En dröm, en dag, en kväll....

Han står där och ler... Han kommer fram till mig och ler det där underbara leendet... Smeker mig på kinden... Drar in mig in mig i hans famn... Viskar att han älskar mig... Känner hans värme mot min kropp... Har saknar honom så mycket och jag bara drar in hans doft... doften som jag nästan glömt bort... Äntligen är han hemma... Äntligen står han i vår hall... Äntligen har han.... återuppstått..?!?!

För klockan ringer och det är dags att återvända till livet efter döden... Livet där allt det där härliga bara är en dröm... Jag vill bara blunda och somna igen... Få kliva in i hans famn igen och drömma mig bort... Vill inte vakna alls... Vill bara fly in i denna ljuvliga drömvärld där han lever... Där det är han och jag... Där vi åter är man och fru... Världen där inget ont finns... Där döden inte finns... i alla fall inte i den drömmen... 

Det krävs ork och energi att svinga benen utanför sängkanten och resa sig från värmen och minnena som hänger kvar... minnena från natten har inte riktigt suddats ut än och man svävar en stund i overkligheten... när man för några sekunder fortfarande finns kvar i drömmens mjuka värld... med ljuset och glädjen... 

När fötterna träffar det kalla golvet slås sömnen ur ögonen och jag är tillbaka i min värld... i mitt liv... Livet efter döden... 

Att gå upp tar emot... Att kliva in i min "kalla" vardag är ingenting jag ser fram emot... Jag vill verkligen inte kliva ur mitt sovrum som erbjuder mig en sömn där jag kan få träffa min man lite då och då... 

Alla drömmar är i och för sig inte som denna dröm... Fylld av kärlek och värme... Det måste jag ju erkänna... Detta är den första där Johan är sig själv... Där vi får vara man och hustru... Där vi verkligen möts... Där jag får se honom... 

Ofta har han funnits i utkanten av drömmen... som en osynlig varelse... en känsla mer än en figur... 

Så ni kanske kan förstå att jag inte ville delta i vår värld denna dag... Efter tuffa veckor nere i gyttjegropen drömmer jag om honom och genast känns det somatt  leran blir till betong och jag kan inte röra mig... Hur ska man ta sig upp från gropen när benen står still och inte vill framåt...? 

Livet står och leker slagpåse med mig och jag bara står och tar emot... Hjärnan är som en tom plastpåse... Jag glömmer vad jag ska säga, vad jag ska göra... Får vända om och gå tillbaka för att återigen gå in i ett rum och förhoppningsvis kommer jag på vad det var jag skulle göra eller säga... Jag blir galen!!! 

I dag kom jag ut till Riksvägen innan tårarna började pocka på uppmärksamhet... ca 700 m från vårt hem... Sångerna på radion hjälpte inte till och vid Svampen rann de nedför kinderna... Drömmen kom tillbaka och saknaden slog mig rakt i magen... Han var ju så levande... Då och nu i drömmen... Ordet "varför" kom tillbaka... Känns som jag har klivit tillbaka ett år i tiden... Botten, here I come... :( 

Vad gör denna sorg med mig? 

I dag så påverkade den mig i jobbet... För första gången sitter jag och orden kommer inte ur mig... Jag letar i plastpåsen för att hitta de rätta orden... Jag fattar vad personen säger men jag kan bara inte finna orden... Det är blankt... eller så kan man ju säga att det lyser i höghuset men hissen går inte ända upp... För orden ligger på vinden och där är dörren haspad, låst med sjutillhållarlås och jag kan ge mig på att det sitter ett hänglås där på dörren också... 

Som tur är hade jag med mig en kollega som kunde sparka sönder alla lås och kasta fram några ord... Orden fyllde plastpåsen ganska snabbt och sedan flöt det på... men jag kände mig så dum... så korkad... så FRUSTRERAD... 

Vad gör denna sorg med mig? 

Det känns som att hela jag är sprängd i bitar och man har inte lyckats pussla ihop mig än... Hörnen och flera avgörande bitar saknas fortfarande... 

När ska jag få bli hel igen..? När har jag hittat mina alla 1000 bitar...? Eller är det så att jag alltid kommer att vara ett pussel som saknar bitar... Aldrig mer vara ett 1000-bitars pussel utan bara 896-bitars i en kartong för 1000-bitar... 

Eller blir jag ett mosaikgolv där man fyller tomrummet med fogmassa...? 

I dag var jag glad att mina barn inte ville umgås med sin mamma... Jag fick sätta i ljudboken i öronen och koncentrera mig på att laga mat... Vara i min egna värld... ensam... Drog mig undan för att inte tappa orken vid en eventuell konfrontation... men när den ändå kom så lyckades jag hålla volymen nere... någorlunda... innan hostan tog över... 

Där slår frustrationen över... Ingen Johan som kommer ut och tar över när jag tappar humöret och inte beter mig som en vuxen... Ingen Johan som hjälper till med tonårskillarna... Ingen Johan som står stadigt och enat med sin fru gentemot barnen... 

