När ämnet sorg och pappans död kom upp sa han att han inte tänker så mycket på det.
En knytnäve slog till i min mage.
Herregud, han glömmer sin pappa!!! Redan...?
Det tog en stund innan jag kunde slappna av och tänka rationellt... Han gör det han ska... Han accepterar situationen och lever sitt liv.
Det är jag som inte är redo att släppa taget om hans far. Om min man.... Han har kommit längre än jag och det måste jag acceptera...
Att hans pappa inte finns med honom i varje sekund är ett tecken på att han har funnit ett sätt att hantera detta. Man kan nog säga att han har börjat att "gå vidare"... Ganska sunt...
Han saknar inte sin pappa mindre bara för att han inte vaknar varje morgon och tror att hans pappa fortfarande lever... Han har inte glömt sin pappa bara för att andra saker upptar hans liv... Hans pappa kommer alltid finnas där... och han kommer alltid älska sin fantastiska pappa.
Min roll som mamma är att hjälpa mina barn att fortsätta leva.. inte hindra dem med min ångest och min känsla av saknad och ensamhet.
I kväll låg vi och pratade i sonen säng. Diskuterade livet och hans pappa. Jag berättade för honom hur jag reagerade den där dagen, hur jag tänkte och vad jag kände... Jag vågade vara ärlig men var också väldigt tydlig att det är helt okej att han känner så... att han inte ska ha dåligt samvete för att han känner som han gör... "Det har jag ibland men då brukar jag tänka att det ska jag inte ha..."
Så smart son vi har fått, Johan och jag. En ynnest att få ligga bredvid honom och småprata om livets innehåll... om de där sakerna som gör att vi håller ihop.
Vi kom fram till att det vi kan göra för att hedra deras far är att försöka att hålla ihop. Hålla ihop familjen. Försöka undvika onödiga utbrott och energikrävande bråk...
Å andra sidan tillhör bråk vardagen... de finns i alla familjer... mellan barn och föräldrar, mellan syskon och mellan föräldrar. Det viktiga i frågan är hur man löser konflikterna, om man är långsint eller inte. Om man vågar säga förlåt och inse sin egen del i det hela.
Vi bråkade, Johan och jag. Jag kan bli oxblodsarg på några sekunder... Som jag sa till sonen... Vi exploderade och sedan var det bra. Ett förlåt kom ganska snabbt och vi redde ut dispyten. Om inte annat så trängde han upp mig i ett hörn och frågade hur länge jag skulle tjura... ;)
Bråk betyder inte alltid skilsmässa, oro och ångest men det kan göra det...
Bråk här hemma blir problem när mina barns mamma är slutkörd och står med huvudet genom väggen som i en tecknad film... fast i gipsväggen...
När det inte finns energi att utnyttja till medling mellan sina barn... när orken tryter...
Då blir det lätt att man skriker åt varandra, anklagelserna haglar tätt och det blir ingen bra lösning eller stämning på 22:an där vi bor.
Dörrar slås igen, kvädesord uttalas och ledsna människor går åt varsitt håll... under ilska.
Jag blir både upprörd och ledsen... Tappar tålamodet, blir irriterad och blir en mindre bra mamma...
Allt kommer över mig då... all känslor och alla problem hopar sig... eller de hoppar på mig, alla på en gång och stampar på mitt huvud...
Känns som jag är fågeln som Kalle Anka hamrar ned i marken på julafton...
Att då kunna skilja på ärtor och morötter blir en utmaning när hjärnan är "ur funktion"...
En sak som jag har lärt mig under alla våra år som föräldrar till dessa barn är att hetsa fram en försoning fungerar inte så bra.
Nej, avblåsning och hänvisning till vardera ringhörna gäller. Nedkylning och tystnad. En tyst domare och tysta kombattanter. Sedan individuell överläggning och bevisframställan och til sist förlikning.
Ett framtvingat förlåt betyder ingenting men ett förlåt från hjärtat kan betyda allt.
Att få höra att jag är världens bästa mamma gör att kvällen slutade bra. Slutade på topp.
Mina fina barn... vad gjorde jag utan dem...?
De är mina hjältar.... ❤️ härifrån till evigheten och tillbaka. Stjärnstopp!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar