Jag hoppas att de som pratar bakom min rygg säger snälla saker och funderar på hur de kan vara en god medmänniska... för sådana människor behövs och jag vill ha många sådana i mitt liv...
Många medmänniskor istället för energitjuvar...
Även om jag har haft en skitliv den sista tiden... det sista 1 1/2 året... så har jag inte tappat min egna medkänsla... hoppas jag...
Jag lyssnar gärna på andras vardagliga problem och dispyter för de är era bekymmer... de är inte mindre värda bara för att Johan dog...
Mitt liv ska inte vara i centrum jämt...
Era liv är lika viktiga utan dödsfall... ❤️
Visst kan jag fatta att man tänker så... och visst kan jag vara ärlig och säga att vissa människor fastnar i små petitesser... små bekymmer... och jag har lust att sätta upp handen och säga Stop!... hur tänker du nu...?
Men sanningen är att Johans död är en petitess i den stora världen där människor dör hela tiden... katastrofer avlöper varandra varje dag... både här och i övriga delen av världen... barn dör, föräldrar sargas och avlider inför sina barn... jag kan fortsätta hur länge som helst...
Sanningen är också att det hjälper inte mig i min sorg för den är mig närmast även om jag kan kliva utanför mig själv och se eländet utanför min Box...
Jag vill vara en sådan vän som man ringer till när det är tufft... jag kan ju inte vara kräva att alla ska hjälpa och stötta mig hela tiden... Jag vill finnas där för mina nära och kära... Ge lika mycket värme och kärlek som jag har fått... om inte mer... ❤️
Få bördor är tunga om man är fler som bär...
En annan sak...
Kom och tänka på en sak som pappa och jag pratade om vid fruktdisken idag när vi handlade... samt något som sonen sa härom dagen...
Hur olika människor pratar med oss... med oss menar jag mig själv och barnen... eller andra som har sorg eller går igenom en livskris...
De som står oss nära pratar med oss om nästan vad som helst... är inte rädda att det kan bli fel... eller kanske de visst är rädda att såra oss men de "struntar" i det och låter oss få avgöra vad som går att prata med oss om... och de gör det med en röst som är deras vanliga...
De är ju vana att se oss ledsna och rödögda... det har tillhört vår vardag ganska länge... men de är också vana att se oss skratta och le...
Människor som ser oss lite mer sällan har ofta en beklagande röst när de frågar oss hur vi mår... vilket jag förstår till fullo...
Jag menar inte att folk gör "fel" utan inser bara vi gör bara väldigt olika... att vi är olika individer som har olika uppgifter här i Herrens hage...
Det som slog mig... igen... snart är jag alldeles bulig i huvudet av alla insikter som slår mig... ;)
Jo, tanken som kom till mig var att många utgår ifrån att vi ska må dåligt efter allt som hänt och får då automatiskt den där sorgsna rösten...
Problemet blir när/om "vi" mår bra den dagen frågan kommer, så kan det skapa dåligt samvete hos den sörjande... Känslan av att man inte har rätt till glädje och lycka när man har en bra dag och tycker att livet faktiskt är okej... att man är konstig för att man skrattar eller ler trots att ens far eller make är död... att man inte sörjer på "rätt" sätt... att man är konstig eller annorlunda...
En tanke bara...
Fast kanske är det ändå viktigast att våga fråga... våga vara nära... våga vara medmänniska... ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar