över klappar och allas nöjdhet... slippa det negativa med julen... 

Att få dra på sig understället och varma Ullmaxstrumpor, "hoppa" i slalomkläderna och ge sig ut i backen... Stå i liften med alla andra likasinnade som ler och önskar varandra God Jul... 

Det har varit så skönt att äta en minimerad julmiddag i långfillingar, till barnens glädje. :) 

I år infinner sig inte den där julkänslan trots alla ljusslingor på husen, trots att granen är klädd och står fin och ljus i rummet. Tomtar på loftet och tomtar utplacerade lite varstans... 

Det är vår andra jul som vi ska "fira" utan Johan. Det andra år som många tror ska bli så mycket lättare än året innan... 

Det ligger en känsla av tomhet över huset... det saknas något... någon... 

Jag vill inte säga att det gör ont som det gjorde i fjol... mitt hjärta blöder inte även om jag saknar Johan väldigt mycket...

Tiden kanske läker alla sår, ser till att såret täcks av en skorpa som senare kommer bli ett ärr. Ett märke för livet... 

Även om smärtan har minskat, kanske börjar långsamt försvinna, så finns tomheten här... saknaden... vetskapen om att även detta år blir annorlunda... som alla åren efter för det kommer faktiskt aldrig bli som förr igen... aldrig mer. 

Ingen att diskutera julklapparna med... ingen att utbyta idéer med inför barnens presenter. 

Ingen att planera julen med... stora som små saker... hur granen ska se ut... 

Nja, nu ljög jag... det har alltid varit min grej... varken man eller barn har haft något att säga till om gällande granen... 

...som senare blev utbytt till en tall när ögonen kliade alldeles för mycket... Tallen som blev en grå plastgran... hör och häpna... En sådan skulle aldrig komma in i mitt hem... men blir man allergisk och astmatisk på äldre dagar får man bara acceptera livets nyck. 

Det finns så mycket som jag saknar och just nu inte kan återskapa... hur mycket jag än vill... Det blir jag som får ordna och fixa det som ligger på oss... Självklart har jag delegerat, det har vi gjort i många år men det spelar ingen roll för i slutändan så är jag ensam med alla måsten... 

Tiden innan jul har jag nästan alltid tyckt om... den innehöll så mycket... om man bortser från stressen och allt det negativa... ;) 

Julbord med våra jobb, oftast egen tid innan så vi kunde göra oss iordning tillsammans... Göra oss fina ❤️

Planeringen av julkorten började jag med i november och satt sedan vid köksbordet och pillade och filade... Ibland hjälpte Johan till men oftast satt han och såg på Top Gear eller något annat program, skrattandes i sina fillingar... troligen med handen innanför som många män gör... ;) 

Turen till Stockholm... mat och socialt mingel med vänner... Julshopping och sushi på vårt hak... traditioner som han och jag gjorde. 

Hela december var fylld av äventyr och spänning... En uppbyggnad inför julens magi... 

Den spänning som varit i år är om jag ska orka åka och köpa klappar eller inte... om jag ska få till denna så kallade julstämning... 

Inga julbord, inga traditioner... på grund utav denna gräsliga utmattning och på grund av att min kära make är död...

(Förbannade karl... bara lämna mig så där... )

Som förälder är det ens ansvar att skapa julstämning... se till att allt pyssel och plock kommer fram... sätts upp och tänds. Det är vårt ansvar att se till att julen blir magisk och minnesvärd. 

Ett stort ansvar. Ett ansvar som kan tynga ned vem som helst... för nog vill vi att barnens julminnen ska vara glädjefyllda och minnesvärda. 

Jag har problem med att skapa denna glädjefyllda jul... jag får gräva i min källa av kraft och styrka för att uppnå en "normal" nivå av julstämning... 

En del av mig vill skrika och backa tillbaka till julen 2013... stanna där och insupa vad vi då inte visste skulle bli vår sista jul tillsammans... den sista gången vi skulle vara en hel familj. Mamma, pappa, barn... 

Den var säkert inte perfekt... jag var troligen stressad och härjade med Johan medan han gick i sina svarta kallingar ända fram tills gästerna kom... Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket ifrån den julafton... för jag visste inte då, hur viktig just den aftonen skulle komma bli... längre fram... 

Den andra delen i mitt schizofrena jag vill bara köra på... dra på så julen är över. Komma ut på andra sidan... där det normala tar över igen... 

Julen kommer vare sig jag vill eller inte och jag måste, som förälder, se till att den blir så bra som den kan bli... 

Å andra sidan, vad är nu den perfekta julen...? Vad krävs för att den ska bli bra...? 

I många familjer sitter man fint och äter... samtalar om vind och väder. Serveras det man alltid ätit, gör det man alltid gjort... 

I andra familjer struntar man i julen, åker utomlands, lever ett annat liv... 

Vissa dricker sig fulla, skrämmer både barn och partner... skapar minnen som ingen vill komma ihåg. 

Det finns familjer som skapar fantastiska minnen där det finns värme, kärlek, gemenskap och respekt. Kärleksfulla vuxna, glada och förväntansfulla barn... Där man umgås, skrattar och finns för varandra. Lite smågräl, ruff och trötta små individer. 

Vad är rätt och vad är fel...? 

Inte vet jag men jag vet vad jag skulle föredra... 

Jag hoppas bara att jag kan ge mina barn en jul att minnas med glädje... även om deras pappa inte finns bland oss och förser oss med skratt och roliga episoder... förser oss med minnen... 

För sanningen är den att vi har inte så många andra val... 

Vi kan välja att sitta och tjura, tycka synd om oss eller så kan vi välja att göra vårt bästa... trots att saknaden finns där, trots att hela han INTE finns där... 

Julen kommer och den går men minnena består... 

Det blir vad det blir och det får bli bra det med... vi kan bara göra vårt bästa... 

Vi har ju varandra... jag, barnen, familjen och våra vänner... Vad mer behöver vi? 

Att ligga är inte min stil...

Sjuk har vi alla varit någon gång... jag har ju klassats som sjuk en längre tid. 

Nu har den synliga sjukan slagit till... 

Hosta, slem, snor, lock i öronen och en massa, massa te. 

Det som är lite annorlunda mot min sjuka jag har som grund, utmattningen, är att jag nu har tydliga symtom då näsan rinner, hostan skräller och det tjuter på utandningen... 

Det går liksom inte att ta fel på denna förkylning... Jag är sjuk!

Fast var jag inte det innan... eller? Var jag då bara "kärring"sjuk...? 

Min son la ut en bild häromdagen på Fejjan... två bilder i en... som beskriver det här med psykiskt ohälsa ganska bra. 

Att vi ser ut på ett sätt men känner oss på ett annat... många går med denna ohälsa och gör absolut ingenting åt det...

En bild säger mer än tusen ord ibland... 

Jag är ändå glad att jag lever nu 2015, snart 2016... där det börjar bli mer okej att vara psykiskt instabil eller psykiskt utmattad. Jag skäms inte för att jag vågar vara svag, vågar visa mig svag. 

