Året som skulle bli vårt år...

Från facebook

Sarah Emilsson Wiklund har lagt till 2 nya foton.

den 31 december 2014 · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:
Varning för långt inlägg ...
2014.... Året som skulle bli så bra, året då vår älskade båt skulle komma, året när herr o fru Emilsson tillsammans m goda vänner skulle åka till Vemdalen, sommaren vi skulle tillbringa på sjön m släkt o vänner i vår skönhet....
Det blev en bra start på året, mycket planerande för båten, kustskepparkursen, skidsemestrar m underbara människor...

Sen kastades jag o barnen o många med mig in i Dantes mörka spiral, ned mot helvetet.... Att förlora Johan var/är helt obegripligt... Tänkte i går tillbaka på samtalet m polismannen från Arjeplog o magen knyter sig o illamåendet kryper upp i halsen.... Hur han beskrev att chanserna för min man var ute... "Du får räkna med att han är borta..."
Det känns som det hände för någon månad sedan, samtidigt så känns det som händelsen skedde förra året... Vilket det är... Snart.... 

Vi har fått upplevt många känslor under dessa nio månader... Ilska, sorg, besvikelse, oförståelse, utanförskap, hat, apati men i livets vågskål så väger den andra skålen över.... Med glädje, värme, förståelse, vänskap, familj, närhet, kärlek, gemenskap, "styrka", medkänsla, nya underbara bekantskaper o troligen vänner för livet... 

Ordet familj har i vår värld alltid haft en annan betydelse än strikt blodsband... Vår familj var stor innan men den har vuxit till en maffia stor familj
För er som orkat läsa ända ned hit o troligen då ingår i vår familj, säger jag:
Tack för allt stöd under detta gräsliga år 2014 o så håller vi varandra hårt i händerna när vi kliver in i det ljusnande 2015 med allt vad det kan erbjuda oss.... 

Eftersom det inte blir någon fin herr o fru E detta skitår kör vi en annan tips av kärleksbild...
Gott Nytt år!!! "

Detta är de sista bilderna som tas på Herr och Fru Emilsson...

Vi är i Stockholm med vår andra familj för att titta på Avici... Vi ligger i vårt hotellrum... Barnen har ett eget rum... Vi tar en selfie/duckie som vi skickar till några kompisar och glänser över att vi är på ett hotell och skall mysa... ett minne som är så värdefullt... Detta var den 1 mars 2014... 18 dagar innan han dog... 

Jag minns hur han och V diggade hela konserten medan N och jag var lite lugnare... Att se Johan i sitt esse... han älskade att dansa... röra sig till musiken... trots sina kilo så var han kung på dansgolvet... det var inte alltid bra men vad gör det när man njuter och har roligt... 

Att vi skulle åka på en konsert och uppleva denna glädje med våra barn, precis innan han dör... ja, det känns som att det var ödet som styrde oss... styrde oss att säga ja till barnens önskan... 

Vi kanske alla behöver säga ja till livet lite oftare... för vem vet när det tänker ta slut... 

Att inte vilja orka...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 27 december 2014 · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:

Då har julafton passerat, juldagen med många tårar o idag har vi varit nere på Lången.. som vi brukar göra vinterns vackra dagar.... Allt har "gått bra"... vad nu det är.... men saknaden kan inte beskrivas mer än att det är hemskt tomt... Även fast vi alla skrattar, kramas o njuter av vad livet erbjuder oss, så har vi alla en gnagande känsla av att något är fel.... att det är inte så här det ska vara.... Vi är en man kort... ingen som steker hammisar eller förser barn med varma vantar... inget klingande skratt som ljuder över isen... "

Alla har gått och väntat på denna dag... denna tradition... alla har undrat hur det skall bli... hur kommer det kännas, hur kommer alla reagera... 
Nu vet vi... det blev tufft, gräsligt, tomt.... jag skulle kunna fylla på med olika adverb om hur det kändes den där första julaftonen utan Johan... 
Trots allt så infann sig ändå någon from av julstämning... fast alla trippade nästan på tå... i väntan på att någon skulle bryta ihop eller gå undan... 

Vi firade julen med våra nära och kära... med vår andra familj... Vi gjorde allt det där som vi brukade göra... Vi satt i soffan och tittade på Kalle Anka... Jag la mig ned på golvet, på den nya mattan jag köpt... la mig där och blundade... låtsades att Johan la sig bakom mig, som han borde ha gjort om han inte dött där på isen på Hornavan... han borde ha snosat in sin näsa i mitt hår och viskat: jag älskar dig... det borde ha hänt men det gjorde inte det... istället fick vi kämpa oss igenom den första julaftonen... 

Det byggdes upp ett tryck som sedan smällde... exploderade ut alla känslor... när det till sist inte gick att stå emot... när det kom en kommentar från ett barn... då sprack bubblan och den starka mamman kraschade... kraschade hårt och naket... skrek ut sin förtvivlan och ångest... kastade sig på sängen och grät... grät för sig själv, för sina barn... grät över förlusten av Johan... grät av trötthet att vara en ensamstående mamma i sorg... en ensamstående mamma med tre underbara barn som på sitt sätt försöker hantera att deras pappa är död... grät över denna makalöst onödiga situation... grät över förlusten av ett liv... ett liv som var verkligt men numera dött... 

Lät tårarna rinna nedför kinderna, ned på täcket... låt dem komma... lät andningen bli lugn igen... lät sina barn trösta... lät barnens händer smeka mammans hår.. lät sig själv krascha inför sina barn... att inte längre orka... inte orka vara den starka mamman som stod med fötterna på jorden... att inte vilja orka... att inte vilja vara stark... att vilja ligga där, död inombords och bara vilja vara sin älskade nära... att inte vilja fira jul utan sin man... 

En symbol för kärlek...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 24 december 2014 · Ölmbrotorp · 

"Att återanvända fjolårets julkort passar ypperligt bra denna julafton...
God Jul på er alla! "

Till julen 2013 skickade vi iväg detta julkort.. jag har nästa alltid skapat egna julkort med bild på barnen... Nu började barnen bli aningen stora och vi ändrade kurs på vårt julkortsskapande... 

Vi ville skicka en stor, varm kram till våra nära och kära runt om i världen... en symbol för kärlek... 

Vi låg på hallgolvet, alla fem i familjen, händerna på varandra och jag försökte hålla kameran ovanför för att ta en bra bild men lyckades inge vidare... vi skrattade... la händerna i fel ordning... tog bild efter bild men till sist fick vi inse att vi behövde hjälp och ringde till grannen A... Hon fick komma upp och leka fotograf...

Där låg vi på hallgolvet... la våra händer på varandra som en union... Det är mellansonens hand tillsammans med Johans som skapar hjärtat... 

Om ni tittar noga så kan man skönja mina vigselringar i hjärtat... En symbol för kärlek... 

En tom hamn...

Från facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 20 december 2014 · Askersund · 

"Tomt är det här oxå.... men längtan till våren är stor när man går här nere i hamnen... Så mkt Johan-minnen finns det här o så mkt glädje....
Snart är det full fart bland båtar o bommar.... "

Varje gång jag kommer ned till hamnen känns det som att hjärtat skall rivas ur kroppen... 

Hur kan en människa påverka en omgivning så mycket att man nästan inte kan andas..?

Att man bara kan blunda och se personen som inte finns mer, komma gående med sitt vackra ansikte och sitt leende...? Att lyssna efter hans skratt, lyssna efter hans felaktiga familjevissling som han aldrig lärde sig under våra 18 år... Som att vissla på en hund, muttrade han ofta... 

Att en plats kan vara så förknippad med en person... Att saker och ting hänger ihop... Johan Johan och hamnen, Johan och båten... Han var som kittet i vår familj... höll den samman... inom vissa områden medan jag höll den samman i andra områden... en enighet...

Kanske många undrar om jag inte hade ett eget liv... men det hade jag... parallellt med att jag hade ett liv med min man... ett liv som vi delade... både motgångar och medgångar...

Vi som alla andra hade det tufft mellan varven och vissa dagar kunde jag skrika åt honom i telefonen men det fanns en grundkärlek som överbryggade det mesta... Skillnaden kanske har varit att grunden var stark och klarade motgångar och skrikiga ungar...

När jag står här och tittar ut över den tomma hamnen kommer ångesten och ilskan...

Hur kunde han lämna mig kvar här...? Ensam med våra barn, ensam med livet... detta liv som vi längtat efter... livet då våra barn blev större och vi kunde få mer tid med varandra... inte tid för att självförverkliga sig själv utan tid att bygga vårt gemensamma liv... utan våra barn... barnen som vi älskar men bara har till låns några år... till låns för att sedan släppa dem fria... 

Då skulle ju vårt liv fortsätta igen... livet som blev annorlunda efter att vi fått barn... inte för att jag någonsin skulle vilja byta bort den tiden... aldrig... barnen är vårt allt men de kommer en dag flytta och skapa sina egna liv... den tiden har redan börjat komma... den tiden då vi två skulle få tända elden igen... elden som legat och pyrt... blommat upp men ibland falnat för att återigen blossa upp... 

Nu skulle det vara vår tid... vår tid med båten... vår tid med barnen och vår nya båt... en båt vi kunde ha kvar efter att barnen slutat följa med...

För faan Johan, det var ju nu vi två skulle blomma ut... Vi som lyckats behålla vår kärlek under alla år... trots allt... Köpa en husbil på ålderns höst... Fara runt och titta på olika städer landet runt... Europa runt... du och jag... vi... 

Inte konstigt att man är en aning bitter... 

Öppen hjärtkirurgi...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 19 december 2014 · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:
Tiden läker alla sår... sägs det... men hur mkt sanning ligger det i den meningen... Det har gått nio månader sedan Johan togs ifrån oss... Nio månader sedan han dog där i kylan på isen... Fortfarande tar jag upp telefonen o vill ringa o berätta vad som hänt, hur duktiga våra pojkar är, att han har blivit morbror till lilla Linnea...

Istället får jag berätta till en sten hur vårt liv har stannat av, hur mkt jag saknar honom, hur otroligt tomt det är utan hans hemska skratt... Det känns inte som det har gått nio månader... det känns som det vore för ett par veckor sedan.... Han känns så levande... så hur lång tid måste det gå innan tiden läker alla sår... Känns som jag har gått igenom öppen hjärtkirurgi o läkarna har glömt att stänga bröstet...
Livet går vidare o jag har förvånansvärt lycklig o glad o det är tack vare er som finns mig nära... Ni som står ut med mitt tjatande o med mitt ältande.... Det är klart att jag skrattar, vem orkar gå omkring o tjura hela livet... Livet är för värdefullt o vem vet vad som kan hända imorgon....
Puss o Kram på er Godingar "

Att vara ensam...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 16 december 2014 · 

"Att vara ensam med sig själv är tydligen viktigt i terapin.... Ikväll blev det så... Mina barn dissade mig. Bio, flickvän o bilmekande.... Helt okej..."

 — i/påResidens Emilsson, Långbyn

Broby Unikt, en samlingsplats för vänner...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund har delat Broby Unikts foto.

den 4 december 2014 · 

"För er som inte besökt Broby Unikt, ta en kväll o åk dit... trevliga ägare o personal o fina saker att titta på/köpa... Samt gott fika framför brasan... En stund för sig själv eller med älskade vänner..."

En ruskig kväll i början av december åker jag och Majsan till Broby Unikt för att fika... en torsdagsfika tror jag... sitta framför brasan och njuta av deras kaffe och te... en kaka eller en lite fin pralin slinker nog ned också... att sedan vår andra vän med sambo kliver in är ju som grädde på moset... 

Vi sitter nog i två timmar och samtalar med varandra och med de som driver Broby Unikt... han är en barndomsvän till Johan, hon hade köpt Johans moppe för många herrans år sedan... de beter sig normalt fast de vet att Johan är död... vi samtalar som vanligt... 

Om i visste vad viktigt det är att få vara någorlunda normal... så normal det kan gå att vara när man har SvamBob bondes i sin hjärna... Det betyder inte att vi inte pratar om Johan men vi gör et på ett normalt sätt... ingen tvekar... alla säger det man vill... man tar ingen hänsyn till att Johan är död...

Död, död, död och begraven... 

Man behöver inte trippa på tå... vet man inte hur man ska säga, säg det då...

"Jag vet inte hur jag ska säga detta så jag säger det rakt ut... "

Att få sitta i värmen men sina bästa vänner och nya vänner är en ynnest.... 

Att få bli älskad och få älska är så underbart... även om det bara är vänner emellan... 

Jag beklagar sorgen...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 3 december 2014 · iOS · 

"Änkans öppna bok

Sitter vid köksbordet o försöker skriva veckans sorgeläxa... Det har varit väldigt svårt denna gång av olika skäl... Många känslor finns i kroppen... Glädje över mina otroliga barn , saknad o ilska över min man... Plågar mig igenom jullistan... Alla låtar har sina minnen... Tänk om det fanns en handbroms o en backväxeln på livet....  gissa om jag skulle använda den... Kram på er o håll hårt i era kära o nära."

 — i/på Residens Emilsson, Långbyn lyssnandes på O Come All Ye Faithful, a song by Art Garfunkel on Spotify

Många människor slänger sig med de vanliga klyschorna... för man vet inte bättre... 

Vi svenskar har ett lustigt förhållande till döden... vi pratar inte om den för den gör ont... 

Vi lär oss inte hur man skulle kunna göra när man möter en människa i sorg... 

Vi använder orden " Beklagar sorgen..."... "Vilken tur att du har barnen..."... " Tur att ni har så många bra minnen.." "Du får leva på minnena..."

Kräks faktiskt... under en lång period var jag bitter över hur vi människor pratade... 

Sen började jag rannsaka mig själv... o jisses vad jag skämdes... 

Hur hade vi själva betett oss, Johan och jag när hans kusin dog, när hans kollega blev skjuten... eller när vår älskade Ulf dog efter en lång tids kamp mot cancern... 

Där, i min egna rannsakan insåg jag att vi var lika dåliga vi... för att vi, där och då hade ingen kunskap om hur man skulle bemöta en människa i allvarlig sorg... 

Det finns en rädsla att göra fel så i stället gör vi vad alla andra gör... o det blir ofta fel... 

Minns en gång när jag träffade ett par som vi inte umgicks med men kände till... Mannen pratade på som vanligt men hade sorg i ögonen medan kvinnan stod som på nålar... ville prata men visste nog inte hur... till sist exploderar hon ut i ett "jag måste beklaga sorgen"...

Jag tror att jag bara nickade och gick därifrån... då hade jag inte förmågan att se att hon försökte sitt bästa för det gjorde så ont... det var fortfarande så färskt... jag dömde henne direkt... 

Tänk om hon istället hade sträckt ut en hand, lagt den på min axel och bara tittat mig i ögonen och visat mig hennes sorg och ledsamhet... Man måste inte alltid säga något... 

En kram räcker många gånger... fysiskt kontakt... en blick...

Tyvärr har det nog blivit så under de första månaderna att de människor som inte klarar av att se mig gråta, eller ta mina barn i famn när de rasar har trillat ned på min vänstege... Min energi är tvunget att gå till mina barn, mig själv och familjen... 

Tänk att ett ärligt försök till healande kan slå så fel... Engelskans "I´m so sorry" är så mycket bättre än vårt "jag beklagar"...