Ljusen lyser för alla änglar...

Allhelgona helgen är här och köerna till Norra Kyrkogården i Örebro var långa när vi passerade... 

Vi väljer nog att sätta ut ett ljus ute hos "Johan" istället... slippa köer, en massa människor... fast å andra sidan så är det väldigt mysigt med alla ljusen, all den kärlek som hänger i luften vid minneslundarna denna afton... tar kanske en sväng imorgon... 

Mamma, bror och jag tog en sväng upp till minneslunden där vi är uppväxta... där Bestefar ligger... Jag fick ingen speciell känsla när vi tände ljus och satte in dem i de söta små husen... Ljus tänder vi hela tiden... 

Men när vi går omkring och ser namnen på gravarna och mamma berättar vilka de är och jag minns dem från min barndom... då kommer känslor... 

När jag ser en skolkamrats mammas namn på en sten... alldeles för tidigt... Vad hemskt, tänker jag och sedan slår insikten ned i mig... 

Sarah, din man är död, han också... :( 

Tänk att en sådan tanke inte infann sig på en gång, när vi klev in på kyrkogården... när vi tände våra ljus för Bestefar, Johan och mammas vännina... Det borde man tycka... men sedan kommer känslorna och tårarna... snyftande, andandes och nästan lite hulkande... 

En varm omfamning av mina nära och kärleken flödar... 

Ögon som tåras och minnen som både värmer en och stjälper en... 

Att det kan vara så tungt... återigen... inte så att jag står i blåleran med båda fötterna och viftar med armarna... utan mer som att lungorna och bröstet är fyllda med betong... 

Tungt att bära och tungt att andas... 

När vi sedan fikade så fick jag en hög med kort som BesteMor haft i sin ägo...

Bilder från mitt och Johans bröllop... så vacker han var... så vacker jag var... så unga vi var... så kära... så mycket kärlek... ❤️

Det går inte att undvika sådana bilder trots att det skär i mitt hjärta... 

Bilder som visar mitt liv... vårt liv... 

Bilder som ger våra barn en hint om hur livet var när de var små... 

Bildern på Johan och barnen... Dopbilder... 

Vår gemensamma resa som tog slut... Bilder från vårt förflutna... 

Visst sjutton gör det ont när jag tänker att jag aldrig mer ska få se denna underbara man... denna tjuriga man som kom hem, grälsjuk efter att han jobbat konstant i 36 timmar och ätit som en liten myra... 

Denna ljuvliga brunsäl som var mitt allt... ❤️

Det är fortfarande svårt att inse att vi är över... att han kommer aldrig mer hem... 

Detta hände verkligen mig och mina barn... Det hände oss... 

Det är ingen film eller en mardröm... Inget  bra slut eller ett uppvaknande... Det är vårt liv som vi kämpar med varje dag... 

Visst är det konstigt att hjärnan fortfarande vill tro att han kommer hem... att jag snart vaknar... eller att min man gör som Bobby Ewing, kliver ut duschen och allt är bra... det var visst bara en mardröm... 

Som jag hoppas och som jag längtar... i små microsekunder när viljan och hjärnan försöker regisera om mitt liv... ändra slutet... Skapa ett lyckligt slut... Skapa ett oss igen... 

Sekunderna efter så kan jag le åt mig själv... den "sjuka" jag... jag vet ju hur det ligger till... Johan är död... kommer aldrig tillbaka... 

Bilder och minnen är allt vi har kvar av den delen av vårt liv... Vi måste vårda dem ömt... De kommer inte att blekna men de kommer att blandas med våra nya bilder och minnen... 

Allhelgona Helgen, en tid att stanna upp och inse vad vi har... 

Det spelar ingen roll om vi har fina bilar och flådiga hem... eller om vi lever på existensminimum och bär begagnade kläder... 

I slutänden är det familj, vänner och kärleken som är starkast... ❤️

Har sagt det tidigare och jag kommer säga det igen...

Ta inte varandra för givet... Vi vet inte vad morgondagen erbjuder oss... Dur eller moll... Ljust eller mörkt... 

Lägg er aldrig osams eller tjuriga... 

Säg att ni älskar varandra och be om förlåtelse...

Var sanna med er själva... för tiden kan vara så knapp... ❤️

Vilken kväll....

Då var dagen här igen... 

Johans födelsedag.... den andra efter hans olycka där på Hornavan... 

Förra året bjöd vi hem våra "båtvänner" på kalkon... 

Jag har nog skrivit om det tidigare, att Johan och jag startade en ny tradition på Lucia 2013... vi som har varit ganska traditionslösa ville hitta vår del i världsalltet... Vänner hemma på Kalkon på Lucia, en strålande ide... som tyvärr inte blev mer än det året, 2013... 

För förra året flyttade vi den vändagen till den 24/10, FN-dagen samt Johans födelsedag. 

Nu har vi nog en tradition. :) 

Med soffan full med ungdomar från 11 år upp till 44... tittandes och hejandes på ÖHK, Örebros bidrag i SHL.... fast ärligt kanske det var 40 +:arna som hejade och tjoade mest... Vi vann ju!!! :)

Att träffas och få möjligheten att fira Johan med vänner känns väldigt bra. Ni kanske tycker att det låter lite absurt... och då får ni göra det... 

För oss blir det en möjlighet för oss stressade människor att sitta ned tillsammans, äta gott... generationerna möts under härliga skratt och med många "Johan"kramar... 

Han älskade när folk mådde bra... Hade han levt och vår nya tradition hade fått fortsätta så skulle han ha köpt hem rätt ölsorter, det vin som han visste att gästerna gillade... han skulle haft koll på vilka som inte åt vad... 

Hans mål var att alla skulle gå ifrån festen och vara glada och nöjda med kvällen... 

Jag hoppas att han såg oss igår... alla vänner till barnen... jag tror de var nio till antalet, vännerna... 

Jag hoppas han såg alla våra vänner som satt vid vårt allt mer slitna köksbord... 

Jag misstänker kraftigt att han ser den whiskey som står bredvid ett ljus ute vid hans sten... Det är klart att Johan ska ha en whiskey... 

Efter Johans död klarade jag inte av den här jävla alkoholen... att Johan valt stt köra skoter på en sjö när han druckit gjorde mig galen... 

För sanningen är att utan påverkan av alkohol så skulle vi troligen ha kunnat fortsätta vår tradition på Lucia... för då hade han inte kört fel och missat skoterleden... då hade han inte kört över inloppet där isen inte var tillräckligt stark... då hade han haft en chans... 

Jag har varit så arg och ledsen och besviken på denna dryck som förstör så mycket i många av våra liv... 

Förstör förhållanden, ger barn en otrygg uppväxt... Jag har svurit och jag har förbannat men vad hjälper det... 

Johan är oåterkalleligt DÖD! 

Å sanningen är den att Johan älskade att ta en liten whiskeypinne tillsammans med sina vänner... 

Han var ingen alkoholist men han hade svårt att kontrollera sitt intag... Alkoholen fick ta över lite för ofta... och det blev tyvärr hans död... 

Men jag kan inte låtsas att Johan var någon annan än den han var och jag älskade honom... Hela herr Emilsson... med alla hans olater och hans fördelar...

Alla hand underbara fördelar som vägde över hans olater... för så var det... annars skulle vi ju inte ha varit gifta... ❤️

Så ett ljus, en liten pinne och ett fyrfaldigt Hurra ute vid "Johan".... 

En kväll att minnas, en kväll att upprepa och så mycket vänskap och kärlek... 

Tack alla mina underbara vänner som finns där för mig och barnen!!! 

We Lööööve You all!!!! ❤️

...det slog mig

Det händer att folk pratar om mig... med mig och bakom min rygg... 

Jag hoppas att de som pratar bakom min rygg säger snälla saker och funderar på hur de kan vara en god medmänniska... för sådana människor behövs och jag vill ha många sådana i mitt liv... 

Många medmänniskor istället för energitjuvar... 

Även om jag har haft en skitliv den sista tiden... det sista 1 1/2 året... så har jag inte tappat min egna medkänsla... hoppas jag... 

Jag lyssnar gärna på andras vardagliga problem och dispyter för de är era bekymmer... de är inte mindre värda bara för att Johan dog... 

Mitt liv ska inte vara i centrum jämt... 

Era liv är lika viktiga utan dödsfall... ❤️

Visst kan jag fatta att man tänker så... och visst kan jag vara ärlig och säga att vissa människor fastnar i små petitesser... små bekymmer... och jag har lust att sätta upp handen och säga Stop!... hur tänker du nu...?

Men sanningen är att Johans död är en petitess i den stora världen där människor dör hela tiden... katastrofer avlöper varandra varje dag... både här och i övriga delen av världen... barn dör, föräldrar sargas och avlider inför sina barn... jag kan fortsätta hur länge som helst... 

Sanningen är också att det hjälper inte mig i min sorg för den är mig närmast även om jag kan kliva utanför mig själv och se eländet utanför min Box... 

Jag vill vara en sådan vän som man ringer till när det är tufft... jag kan ju inte vara kräva att alla ska hjälpa och stötta mig hela tiden... Jag vill finnas där för mina nära och kära... Ge lika mycket värme och kärlek som jag har fått... om inte mer... ❤️

Få bördor är tunga om man är fler som bär... 

En annan sak... 

Kom och tänka på en sak som pappa och jag pratade om vid fruktdisken idag när vi handlade... samt något som sonen sa härom dagen... 

Hur olika människor pratar med oss... med oss menar jag mig själv och barnen... eller andra som har sorg eller går igenom en livskris... 

De som står oss nära pratar med oss om nästan vad som helst... är inte rädda att det kan bli fel... eller kanske de visst är rädda att såra oss men de "struntar" i det och låter oss få avgöra vad som går att prata med oss om... och de gör det med en röst som är deras vanliga... 

De är ju vana att se oss ledsna och rödögda... det har tillhört vår vardag ganska länge... men de är också vana att se oss skratta och le... 

Människor som ser oss lite mer sällan har ofta en beklagande röst när de frågar oss hur vi mår... vilket jag förstår till fullo... 

Jag menar inte att folk gör "fel" utan inser bara vi gör bara väldigt olika... att vi är olika individer som har olika uppgifter här i Herrens hage... 

Det som slog mig... igen... snart är jag alldeles bulig i huvudet av alla insikter som slår mig... ;) 

Jo, tanken som kom till mig var att många utgår ifrån att vi ska må dåligt efter allt som hänt och får då automatiskt den där sorgsna rösten... 

Problemet blir när/om "vi" mår bra den dagen frågan kommer, så kan det skapa dåligt samvete hos den sörjande... Känslan av att man inte har rätt till glädje och lycka när man har en bra dag och tycker att livet faktiskt är okej... att man är konstig för att man skrattar eller ler trots att ens far eller make är död... att man inte sörjer på "rätt" sätt... att man är konstig eller annorlunda... 

En tanke bara... 

Fast kanske är det ändå viktigast att våga  fråga... våga vara nära... våga vara medmänniska... ❤️

För att det förändrar inget...

För er som inte tror på andlighet och förnimmelser av de döda, stäng genast ned detta blogginlägg så hörs vi i nästa. Ha en bra dag... :) 

För er andra så säger jag Välkommen till en förvirrad stund med Fru Sarah Emilsson... 

Jag har några gånger känt närvaro av min man... Inte i form av honom själv... jag menar i hans vanliga utstyrsel... Svarta Ullmaxkallingar, t-shirt som döljer hans ståtliga mage och på huvudet en HellyHansen mössa... 

Jag har märkt hur han har satt sig på min säng, bakom rumpan... hur täcket dras ned över mina höfter av trycket från hans kropp... 

Den gången orkade jag inte ta emot honom då jag varit "uppe" med sonen och haft allvarliga samtal... Kanske var det just därför han kom... men när man aldrig får sova och äntligen gör det så tappar man förståndet en aning... bara lite... 

Jag fräste ifrån och bad att få sova... trycket på madrassen lättar och försvinner helt... och jag somnar... 

Flera av mina vänner har varit iväg för att få guidning i livet och för att få "träffa" de som lämnat oss för tidigt... eller de som stått oss väldigt nära... 

Jag har haft många frågor som jag skulle vilja ställa till Johan... om olyckan, hur han tänkte, hur han mådde, varför de gjorde som de gjorde...

Har massor med varför men väldigt få svar... 

Så har det varit sedan dag ett... 

Härom dagen var jag iväg till en kvinna som är medial... en kvinna jag har hört bra om... 

Jag frågade om mitt arbete, min framtid, om mina barn och givetvis om de som finns på andra sidan... 

Jag måste säga att jag är fascinerad över hur mycket hon kan få fram av mig och mitt namn... Jag var väldigt fåordig av  mig vilket är en stor kontrast till mitt vardagliga jag... ;) 

Hur hon beskrev mina barn... prickade in deras små egenheter som gör dem unika... ❤️ 

Mitt mål var att få bekräftelse på att det jag "gör" är framgångsrikt för oss som familj men också som individer... 

Att få höra att vi mår "okej" och att vi har hittat våra verktyg men att det tar tid att läka... det visste jag redan men i min position måste man få bekräftelse... 

Som en vän sa nyligen... "Förut hade du Johan som bekräftade dig varje dag och fanns där när det blåste storm kring er... Nu är det ingen som plockar upp dig eller stöttar dig som han gjorde och det måste väl ändå få synas..." 

Det var flera andar som kom men det var svårt att med 100% veta vilka de var... 

En man beskrevs som en man med humor, inte jättelång men med mage... Mycket skratt, arbetat med människor och var omtyckt på sitt jobb... Hade lätt att kommunicera och vara med andra människor... Han visade upp en båt... Han ville inte prata om hur han dog mer än att det gick fort, han var inte ensam... det var män med... vatten... och det fick inte som det var tänkt... 

Undra vem det kunde vara...? ❤️

Jag frågade om båten... hur ska vi göra med den...? 

Då ler hon och skrattar till... Han är rolig, han säger så roliga saker och på ett humoristiskt sätt... Var han rolig? :)

Båten... "Hur mycket har du använt den egentligen...?" 

Han tycker att vi ska ha kvar den tills vi känner att vi är klara med den och när båtlivet inte ger någonting mer... 

Huset... mycket att göra men det kommer jag att fixa... OM jag ber om hjälp... ;) 

Mitt stora problem i livet... att vilja klara mig själv... att visa världen att jag inte går under utan Johan... att kvinnor kan... att vi inte är det svaga könet... att jag minsann ska kunna klara det många andra kvinnor har fixat genom åren... 

Att jag har ett behov av att inte visa mig svagare än vad jag redan gör... och svag känner jag mig många dagar under året... månaden... veckan... flera minuter under en dag... 

Visst är det lustigt hur vår värld är funtad... Att styrka är det som premieras... att svaghet kan ses som något negativt när det ofta är då man kommer på lösningar... Är det inte när konstnären lider som hens bästa verka och skapelser formas...? 

Det som slog mig när jag satt där och kunde ha frågat min man vad som helst, var att jag inte visste vad jag ville fråga...inte för att jag inte har tänkt på det utan för att jag insåg att det spelar ingen roll... Vad jag än frågar så har jag nästan svar på allt som är viktigt...

Ångrar han sig...? Klart han gör... Han var ju inte så dum... han ville vara med oss, inte vara en energi i världs alltet... 

Saknar han oss...? Klart han gör... Han älskade oss... han skulle göra allt för att få komma tillbaka hit till oss men det finns ingen enterknapp som han han trycka på för att återvända... 

Det vet jag redan och den sanningen gör inte att jag blir starkare eller mår bättre...

Johan tillhör inte vår vardag längre... mer än i tanken... Låter kanske hårt och kallt men det är ju sant... 

Jag kan inte fortsätta leva genom honom... så därför kanske jag inte hade så många frågor att ställa... inte denna gång... kanske längre fram... 

Det kändes konstigt att komma till den insikten... Tragiskt och ledsamt... 

Samtidigt så är det ett steg framåt mot acceptansen... 

Mina minnen finns alltid kvar... sorgen och saknaden kommer finnas med oss länge men det är inte likställt med att jag och killarna inte kan fortsätta med familjen Emilsson... 

Saknaden slår hårdast när det gäller barnen... När de åstadkommer något som de aldrig kan få delge sin pappa här på jorden... ingen kram, ingen liten gåva för att man gjort det där lilla extra...

När mellankillen stod i mål på innebandyn för första gången och gjorde ett toppenjobb... då sväller känslorna över och tårarna tränger fram... Stolthet men också en ledsamhet... en sorg... Ingen stolt pappa som står några meter bort från den glatt hejande mamman... (Hon är ju pinsam, den där mamman...) 

Förra gången vi var i denna sal var Johan med... Vi hejade på både den minsta och den mellersta som mötte varandra på planen... Fightades mot varandra... Vi stod enade som föräldrar som stöttade våra barn... Vi med världen... Vi... tillsammans... 

Nu stod jag ensam... tillsammans med andra föräldrar... man får svälja både en och två gånger... känslorna blir starka och minnesbilderna avlöser varandra hela tiden... 

Nu är jag en "mampa"... en mamma som får ta på sig de delar som pappan hade innan han dog... en mamma som har ansvar att se till att barnen får det de behöver... 

När den faderliga kärleken och stödet försvinner så måste mamman fylla dem med värme och glädje utan att sopa bort pappans spår... utan att sopa bort sig själv... En "mampa"... ❤️

Lite som när synen försvinner blir hörseln starkare för att kompensera förlusten... om man inte båda sinnena försämras samtidigt och man får en dövblindhet... 

Då får man utveckla sin förmåga att använda tolk... 

Livet tar slut... för den som dör fortsätter livet i en annan energi men för oss som står kvar fortsätter livet i en annan riktning... mot andra mål... 

Det gäller bara att hitta lösningen... hitta möjligheten till det "nya" livet... 

Hitta vad som är rätt för just mig... ❤️

Det lyser igenom...

Att slinga och klippa mitt hår får mitt yttre att skina lite mer än vanligt... Några röda slingor gör att det blir lite mer roligt... det sticker ut lite extra... 

Att lägga en foundation för att dölja mina skavanker och rynkor gör att mitt ansikte ser en aning bättre ut än i verkligheten... mindre slitet och ansatt av vardagen... 

Att köpa nya jeans då mina älskade "Johan" jeans från Cilla och brudarna på Herok är "slut", skapar en känsla av något nytt... nya blir jeansen när de blir omgjorda till kjolar inför Sommaren 2016... en känsla av Johan runt min kropp... 

Jag sitter i min soffa med katterna i varsitt hörn... irriterat kliande i hårbotten och på mina armar... det gör jag ofta... pga av stress eller kanske för att kroppen min till sist har sagt ifrån gällande de här håriga mjauande sakerna... 

Avliva dem, tänker ni... 

Jo, det skulle man kanske ha gjort om inte de var barnens trygghet och värme... känslan av närhet när ledsamheten tränger sig på... 

För hur mysigt är det inte när en av dessa röda jagare hoppar upp och kurar ihop sig strax bredvid en... ja, jag tycker inte det längre då det kliar både i hårbotten och i halsen.... 

OCH NEJ, det är inte löss... Har luskammat mig tre gånger denna vecka och varit hos frissan... med färg i håret... 

Jag får helt enkelt gå upp i sovrummet istället där det är kattfritt alla dagar då inte Seagram smiter dit in... 

Nå väl, jag sitter fortfarande här i soffan med brasan tänd, fryser under filten trots min "Bad Hairday" mössa... tänker på livet... 

Det innan den 19 mars 2014 och på livet som tog över...

Vilken skillnad... men ändå inte... 

För vardagen min är ganska densamma som innan... mitt arbete, mina kollegor, de flesta vänner är och beter sig som de brukade... innan dagen D... 

Problemet är att jag är inte den samma längre... inte på långa vägar... 

Livet revs i miljoner bitar... slängdes upp i luften och en efter en dalade de ned i min "vardag"... 

Vissa limmades ihop med snabblim för att vi skulle överleva... för att vi skulle kunna fortsätta andas... fortsätta fungera i det nya livet... andra ligger fortfarande kvar och väntar på att bli limmade... kanske med ett starkare lim... som håller hela vägen... 

Hela vägen mot det nya... jag vill inte säga mot det nya livet för det pågår hela tiden... Det kommer inte komma någon riddare på vit häst och svinga mig upp bakom honom och rida mot vårt nya liv...

Varje andetag, varje dag är mitt liv... hör och nu... idag och i morgon... Livet sätts inte på vänt... även om jag trodde och kände så under månader efter att Johan drunknade... 

Skillnaden för oss är nog att de runt omkring oss... utanför den innersta cirkeln är de samma... "bara" fortsätter som vanligt... en del efter en kort tid, andra tar det lite längre för men sanningen är den att livet fortsätter ganska oförändrat... vardagen blir inte så påverkad... 

Vissa delar hos oss är också oförändrade... Jag går fortfarande till frissan och blir ompysslad... ❤️

Tvätten behöver fortfarande tvättas och hängas... bilen blir lika smutsig som innan... soffan också... 

Barnen behöver skjuts lika ofta, om inte mer nu än innan... De "slåss" nu som då... och de ska ha mat nu också... ;) 

Det kanske är bra att vissa saker är oförändrade när jag är helt "messt up"... när min vardag inte är i lika ordning som innan... när min hjärna står på "Error" och det hjälper inte att trycka Enter för en omstart... så live kan gå lite på autopilot... 

Det hjälper inte att snygga till mig med slingor eller genom att smeta in brunkräm för att dölja mina mörka ringar under ögonen... Det blir bara ännu mer gräsligt när det rinner tårar nedför dessa spacklade kinder... och lämnar fula ränder... Snacka om Halloween... 

Det blir en "köpt" lycka när jag drar på mig mina nya jeans och "Johan"jeansen hänger på kroken som ett minne... men lyckan finns där för en stund... 

Just nu så skiter jag i alla den där yttre lyckan... skiter i att svetten rinner nedför ryggen när jag buggar... eller försöker bugga och hålla takten... 

Skiter i om mina röda ögon syns... jag är i alla fall snygg i håret... ;) 

Jag har dragit i bromsen igen... är hemma på heltid och försöker finna kraft att leva... finna kraft att orka finnas för mina barn... 

För vem är viktigast när allt ställs på sin spets...? 

För vem ska jag fortsätta kämpa och leva för...? 

Jo, för min skull och för mina fantastiska barn ❤️

För mina föräldrars skull, för min brors skull, mina svärföräldrars skull, min svägerskas skull, mina nära vänners skull... Den innersta cirkeln... 

För om jag tappar dem så är livet bara en tom plåtburk... hårda kanter men totalt innehållslöst... 

Fortfarande så kan jag se på bilder av min Johan... vår Johan... och känna att min kropp och själ, tror att han ska komma tillbaka... Snart parkera sin bil på vår uppfart... kliva in i sina skitiga shorts, slänga ned sin SFA-väska på hallgolvet, troligen pratandes i sin mobil... Lägga på... Sträcka ut armarna och flina... 

"Nu, Fru Emilsson, är jag hemma... " 

Ett minne tränger sig fram... med tanke på yta och smink och faan o hans moster... 

Ett minne där jag ser ut som sju svåra år efter en sömnlös natt och ett besök på Blåkulla... min degmage, mina icke D-kupiga tuttar och min prickiga hud... håret ser ut som jag har slagits med en elvisp och förlorat... 

En morgon som vilken som helst...

Där står han, mannen i mitt liv och bara stirrar på mig... 

"Fy Faan, vad du är läcker... Kom hit så får du smaka på hela Herr Emilsson"

Han saknas mig... som Mattis skrek ut där i Mattisborgen när Skalle-Pär dör...

Det gör ont att förlora någon... kanske för att jag förlorar mig själv i samma sekund som hans hjärta slutar slå... i samma sekund faller jag handlöst... mot botten... 

Det faller inga tårar nu... de föll med min svärmor tidigare idag... 

Det gör inte fysiskt ont idag... det gjorde det häromdagen... riktigt ont... 

Jag har ingen ångest som hotar att äta  upp mig... den lugnade sig när läkaren sjukskrev mig igen... 

Jag ser det inte som ett nederlag... jag ser det som att jag får sitta på bänken ett att för att återvinna kraft och stryrka dör att fightas... Fightas för livet...

När man har varit på botten och tagit sig upp en gång och faller igen... då vet man hur man ska kliva upp för ravinens kant... man minns var stenarna man ska kliva på eller greppa om finns... 

Det går snabbare att ta sig upp igen... som en klok, vacker och underbar kvinna sa till mig... 

Falla kommer jag att göra igen men då får man andas och sedan resa sig igen... Som fågeln Fenix... 

 

Träna hjälper... vilken chock!

Efter veckor av en tyngd i kropp och själ känns det som att jag återigen kliver upp på räddningsstegen... Leran ligger stilla under mig medan jag står på stegen och låter gyttjan rinna av... 

Resultatet av sjuktid, förvärrad skitastma och ingen träning blev en mer deprimerad och låg änka som föll handlöst ner i blåleran och fastnade för en tid... en tung tid... en svår tid... 

Efter en tid i sängen med alla filmer som min nya tv kunde erbjuda samt med lite extra medicin började orken komma tillbaka... 

Till sist så kunde jag åka ned till Rockrullarna i Örebro, "dansa" en timma och suget efter att delta i livet kom tillbaka... trots skrikande lungor och muskelvärk... 

Efter en timme till av fri träning på buggen några dagar senare och en timma av vanlig gympa med inslag av danssteg och pilates med vänner och svärmor så känner jag att livet inte är lika jobbigt som för några veckor sedan... 

Tänk vad lite träning kan hjälpa hjärnan att komma på rätt spår igen... undvika total urspårning... 

Under sommaren fallerade min planering och rörelsen blev mindre och mindre till att helt utebli... början på förfallet... 

Träffade för länge sedna en neurolog som hävdade bestämt att vi kunde skippa många lyckopiller om vi istället motionerade varje dag... och åt lite mörk choklad... då och då... 

Kan ju bara hålla med honom... 

Vilken skillnad det faktiskt blev... bara på ett par dagar... 

Mina tankar och minnen finns dock kvar men det gör inte lika ont varje gång jag tittar eller tänker på min man... 

Jag har ju inte "läkt" eller har kommit på fötter igen... återgått till livet... börjat leva... tagit kontroll över mitt liv... eller alla andra plattityder som många använder... 

Jag menar bara att allt inte är målat i svart utan i en mild, mjuk grå färg med inslag av ceris och rött, blått och grönt... kanske en släng av lila... 

Jag lever... tar varje dag som den är... försöker att inte stressa för ingenting... Vissa saker kan jag inte påverka och då försöker jag inte lägg energi på det... försöker sa jag... ;) 

Min hjärna fungerar fortfarande lika dåligt som den gjorde förra veckan... och veckan innan den... 

Jag kan bara tänka ett par dagar framåt, ett par veckor max.... 

Hade hjärnan fungerat perfekt hade den fattat att jag är tvungen att modifiera min båtställning för att den skulle passa och hålla bättre... Då skulle den ha sett till att mina alla måsten blev uppfyllda men det gör den inte... 

Dock så hittar jag hem, behöver inte stanna och kolla almanackan varför jag har åkt in till stan och vart jag är på väg... 

Så illa har det varit... många gånger... 

Jag har stått parkerad och funderat på vart min massör har sitt kryp in... vart min kinesiolog ska ta emot mig... vart mitt kontor ligger... hur jag hittar till mataffären... 

Hem har jag alltid hittat men jag har suttit flera gånger i bilen och undrat hur jag kom hem... vilken väg valde jag... Skrämmande... 

Då är kanske denna omgång med lerbad slut... denna gyttjebrottning avslutad... 

Hoppas jag kan bibehålla min motivation gällande motionen... ha möjlighet att träna buggen med min brorsa... andas genom pilatesövningarna med Kilsborna... 

Nu ser jag fram emot att få åka de kilometer som är mellan mig och företaget Jordnära där jag ska få göra mitt egna gravhjärta som jag ska lägga ute vid Johan till hans födelsedag när vännerna kommer på middag... födelsedags middag... 

Fira en fallen hjälte, en saknad man och pappa, en saknad vän... ❤️

Livet kommer långsamt åter...