Vågar dela med mig av livets jävligheter som erbjuds mellan varven av livet. 

Denna vecka har då även förkylningens Gudar slängt lite dust på oss i familjen Emilsson... Vi är en sänkt familj på mer än ett plan men vad gör väl det...

Solen går upp i morgon ändå, med buller och med bång... vare sig vi vill eller inte..

Det som gör det lite extra trevligt just i dag är att min familj är här och hjälper till... 

Mamma städar och plockar, pappa drar lite el som vi, Johan och jag, har skjutit upp under flera år... Nya eluttag då man tydligen inte behövde mång uttag förr i tiden... men vad vet jag. Nu har jag de som jag önskar mig länge... 

Vad gör jag då...? 

Dricker te och ligger i sängen... hör hur de andra jobbar och pratar... 

Viljan att vara med är tyvärr inte starkare än kroppens behov att vilja vara vilande så jag ligger kvar mellan lakanen... under täcket... 

Jag ligger kvar här... jag och mina sjukor... 

Att ligga är inte min grej... det är alltid mycket roligare att jobba tillsammans än ensam...

Se hur resultat kommer fram ut ett kaos, där vänner hjälper varandra, där föräldrar får vara med och hjälpa sina barn... Eller där vi barn får hjälpa våra föräldrar och mor/farföräldrar... 

Kanske går jag ned och äter lite mat... och gör lite mer te... Ser hur mammas slit har skapat en förbättring i mitt kaosartade hem... Se hur alla ute lampor nu lyser efter pappas kopplande... ❤️

Observera att jag gnäller ingenting om min sorg i detta inlägg... och det känns ganska skönt... att i dag vilar själen från sorgen... en dag då det är paus ifrån den delen av livet... 

Misstänker att den kommer tillbaka igen men idag står jag stadig i mitt fotsteg... faller inte det minsta... 

Å det är ganska skönt... ❤️

ENERGIBOOST DE LUXE!!!

Under dessa månader och faktiskt år sedan Johan dog har jag inte bara upplevt gräslig sorg utan väldigt mycket glädje. 

Jag bestämde mig tidigt att jag inte ville att döden skulle få dra ned mig i avgrunden... ni som har följt mig i bloggen vet ju att det blev så ändå. Att jag har stått med fötterna i det svartaste hål som gått att uppbringa. 

Viljan att dö, viljan att ge upp har funnits där bredvid mig i mitt sorgearbete. Vi har gått lite hand i hand, döden och jag. Vissa dagar har det varit döden som styrt... från andra sidan men också när kraften inte funnits där så har det funnits en vilja... eller ett känsla av maktlöshet och tomhet som har gjort att livet inte varit värt att leva. 

Tur så har de stunderna varit få men man skall ack inte dem förminska. 

Det har funnits många stunder till glädje, energipåfyllnader under det första året. Barnen, våra vänner, barnens vänner, båten... ja, våra familjer så klart. ❤️

Det sista halvåret har varit allt annat än lätt. Jag har slagits med det dåliga samvetet över att jag inte orkat med att vara en mamma och en arbetande ensamstående kvinna. Tiden har kanske räckt till vissa dagar men inte orken... Viljan fanns till en början men inte sen... Viljan försvinner när orken dräneras från hjärnan. 

När kroppen och hjärnan inte har tillräckligt med energi så måste man prioritera... priorotera hur dagen ska se ut... vad orken ska räcka till... vad som måste hinnas med under dagen... under kvällen. 

För sanningen är att mina barn... min familj är det viktigaste i mitt liv. Jag måste prioritera dem och mig själv för att vi ska komma ur detta någorlunda hela. Vi kommer aldrig bli de samma som vi var innan... vi kommer vara lite mer tillplattade... ha fler ärr i våra själar men vi kommer att fortsätta leva. 

Ett annat liv än innan men ett okej liv. Det kan till och med blir riktigt bra. 

Men då behöver man energi... påfyllnad... 

Sista månaderna har varit tuffa, både för mig och mina barn. 

Barnen mår under omständigheterna bra men det har inte deras mamma gjort... Det påverkar givetvis dem också... att se deras mamma som en blöt fläck, sovandes flera gånger om dagen, inte ha energi till att sköta hemmet... inte ha kraft att laga mat, vika strumpor eller gå ut med soporn... 

De inser ju att något inte stämmer med deras morsa... Hon är inte som hon var för några månader sedan... 

Dit jag vill komma är att det var länge sedan som jag fick energi som stannade kvar i min kropp och själ. Oftast så rinner den ut på en gång... även om jag har gjort något som är givande och roligt. Jag blir trött som få ganska snart, en timmas aktivitet och sedan är själen så innerligt trött... 

Men hör och häpna, denna helg har gett mig så vansinnigt mycket energi. Jag har varit glad och positiv, fått träffa fantastiska människor som ger av sig själva... som delar med sig av sitt innersta. Leva & Dela. ❤️

Att få sitta med likasinnade, som inte alltid är Ja-sägare men som bryr sig och som tycker om en, ja... det måste vara den starkaste gåvan jag har fått på väldigt länge... om jag bortser från att sonen helt frivilligt och på eget bevåg klädde granen härom dagen... ❤️

Vi som sett varandras svartaste helvete kan se ljuset i varandras historier... se att det går framåt mot livet... i olika takt och i olika riktningar. Glädjefylld kväll!!

Att jag sedan fick träffa mina kursare från kustskepparn på Behr arena för att se på hockey, det var ju också en hit. Jag har aldrig varit på hockey... trots tappra försök under årens lopp. Då vi har varit fem i familjen så har det inte gått att boka fem biljetter samtidigt... å sedan har det varit fullsatt... Ingen hockey för mig, alltså... 

Men nu, i en loge... eller lounge kanske man ska säga så ingen tror att det är en loge på landet... ;)

Bra utsikt över isen, bra kontroll på mina två yngsta som var där med sina vänner... 

Jag var som ett barn! Nyfiken, exalterad och... ja, glad! :)

Vänner runt omkring mig som tog hand om mig... såg till att jag hade det bra... fick mig känna mig viktig... stärkte mitt inre, min självkänsla och mitt självförtroende som har legat djupt ner i tånaglarna den sista tiden. 

Det var en obeskrivlig känsla att få vara där... En fantastisk påfyllnad av energi trots att lungorna inte var på topp... trots att det kliade i halsen och snoret började droppa... 

En kväll att minnas... en kväll med så mycket vänskap och värme... 

Närhet genom kramar... taktil beröring är ingen mångvara hos mig... 

Visst får jag en kram av barnen då och då... mina vänner och jag kramas ofta, det har vi alltid gjort. I Sorgegruppen kramas vi alltid när vi kommer och när vi går... 

Fysiskt kontakt är så otroligt viktig för alla... Alla har inte barn som jag som man kan tvångsgossa med mellan varven... eller katter som får bli ett substitut... 

Jag fick så mycket närhet och kärlek av Johan och sedan tog det plötsligt bara stopp! Ingen mer närhet av det slaget... 

Då kan det hjälpa att få närhet av platonisk form för att orka... för att få vara betydelsefull. Att få betyda något för någon... 

Det var ingen sexuell närhet denna kväll men ack så mycket närhet i vänskapens tecken... 

Ingen känsla av dåligt samvete för att jag för en gång skull, på flera månader och år, var glad och lycklig... 

Inga jobbiga känslor med Johan... Bara sann och ljuvlig boost! 

Den boosten lever jag på nu när jag ligger nedbäddad i sängen med snoret hängandes... när lungorna är fulla av slem och betong... hostandes som en storrökare... 

Kanske kan detta vara vändningen...? Kanske kan denna kväll ge mig så mycket energi att jag kommer på rätt köl igen...? 

Att jag finner kraften och självförtroendet att tro mig själv igen... att förstå att jag betyder något, att jag också har en roll i detta livet... och inte bara en roll där jag blir sparkad på... av livet och allt som finns där. 

Även om detta kanske inte är vändningen så skiter jag ärligt i det... det är ett steg framåt på trappan och det känns så himla bra.

Fattar ni...? Jag var lycklig en kväll utan att "somna vid ratten" på vägen hem... utan att behöva ringa min bror så han kan prata för att hålla mig vaken... 

För mig betyder det allt... även om det bara håller för en stund... 

Tack alla fina människor som gjorde allt detta för mig. ❤️

Dagens gnäll om trötthet...

Jag är alltså sjukskriven med diagnosen "utmattnings depression" sedan i mitten på oktober. En depression som kanske inte syns på ytan för de flesta gånger ni ser mig så ler jag... Jag försöker vara glad och social men i mitt inre pågår en ständig kamp. Kampen mellan viljan och orken.
Jag är imponerad av er som bara kan skjuta jobbiga saker åt sidan och fokusera på andra mer viktiga saker... Jag fungerar inte så... önskar att jag kunde för mitt liv skulle vara så mycket enklare då.

Min hjärna försöker göra allt samtidigt... med mindre bra resultat... det blir varken hackat eller malet. Det blir en havregrynsgröt istället för en härlig fruktsallad... Inte för att det är något fel på gröt... men är man inställd på något lite mer flådigt så blir man besviken... Jag blir besviken.
Gräsligt besviken på mig själv att jag inte kan klara av detta... klara av att vara en normalt fungerande människa... som alla andra...

Fast frågan är nog: Har jag inte alltid varit så här?
Svaret är: Troligen men då har vi varit två och då har inte min totala sinnesförvirring synts så tydligt...
Det har stått en aningens fluffig man framför mig och sopat bort de största hindren. Han har funnits där, lyssnat och kommit med bra eller mindre bra råd. Då har jag orkat med livet och allt som finns där inuti. Det har fanns en styrka inom oss att vi skulle överleva allt som serverades oss...

Idag ser det ju en aning annorlunda ut... Jag är ensam med mina demoner... Ja, då menade jag inte mina barn... ;) utan alla krav och måsten som jag måste klara av för att få tillhöra den vanliga, normala världen. Krav som livet ställer på oss och som vi bör fixa för att det ska fungera.

Visst kan jag förstå att det är svårt att inse hur mitt liv kan vara och varför jag inte kan ta mig samman som många andra i sorg... Till det kan jag bara svara att vi alla är individer och vi alla har olika förmågor att "klara" av saker. Mina förmågor är många och de är väldigt varierade men för tillfället så står de flesta på vänt... De väntar in att innehavaren ska kvickna till och återgå till livet.

Fast frågan är om jag någon gång kommer att bli den jag var...? Den gamla, glada, strikta och pryda Sarah... Ja, ja sluta skratta nu... Lugn och timid sa jag en gång om mig själv och grannen "dog" av skratt... Min självuppfattning kanske är under all kritik...

Min poäng är att jag har förändrats... sett livet i vitögat och insett att livet kan erbjuda så mycket mer än det som varit... inte för att jag klagar på det som varit, livet med Johan var speciellt och alldeles... alldeles underbart... allt annat än stilla sittande och stabilt. Det svajade och blåste där som i alla andras liv.
Jag har haft ett bra liv och mitt liv fortsätter framåt även om jag sover bort den största delen just nu... Jag har sagt det förr och jag säger det igen... Livet pågår hela tiden och jag vet att det inte pågår runt mig utan med mig. Jag gör mitt bästa att följa med... Jag sitter inte längre på handbromsen och försöker dra den bakåt... bakåt i ett hopp att stoppa tiden... tillbaka till det som var. 

Nej, livet rullar och jag sitter i min Volvo och följer med... Nja, ingen Volvo för jag lovade Johan att det aldrig ska stå en på vår uppfart som är registrerad på mig eller på honom... En A-traktor är väl ändå ingen bil, eller hur... det är ju en traktor... och de tillhör väl egentligen sonen... 
Ni fattar nog vad jag menar... Livet rullar och det gör en Volvo också... En metafor. 

Själv kör jag en Kia Sorento med trasig backkamera... återigen ett samtal som måste ringas... Det här är inte okej... den där listan blir längre för varje dag och mina skygglappar sitter väldigt hårt. 

Nu börjar jag fatta behovet av en man... en bilansvarig... Herre Gud, vad jobb det är med en bil och tänk er då när sonen har X antal A-traktorer... Jag får snart anställa en gårdskarl. Ett substitut för en poolansvarig då vi inte har en pool... Hmm, en tanke, god som många andra...

Dagens aningens snurriga inlägg handlar egentligen om trötthet. Om allt jag vill göra men inte finner kraften till.
I vårt gemensamma liv, Johan och mitt, så körde han bil och jag satt bredvid och sov. Nästan jämt... Vi har ungefär 600 meter upp till riksvägen och det hände flera gånger att jag sov skönt innan alla fyra hjulen smekte riksvägens asfalt... sov med huvudet sexigt, hängande åt sidan... ;)
I dag har jag kommit fram till att jag sov väldigt ofta på dagtid när vi var gifta... (vi är fortfarande gifta trots att jag tagit av mig ringarna.) 

Jag sov gärna en gummatimme när vi var ute med båten... hade ett behov att få vara ensam för jag var trött och slutkörd. Mitt ljus brändes redan då i båda ändar utan att jag fattade det... trots några varningssignaler som svimningar och magkatarr. Jag ville klara av allt. Jag ville vara den coola trebarnsmamman som var med och drev ett företag trots att gubben hennes låg borta på arbete under veckorna. Vara den tuffa kvinnan som fixade både hus och hem samt ett krävande arbete. För det gjorde väl alla... 

Nu med facit i hand så var det inte så klokt... det var galet. Tre barn inom loppet av fyra år, egen verksamhet med anställda och delägarkollegor. Johan som var arbetsledare på sitt jobb och prioriterade det före oss många, många gånger... Vilken tur att hans mamma bor nästgårds så hon kunde rycka ut och hjälpa till. Vi var unga och dumma och med tiden blev vi bara äldre och dummare eftersom det tog tid innan vi insåg vad vi hade och gjorde.
I dag skakar jag på huvudet åt vårt liv, åt de val vi gjorde... men det var vårt liv då och utan det så hade vi inte varit de vi var...

Thank God, så köpte vi båten... eller ja, Johan köpte båten med mitt godkännande... ett godkännande som var ganska svagt. Jag trodde aldrig att det skulle fungera men det har varit vårt andningshål... för där ute på sjön är det dålig mottagning och det finns inga måsten... Om man bortser från hans och Millas behov att städa båtarna och "tävla" med varandra så var den tiden "måste-fri." 
Bara njuta av varandra och se barnen leka... fiska och fika och bada... vad mer kan man kräva av livet.... Ingenting... Dessutom sover man otroligt gott när vågorna kluckar mot skrovet och gungar en till sömns... många gånger om dagen om jag fick bestämma...

Så är det idag men aningen värre. Jag gäspar när klockan är 10 och kroppen somnar till mer än en gång om jag ser på en film. En aktivitet om dagen är vad jag fixar. Ska jag iväg på min buggkurs så får jag ta det lugnt på förmiddagen för att orka den där timman...
Man kan ju tänka sig att jag skulle skippa den timman om den tar så mycket energi från mitt lager men den timman är den tid som jag inte tänker på något annat.
Då finns det bara danspartnern och kroppen i fokus... denna mjuka, goa kropp som snurrar och kliver sina steg till musiken... lära sig nya turer och lära mig att släppa kontrollen... JAG STYR INTE!!!
Eller hur...?  ;)

Jag trodde aldrig att man kunde bli så här trött och utmattad... fast det heter ju utmattnings depression även om jag skulle vilja säga utmattnings symtom. Nog är jag låg som en sänkt Epa men de som verkligen är deprimerade skulle tycka att jag är på en tripp till himlen... det finns olika stadier i denna diagnos.
Det som kan anses en aningen lustigt är att det inte finns någon diagnos för djup sorg... då är man deprimerad... tre månader får man sedan ska man vara tillbaka i sådant skick att man ska klara av livet igen. Vardagen, barnen och jobbet. Undra vem som har bestämt det... den personen kan aldrig gjort den resan som jag gör... aldrig i hela livet. För då skulle hen veta att alla är vi olika och vi tacklar livet på olika sätt...

Förr, innan allt detta serverades mig på en iskall is så var jag en social varelse... en person som gillade att ha folk hemma, gå på bjudningar och umgås med vänner och bekanta.
Nu så ser jag helst till att vara hemma, möjligen gå ned till grannarna eller åka bort till Majsan. En fika på mitt lokala hak, Broby Unikt, klarar jag av...

Jag har deltagit på några offentliga "festligheter" men då håller jag mig till min flock där jag känner mig trygg och där jag inte behöver se andra människor. Gillar inte överraskningar om jag inte är medvetna om dem innan... så kort, jag gillar inte överraskningar. De tar alldeles för mycket kraft. 

Åka ut till IKEA eller Marieberg köpcentrum går bra en timma eller två innan alla intryck har ätit upp hela mig och jag stupar i säng där jag somnar som en liten bebis.... snarkar tills barnen väcker mig och vill ha mat... Kan man inte äta korv m bröd alla dagar i veckan..? Måste man variera med falukorv och tjockkorv...? 

Tillbaks i min bubbla som jag tillbringade en ganska lång tid i under min första chocksorg. Tiden då kugghjulen stannat och oljan i dreven var slut. Jag har fastnat där igen men jag tog mig ur förra gången så jag kommer göra det denna gång också... Det tråkiga är bara att livet är som Volvon... den låter hjulen rulla mot vägens underlag.
Jag får en känsla av att jag missar en massa... paniken kryper upp från magen, upp genom halsen som är trång pga av katter och damer som måste bada i parfym innan man går på bio... Den exploderar sedan i en suck... en suck av besvikelse.

Usch vad deprimerande jag är... (se nu en smileys med uppspärrade ögon)
Just ja, jag är hemma för utmattning och depression... så var det...

Ändå är jag lite glad idag... Jag får besök vid mitt slitna köksbord, jag lyssnar på min brors Julbugg-lista, känner att kroppen vill dansa och jag skriver några rader...
Solen skiner och jag orkade med en promenad idag... Fått luft i mina katastrofala lungor och fått känna att livet faktiskt leker... Känt mig delaktig i detta som är livet den 7 december 2015.

Jag kommer att resa mig, en aning mulligare men med en lite bättre kondition. Resa mig och ge mig själv livet tillbaka. Det kan bara jag göra... och det gör jag.... lite i taget... med en saffranskladdkaka o en kopp te. ❤️

Hur olika vi sörjer...

Härom dagen blev det tydligt för för mig att vi sörjer på olika sätt... Jag har vetat om det hela tiden men det blev mer konkret under ett samtal med ett av mina barn. 

När ämnet sorg och pappans död kom upp sa han att han inte tänker så mycket på det. 

En knytnäve slog till i min mage. 

Herregud, han glömmer sin pappa!!! Redan...? 

Det tog en stund innan jag kunde slappna av och tänka rationellt... Han gör det han ska... Han accepterar situationen och lever sitt liv. 

Det är jag som inte är redo att släppa taget om hans far. Om min man.... Han har kommit längre än jag och det måste jag acceptera... 

Att hans pappa inte finns med honom i varje sekund är ett tecken på att han har funnit ett sätt att hantera detta. Man kan nog säga att han har börjat att "gå vidare"... Ganska sunt... 

Han saknar inte sin pappa mindre bara för att han inte vaknar varje morgon och tror att hans pappa fortfarande lever... Han har inte glömt sin pappa bara för att andra saker upptar hans liv... Hans pappa kommer alltid finnas där... och han kommer alltid älska sin fantastiska pappa.

Min roll som mamma är att hjälpa mina barn att fortsätta leva.. inte hindra dem med min ångest och min känsla av saknad och ensamhet. 

I kväll låg vi och pratade i sonen säng. Diskuterade livet och hans pappa. Jag berättade för honom hur jag reagerade den där dagen, hur jag tänkte och vad jag kände... Jag vågade vara ärlig men var också väldigt tydlig att det är helt okej att han känner så... att han inte ska ha dåligt samvete för att han känner som han gör... "Det har jag ibland men då brukar jag tänka att det ska jag inte ha..."

Så smart son vi har fått, Johan och jag. En ynnest att få ligga bredvid honom och småprata om livets innehåll... om de där sakerna som gör att vi håller ihop. 

Vi kom fram till att det vi kan göra för att hedra deras far är att försöka att hålla ihop. Hålla ihop familjen. Försöka undvika onödiga utbrott och energikrävande bråk... 

Å andra sidan tillhör bråk vardagen... de finns i alla familjer... mellan barn och föräldrar, mellan syskon och mellan föräldrar. Det viktiga i frågan är hur man löser konflikterna, om man är långsint eller inte. Om man vågar säga förlåt och inse sin egen del i det hela. 

Vi bråkade, Johan och jag. Jag kan bli oxblodsarg på några sekunder... Som jag sa till sonen... Vi exploderade och sedan var det bra. Ett förlåt kom ganska snabbt och vi redde ut dispyten. Om inte annat så trängde han upp mig i ett hörn och frågade hur länge jag skulle tjura... ;) 

Bråk betyder inte alltid skilsmässa, oro och ångest men det kan göra det... 

Bråk här hemma blir problem när mina barns mamma är slutkörd och står med huvudet genom väggen som i en tecknad film... fast i gipsväggen... 

När det inte finns energi att utnyttja till medling mellan sina barn... när orken tryter... 

Då blir det lätt att man skriker åt varandra, anklagelserna haglar tätt och det blir ingen bra lösning eller stämning på 22:an där vi bor. 

Dörrar slås igen, kvädesord uttalas och ledsna människor går åt varsitt håll... under ilska.

Jag blir både upprörd och ledsen... Tappar tålamodet, blir irriterad och blir en mindre bra mamma... 

Allt kommer över mig då... all känslor och alla problem hopar sig... eller de hoppar på mig, alla på en gång och stampar på mitt huvud... 

Känns som jag är fågeln som Kalle Anka hamrar ned i marken på julafton... 

Att då kunna skilja på ärtor och morötter blir en utmaning när hjärnan är "ur funktion"... 

En sak som jag har lärt mig under alla våra år som föräldrar till dessa barn är att hetsa fram en försoning fungerar inte så bra. 

Nej, avblåsning och hänvisning till vardera ringhörna gäller. Nedkylning och tystnad. En tyst domare och tysta kombattanter. Sedan individuell överläggning och bevisframställan och til sist förlikning.

Ett framtvingat förlåt betyder ingenting men ett förlåt från hjärtat kan betyda allt. 

Att få höra att jag är världens bästa mamma gör att kvällen slutade bra. Slutade på topp. 

Mina fina barn... vad gjorde jag utan dem...? 

De är mina hjältar.... ❤️ härifrån till evigheten och tillbaka. Stjärnstopp!! 

Första advent.. igen...

Jag är inte emot förändringar... förändringar tar med sig förbättringar i någon form. Förändringar är bra... oftast... 

Det jag inte är så förtjust i är när alla typer av förändringar kommer samtidigt. Alla känslor åker rundbana på en gång... Som Gyllene Tider sjunger: " o så kommer alla känslorna på en o samma gång..." 

Då blir det tufft. Då blir livet kämpigt. 

Idag är det första advent och min familj har haft en tradition sedan 1998. Att delta i Betelkyrkans adventsgudstjänst. Det har vi gjort mamma, min bror och jag. Konstalationen har sett olika ut från år till år. Jag har missat en gång när vi tillbringade just den helgen nere i Göteborg hos Johans kusin. Min bror har varit frånvarande någon gång. Barnen har varit med till och från, med betoning på från under de senaste fem, sex åren.  Johan har varit med några gånger... tror att de går att räkna på ena handens fingrar... ;) Han var ingen man av kyrkan. 

En tradition med fokus på familjen och julkänlslan. En start på den månad då många av oss förväntansfullt väntar på julen... 

Men inte alla... för julen är inte en underbar helg för alla. De innebär mycket ångest och förtvivlan för en del... en helg som många väljer att tillbringa på arbetet eller utomlands. Vi som har det någorlunda bra tar för givet att det är en tid att fröjdas. 

Att sitta i kyrkbänken och lyssna på alla vackra sånger och känna hur håren på armarna reser sig upp när tonerna fyller kyrksalen är mäktigt. Mycket mäktigt. 

När kören avslutar med den sista sången, "Det är Advent" känner jag ett lugn, en igenkännande känsla från tiden då jag var lycklig... när jag var älskad av Johan... men inga tårar. 

I år är det andra året efter Johans död. Egentligen saknar jag honom inte i kyrkan, han hittade på alldeles för mycket bus där inne... utan det är stunden efteråt som saknaden märks så tydligt. 

När Johan och våra killar kommer upp på stan och vi går ut och äter med mamma. Alla hennes två barn med familjer. Alla barnbarnen är med. En fin start på julen. 

I år blir det inte som det har varit. Saker händer i allas liv som påverkar ens traditioner. Det behöver inte vara någon som dör... 

Livet är inte förutsägbart även om många kanske lever så. Allt kan hända och då får man anamma livet efter bästa förmåga... en svår uppgift för många av oss. 

Självklart är jag medveten om att muren kring mig kan rasa när som helst. Även om jag denna dag tog på mig lite smink för att dölja den där konstigt gråa färg som fastnat under mina ögon... de där påsarna... de där alla rynkor som plötsligt har dykt upp. Sminkade bort och sminkade på en fasad som förhoppningsvis skulle hålla genom gudstjänsten. 

Tårarna kom till julmusiken av Magnus Carlsson och Molly Sanden när jag satt i bilen på väg in. Inte egentligen på grund av musiken utan därför en Mercedes ML körde om mig. Johans och min älskade bil. Hans önskebil som han köpte till oss hösten 2011, tror jag det var... 

Där kom den i omkörningsfilen, inte samma fina svarta färg som vi hade men ändå... Dammen brast... eller det blev en spricka i dammvallen och vatten började sippra ut... 

Jag vill ju så gärna, så gärna få vara som alla andra... Glada eller ledsna, jublande eller sura, gnatandes på gubben, hålla handen när man strosar omkring och köper julklappar till barnen. 

Jag vill inte hela tiden gå omkring med en känsla av att vara annorlunda... 

Jag är annorlunda men samtidigt inte. Jag skrattar, jag gråter... Jag är glad och jag är ledsen... precis som alla andra... 

Men det hänger ett täcke över mig... som inte syns på ytan. 

Som Harry Potters osynlighetsmantel... den finns men syns inte... 

("Syns inte, finns inte... Syns inte, finns inte..." Från vilken film? ) 

Det var bara de tårar som kom denna dag... jag andades igenom känslodippen, satt i bilen och tänkte på allt positivt som ändå finns i mitt liv... OCH det är så mycket... 

Min/Vår familj!!! ❤️ 

Mina/Våra vänner!!!❤️

Jag har tak över huvudet, jag har inte behövt fly för att överleva. 

Mitt hem är inte bombat av IS, mitt hem är inte sönderskjutet av några idioter. Det finns inga landminor där jag bor. Det ligger inte krypskyttar bakom huset. 

Jag är trygg i mitt hem. Varje dag. Varje natt. 

Mina barn är trygga varje dag de går till skolan. De får mat och de har kläder för alla olika evenemang de ska på. 

De är älskade av så många och får uppleva kärlek varje dag. 

Trots att deras far är död lever de vidare. 

Vårt liv är "under kontroll"... 

Jag försöker tala om det till min trasiga hjärna och trasiga kropp. 

Ryck upp dig, fungera i grupp. 

Skärp dig... (då svarade alltid Johan: Särp dig sälv... med en läspande stil) 

Jaha, det är väl bara att vänta till huvudet läkt, tills kroppen lyssnar på signalerna från hjärnan och börjar fungera igen. 

Under tiden fortsätter jag att sova mitt på dagen, ta korta utflykter till civilisationen. (En timma bland folk = en sovstund på 2 timmar.)

Jag fortsätter att motionera och dansa. Går mina promenader. Fortsätter att inte dricka läsk och äta godis. Vilar med stickningen i knät medan huvudet långsamt ramlar bakåt och snarkningarna kryper upp ut genom munnen. 

Det här är också ett liv... ett annorlunda liv i landet utbränd. 

Ha en glad, varm första advent. 

... det andra minnet

Måste bara få dela med mig av dagens andra stora minne... ett mer positivt minne än det innan... :) 

En midsommarafton... solen går ned... En härlig dag avslutad med att tre vänner ligger på en klipphäll och hör vattnet klucka mot berget. 

Det är nästan alldeles tyst... Inget skratt eller tjohooo från båtar eller från festande människor. Alla har krupit ned i sina kojer... Alla utom vi tre... vi ligger där och samtalar... 

Vänner som har lärt känna varandra ute på sjön... Ett kärlekspar o en vän... 

Diskuterandes livets underbara men även mer svåra stunder... 

Barn, kärlekar, arbete, vänskap och... båtar... ;) 

Det börjar blåsa... från fel håll... 

Den där svärfadern hade haft rätt... igen... ❤️

Vi diskuterar hur vi ska göra ifall vinden ökar mer än vad SMHI och YR säger i sina prognoser... Vem som gör vad... 

Trygga i våra olika roller går vi till sängs... Kryper ned i våra båtar... 

En midsommarnatt... den sista i vårt gemensamma liv... Ett minne som är värt att bevara...

Minnen...

Minnen flyter upp med jämna och mindre ojämna mellanrum. 

Minnen som är energigivande och fyller bröstet med värme och med skratt. 

Minnen som stjäl den sista energignutta du har och känslan att vara den ensammaste varelsen på jorden intar kroppen. 

Minnen är bevis på att vi har levt, att vi har varit delaktiga i vårt eget liv men även andras liv. Att vi har varit med och skapat historia. 

Alla minnen är inte "goda" minnen men de finns där för att vi troligen ska lära oss något från dem, senare i livet. Kanske uppskatta det som var och forma vår framtid lite annorlunda än vad vi hade gjort om vi inte upplevt just det där. 

Klockan är 8:17 och jag redan har haft flera minnen swischat igenom hjärnan. Olika saker triggar olika känslominnen. 

Ett samtal fick mina tårar att rinna då jag fastnade i känslan att vilja ge upp... jag skrev om det igår. 

När hjärnan och kroppen bara inte orkar mer, när man kraschlandar och inser att det finns den där speciella personen som kan plocka upp mig från åkern inte finns längre... han som plockar ihop mig... samlar ihop mina delar... 

Det finns andra som står redo, beredda att springa ut mot det brinnande infernot för att rädda liv... mitt liv. 

Tyvärr tog det mig ett tag att inse att deras hjälp är kanske inte lika god som just hans men den fungerar. Det tar bara lite längre tid att ta emot hjälpen... 

Men att känna igen den där hopplösa känslan av kraftlöshet, tomhet, orkeslös och en så förtvivlad ångest var som att få ett slag i magen av Frank Andersson eller han den populära MMA killen The Mouler... 

En spark tillbaka ned i rännstenen... hur jag låg och kravlade i smutsen från gatan, som skräp... som ingen ville ha... 

Känslan av att ingenting kan få det att bli bättre... det spelar ingen roll vad andra gör, för det hjälper inte. Deras ord rinner bara förbi, fastnar inte... de fungerar inte som en livlina för hjärnan har gått i baklås... Det finns bara en lösning och det är att ge upp. Hela världen kommer må så mycket bättre om bara jag försvinner... allt löser sig, alla problem är ur världen... Ingen behöver oroa sig längre eller irritera sig längre... Allt löser sig om bara jag försvinner... de kan inte hacka mer på mig, jag behöver inte misslyckas mer, behöver inte kämpa varje dag... Alla får det så mycket bättre om jag dör... 

Andra som står utanför skakar bara på huvudet och tycker att det är själviskt... att man inte tänker på sina barn... Det man missar är att just där och då, i sina "sjuka" hjärna, är det just det man gör... 

Idag kom minnet upp från tiden efter Johans död... hur jag fick kämpa med demonerna som intalade mig att jag fick det bättre om jag kom till Johan... om även jag dog... för då behövde inte jag lida, mina barn behövde inte se sin mamma i tusen bitar, spridda över åkern... 

Jag kanske älskade livet för mycket eftersom jag lyckades ta mig tillbaka från avgrunden... Jag kunde till sist se att ingen mådde bättre av att jag dog... också... 

Men förakta inte dem som är fast i infernot... Kraften är stark och självkänslan bryts ned fort. Det hjälper inte med plattityder som att "tänk på barnen" eller "skärp dig, sluta tyck synd om dig själv". 

Det som jag upplevde var jobbigt var att ingen vågade lyssna på mig... De ville inte  höra att jag funderade på att begå självmord... att jag inte orkade leva utan Johan... att mitt liv var slut, att det inte fanns något ljus... Allt var kolsvart... Jag upplevde att jag fick ännu en börda på mina axlar då jag "inte fick tänka så"... MEN JAG GJORDE DET! 

Istället fick jag dåligt samvete och mådde ännu sämre... Så istället för att stärka mig blev deras förtvivlan och viljan att hjälpa ytterligare en tyngd i mitt sargade liv. 

I dag vet jag att de gjorde det av kärlek, av omsorg för mig och barnen. ❤️

Det här är ett vanligt problem i samhället som vi MÅSTE våga ta tag i. Det blir inte mindre allvarligt för att vi ignorerar det. Det är skillnad på dödstankar/dödslängtan och självmordstankar. 

Lyssna på vad personen säger. Lyssna på dess hjärta. ❤️

Självömkan... passande ord på mig

Vet egentligen inte vad som är värst...? När man har ork men en kropp som inte orkar och vill...? Eller är det när man inte vill/orkar och kroppen mår alldeles utmärkt... för en gång skull.

Det lättaste är nog när varken hjärnan eller kroppen har kraften att klara av det man borde göra... 

Jag trodde någonstans att jag skulle få tillbaka min kraft snabbt när jag blev återigen fullt sjukskriven... att energi skulle lagra sig på hög i mitt förråd. Lagras så att dörren nästan bågnade ut och hotade att sprängas av all den kraft skjulet lagrade... så fel jag hade. 

Jag sover, gäspar, går upp när barnen har gått. Jag gäspar igen, ser på dammet som måste jagas med snabeldraken innan jag börjar nysa också. Lagar frukost (te m honung) och spelar Candy Crusch. Gäspar... nickar till och gäspar igen... Inser att jag inte har gjort mitt drag i spelet för jag har tagit en lite "nap" från det att jag gått upp tills det att jag ska sova förmiddag... 

Hur många gånger kan man sova på en dag...? Är det normalt att gäspa som jag gör...? 

Hur kan man bli trött av att gå en ynka liten promenad på 3-4 km...? 

Åka och handla är så uttröttande att jag nästan somnar till vid rödljuset...? 

Mitt liv är en kombo av sorg, saknad, glädje, ilska, kreativitet, egen tid, motion, dans, filmvisning på filmvisning i min säng och lite stickning... 

Läkaren rekommenderade egen tid, sömn och motion. Problemet är att jag tar ut mig för mycket så att kroppen inte lagrar energi... den gör över med det för snabbt... 

Moment 22... :( 

Som jag sa till min väninna idag...

"Jag ger upp!" 

Men vad betyder det...? Hur kan man ge upp? Kan jag ge upp? Och vad innebär den känslan...? 

Jag vet ärligt inte... för ta livet av mig är inte ett alternativ... Det har jag redan konstaterat. 

Jag älskar mina barn alldeles för mycket för det och jag tror att jag älskar mitt kommande liv för mycket för det. 

Men när kroppen inte orkar... när lungorna hela tiden är fyllda med betong trots ökad medicinering är det jobbigt att vara aktiv... när kroppen säger nej behöver hjärnan vara super stark för att få igång den där slöa, säckpotatisen. 

Har jag en super stark hjärna?? 

Svar: Nej! 

Sonen kom in förut och frågade vart jag skulle åka... Åka? Ja, vi skulle ju dra ut kupéfläkten för att du skulle åka någonstans... 

Blankt... totalt blankt... Kände mig som en guldfisk, simmandes i en rund skål... kanske jag kommer på det under nästa varv... nästa gång jag kommer runt till barnen som står där och pratar... Blubb... blubb... blubb.... 

Jag börjar undra som det är något allvarligt fel på mig... förutom att jag förlorade min man, blev ensam, kämpar med att hålla huvudet ovan vattenytan, lirkar med tre tonåringar vars behov ser vääääldigt olika ut, äger en skitastma from Hell, har en hjärna som brunnit och lyckats med att misslyckats med mitt jobb... Ja, ska vi lägga till den ekonomiska oro som hänger över mig nu när sonen närmar sig 18 års dagen och hans barnpension disappear...? 

Å visst är livet härligt att leva... så säg... 

Nää, jag är inte bitter, jag inte... 

Karljävel, var du tvungen att ta ditt sämsta beslut ever...? 

Det är nu jag har lust att vråla... "May you burn in hell" men det gör jag inte... Han är säkert redan där efter att tillsammans med Ulf har jagat alla änglar där uppe och dragit för många sexskämt med vakten till pärleporten. 

Man kan liksom inte vara arg på Johan för länge men man kan sakna den skiten... väääääldigt läääääänge. ❤️

När ska själen sluta skoja med en....

Mitt i vännens liv kommer hon hem och mannen har ordnat med en matlåda och fixat så att barnen sover borta... middag för två, vacker duk, levande ljus och inga barn som drar i byxbenen... kanske en tur till ett köpcentrum för inhandling av presenter till de kommande födelsedagarna... tid för de slitna föräldrarna att se och vara med varandra... 

Minnen kommer upp från alla våra resor till den stora huvudstaden... jul och sommar... Julklappar och besök på Grönan utan barn... leendes gående på Strandvägen, hand i hand... suktande efter de fina båtarna... Lyckliga... 

Middag ute på stan med goda vänner... sushi... skratt... klappar i påsar... planering inför båten... en stillsam promenad tillbaka mot vårt hotell där vårt hörnrum väntade på oss... 

Kanske skulle vi kunna följa med, Johan och jag... gå där och strosa i affärerna... hand i hand... provandes alla kläder som Johan valt ut men jag förkastat tills vi kommit in på Sisters... där självförtroendet ökar med flera hundra procent av den fantastiska expedit Petra som får mig att inse det självklara... alla förslag hon tar fram är i princip lika som de Johan har velat se mig i... ❤️

Kanske kunde vi ordna barnvakt och få vara för oss själva en stund... bara han och jag... tillsammans med vännerna... man & fru-tid... 

Träklubban slår hårt i pannbenet när det går upp för mig att jag, återigen, har fastnat i minnenas dröm... drömmen som aldrig kommer att bli sann igen... drömmen om en framtid med Johan... 

När ska själen läka så pass att man inte blir överraskad hela tiden...? 

När ska hjärnan sluta lägga upp verkliga minnen som själen vill fortsätta leva i...? 

När ska jag kunna se det innan det händer...? Vara förberedd.... 

Korta microsekunder av lycka och glädje... Korta sekunder där Johan är lika levandes som han var innan han for på den där resan norr över... Korta stunder där jag åter lever i min parallella värld där allt är som förut... i mitt riktiga liv... 

Livet där vi bråkat, älskat, vrålat, skrikit och... och... och levt... ❤️

Jag kan fortfarande ställa mig frågorna:

"Hur kunde detta hända mig? Hända oss? Varför? Hur blev det så här?"

Jag vet att Johan är död och aldrig mer kommer möta mig i detta liv... 

Jag vet, för jag är, vid de flesta stunder, vid mina sinnesfulla bruk... 

Eller kanske inte... 

Jag sover flera gånger varje dag... orkar ingenting... blir trött av att åka och handla... det räcker att något av mina underbara barn är lite grinig på morgonen för att hela min dag haltar... jag vill sova när jag sitter i bilen... det är så sjukt... att ligga i sängen en hel dag när huset förfaller under damm, smutsiga kalsonger och tomma mjölkpaket...

Var är den där stöveln jag skulle behöva för att sparka mig själv där bak...? 

Problemet är väl att jag inte kommer orka sätta på mig den och svinga benet bakåt... Får väl leta i tidningen efter en sådan där "Hyr en pensionär" för att får jobbet gjort... 

Hur kan orken bara försvinna...? Är det hål i min själ...? Är det hål i denna ståtliga, förfallna, mjuka kropp...? 

Finns det någon form av gegga som man kan använda för att täppa till alla hål där det läcker ut energi...? Kroppslig silikon eller bodypaste i en sådan där tub som man pumpar ut i en spruta... 

Det är kanske det nya... Bröstsilikon och Botox, släng er i väggen... Nu är det kroppspaste som gäller... Min nya affärsidé! ;) 

Det är tur att det finns människor som kan förstå... som orkar lyssna på mitt ältande... som orkar finnas här bredvid och som också saknar honom... som saknar den jäveln lika mycket som jag gör... 

Det är så skönt när Johans arbetssambo ringer och pratar... berättar om sitt liv och sin saknade vän och kollega... berättar om sina minnen från deras tid tillsammans... delar med sig av sin saknad men också av sin glädje... 

Jag får behålla en del av Johans liv som han hade borta från detta hem... Han lever vidare... trots att han passerat ugnarna på krematoriet och ligger nedgrävd vid minneslunden vid Axbergs kyrka... Död han är men lever genom oss och våra minnen han gör... 

... men kan jag fortsätta leva trots att jag har honom med mig...? 

Kommer han stöta bort mitt "nya" liv...? Har jag fastnat i detta mellanliv...? Kommer jag att "gå vidare" och få ett meningsfullt liv...? Kommer jag sluta gråta eller kommer det sluta göra ont av saknad...? Finns det något som kan fylla tomheten...? 

Svar: Ja! 

Det kommer jag men det kommer ta tid... Det jag insåg för ett tag sedan är att detta "mellanliv" ÄR mitt liv... 

Mitt liv har inte pausats... det står inte på vänt... Växeln ligger i och hjulen snurrar... vi rullar... 

Det rullar och har nog rullat sedan den 20/3 2014... dagen efter hans död... fast på låg fart utan något klar riktning... GPS'n stod och blinkade och hade ingen kontakt med satelliterna... ERROR!

Då och där trodde jag att handbromsen låg i och att någon hade fäst bogserlinan från min bil till ett träd... det gick inte framåt... inte en millimeter... 

Livet var slut i och med att Johan tog sitt sista andetag där i det kalla, norrländska vattnet... när han dog ifrån mig... ifrån sina barn... ifrån alla som älskade honom... hans familj... oss... ❤️

Idag, snart 20 månader senare, rullar livet vidare men livet inte lätt som en plätt... det är inte optimalt... men det är ett liv som innehåller många viktiga parametrar... 

Våra älskade barn, vår familj... våra vänner och mina nya vänner, som jag aldrig skulle ha träffat om Johan levt... 

Det jag kan säga till er som nyligen förlorat sin älskade är att det blir ljusare... kanske inte strålade vitt vitt men ljust... 

Ljusgrått är fortfarande grått men ljusare än mörkgrått... Sen har vi ju alltid femtio nyanser av grått... ;)

Det finns många nyanser av ljust och det tar olika lång tid att komma fram till det riktigt ljusa... Det ljusa som innehåller allt... glädje, sång och skratt men även saknad och sorg... till det som vi kallade liv... livet vi levde och tror att vi ska komma tillbaka till... 

Kanske är det regnet som gör mig lite nere... vattnet som inte rinner ut i diket och ned förbi garaget för att betongröret har mosats... mosats av traktorn som var här och grävde dräneringen på baksidan... mosats så att vattnet är kvar i diket och ökar i mängd... höjer sig mot kanten av diket... 

Jaha... som min vän skulle ha sagt... ännu en sak i en änkas liv som måste åtgärdas... som hängrännorna på huset... som är fulla med löv... så att vattnet inte följer med ned i dagvattensystemet... 

Jaha... 

Vilken tur då att man har en far och en svärfar... Svärfädrar som kan och vet... 

Thank God for them!! ❤️

Fars dag...

Då är en sådan där dag framme igen... En dag som många tycker är mysig och man firar och sällskapar... Vilket man ska och bör göra... 

Det är bara ett problem för oss som saknar en pappa att fira... 

Det blir skrivet en på näsan hela tiden genom tv, Fejjan och andra sociala medier... Fira Far! 

Man kan få svälja både en och två gånger... vilket är i sin ordning... 

Men Fars dag är här och snart över... Den har "gått bra"... 

Johans syster och mellangrabben gjorde kvällen med sina galenskaper... Många skratt i sann Johan-anda... Det gjorde inte så ont att åka till svärföräldrarna på kvällsfika trots att det var dagen till ära dukat i finrummet... 

Genast kom vi att diskutera hur vi brukade sitta när Johan levde... hur han och hans syster inte fick sitta bredvid varandra för att det blev så mycket bråk... även i vuxen ålder... 

Vi satt nog på våra "vanliga" platser men ikväll blev det som sagt inte tungt... inte tyngre än vad vi är vana vid... trots att vi inte hade någon pappa att fira förutom svärfar... 

Middagarna hos dem har blivit färre även om vi inte medvetet har valt det så men när Johan levde hade vi vår båt hos dem... Vi var där nästan varje helg under våren för att ordna med båten medan svärmor lagade mat och vi fick bli lite bortskämda... 

Idag ser det annorlunda ut... :( 

Båten är nere i hannen på heltid då den är för stor att dras hem... Barnen behöver ingen barnvakt längre på samma sätt som tidigare... 

Många saker blir annorlunda... vilket det troligen hade blivit även om Johan levt... men han hade i alla fall funnits i våra liv och det faktumet kan vi aldrig ändra på... 

Därför blev det extra viktigt att åka dit ikväll... till Johans föräldrar och till mina svärföräldrar... till barnens Famo o Fafa...

Min pappa, Johans älskade svärfar ❤️, fick stryka på foten denna Fars dag men han kommer hit i veckan och hjälper mig med hängrännor och stuprör... Jag får krama extra på honom då... och servera gott kaffe med kaka... 

Johan och jag har aldrig varit mycket för att fira sådana dagar som Mors dag och Fars dag eller Alla hjärtans dag... Vi har nog strävat efter att uppskatta våra kära hela året... 

Nu kan vi lägga ännu en Fars dag till handlingarna och börja planera inför julen... den andra utan Johan... 

Vissa delar av kroppen vill fly... strunta i allt och bara krypa ned i en dvala alla dagar kring jul... 

En annan del vill fira jul som vi brukade men så blir det aldrig mer... 

Vi måste, som i allt, hitta vårt sätt att fira så att det blir en bra högtid men många skratt och mycket känslor... tårar av sorg men också av glädje... 

Som jag har sagt tidigare, detta är inte det liv jag hade och önskade men jag är satt att leva det... då får jag göra det bästa utifrån mina förutsättningar... men det är ingen som har sagt att det kommer vara lätt bara för att jag har funnit en viss acceptans... eller för att jag är stark och framåt... jag klättrar uppför backar varvoch varannan dag... 

En trött änka lägger sig nu i sängen och slår på tv'n... kroppen är slut, hjärnan kokar snart och ögonen är en aning simmiga...

Energigivande dag men hålen i själen är stora och det läcker ur kraft och energi snabbare än det kommer in... 

Vad tar jag med mig från idag...? 

En fin krans på dörren som resultat av terapiarbetet hos Jordnära i Närkes Kil och en massa skratt... dels från dansgolvet då bror och jag försökte få till det tekniska på träningen men också skratt från matbordet när Johans syster tolkade mellansonens "ryska"... 

"Sug tablett, din feta get.... "

Vad vore man utan sin familj...? 

Må kraften vara med er... ❤️