Nu står en ensam fru och försöker var en klok, förstående mamma... 

Jag lyckades bra i morse när planeringen gick åt skogen... Då fick jag inse vad som var viktigaste denna dag och jag väntade in de försenade barnen... 

Nu i kväll så var jag inte en lika förstående ko men vi gick inte och la oss osams... Vi sa "Go Natt o Jag älskar dig!"

MEN jag fick prata med Johans jobbarkompis idag och det gav mig både glädje och värme... ❤️

Det finns ofta ljusglimtar i livet men det gäller att hitta dem... När det är konstant ljus runt oss är de svåra att se men när man lever i ett totalt mörker så ser man dem tydligare... 

 

Även om det många gånger inte går att förstå syftet med livet... med karma... med ödet... 

...greppa tag om handtagen och hålla i hatten...

Jag tror att jag håller på att bli galen... Allvarligt sjuk i huvudet... 

Hur kan man få tillbaka den där känslan i kroppen där man tror att det finns ett litet, litet hopp...? 

Ett litet hopp om vad...? Att Johan plötsligt ska uppstå från de döda och komma hem...? Komma hem till oss... Varför känns det så...? 

Mina svärföräldrar har gjort en resa... De tog styrkan i sig och åkte många mil för att komma till platsen där deras son dog... platsen där han drunknade... Jag fick se bilder därifrån men har svårt att ta dem till mig för kluckande vatten är inte den bild jag har av Johans dödsplats... det är is och snö... känns väldigt surrealistiskt att han dog på just den platsen... dog... bara det är svårt att ta in... 

Jag vet inte om det är därför mitt känsloregister har fullt utslag ikväll... de sista dagarna... 

Instrumenten står på rött och skriker WARNING!!! 

Jag har en oro i kroppen som jag inte vet hur jag ska beskriva... den river i kroppen, den vill äta upp mitt inre, den kommer snart att explodera... 

Känns som mina portar står vidöppna och intrycken haglar... 

Slår in i mitt inre som spjut... det gör ont... gräsligt ont... 

Sista dagarna har det gjort ont att titta på kort... se honom men inte att få ta på honom... veta att jag har fått varit hans men aldrig mer... 

Svårt att läsa hans namn... 

Smärtan river, den levererar på max... River med naglar som Wolverine, lämnar djupa revor i mitt inre... 

Jag trodde att den värsta tiden var över... att jag bearbetat så mycket att det skulle börja flyta på mer och mer... Att livet värst skulle bli lättare och lättare... 

Från Cola till Cola Life... Till Cola Zero till Light... 

Men inte... nej då, ned i skiten igen och trampa lera... ned med fötterna i blåleran och stå där som ett fån... stå där och se hur livet återigen rullar på för andra medan det står såååå stilla för mig... jag säger inte för oss... för mig... 

Det är ju inte så att jag har sopat sorgen under mattan... att jag blundar och ler o bara kör som allt vore toppen... Jag gör allt jag bara kan för att ta mig igenom denna sorg... bearbetar den för fullt... eller...? 

Har börjat hitta små tvivel i mig själv... Gör jag rätt...? Går jag åt rätt håll...? Har jag tagit fel väg någonstans...? En avstickare...? 

Sen slår jag mig hårt i skallen... Jag vet att jag gjort rätt val... att jag inte står som en struts med huvudet i ett hål... Jag fyller inte livet med onödigt "tjafs" för att slippa känna... Jag möter mig själv i spegeln varje dag, möter sorgen och ber den dra år varmare länder vissa dagar men vissa dagar lever vi sida vid sida...

Vi är ett team... fast jag är rätt trött på att den stjäl så mycket energi, att den får sådan stor plats i mitt liv... 

Vill styra själv, vill inte vara en co-driver... Styr helst och bäst själv... i livet och i buggen... 

Just nu känner jag att jag vill sätta mig i bilen, åka till Hornavan och stå där och skrika ut min frustration över Johan... Få skrika ut ett farväl... för det fick jag aldrig säga... 

Jag fick inte se honom direkt efter hans död... fick inte lägga min hand på hans kind och känns skiftningarna i hans värme... Se hur han blev "mer" död för varje sekund, varje minut... hur värmen lämnade hans kropp... 

Istället fick jag välja ut kläder som någon annan skulle sätta på honom där på bårhuset i Umeå... På rättsmedicin... 

Klä honom och lägga honom i en vit kista... Rutig skjorta och svarta jeans... Hans typiska svarta Ullmax kalsonger... 

Jag fick honom levererad i en kista till krematoriet i Örebro... inga farväl och inga fina bilder... 

Jag försöker skapa mig en bild av hur han såg ut när han låg där, uppdragen på kanten av sjön... Hur fridfull han borde ha varit trots den skräck han troligen hade när insikten slagit honom i huvudet...  Insikten om att han skulle dö... dö ifrån oss... Ångesten... Smärtan... 

Jag intalar mig att han ser lugnt ut men jag vet inte... Jag har inga bilder, har bara mina egna fantasibilder... 

Känner en panik växa inom mig... en panik som jag inte vill känna... men jag inser också att det är ingen ide att försöka kontrollera det som händer i min kropp och själ... det är nog bara att greppa tag i handtagen, luta sig tillbaka och följa med på denna resa... njuta vore ett för starkt ord... men följa med... 

En resa fylld med känslor, tårar och mer tårar... 

Thank God it's wednesday soon!!! 

Gestaltstudion, here I come!!!! 

Vägen leder inte alltid dit vi vill...

Ligger i sängen... det har jag gjort sedan i måndags förutom några korta pass i soffan... Så gör nog vi alla när bacillerna slår ut våra grundfunktionerna... Städa, äta och bråka med barnen... 

Det värsta är när man är nedsatt i kroppen är att knoppen inte fungerar så bra den heller... 

Man blir extra känslig, man blir lättare påverkad och man tycker extra synd om sig själv... ganska mycket, faktiskt... väldigt mycket om jag ska vara ärlig... ;) 

I dag har jag fastnat i ett konstigt förnekande... Konstigt, för nog vet vi alla att Johan är död... Alla vi som var på begravningen såg hans kista... Såg kortet stå på den vita kista... kistan som hans mamma valde... Såg det fina hjärtat med röda rosor, doftfria... Log åt den gula kartong med memma som sonen tagit med... 

Vi vet att han aldrig kommer tillbaka till jordelivet i sin vanliga form... i den person som vi minns som Johan/Emil... 

Ändå så slår det mig... för tredje gången sedan jag la ut ett kort på Johan på min Facebook-sida... att det kan inte vara sant att den mannen är död... 

Idag går det inte att ta in... vill faktiskt inte... har ingen lust alls... 

Jag vill att han ska vara levande... liggandes i den svarta saco-säck med sin öl... skrattandes åt sina grannar som slutat sent på fredagen... när han själv och hans fru tagit en kall öl i sommarsolen... njutit av tiden tillsammans...

Jag vill att han ska sitta bredvid mig på ett av mina korta pass i vår soffa... kliandes mig på ryggen när klådan sätter in efter medicinerna som pumpats in i mina lungor denna eftermiddag... 

Vill att han ska massera mina fötter som bara han kan... och som jag alltid njutit av... även om det har varit klockan fem på lördag morgon... 

Har absolut ingen lust att han ska vara död... har istället en lust att få vara honom nära... 

Har ingen lust att sitta uppe ensam varje fredag och lördag, väntandes på att tiden ska gå så jag får åka och hämta mina barn från deras kvällsäventyr... han har kunnat suttit bredvid mig eller låtit mig sova medan han åkt och hämtat barnen... det kommer aldrig mer att ske... och ikväll gör det ont... ❤️

Har lust att han ska ligga bredvid mig i vår säng och hålla min hand... se på tv, läsa Aftonbladet med mobilen... på lagom avstånd... puffa till mig när mina luftrör drar ihop sig och jag börjar snarka... 

Det slår mig tydligt att jag vill så mycket med mitt liv... så mycket som aldrig kommer att bli av... att jag lägger så mycket energi på en man som är död... känns så onödigt... så... dött 

Det kanske verkar lätt att bara lägga om kursen så att kompassen står mot annan KÖG... önskar att det var så lätt som man kan tycka... 

Önskar ibland att det fanns ett sjökort som hade en klar och tydlig kurs utlagd som man bara var tvungen att följa... att det inte fanns val i livet... att det fanns en tydlig väg att gå... en väg, inte flera... 

Då hade han troligen inte dött... för vägen skulle aldrig ha lett honom till den svaga isen... den skulle ha lett honom o h hans kamrater tillbaka till deras stuga, hela och rena... varma och levandes... 

Fast fanns det bara en väg skulle vi alla ha varit med honom... troligen skrattandes tillsammans... ❤️

Men vem har sagt att livet ska vara lätt..? 

Ingen tror jag... Det är bara ett talesätt... 

För inte är livet lätt... livet erbjuder inte bara en väg... det erbjuder cirkulationsplatsen kring Triumfbågen... flera olika alternativ...

Motorvägar... Landsvägar... Enskilda vägar... Oplogade vägar... Saltade vägar... Grusvägar med bommar... Grusvägar utan bommar... många olika vägar att välja på... 

Idag har tårarna runnit flera gånger längs mina kinder... 

Jag verkar vara lättpåverkad, denna höstdag... Minnen har sköljt över mig... 

Jag älskar mina minnen men F så jobbigt det kan vara när man är en aningen sänkt... när det är hål i skrovet och båten tar in vatten... När kroppen är mör och knoppen inte orkar stå emot känslornas tsunami... 

Varför blir han då så tydlig...? Varför kommer dessa tillfällen då jag är extra "svag"...? 

Hur kommer det sig att jag har en förmåga att välja filmer där någon kört ihjäl sig med alkohol i kroppen eller någon förälder dör eller att en partner förlorar sin kärlek...? Där en sörjande inte pratar och den andra gör det och är frustrerad på grund av den förste... 

Kan man inte skiva ut det på "baksidan"...? 

Känslan idag tror jag får bli... ledsen... 

Från änkan i tårlandet "Sängen" 

Ego eller inte ego... det är den stora frågan...

Sitter vid mitt köksbord med en kopp te... På väggen framför mig "står" Johan och ser ned på mig... ja, inte ser ned på mig utan tittar ned på mig...

Han finns där men idag och igår har det inte varit så jobbigt som förra veckan...

Det man... jag, inser är att den där energin vi alla pratar om är färskvara... Det är inget vi kan plocka fram från något förråd eller skåp i kaosrummet när man är i behov av den... Har man den så har man den... Finns den inte så är den slut..

Det här med energi är en ganska komplicerad sak... Vissa tycker att baka bara är jobbigt och kladdigt och skapar disk... Andra ser det som ett andningshål... få stoppa fingrarna ned i kakburken utan att bli påkommen... 

För vissa är det att umgås med vänner och släkt... Andra flyr sådan situationer som om de hade eld i baken... Vi borde inte döma varandra utifrån min eller din syn på energipåfyllnad... men det görs varje dag... överallt... 

En ska som jag vet och som passar in på mig är vänskap, kärlek och gemenskap...  Att bryr sig om sina nära och kära men även de som finns i de yttre ringarna av ens umgänge... le det där leendet som kan få en annan människa att orka en hel dag på jobbet... önska någon en god dag i ett mail fast man kanske inte känner den personen väl... 

Då kan jag inte låta bli att tänka på den fantastiska man jag en gång var gift med... hur han avslutade sina telefonsamtal... vare sig det var en kund eller en kollega... sina barn eller sin mamma... Puss & Kram... 

Många reagerade och ansåg att man inte säger så... speciellt inte till kunder... men efter att ha pratat med kunder flera gånger i veckan blir de till sist bekanta... sen vänner... och ibland så blir de goda vänner... kanske det var tack vare "Emils" Puss & Kram som jag har kvar flera av hans vänner som mina... kanske är det därför hans beställare skickar en kram lite då och då... till mig... Emils fru... hans änka... 

Ett leende kan göra så mycket... en kram kan göra underverk... ❤️

Men... som en sann närking måste jag få påpeka andra sidan av myntet... 

Får man inte ett leende eller får bara höra negativa saker om sig själv eller sin prestation... får man inte vara med i gemenskapen... får man inte en inbjudan som alla andra får så sätter det spår... djupa, varande sår... 

Jag börjar misstänka att vissa vuxna glömmer bort allt det där som vissa av oss kände som barn... det vi, som inte var skapt i samma form som många andra, fick uppleva... 

Kanske det skapades redan där... oviljan att le och vara trevlig mot omvärlden...

Jag har levt tillsammans med en man som nästan aldrig snackade skit om andra... han såg oftast baksidan på mitt klagade och kunde ge mig en annan bild av mitt problem... för jag kan klaga och gnälla... 

Visst hände det att han svor över någon och bad dem hoppa och skita men då var det oftast befogat... ;) 

Jag är van med leenden och kramar... jag är van vid att vara välkommen in i olika sammanhang... 

Nu kanske ni sitter och skruvar på er och analyserar vad ni har och har inte gjort... mot mig.... undrar vad jag far efter...

Inte mot mig... mot oss alla... vad vinalla gör med varandra... 

Vi alla har hål som vi behöver stoppa ned våra huvuden i och när vi tittar upp över kanten hoppas jag att vi ser på världen med bättre ögon... inte bara just nu när barn dör vid Medelhavet eller familjer flyr undan krig och förföljelse... för att överleva... 

Om vi alla log någon gång ibland så kanske den personens hjärta skuttar till lite extra den dagen... känner sig sedd... 

Tänker på den reklamfilm som organisationen Friends gjorde för många år sedan... Flickan som inte syns förrän någon hälsar på henne... 

Vi vuxna tycker att det är självklart när det gäller barn men hur beter vi oss på våra arbetsplatser...? Hur bemöter vi våra kollegor...? Får alla en hälsning...? Ett leende...? 

Man kan inte gilla eller älska alla men nog F kan man bemöta alla med respekt... inte med ignorans... 

Jag har börjat min resa mot ett bättre jag... Jag ler och nickar mot tiggarna som sitter utanför min affär... Ser dem i ögonen, bekräftar deras värde som människa även om jag inte ger dem pengar... 

Vad har detta med min sorg efter Johan kan ni ju undra... 

Kanske ingenting men troligen mycket... 

När man går igenom en livskris så händer någonting med en... Man kan välja att lyssna på "det" eller så kan man ignorera allt och fortsätta sitt liv som man gjorde innan... fortsätta vara nedlåtande och ignorant mot andra eller fortsätta le och skratta... 

Efter Johans död insåg jag en massa saker om mig själv... alla inte så smickrande men några helt okej... 

Jag vill bli en bättre människa... 

Jag vill sitta hemma hos en annan änka och våga prata om våra döda män, våga fråga hur hennes liv ser ut men också hur det var... hur de hade det tillsammans... Våga sitta hos henne trots hennes ögon tåras för det gör ju mina med... 

Våga säga att min man körde skoter med alkohol i kroppen utan att känna skam... Våga ta upp att jag många gånger ville slå till honom med stekpannan... men också våga säga att mitt liv känns tomt, ensamt och många gånger meningslöst... Genom samtalet fick vi ord för våra känslor... hittade beröringspunkter mer än att våra män är så döda som man kan vara... 

Efter en diskussion vi hade på jobbet runt vårt matbord där... som för övrigt är samma modell som jag sitter vid nu.... en diskussion om att vi gör nästan alla goda gärningar för vårt eget ego... efter den diskussionen så har jag funderat mycket på det... 

Å visst är det sant... 

Jag bakade macarones och fröknäcke igår för att min vännina skulle bli glad och då blir jag också glad... 

Att vara ego är inget negativt om man har gott syfte... 

Att göra en annan människa glad och sedd är för mig inte egoistiskt även om det gör mitt eget ego en aning större... 

Kanske meningen med Johans död var att jag skulle vakna upp och se min del i världshistorien... fast nog hade jag hellre varit en bitter surkärring och fått ha kvar min tjockis i livet... min brunsäl... mitt allt... ❤️

Nu ska jag skicka ett sms till Johans kollega och önska dem en säker bilresa hem från Norrland... ❤️

Over and out.... 

Balders nya hyresgäst... Årskort på Liseberg?

Vilken dag... vilken "pissdag"... 

Uppdraget i jobbet gick bra, tur var väl det för annars hade det varit ännu värre att vara jag... Fru Änkan Emilsson... inte singel utan utan man... 

Jag har bott och åkt i Balder den sista tiden... det går upp och det går ned... svänger snabbt, lutar som F innan det svänger åt andra hållet så alla lösa detaljer far åt pipsvängen... 

Man kan ju tycka att jag borde hittat mig själv nu efter 18 månader... Hittat tillbaka till livet... Gå vidare och se framåt... 

Mycket får man tycka om man INTE är i mina kläder och inte går i mina skor... 

Jag vet att jag är jag och min sorg är min sorg... bara jag kan bestämma när steget framåt är permanent... sen får folk tycka och tänka vad de vill... Det driter jeg i... 

Varför sitter jag i vagnen i Balder...? 

I min egen analys beror det lite på att jag renoverat mitt sovrum de senaste fem veckorna... 

Rivit ned de tapeter vi målat, spacklat igen alla hål, slipat, spacklat, slipat... slagits med släppande tapeter... ja, inga odörer men släppt från väggen... 

Bara riva och spackla igen... och slipa... 

Till sist kunde jag börja tapetsera på riktigt... då räknar jag bort de där våderna som jag fick riva ned och slänga... just för att tapeterna släppte sig... 

Jag har lagt in klickgolv, girat lister till tak och golv... Lyssnat på min son om var jag skulle börja... Tak eller golv... Fått lite hjälpa av pappa med tankeverksamheten... 

Nu sitter listerna där... fodren är på plats... Mina skåp står raka som en militärtrupp i givakt... ja, nästan... efter en hög med svordomar och en massa hjälp av stora sonen som var en aning lugnare än sin mor den dagen står de där de ska och det ser helt okej ut... 

Kört med cirkelsåg och fixat bänkskivor som ligger snyggt ovanpå skåpen... Hittade till sist en sticksåg med blad.. den andra ligger ofunktionell utan blad... behövde inte låna grannens denna gång... 

Undra om det är en signal att jag och barnen behöver städa garaget inom en snar framtid... Kanske Johan att och skriker från sin plats: 

"STÄDA GARAGET!!!  så kanske du hittar alla verktyg du letar efter..."

Jag har flyttat in i mitt nya sovrum... Rosor och vitt... Rosa kuddar... Rosa/Lila gardiner... Ljuslyktor... Det är så mitt som det kan bli... 

Många har ju erbjudit mig deras hjälp men jag insåg att jag var tvungen stt göra detta ensam... själv... 

Ensam med mina minnen och med min vilja... har nog sagt det tidigare... får jag inte göra detta med Johan så vill jag göra det själv... 

Jag sover tyvärr inte bättre där nu än innan... hade nog inte räknat med det heller... somnar till timern på Tv'n... 

Så det är en av orsakerna till att jag är arg... Arg, ledsen och riktigt irriterad på den man jag delat livet med i 18 år... 

Hatisk är att ta i men svordomarna kommer lätt över mina läppar... han får lite skäll då och då... Precis som om han levde... 

Idag när det var sorgegrupp så fick jag skicka runt mitt foto på Johan som jag har i min blåa skrivbok... Skrivboken där jag skriver brev till Johan om olika saker i livet... När kortet gick runt så sa jag: "Ja, det är min Johan... " å så från ingenstans kommer orden över mina läppar... " det arslet"... 

Jaha, det skulle bli en sådan dag... en sådan stund... med ilska och tårar... tårar och ledsamhet... 

Å vad jag grät... Jag fick göra en frän övning där jag fick gestalta Johan och säga vad jag ville... 

Det jag kom fram till vara att ett förlåt hjälper inte... för det ändrar ingenting... 

Det är klart att jag vet att Johan är hemskt ledsen och ångerfull men faktum kvarstår... Jag är änka och han är död... och ingenting kan ändra på det... 

En annan sak som dök upp under veckan genom samtal med en vän är att min framtidsplan är förstörd... den måste revideras kraftigt... livet fortsätter men ändå inte enligt plan... att min framtid stannar av innan den kan gasas på igen... innan GPS'n hittat en ny väg att leda mig på... 

Mattan drogs verkligen undan mina fötter den där natten... ändrade allt och nu börjar jag få den tillbaka på plats... 

Genom tårar, samtal och mycket humor smyger jag på min stig mot framtiden... 

När jag åkte till buggen denna onsdag såg jag ut som en svullen hamster i ansiktet men det hindrade mig inte... Jag ville bugga, ville få dansa i mina röda skor... Jag glömde snabbt bort mina röda ögon... I med lite medicin för lungorna och sedan körde vi bara på... med paus för torkning av den kroppsliga vätska som porlade nedför ansiktet och nacken... och mer medicin... 

Trodde att jag började bli sjuk... att jag fått feber... tills ledaren meddelade att ventilationen var avstängd pga renovering... 

OMG!!! Jag är helt frisk och bara urdålig form och ursvettig... men nu när jag sitter i soffan känner jag ett inre lugn... en ro...

Jag behövde få gråta och vara arg tillsammans med underbara människor som kan guida mig genom detta helvete... Guida med kunskap, värme, skratt och genom mina medmänniskors lidande... 

Visst låter det sjukt... men så är det... Utan deras lidande skulle jag inte ha fått sådan förståelse för detta konstiga liv... Livet som änka... Livet som ensam... Livet som kvarvarande förälder... Livet som mamma till pappalösa barn... 

Tack till mina underbara, fantastiska medsörjande! Utan er skulle jag stå och stampa i samma gyttjehål som för 18 månader sedan... Nu har jag bytt till ett annat med mindre lera i... Tack för att ni finns, gamla som nya. 

You are awesome!!! ❤️

Oj, vad det går vågor....

Märker att jag fastnat lite denna vecka i känslovågen... vågen som brusar fram genom kroppen... drar med sig allt på sin väg... 

Idag körde jag om en husbil på väg till jobbet... 

En sådan där skulle vi ju ha, tänkte jag... En sådan där du Johan, skulle vi åka i när vi blir pensionärer... åka runt i Sverige och flugfiska i forsar och åar... se städer där vi aldrig varit... ta en tur ned i Europa till värmen och alla länder vi velat åka till... 

Men HALLÅ!!! Ditt Pucko!!! Han är ju död! Det vet du ju... I snart ett och ett halvt år har han varit död... borta... avliden... drunknad... Så piiiiiip död man kan vara... 

Hur svårt ska det vara att få in det i huvudet ALLA dagar ...? 

Dagar som dessa tar väldigt mycket energi... Energi som jag verkligen behöver... alla de dagarna... 

Jag blir arg på mig själv... blir arg på Johan, den... ja, nu kommer bara fula ord upp som jag väljer att inte skriva... 

Blir bara så gräsligt trött på dessa svängningar... svårt att ibland hinna med att styra ratten åt rätt håll... lite som i buggen när tempot blir för snabbt... då hinner inte mina nybörjarben med... 

Men i buggen hinner jag inte tänka så mycket... det är bara roligt... och så har jag fullt upp att andas... och få ned luft i lungorna... 

Visst finns han med där också... vi har buggat ihop... vi har gått på kurs tillsammans tidigare... med många av våra vänner... ❤️

Jag får minnesbilder ibland när vissa steg kommer upp... ser honom föra mig åt det ena hållet... eller jag för honom åt det håll jag vill... ;) 

Där på dansgolvet, i svängarna så är det bara glada tankar... Thank God! 

Vilket helvet det kan vara att förlora en älskad... och visst blir det bättre med tiden... men det går så långsamt... 

Säkert bra långsamt så jag gör det på rätt sätt... men ibland blir det en aning för mycket... 

Nu är jag glad åt mina tre tonåringar... att de kan reta gallfeber på sin mamma så hon håller sig allert... ;) Håller sig "på fötter"... ❤️

De kan dock inte fylla tomheten efter min man... likväl som jag inte kan fylla tomheten efter deras far... 

Jag kan inte prata med dem om saker jag pratade med Johan om... jag vill inte prata med dem så som jag gjorde med min man... de vill säkert inte lyssna... 

Det blir så tyst och ensamt här... när barnen dragit sig tillbaka till sitt... 

Vem ska man prata med...? Jag som ofta har mundiarre... ingen vuxen att prata med... så tomt... så galet ensamt... ingen att ringa de där fyra, fem samtalen till... 

Jag är så glad och tacksam för de som får stå ut med mitt tjatande i telefon... när jag ringer och snackar bara skit... om dagens innehåll... om min dag... om barnen... om misslyckanden och om vinsterna i livet... 

Tacksam för de chattvänner jag har som orkar tjafsa med mig... orkar svara...  de som gör mina dagar mindre olidliga... Det är ni mina vänner, som är vardagens hjältar... ❤️

Tur att det var bugg i kväll så jag fick vara lite positiv... känner mig som en grå och tråkig säl... En blek och grå, strandad säl... 

Ilskans fula ansikte...

Ilska kan visa sig på många sätt... Arg kan man vara på mycket... på saker... på människor... på livet... 

I dag har jag varit arg på döda ting... det är ganska lätt att ta ut sin ilska på saker som inte kan svara upp... fast det skulle vara skönt om man fick lite mothugg ibland... någon som vågade säga emot... 

Jag har svurit åt skåpen som inte vill som jag... som verkar ha ett eget liv trots att de är "döda" ting... 

Jag har tagit ur min ilska på Ikeas varor för personen jag vill skrika åt svarar inte...

 

Jag har klivit ned en pinn på livets stege och ramlar in i facket för ilska och vrede...  blandat med lite bitterhet och saknad... 

Bilderna jag får upp på min saknade man är så klara och tydliga... inge korniga eller diffusa... 

Jag ser honom i så många olika situationer... 

Jag såg honom stå och dansa bredvid mig på Ledin-konserten... som bara han kunde... med hela kroppen, livligt och med stora rörelser... kastade huvudet bakåt och såg upp mot himlen och sjöng så falskt som bara han brukade... 

Jag kan se honom kliva ur sin bil, iklädd sina varselkläder... skitiga och illaluktande efter en slitsam arbetsvecka som asfaltsfräsare... le sitt speciella leende och med mobilen tryckt till sitt öra...

Jag har inga svårigheter att föreställa mig honom liggandes i vår soffa... utfläkt som en katt... zappandes eller snarkandes... 

Jag ser honom sittandes i bilen, sniffandes på sin vigselring som han alltid gjorde... med armbågen mot bilfönstrets kant... eller hur han la handen på mitt lår och klämde lite, flinandes... "faan, vad du är läcker, Fru Emilsson... när vi kommer hem så.... "

Varför har jag så svårt att släppa taget om alla våra stunder...? Varför står jag och stampar...? Oförmögen att släppa taget om känslorna och önskan... 

Det känns så meningslöst vissa dagar... känns som jag är ägare till ett värdelöst liv... fast så är det inte, det vet jag... men det finns dagar som är så gräsligt tunga att ta sig igenom... när tårarna rinner för ingenting... när det räcker att se honom på ett kort eller se honom framför mig och så är Niagarafallet igång... 

Det var länge sedan jag grät... men i lördags och idag, vid det berömda, slitna köksbordet kom tårarna... rinnandes nedför kinderna, innanför glasögonen... Samtalen med goda vänner leder till närhet och en känslomässig storm inombords... 

Vetskapen att maken aldrig kommer hem till vare sin fru eller till sina barn... det slår så hårt att fasaden går inte att upprätthålla... 

Den rämnar som ett splittrat fönster... faller ned och lämnar ett naket, öppet ansikte... 

I dag, hos "min" och andras Åsa började de bara rinna... bara så där... Återigen kom det bilder på Johan innanför mina stängda ögon... bilder som påminner mig om min förlust... min och barnens... 

På gympan, under avslappningen strömmande en låt ur högtalarna... "Du var mitt hjärta, du blev min sorg..." och så var man där igen... Bilder strömmade genom mitt sega hjärna och in i mitt hjärta... så trött men så tacksam att jag har dem... minnena... bilderna... men visst suger de energi... energitjuvar på hög nivå... i alla fall den senaste tiden... :( 

Det var tydligen en sådan dag denna soliga måndag... Jaha... 

En tårdag blandat med ilska... och ett jävlar anamma... för skåpen står där de ska... dock ej enligt vattenpasset... men jag fick inte fortsätta nu på kvällen då den sjuke sonen orkade inte med fler svordomar från sin mamma... ;) 

Tur att min mamma var här och lagade lunch och städade min källare... så det blev lite positivitet denna dag... 

Tunga Tomas Ledin...

Känslor en lustig detalj hos oss människor... Känslorna hänger ihop med så mycket... och det kan vara lätta eller tunga känslor... 

Idag har mina känslor åkt berg o dalbana... upp och ned... 

Återigen har jag suttit vid vårt köksbord och pratat om Johan med en vän... En vän som saknar honom... kanske inte lika mycket som jag men saknaden finns där... Under vårt samtal kom tårarna... den gräsliga längtan efter en död man... en längtan som sitter djupt rotad i mitt inre... under samtalet om mina och Johans barn kommer verkligheten så nära... nära och elak då den åter påminner mig om att mina barn aldrig mer kommer få krama om sin pappa... aldrig mer få känna sig älskade av just honom... 

En bra men tung morgon med mycket känslor och kärlek... ena stunden torkar vi tårarna som fyller bådas ögon, i nästa stund väller det in ungdomar till frukost... 

Min dag har varit fylld av så många känslor... Fina ungdomar runt mitt köksbord, diskuterandes, spelandes monopol med heta känslor... Pappa som kom och firade sin födelsedag hemma hos oss för att få chansen att se sina barnbarn... Han stod för maten och jag för lokalerna... Lite handräckning fick jag också när jag sågade och spikade taklister... dock tyckte min bonusmor att jag skulle ta en paus från snickeriet när det kom fyra svordomar på raken... 

Ilska och irritation försvann med god mat och gott sällskap... Listerna finns kvar till imorgon (läs idag)... 

Fler känslor gjorde anspråk på min uppmärksamhet under kvällen... 

Ryssland-Sverige på Olearys med grannar innan vi tog oss till Brunnsparlen för att se på Tomas Ledin... En av Johans favoriter... 

Nu förstår jag varför jag inte har lyssnat så mycket på Ledin sedan Johan dog... Han fanns med på musiklistan till begravningen men jag har oftast hoppat över de sånger som var med... 

Jag insåg tidigare på dagen att denna kväll kunde bli tyngre än andra lördagar... men jag är ju inte den som flyr undan... 

Jag valde att följa med min granne till parken och lyssna på Ledin... Det ångrar jag inte, så här efteråt... men inte var det lätt att lyssna på alla "våra" sånger... alla vackra låtar som påminde så gräsligt mycket om Johan... 

Det har gjort så ont att lyssna på dem... påmint alldeles för mycket om min älskad man... hans falska sång, hans glada ansikte, hans glädje över musiken...

Nu gjorde de inte lika ont men minnena finns där... jag kände hans närhet, hans närvaro... 

Mindes hur vi satt i bilen och sjöng med till Ledins texter... Hans texter är så fyllda med kärlek och känslor... 

En dag på stranden... Lika hopplöst förälskad... Lita på mig... Helt galen... 500 dagar om året... 

Så många ord som får mig att vilja skrika: Varför gjorde du som du gjorde..? Varför lämnade du mig när vi har det som bäst..? När livet låg framför oss... Varför dog du när jag behövde dig som mest...? Varför finns du inte hos mig nu...? 

Vi alla kan känna igen oss i melodier som vi hör på radio eller via andra kanaler... Vi känner och vi tänker... 

Ibland vill jag inte känna och tänka... för det påminner mig bara om det jag har förlorat... vad jag saknar och vad jag längtar efter... 

Ibland önskar jag att om jag blundade så var allting som vanligt igen... som det var innan han dog... innan han drack och körde igenom isen med skotern... 

Jag vet mycket väl att han är död... Död och begraven i en liten papplåda, nedgrävd under gräsmattan vid Axbergs minneslund... Jag vet allt det där men vissa dagar vaknar plötsligt hoppet till liv och önskan... viljan... blommar upp och försöker styra mitt liv tillbaka... den tar mig tillbaka till den där dagen då Johan dör... dagarna innan... när han var livslevande... 

Viljan önskar att han var vid liv så jag fick stå på konserten och gungas i hans armar... som många andra par gjorde denna lördagskväll... avundsjukan griper tag i mitt inre för en stund... håller tag i viljan om att få stå där... kär och lycklig... älskad... omhållen... Verkligheten finns där tillsammans med viljan... en blandning... av gott och ont... av glädje och sorg... 

Jag vet att mitt liv inte blev som jag önskat det men det är under kontroll... det är inte vad jag vill ha utav livet men jag kan bara leva för att komma framåt... jag vill inte missa det liv som faktiskt pågår... livet som rullar på medan jag väntar på glädjen... på kärleken... på samhörigheten... det är också ett liv... 

Även om det som sagt inte är vad jag ett och önskat om... 

Bland alla människor kände jag ändå en glädje över musiken... jag sjöng med... kunde nästan alla texter... Tomas Ledin har funnits med i vårt liv under många år och han är som ett band till minnena av Johan... Summa sumarum så blev det en bra kväll... 

Vi var förresten där häromdagen, vid minneslunden, jag och barnen... 

En uppgift till Sorgegruppen... 

Nu ler jag för vi skrattade gott den där dagen... Ena barnet gjorde en grej som fick oss alla att skratta gott... länge... en grej som deras pappa hade skrattat åt... med sitt underbara skratt... 

Vi tände varsitt ljus för Johan... för min älskade man och för barnens älskade pappa... 

För vår allas Johan... ❤️ och ett för vår älskade Ulf ❤️