Efter vår resa till fjällen och olycksplatsen har det skett någon form av förändring i mitt inre... En sorts lugn har lagt sig... I alla fall inom ämnet Johan och döden...
Vi är fortfarande en familj, en mamma och tre tonåringar som bråkar lika mycket som många andra... Visst tror jag att Johans död och vårt besök på olycksplatsen har påverkat våra beteenden den sista tiden...
Det jag upplever som svårt som ensamstående mamma/änka är att klura ut vad det är som orsakar de olika utbrott i vårt hem...
Är det kärleksbekymmer eller är det tonårstrots? Hormoner som exploderar och far omkring i kroppen...? Eller är det saknaden av pappa som spökar...?
Ni kanske tänker att spelar det någon roll varför en ungdom är arg och får ett utbrott...?
För mig spelar det en väsentlig roll för annars vet jag inte hur jag ska bemöta denna arga, ledsna eller ångestfyllda ungdom... Alltid med kärlek givetvis, som vi ansvarsfulla föräldrar alltid gör... ;) men sedan kan det ju skilja på hur man konfronterar denna skapelse.
Jag tycker det är svårt att inte tappa humöret när elakheterna haglar över bröderna eller Gud förbjude, över mig... ;)
Jag önskar ibland, ganska ofta faktiskt, att alla vi fyra var skapta i samma form så vi kunde sörja lättare tillsammans men vad skulle det vara för utmaning... ;)
När världskriget rasar i Emilssons lounge så får jag kämpa för att behålla lugnet och jag lyckas mellan varven...
Som jag ofta sa till Johan, om inte vi kan bete oss som vuxna, hur kan vi då kräva av våra barn att de ska göra just det...?
Men satan i gatan vad svårt det är att behålla lugnet och säga de rätta sakerna, vara pedagogisk i en helvetisk situation... när ungdomen medvetet provocerar, när dagens arbete tar ut sin rätt, när maten inte stått klar på bordet för att mamman sovit middag lite för länge och magarna kurrar högt...? När energin är stulen av andra mindre viktiga diskussioner eller andra energitjuvar som man inte hunnit stänga ute från sitt liv...?
Då får man kämpa som förälder... vare sig man är änka eller inte...
Idag kan jag säga till mig själv att vilken tur att jag hade mina barn när Johan dog... för utan dem så hade jag inte haft tillräcklig med mod att fortsätta... utan dem hade livet varit svårare att hantera...
Då kunde jag inte se det för saknaden och den smärtande sorgen efter min älskade Johan var alldeles för grym och mörk...
Johan spökar fortfarande men inte med ett vasst, brinnande spjut genom magen varje gång tanken på honom kommer upp... Han finns bland oss i tal och skrift, i känslor och i våra hjärtan... ibland med smärta med allt mer ofta med värme och glädje... ❤️
I dag, på väg till jobbet, passerade jag Slussen och kom att tänka på en påskdag för många år sedan... när vi var unga och nykära, efter en påskafton ute hos vänner i Kil... hur vi denna dag, tillsammans med goda vänner, låg på de bryggor som kantar Slussens stenväggar ned mot bilbron... Låg i solen och njöt av dagens härliga väder... rester efter kebabtallrikar som intagits till lunch... Livet var helt underbart, jag hade ingen huvudvärk efter gårdagens fest, solen sken, vi hade varandra... Vilken dag! Kärlek och vänskap... och Pang! Pappa ringer och berättar att en av hans vänner plötsligt dött efter en simpel operation... Så snabbt livet ändrades för alla runt om denna man som nu låg död på RSÖ...
Livet är här och nu, vi lever idag... med obstinata ungdomar och tjafsigt respektive... ❤️
Många gånger har jag sagt det och jag kommer tjata om det i evighet...
Livet är det liv vi lever nu, inte om tio år framåt eller när vi ska bli pensionärer... Många lever aldrig fram till pensionsdagen... flera står ensamma i sitt äktenskap eller förhållande när de till sist kan vinka av arbetets krav och måsten...
Passa på att njuta av livet idag för imorgon, säger en sann Närking, kan det vara för sent... Planera gärna men utför planerna också...
Älska fullt ut, för inte skadar det att le mot någon man tycker om eller att säga de magiska orden lite oftare...
Gör valen som för ditt liv rikt och meningsfullt... ta i alla fall ett litet steg...
Jag är så glad att jag fick träffa min man och fått leva i sus och dus, i kärlek och sorg med honom... med bråk och med försoningssex... utan honom hade jag inte fått mina tre fantastiska barn... som jag både älskar och "hatar"... ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar