Jag beklagar sorgen...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 3 december 2014 · iOS · 

"Änkans öppna bok

Sitter vid köksbordet o försöker skriva veckans sorgeläxa... Det har varit väldigt svårt denna gång av olika skäl... Många känslor finns i kroppen... Glädje över mina otroliga barn , saknad o ilska över min man... Plågar mig igenom jullistan... Alla låtar har sina minnen... Tänk om det fanns en handbroms o en backväxeln på livet....  gissa om jag skulle använda den... Kram på er o håll hårt i era kära o nära."

 — i/på Residens Emilsson, Långbyn lyssnandes på O Come All Ye Faithful, a song by Art Garfunkel on Spotify

Många människor slänger sig med de vanliga klyschorna... för man vet inte bättre... 

Vi svenskar har ett lustigt förhållande till döden... vi pratar inte om den för den gör ont... 

Vi lär oss inte hur man skulle kunna göra när man möter en människa i sorg... 

Vi använder orden " Beklagar sorgen..."... "Vilken tur att du har barnen..."... " Tur att ni har så många bra minnen.." "Du får leva på minnena..."

Kräks faktiskt... under en lång period var jag bitter över hur vi människor pratade... 

Sen började jag rannsaka mig själv... o jisses vad jag skämdes... 

Hur hade vi själva betett oss, Johan och jag när hans kusin dog, när hans kollega blev skjuten... eller när vår älskade Ulf dog efter en lång tids kamp mot cancern... 

Där, i min egna rannsakan insåg jag att vi var lika dåliga vi... för att vi, där och då hade ingen kunskap om hur man skulle bemöta en människa i allvarlig sorg... 

Det finns en rädsla att göra fel så i stället gör vi vad alla andra gör... o det blir ofta fel... 

Minns en gång när jag träffade ett par som vi inte umgicks med men kände till... Mannen pratade på som vanligt men hade sorg i ögonen medan kvinnan stod som på nålar... ville prata men visste nog inte hur... till sist exploderar hon ut i ett "jag måste beklaga sorgen"...

Jag tror att jag bara nickade och gick därifrån... då hade jag inte förmågan att se att hon försökte sitt bästa för det gjorde så ont... det var fortfarande så färskt... jag dömde henne direkt... 

Tänk om hon istället hade sträckt ut en hand, lagt den på min axel och bara tittat mig i ögonen och visat mig hennes sorg och ledsamhet... Man måste inte alltid säga något... 

En kram räcker många gånger... fysiskt kontakt... en blick...

Tyvärr har det nog blivit så under de första månaderna att de människor som inte klarar av att se mig gråta, eller ta mina barn i famn när de rasar har trillat ned på min vänstege... Min energi är tvunget att gå till mina barn, mig själv och familjen... 

Tänk att ett ärligt försök till healande kan slå så fel... Engelskans "I´m so sorry" är så mycket bättre än vårt "jag beklagar"...