Det man... jag, inser är att den där energin vi alla pratar om är färskvara... Det är inget vi kan plocka fram från något förråd eller skåp i kaosrummet när man är i behov av den... Har man den så har man den... Finns den inte så är den slut..
Det här med energi är en ganska komplicerad sak... Vissa tycker att baka bara är jobbigt och kladdigt och skapar disk... Andra ser det som ett andningshål... få stoppa fingrarna ned i kakburken utan att bli påkommen...
För vissa är det att umgås med vänner och släkt... Andra flyr sådan situationer som om de hade eld i baken... Vi borde inte döma varandra utifrån min eller din syn på energipåfyllnad... men det görs varje dag... överallt...
En ska som jag vet och som passar in på mig är vänskap, kärlek och gemenskap... Att bryr sig om sina nära och kära men även de som finns i de yttre ringarna av ens umgänge... le det där leendet som kan få en annan människa att orka en hel dag på jobbet... önska någon en god dag i ett mail fast man kanske inte känner den personen väl...
Då kan jag inte låta bli att tänka på den fantastiska man jag en gång var gift med... hur han avslutade sina telefonsamtal... vare sig det var en kund eller en kollega... sina barn eller sin mamma... Puss & Kram...
Många reagerade och ansåg att man inte säger så... speciellt inte till kunder... men efter att ha pratat med kunder flera gånger i veckan blir de till sist bekanta... sen vänner... och ibland så blir de goda vänner... kanske det var tack vare "Emils" Puss & Kram som jag har kvar flera av hans vänner som mina... kanske är det därför hans beställare skickar en kram lite då och då... till mig... Emils fru... hans änka...
Ett leende kan göra så mycket... en kram kan göra underverk... ❤️
Men... som en sann närking måste jag få påpeka andra sidan av myntet...
Får man inte ett leende eller får bara höra negativa saker om sig själv eller sin prestation... får man inte vara med i gemenskapen... får man inte en inbjudan som alla andra får så sätter det spår... djupa, varande sår...
Jag börjar misstänka att vissa vuxna glömmer bort allt det där som vissa av oss kände som barn... det vi, som inte var skapt i samma form som många andra, fick uppleva...
Kanske det skapades redan där... oviljan att le och vara trevlig mot omvärlden...
Jag har levt tillsammans med en man som nästan aldrig snackade skit om andra... han såg oftast baksidan på mitt klagade och kunde ge mig en annan bild av mitt problem... för jag kan klaga och gnälla...
Visst hände det att han svor över någon och bad dem hoppa och skita men då var det oftast befogat... ;)
Jag är van med leenden och kramar... jag är van vid att vara välkommen in i olika sammanhang...
Nu kanske ni sitter och skruvar på er och analyserar vad ni har och har inte gjort... mot mig.... undrar vad jag far efter...
Inte mot mig... mot oss alla... vad vinalla gör med varandra...
Vi alla har hål som vi behöver stoppa ned våra huvuden i och när vi tittar upp över kanten hoppas jag att vi ser på världen med bättre ögon... inte bara just nu när barn dör vid Medelhavet eller familjer flyr undan krig och förföljelse... för att överleva...
Om vi alla log någon gång ibland så kanske den personens hjärta skuttar till lite extra den dagen... känner sig sedd...
Tänker på den reklamfilm som organisationen Friends gjorde för många år sedan... Flickan som inte syns förrän någon hälsar på henne...
Vi vuxna tycker att det är självklart när det gäller barn men hur beter vi oss på våra arbetsplatser...? Hur bemöter vi våra kollegor...? Får alla en hälsning...? Ett leende...?
Man kan inte gilla eller älska alla men nog F kan man bemöta alla med respekt... inte med ignorans...
Jag har börjat min resa mot ett bättre jag... Jag ler och nickar mot tiggarna som sitter utanför min affär... Ser dem i ögonen, bekräftar deras värde som människa även om jag inte ger dem pengar...
Vad har detta med min sorg efter Johan kan ni ju undra...
Kanske ingenting men troligen mycket...
När man går igenom en livskris så händer någonting med en... Man kan välja att lyssna på "det" eller så kan man ignorera allt och fortsätta sitt liv som man gjorde innan... fortsätta vara nedlåtande och ignorant mot andra eller fortsätta le och skratta...
Efter Johans död insåg jag en massa saker om mig själv... alla inte så smickrande men några helt okej...
Jag vill bli en bättre människa...
Jag vill sitta hemma hos en annan änka och våga prata om våra döda män, våga fråga hur hennes liv ser ut men också hur det var... hur de hade det tillsammans... Våga sitta hos henne trots hennes ögon tåras för det gör ju mina med...
Våga säga att min man körde skoter med alkohol i kroppen utan att känna skam... Våga ta upp att jag många gånger ville slå till honom med stekpannan... men också våga säga att mitt liv känns tomt, ensamt och många gånger meningslöst... Genom samtalet fick vi ord för våra känslor... hittade beröringspunkter mer än att våra män är så döda som man kan vara...
Efter en diskussion vi hade på jobbet runt vårt matbord där... som för övrigt är samma modell som jag sitter vid nu.... en diskussion om att vi gör nästan alla goda gärningar för vårt eget ego... efter den diskussionen så har jag funderat mycket på det...
Å visst är det sant...
Jag bakade macarones och fröknäcke igår för att min vännina skulle bli glad och då blir jag också glad...
Att göra en annan människa glad och sedd är för mig inte egoistiskt även om det gör mitt eget ego en aning större...
Kanske meningen med Johans död var att jag skulle vakna upp och se min del i världshistorien... fast nog hade jag hellre varit en bitter surkärring och fått ha kvar min tjockis i livet... min brunsäl... mitt allt... ❤️
Nu ska jag skicka ett sms till Johans kollega och önska dem en säker bilresa hem från Norrland... ❤️
Over and out....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar