Dagens tankar...

Jag märker mer och mer att jag har kommit till insikt att livet rullar på helt okej... 

Efter vår resa till fjällen och olycksplatsen har det skett någon form av förändring i mitt inre... En sorts lugn har lagt sig... I alla fall inom ämnet Johan och döden... 

Vi är fortfarande en familj, en mamma och tre tonåringar som bråkar lika mycket  som många andra... Visst tror jag att Johans död och vårt besök på olycksplatsen har påverkat våra beteenden den sista tiden... 

Det jag upplever som svårt som ensamstående mamma/änka är att klura ut vad det är som orsakar de olika utbrott i vårt hem... 

Är det kärleksbekymmer eller är det tonårstrots? Hormoner som exploderar och far omkring i kroppen...? Eller är det saknaden av pappa som spökar...?

Ni kanske tänker att spelar det någon roll varför en ungdom är arg och får ett utbrott...?  

För mig spelar det en väsentlig roll för annars vet jag inte hur jag ska bemöta denna arga, ledsna eller ångestfyllda ungdom... Alltid med kärlek givetvis, som vi ansvarsfulla föräldrar alltid gör... ;) men sedan kan det ju skilja på hur man konfronterar denna skapelse.

Jag tycker det är svårt att inte tappa humöret när elakheterna haglar över bröderna eller Gud förbjude, över mig... ;) 

Jag önskar ibland, ganska ofta faktiskt,  att alla vi fyra var skapta i samma form så vi kunde sörja lättare tillsammans men vad skulle det vara för utmaning... ;) 

När världskriget rasar i Emilssons lounge så får jag kämpa för att behålla lugnet och jag lyckas mellan varven... 

Som jag ofta sa till Johan, om inte vi kan bete oss som vuxna, hur kan vi då kräva av våra barn att de ska göra just det...? 

Men satan i gatan vad svårt det är att behålla lugnet och säga de rätta sakerna, vara pedagogisk i en helvetisk situation... när ungdomen medvetet provocerar, när dagens arbete tar ut sin rätt, när maten inte stått klar på bordet för att mamman sovit middag lite för länge och magarna kurrar högt...? När energin är stulen av andra mindre viktiga diskussioner eller andra energitjuvar som man inte hunnit stänga ute från sitt liv...? 

Då får man kämpa som förälder... vare sig man är änka eller inte... 

Idag kan jag säga till mig själv att vilken tur att jag hade mina barn när Johan dog... för utan dem så hade jag inte haft tillräcklig med mod att fortsätta... utan dem hade livet varit svårare att hantera... 

Då kunde jag inte se det för saknaden och den smärtande sorgen efter min älskade Johan var alldeles för grym och mörk... 

Johan spökar fortfarande men inte med ett vasst, brinnande spjut genom magen varje gång tanken på honom kommer upp... Han finns bland oss i tal och skrift, i känslor och i våra hjärtan... ibland med smärta med allt mer ofta med värme och glädje... ❤️

I dag, på väg till jobbet, passerade jag Slussen och kom att tänka på en påskdag för många år sedan... när vi var unga och nykära, efter en påskafton ute hos vänner i Kil... hur vi denna dag,  tillsammans med goda vänner, låg på de bryggor som kantar Slussens stenväggar ned mot bilbron... Låg i solen och njöt av dagens härliga väder... rester efter kebabtallrikar som intagits till lunch... Livet var helt underbart, jag hade ingen huvudvärk efter gårdagens fest, solen sken, vi hade varandra... Vilken dag! Kärlek och vänskap... och Pang! Pappa ringer och berättar att en av hans vänner plötsligt dött efter en simpel operation... Så snabbt livet ändrades för alla runt om denna man som nu låg död på RSÖ... 

Livet är här och nu, vi lever idag... med obstinata ungdomar och tjafsigt respektive... ❤️

Många gånger har jag sagt det och jag kommer tjata om det i evighet... 

Livet är det liv vi lever nu, inte om tio år framåt eller när vi ska bli pensionärer... Många lever aldrig fram till pensionsdagen... flera står ensamma i sitt äktenskap eller förhållande när de till sist kan vinka av arbetets krav och måsten... 

Passa på att njuta av livet idag för imorgon, säger en sann Närking, kan det vara för sent... Planera gärna men utför planerna också... 

Älska fullt ut, för inte skadar det att le mot någon man tycker om eller att säga de magiska orden lite oftare... 

Gör valen som för ditt liv rikt och meningsfullt... ta i alla fall ett litet steg... 

Jag är så glad att jag fick träffa min man och fått leva i sus och dus, i kärlek och sorg med honom... med bråk och med försoningssex... utan honom hade jag inte fått mina tre fantastiska barn... som jag både älskar och "hatar"... ❤️

En resa mot framtiden med historien i bakluckan...

Då har vi gjort det... jag och barnen... 

Vi har varit vid Hornavans strand... 

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta denna weekend annat än Wow, vilka människor det finns bland alla käpphästar... ❤️

Johan/Emil var en människa som lärde känna en ofantlig mängd människor under sitt korta liv... långa och korta, tjocka och smala, fula och mindre fula... 😃

Han var en sådan person som man antingen gillade eller retade sig på... Jag liksom gillade honom... ganska mycket... 

Han gillade till och med Stockholmare... ;) ... ja, förutom de som parkerat fel när de kom med fräsen och skulle till å jobba... eller de som körde in under transportbandet, mellan fräsen och lastbilen... Då kunde han väl bli en aningen sur... men skrattade troligen gott när de mindre smarta bilägarna fick fräsmassa på biltaket... En man med stort och varmt hjärta vilket man ser i de människor han höll av... ❤️

Barnen och jag for upp till Skellefteå med flyg men innan dess så fick Dieseldrottningen föra oss till Arlanda... Jag kom på en dag här i början på veckan att det kanske vore smart att boka en plats på en sådan där långtidsparkering... sådant där fixade ju alltid Johan... Troligen hade vi väl sovit på Ibis Arlanda och lämnat bilen där... ;)

Nu fixade jag det själv, inte speciellt svårt egentligen men med en hjärna som varit ockuperat av SvampBob 4-kant en längre tid så får jag vara lite stolt över mig själv... 

Det kändes väldigt speciellt att få åka på en resa med mina barn utan någon annan med oss... 

Att vi fick vara ensamma om början på denna upplevelse... att vi kom iväg trots lite grus i maskineriet... att vi kunde vara en familj som stod ut med varandra... för en stund... 

Jag kände mig väldigt stolt över min fina familj och mina fina killar... ❤️

Jag har just hyrt bil för första gången i mitt liv... Jag inser mer och mer vilken nytta jag hade av Johan... vad mycket han alltid har gjort och fixat, som jag många gånger har tagit för givet... Säkert har jag gnällt också... flera gånger... 

När vi har satt oss i bilen på Skellefteå flygplats och börjat köra iväg mot centrum så säger mellansonen från baksätet att vi ska köra mot väg 364... 

Då slår det mig att jag har inte ens kollat på kartan hur vi ska åka... jag har bara tagit för givet att jag hittar... eller ska jag vara ärlig så har jag inte ens tänkt på det... Johan har alltid vetat vart vi ska och hur vi ska åka... jag har bara följt med... 

Nu sitter jag ensam vid ratten... mer än bildligt... och jag ska styra familjen Emilsson mot målet... 

Vilken tur att det låg en karta där bak och att det finns en kart-app i mobilen då bilen saknade gps... Tänk att tanken inte ens slog mig... ska man inte vara lite mer förberedd inför en av livets viktigaste resor...? Tydligen inte för det löste sig ju... Som Johan ofta sa: "Vars ä problemet....? Hur svårt kan det vara...?"

Men hör och häpna, jag kände igen mig när vi kom in i Skellefteå... senast vi/jag åkte där var 2007...!!! 

Bildminne har i och för sig alltid varit mitt starka sida... ;) 

Många mil la vi bakom oss denna helg... Totalt 65 mil... 

Golfen som jag hyrt for fram på de Norrländska vägarna som var torra och fina... med svarta sopsäckar lite var stans... Lilla killen sa plötsligt: "jag förstår varför pappa gillade Norrland, här kan man bara köra..."

Å visst var det så... Johan älskade Norrland med all sin snö och sitt lugn... sina vägarna och lederna... 

Vi stannade till i Arvidsjaur där vi mötte upp vår vän, Johans arbetskamrat och jobb-bo under många år... Där stod vi bland skotrar och skoterkläder, bland allt det där som tog Johan ifrån oss... men också bland allt det där som han älskade... Det liksom går inte att hata det för då skulle vi hata en så stor del av Johan... ❤️

Varma kramar fick jag där på vår mellanlandning och när vi sätter oss i bilen säger den äldste: " Vad han påminner mycket om pappa... fast vi har ju aldrig träffat J utan pappa..." 

Så sant, så sant... De har jobbat ihop under många år och pratat i telefon ofta... Hans namn har nämts titt som tätt och hela familjen firade påsk uppe hos dem 2007... tror jag det var... 

Det var där vi lärde oss att äta klämburgare, fick blodad tand av fjällen och skoterlivet... 

Det är klart att vi minns Johan lite extra här uppe... men det kändes nog lite konstigt att parkera utanför deras hus utan Johan... kändes som vi glömt något hemma... lite tomt men ändå så kändes han väldigt nära... 

Det har varit så många intryck under denna resa... Så många känslor och så många minnen... fast alla minnen har då inte fastnat... tex. hur man körde hem till våra vänner från "samhället"... det hade jag inget bildminne av... ;) 

De flesta platser vi återkommer till i vårt liv har vi nu lärt oss att möta... genom återkommande besök men här hamnade vi tillbaka till ruta ett igen då vi inte varit här på länge men minnena från den tiden finns kvar... 

Hur han förberedde skotrarna för dagens färd, hur han skojade med barnen, hur han satte sig på skotern... hur han stängde av den... 

Minnesbilderna haglade över mig och det var bara att ta in dem... ingen idé att stålsätta sig utan istället suga tag i dem och vänja sig successivt... försöka njuta av dem även om det kan smärta... 

Morgonen den 19 mars visade sig med sin vackraste sida... Solen sken, lagom kallt... några fem minusgrader... En kort resa på 30-40 minuter till Jäckvik för avlastning av skotrarna... en sådan där händelse som Johan skulle ha varit med och styrt upp... Fixat och trixat... 

Nu blev det J som gjorde i ordning allt med lite hjälp av äldsta sonen... sedan bar det av... Fem skotrar drog iväg mot dagens olika mål...blandade känslor igen... 

Vad skulle vi möta...? Vad skulle vi få se...? Vem skulle vi träffa och fram för allt, hur skulle vi reagera...? 

En resa som vi var tvungna att göra, det gick inte att skjuta upp mer... Att det dessutom blev på tvåårsdagen får man väl se som bra tajming... 

Det finns inget bättre sätt att hylla minnet av Johan än från en skoter... Hela dagen gick i hans ära... ❤️

Vi hade en fantastisk guide i J... han visade oss var de hade varit på besök den där ödesdigra natten... vart de for fel första gången... var de borde ha åkt... 

Då kommer alla de där tankarna där man tänker: då hade han troligen levt... då hade han varit med på denna resa... då hade jag inte varit änka... då hade barnen haft sin pappa kvar i livet... 

Alla de där tänkt om... önskan om att utgången blev annorlunda...

Vi fick se platsen där de körde ut på isen fast de borde ha svängt vänster... och på andra sidan sjön låg platsen där de for igenom... långt ifrån oss fanns den, den där platsen... platsen som tog vår Johan ifrån oss... Helvetes platsen... :( 

Eftersom det var dålig is även detta år så fick vi köra runt sjön för att komma fram dit... men innan så körde vi upp till Tjärnberg där de bodde... där de hade ätit mat den där kvällen innan de fick för sig att ge sig ut i månskenet för att köra skoter till Jäckvik... där de skulle ha sovit om de inte åkt... 

Vi fick se platsen som vi hört så mycket om genom Johans berättelser från de gånger han varit där... 

Där fick vi även prata med en man från Fjällräddningen som berättade sin historia om hur han fick veta att en man saknades och en man hade varit allvarligt nedfrusen... hur de senare fann Johans döda kropp, fastfrusen i isen... 10,15 meter från land... 

Det känns så surrealistisk att få det berättats för en att min man låg fastfrusen så nära land... att han inte lyckades ta sig i land... 

Det var ju så nära... tänk om... Då hade inte de senaste två åren handlar om överlevnad... då hade vi fortsatt vårt liv med en ny båt, med kärlek och familjeliv... då hade jag inte varit ensam med våra barn... då hade jag inte behövt sörja som jag gjort... 

Min man låg där, så nära räddningen men dog ändå... trots starka rop från mannen som slog ödet på käften och överlevde... trots att vi älskade Johan och väntade honom hem... trots detta blev han borthackad från isen innan polishelikoptern med det alpina teamet  lyfte upp honom till fast mark... 

Vi fick se Fjällräddningens pulka som tog honom till ambulansen... den ambulans som borde ha kört en nedfrusen Johan till räddning istället för till bårhuset...

Så många tankar far igenom min hjärna och så många känslor stormar omkring i min kropp och mitt hjärta... i mina barns... i våra vänners... 

Vi sitter där allihopa i köket hos denna man och hans fru... de bjuder in oss och berättar sin story... Så varma människor som ärligt undrar hur det går för oss... hur tar vi oss fram i livet... ❤️

Resan fortsätter mot nästa vän till Johan... en man som gått igenom samma sak som vi, förlust av nära anhörig till vattnet... En man som kan sätta sig in i vårt lidande och kämpande... En man som kramar om mig när vi ses nere i samhället dagen innan... 

Nu sitter vi runt hans eldstad och grillar hamburgare... klämburgare. Återigen välkomnande människor som vet vad vi gått igenom men beter sig som vanligt... 

Att sitta där på fjällets kant... inte långt ifrån Hornavan... inte långt ifrån den plats där Johan dog... det känns som man är en del av naturen, en del av fjället och jag vill egentligen inte åka därifrån... vill bara sitta där och känna hans närvaro... känna  och tänka... Njuta av denna fina vinterdag... men dagen har ett mål och det är olycksplatsen... 

Jag har sett den på bilder men inte i verkligheten... jag har målat upp en bild av hur det ser ut... hur han låg... skapat mig en bild av dödens plats i mitt inre för att ha något att relatera till... 

Då vattnet omringade platsen fick vi åka genom skogen för att ta oss fram... Ett skoterspår var redan uppkört av vännen med grillplatsen... 

En godhjärtad man som vill underlätta för änkan och hennes barn... ❤️ små saker som för mig blir höga hinder... 

Jag hade troligen vält med skotern på väg genom snön fram till platsen... det har ju hänt förr... men då kom min man till min räddning och viskade att han var så stolt över hans fru som inte gav upp utan kämpade vidare med skotern och snön... ❤️

Vi stannade uppe på en kam och såg platsen där nere... Såg den lilla platå där jag vet att det hänger en krans från 2014... Det lägger sig en tryckt stämning över oss men vi fnissar lite när vi kämpar oss genom snön då skaren inte håller för oss... vi fick åka på rumpan eller hasa oss på alla fyra nedför skogsbacken... 

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för er hur det kändes när jag stod där och tittade på den plats där Johan hittades för två år sedan... en plats i vattnet en bit ut från land... 

Svårt att ta in, svårt att stundtals känna... mixade känslor av ilska, ledsamhet, förtvivlan, ångest... och alla tänk om...

Nu såg jag själv hur det såg ut, hur nära det var... Jag kunde se den plats där hans hjälm legat... hjälmen som han tryckt av sig när han hamnade i vattnet... den som inte var ordentligt åtdragen under hakan just för en sådan här situation... snabbt och lätt att trycka av sig... men vad hjälper det när det är -25,30 i luften och + 4 i Hornavans vatten... Då har man väldigt kort tid på sig att ta sig upp... att simma in mot land... 

Allt passerar i mitt huvud... som på film kan jag se hur det gick till... 

Genom alla berättelser jag har hört under de här två åren har jag skapar en egen film... filmen som berättar hur min man dog... 

Spelar den inte så ofta men denna dag, ute vid platsen, spelas den om och om igen... så som jag tror att det gick till... 

Det som var väldigt skönt och befriande var att få se med egna ögon hur det såg ut... J kunde berätta vart de kom ifrån... åt vilket håll de var på väg... Vart Johans skoter gick igenom och vart den andre mannens skoter försvann... 

Jag kunde justera min film så den liknade sanningen lite mer... den sanning som vi pusslat ihop... 

Vi satt där en stund... jag la ett hjärta av rosor bredvid det hjärta mina svärföräldrar la där i höstas då de besökte platsen... Det stod två gravlyktor som slocknat men de fick liv igen och lös för vår ängel... 

Även nu, i skrivande stund, känner jag mig frustrerad över alla känslor som rusar igenom kroppen... så blandade... så oformliga... 

Det var en lättnad att till sist jaga bort monstret under sängen... att lysa med ficklampan och se att det inte är något farlig där... 

Denna plats är inte otäck eller farlig... påminner väldigt mycket om Vättern och vår skärgård där... 

Det rådde ett lugn... tills jag "ser" Johan, hoppandes utför kanten på berget och ropa: Bomben!!!! Då ler jag... 

Han är med oss, det känns... han ser oss sitta där och våndas... ser våra tårar som rinner nedför våra kinder... känner vår sorg och vår längtan efter honom... Aldrig har han varit så nära... som om han finns där vid Hornavans vatten... att han är hemma där... ❤️

Denna dag innehöll allt... skratt, ledsamhet, glädje... men framför allt stolthet över mina söner... över Våra söner... ❤️

De följde med... även om det var under protest... De följde med och fanns där... de kände och de såg... de frågade och fick svar... de utmanade sina monster... 

Mina modiga killar... 

Våra modiga söner ❤️ 

Summa sumarum, en bra två-årsdag! 

Men som min mamma sa, det hade aldrig gått att genomföra om inte våra vänner funnits där för oss... om inte de ordnat och trixat så vi fick en chans att lägga ned de sista bitarna i vårt pussel... Nu är pusslet så helt som det kan bli... för några bitar kommer alltid saknas och det är bitarna som motsvarar frågorna som bara Johan kan svara på... alla de de varför... men en vacker dag kommer jag nog få svar men innerst inne hoppas jag att det dröjer för jag är inte färdig än här på jorden... 

Jag har en del kvar att uträtta så jag nöjer mig med ett pussel där man ser motivet klart och tydligt även om vissa bitar saknas... 

För två år sedan fanns inte ens alla kantbitar på plats och det saknades väldigt många av de viktigaste bitarna... det var som små öar av bitar... men väldigt mycket luft mellan dem... 

I dag ser jag vad pusslet föreställer och jag irriterar mig inte på de små och få hål som inte föreställer något... de har ingen meningsfull funktion... 

Livet kan fortsätta utan dem... och så kan jag. 

Jag hoppas att efter denna resa kommer jag och barnen så småningom sitta i samma tågvagn... mot framtidens utmaningar... ❤️

Dagens "film" tips samt dagens utmaning... ❤️

Alla känner vi ibland att mattan vi står på rycks undan... 

Ibland åker den ned i tvätten för lite uppfräschning, ibland kastas den ut för katten spytt på den och den blir kvar på förstebron för en tid... Ibland byts den ut för vårmatta ska in och då stuvas den in i förrådet tills det är dags att putsas av igen... 

Livet som änkan efter Johan har varit riktigt bra en längre period och det känns toppen... känns som jag har skrapat fram  en mindre vinst på Triss... fast som alla vet, vi vill ha den stora vinsten... den som gör oss oberoende för resten av livet... Även om pengarna skulle sitta himla bra för en änka med tre tonåringar så syftar jag mer på vinsten av glädjen, vinsten av kraft och motivation... 

Motivation att leva... 

Sista tiden har det varit kämpigt... tufft och jobbigt. 

Familjen är som vilken annan familj, vi älskar och vi hatar... 

Känslor som yr, ord som kommer ut fast de aldrig borde ha gjort det... Vi är som de flesta andra med en liten skillnad... 

Det finns en tagg som skaver... en liten, ynka tagg som påminner oss att vi har en förlust som vi kämpar med... 

Jag struntade till och med att åka och bugga i veckan som gick... ett mått på min psykiska hälsa... 

Hade ingen lust... Ville bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv... att sedan den ens axeln inte mådde bra kan nog ha påverkat en del... och att astman tagit över kroppen för en tid... vilket betyder mindre träning... som i sin tur inte skapar tillräcklig med endorfiner och seratonin till min sargade själ... :( 

När allt kommer på en gång så orkar man ibland inte stå emot... trots att verktygslådan numera är fylld av olika tänger och mejslar... 

Men ibland hittar man ändå inte den rätta torxbit man behöver... 

Det är som när en kvinna ska hitta något i sin handväska... man får nästan hälla ut allt på bordet för att upptäcka att mobilen ligger i jackfickan... Man hittar inte det man behöver och står till sist och skriker på sina normalt ljuvliga barn... 

"Hur kan ni bråka över vem som snott vems strumpor när er pappa är död..?" 

Jo, det kan man... när livet går vidare och vardagen kommer tillbaka... när man kanske inte alltid kan sätta ord på sin frustration... då får strumporna vara sitt sätt och uttryck för sin döda pappa... 

Då får mamma och bröderna ta skit en stund för man inte längre orkar behålla allt inombords... alla brister vi någon gång men vi är olika individer med sitt egna sätt att explodera... 

Vi sörjer alla på olika sätt... vårt helvete tar sig olika uttryck... 

Det är helt normalt men det kräver ganska mycket stryka från de vuxna runt omkring... kräver styrka men också förståelse... 

När mattan då läggs ned för tvätt kanske man inte har hittat just den mattan som ska ersätta den andra... eller så ligger trasmattan ute på bron med en stor kaffefläck på sig... frusen och med flera centimeter snö över sig... då kan det vara svårt att fatta, svårt att orka förstå... 

Många säger att de aldrig kan förstå min situation och jag kan nog bara hålla med... men om man vill försöka förstå så kan jag varmt rekommendera några hemska och jobbiga avsnitt av Greys Anantomy... Serien som utspelar sig i en sjukhusmiljö i Seattle... En serie som jag följt under flera år men av olika skäl missade jag flera avsnitt under säsong 8 men har nu tittat ikapp... 

Man kan ju undra varför jag plågar mig själv med att se sådana serier... 

En bra fråga... 

För mig kan det handla om flera saker... 

Det är en bra starter... när kroppen håller emot och inte vill bryta ihop... då behöver man en liten knuff för att lätta på trycket... 

Just dessa avsnitt kan få andra att förstå hur det kan vara... med bilder och minnen tycker jag att de visar hur det faktiskt känns... jag kände igen mig så väl i hur bilder hela tiden dyker upp... minnen, fragment av vårt gemensamma liv... 

Trots att det är fiktivt och på film så ger det en bild av sorgens många sidor... hur det var och är för mig... 

Så min utmaning idag är att se dessa avsnitt... Säsong 11, från avsnitt 21.... 

Ta fram näsdukarna och bered er på att känna... 

Några av er kommer att gråta, några stilla medan andra kommer hulka och känna hur hela kroppen drar ihop sig... andra kommer känna men inte visa det genom tårar... 

Allt är normalt men gör det som passar dig och låt det komma... Släpp tagen! Hoppa utför klippan! Kasta dig utför och bara känn... det kan göra ont och landa men konstigt nog så överlever man... 

Jag gick till jobbet idag med tårfyllda ögon... rödkantade ögon... svullet ansikte...

Men vad gör det...? 

Jag är en människa... ingen robot. Jag känner och jag känner med tårar... Jag kan inte sätta på en mask som döljer vem jag är... vad jag gått igenom... 

Take me as I am or leave me... ❤️

Ett litet stopp i minnenas allé...

I dag är det den 1 mars... 

För två år sedan åkte vi upp till Stockholm för att se Avici's show tillsammans med de yngre sönerna. Vår andra familj var också med för att njuta av denna helg. 

Detta blev vår sista resa tillsammans, vi som firat semester ihop under många år... I fjällen men även i Finland där Johans familj har sitt "finska paradis"... 

En sista resa... vilken tur att den blev bra... 

Lite gnäll under dagen om vilka skor man hade på sig och vilken mat man skulle äta men konserten på kvällen var alldeles underbar... 

Framför allt så var det så roligt att se Johan och mellangrabben dansa och sjunga från sina platser. 

Jag och den yngsta är lite mer "lugna" av oss och njöt av showen mer sittandes. 

Trots att det egentligen "bara" handlar om en kille som står och snurrar på lite plattor framme på scenen så var helheten en enorm upplevelse. 

Musik som man känner igen, en ljusshow som jag aldrig sett tidigare och 40 000 åskådare som bjöd på sig själva. 

Hela Tele2 arena sköd av entusiasm... det gungade i läktaren och jag började smått fundera på hur det rent tekniskt var byggt... skulle det hålla för detta tryck...? 

Jag minns än i dag hur Johan stod där och dansade, sjöng och såg allmänt rent fånig ut men så himla lycklig... ❤️

Alla som känner honom lite extra vet hur mycket han älskar att dansa... hur han stod lite tillbaka lutad, blundande med armarna ut åt sidorna, långsamt rörde han sin kropp på sitt speciella sätt... urfånig men samtidigt så trygg i sig själv... ❤️

Nöjda barn, nöjda föräldrar.... ❤️

Minnen som jag och barnen, vi och vår andra familj kan leva på... länge... 

En helg att njuta av, som många andra som vi har upplevt tillsammans borta från hemmet... med barn eller utan barn... 

Hotellfrukost, hotellrum, lunch och fika på stan... 

Under denna helg togs de sista bilderna av oss... 

Det är med blandade känslor som jag ser på dem... sorgligt men inte smärtsamt... 

Herr och Fru Emilsson, 2014... 

Inte den bästa bilden i världen... men dock en liten ducky som var så poppis då...

En hälsning från oss till goda vänner, tror jag det var... en sista hälsning visade det sig... 

Pratade med min M idag o vi sa båda att även om det kan smärta att bli påmind av Fejjan om våra olika äventyr under åren som gått, så har de ett syfte... att minnas... att inte glömma bort... att komma ihåg saker som vi kanske glömt bort för stunden... 

Minnen ska komma fram även om de kan smärta och påminna oss om tunga, jobbiga saker... 

Jag vet, jag är nog lite sado... ;) 

Jag har sedan Johan dött ofta tagit en "footie" istället för en ducky... Kanske började det denna helg... ;)