onsdag 24 september 2014

Vardagliga händelser i en änkas liv....


Sarah Emilsson Wiklund

"Vill bara säga tack till alla de på Tolkcentralen igår som betedde sig helt normalt när jag var där på "besök".... Kändes väldigt bra att ha sådana kloka o varma "kollegor"... Ni är nästan lika bra som kollegorna på NerikeTolkarna... 💕
Tack!" 


Sarah Emilsson Wiklund
"Dagens klavertramp ägs av personal på Skatteverket....
... Bl.a. Bl.a. Bl.a. båda vårdnadshavarna måste vara närvarande vid bouppteckningen...
Jo men jävlar... som jag har försökt få tag på den andra vårdnadshavaren men han svarar inte....
Å så svarade jag den vänlige mannen... Tror ni han ville sjunka genom jorden.... "


I vardagens  händer det så många saker i våra liv... de flesta går förbi utan att vi noterar det... andra saker hänger kvar...
När man lever det liv man vill ha så rullar det ofta på eller så gör det inte det... det beror väl på karma misstänker jag... undra då vad jag gjorde för hemskt i mitt tidigare liv då jag fick en "möjlighet" att få känna på sorgens gräsliga spår... 

Vad jag vill poängtera är att saker händer i era liv också men ni har förmågan och orken att borsta av det... kanske direkt eller efter ett tag... alla är vi olika "långsinta"... eller tar olika lång tid på oss att bearbeta det som händer i våra liv...

För mig stöter jag på patrull en aning oftare... nej, det är inte så jag menar... det jag menar är att jag har säkert lika många sammandrabbningar nu som under mitt liv med Johan men nu har jag ingen eller väldigt lite ork att komma vidare...

Min ork kanske tog slut på morgonen efter ett bråk med barnen eller när parkeringsautomaten strular och jag måste gå till nästa kvarter eller rent av flytta på bilen...
Mina kraftdepåer är aldrig fulla utan det är små hål i mina tankar som läcker energi hela tiden... Då krävs det inte så mycket eller så stora hinder föra att mina energitankar står på minus... 

Då krävs det en enorm kapacitet att inte ta ut det på fel personer som mina barn... de stackarna måste ju leva med mig hela tiden ändå... då kan man ju önska att de slipper få skit för att någon annan beter sig illa eller att ett uppdrag på jobbet blev för tungt för mig...

Så när jag kommer in på Tolkcentralen och blir bemött med leenden, innerliga kramar och ögonkontakt... då blir jag glad... väldigt glad... att mina fd kollegor och kollegor på TC vågar stötta upp.... det betyder så mycket...
är älskade T skriker ut över hela korridoren och mer eller mindre springer mig till mötes och drar in mig i kramen från kramarnas land... då känner jag mig plötsligt älskad... igen... då ser jag ljuset i tunneln... ja, inte det ljuset när man vill till himlen utan det ljuset som man har längtat efter när man har vandrat i en mörk tunnel under så lång tid... då tror man plötsligt på en framtid... en framtid utan älskade maken... utan Johan...

Däremot när man möts av korkade kommentarer eller oförstående människor som har möjlighet att vara insatt i ärendet men lägger inte den tiden på att läsa in sig på fallet...
Då kan häxan surtant kliva fram och visa huggtänderna... normalt sätt hade det nog bara varit fru Sarah Emilssons sätt att fräsa ifrån eller vara ironiskt men den sidan har legat sovande under låg tid...
Så egentligen kan man se på saken från två håll... energin är slut, änkan får bete sig så för att hon just är änka... eller för att hon börjar hitta tillbaka till "Sarah"... 

Den stackars tjänstemannen på Skatteverket ändrar nog sina rutiner till nästa bouppteckningsfråga... 
Hoppas han skämdes en stund i alla fall... 

fredag 19 september 2014

Det har gått ett halvår... av saknad...

Från Facebook
Sanna Lafork

"Idag är det 6 månader sen Johan togs ifrån oss. Sex månader för Sarah Emilsson Wiklund av ilska, sorg, saknad och frustration. Av dagar som inte är värda att kliva upp, men hon gör det ändå. Men också av dagar med tacksamhet att ha tre fina killar, ett hem och en båt. En båt som skänker lite fristad och glädje. Vi alla runt omkring dig Sarah beundrar dig för din tapperhet och ditt mod. Jag beundrar dig och är tacksam att du så generöst delar med dig av dina dagar och dig själv. Det är jobbigt att vara utanför och vilja men inte kunna fixa. Att inte kunna hjälpa till och ordna allting tillbaka till hur det var. Jag saknar Johan, hans bullriga skratt och hans varma innerliga kramar. Hans retfulla blick och kommentarer. Jag saknar dig Sarah och önskar jag hade vingar och kunde flyga till dig ofta. Puss"


Sarah Emilsson Wiklund
 har lagt till 7 nya foton.
"6 månader efter Johans död känner jag att vi behöver lite glädje för att orka fortsätta så njut av hans skratt, hans oförställbarhet, hans godhet o vilja att hitta lösningar på allt för vad skulle kunna hända? Det löser sig, gumman....
Saknaden är så stor o smärtsam så hit med lite glädje!!!!! "


Direkt efter Johans död ordnade mellanpojken ett bord till hans ära... 
Han ställd dit Johans parfym, hans innebandyklubba, den svenska flaggan... egentligen borde den ha varit den finska flaggan då han var "sann" patriot... i alla fall under hockey VW/OS... 
När Johan fyllde 40 år så beställde vi ett mobilskal till honom med en familjebild och texten "Vi älskar dig! S, L, V & N"... den fick ligga där... Vi fick en bok från begravningen med foton på kistan och på de blommor som kom... Sedan la vi dit den minnesbok som F och H kom med lördagen efter Johans död... 
Jag kommer ihåg att när Johans kollega J kom ned med Johans väskor och skoterhjälm så tittade vi på minnesbordet och han andades ut när han såg vigselringen... Polisen hade frågat efter den men varken jag eller Johan använde våra ringar flitigt... Han mer än jag om jag ska vara ärlig... Vigselringen la vi på bordet också... 
Där kunde vi tända ljusen när vi kände för... och det var ofta... ett bord som V gestaltade en del av sin sorg... att få visa upp pappas olika saker... ett sätt att se till att vi inte glömmer pappa... vilket inte går... 
En sådan man sätter spår... <3

onsdag 17 september 2014

Brevet till Johan...


"Början på gestaltterapins första läxa... Brev till min man... om mötet med han som överlevde....  "





Det här med terapi... att blotta sitt innersta... det är himla skräckinjagande men ack så skönt efteråt... kanske inte direkt efteråt när man är rödgråten och är alldeles hes i halsen... men sedan, senare i terapin... den terapi man gör mellan terapigångerna... när man tänker på vad de andra berättat om sina liv och sina situationer... när man tar inte det och själv funderar på vad man borde göra eller har gjort... 

Min första uppgift var att skaffa en bok och ett kort till den boken... gärna ett kort som jag inte har framme utan ett som hjärnan inte är van att se på...
Bilden är tagen i Sälen, hundfjället... Dit åkte vi minst två gånger om året... ibland tre... De var som sirap för själen... söt och hängde sig kvar lång tid efteråt...

Första uppgiften var att skriva om mötet med den andra mannen... ja inte min andra man utan den man som mirakulöst överlevde den där hemska natten på Hornavan... den man som träffade Johan sist i livet... den man som jag väntat på att han skulle höra av sig för att annars skulle jag inte kunna gå vidare...

Av alla olika berättelser som hägrade kring Johans död så fick jag inte riktigt ihop storyn... det fanns pusselbitar som saknades... det stämde inte riktigt... 
Till sist fixade någon fram telefonnumret till denna man och jag skickade iväg ett sms... full med fördomar om att han skulle vara för feg att svara... han hade ju inte gjort ett försök att träffa mig under fem månader... han var inte med på begravningen... så nog kan man säga att jag byggt upp lite gruff mot honom men jag vill klart och tydligt säga att jag har inte skyllt Johans död på någon annan än Johan... att det fanns omständigheter och val som gjorde att det som hände, hände är ingens personliga fel... 

Döm om min förvåning när jag får svar efter ett par dagar... av olika skäl, som inte har med min historia att göra kunde vi inte träffas på ett par veckor men till sist så kom han... mannen som var med Johan den natten då Johan dog... 

Han såg inte alls ut som jag hade tänkt mig... Jag hade föreställt mig en äldre man men i stället kom det en ung man som såg så rädd ut... 
Tänk er hans situation... han var med när denna kvinnas man dog under hemska omständigheter... hur skulle hon reagera...? skulle hon bli arg...? skulle hon börja gråta...? 
Så många frågor måste ha snurrat i hans huvud... Tänk om jag gick till handgripligheter... Stackarn... 

För mig var det viktigt att han kom hem till oss... att få se den där tavlan jag hela tiden refererar till i hallen... få se det stora kortet på Johan som står i köket bland våra hockeyproffs... Jag ville att han skulle se Johans hem för att kunna förstå den förlust som drabbat oss... Jag hade ju ingen aning om vem denna man var... en kund till Johan... en samarbetspartner via jobbet... 
Vi slår oss ned vid vårt köksbord... så många som har suttit där de senaste 6 månaderna... :)

Hur börjar man en berättelse som slutar med att kvinnan mitt emot förlorar sin man...? 
Jag minns inte riktigt hur det började men han berättade sin historia... hur de kommit på den tokiga iden att åka ut i månskenet och åka skoter... trots att de ställt ifrån skotrarna på eftermiddagen, struntat i att tanka våra skoter... det fanns så många signaler som skrek "STOPP" "Stanna och tänk efter" men det hjälpte inte... 
Han berättar hur det kom sig att Johan åkte först hemåt på natten...varför inte den tredje mannen som kände till omgivningen inte åkte först... hur hans skoter krånglade med starten och Johan valde att åka först... säkert med hans vanliga tanke i huvudet... "vad skulle kunna hända...?"

Denna modiga man berättar hur isen plötsligt bara försvinner och vattnet träffar honom... han tittar på mig och berättar att när han väl kommit upp så hör han min älskade Johan i vattnet... plaskande för att hålla sig kvar vid ytan... han får berätta för mig hur Johans ork till sist försvinner och han sjunker undan... i det kalla, mörka vattnet... han står och ser på hur Johan dör... för vad skulle han göra... isen höll inte för honom att ta sig ut, han prövade... han kunde i och för sig ha hoppat tillbaka i den fyra gradiga vattnet och simmat ut de där 20-30 metrarna och försökt att rädda en stor och nedfrusen man... visst, det kunde han ha gjort... men hade det hjälpt... hade han kunnat rädda Johan... eller hade han blivit neddragen han också... det får vi aldrig veta... men vi stod inte där på klippkanten och var tvungna att välja... livet eller en trolig död... vi var inte i hans genomblöta, till början frusna skoteroverall... vi har inte gått en meter i hans skor... dyblöta... 

Han tog ett beslut som han kommer få leva med i hela sitt liv... han kommer ha dessa minnesbilder på näthinnan hela livet... inte vi... 
Så jag kunde inte klandra honom för att han inte valde att rädda Johan... jag kunde inte... han valde livet och jag stödjer honom... för tänk om Johan hade dragit ned honom också... Johan hade troligen legat i lika länge som denna man... en man som var van att simma... en man som inte blev rädd av vatten... min man å andra sidan var ingen hejare på att simma... han hade legat i lika länge, plaskande för att hålla sig flytande... hade tappat orienteringen... hade alkohol i kroppen... han var inte vid sina sinnens fulla bruk... vem vet hur han skulle ha reagerat om mannen hoppat i för att rädda honom... 

Det är inget lätt beslut att tänka så... att stödja den enda man som hade en pytte chans att rädda min älskade man... beslutet var redan taget och Johan var redan död... istället för att lägga med sten på hans axlar valde jag att fria.. istället för att fälla... och det har jag aldrig ångrat... 
Det jag ångrar var att jag inte tog kontakt tidigare eller att de som kände mig och han kunde ha förklarat för honom att jag var en ganska förnuftig kvinna... ;)
För då hade denna man kunnat vara med på Johans begravning... kunnat vara med och få ett avslut... för som Kristina sa till mig den där torsdagen, dagen efter Johans död... man begraver inte någon två gånger... 

Den sista pusselbiten var på plats... denna man hade fått lätta på sitt hjärta och jag hade inte dödat honom som straff... vi pratade i fem timmar där vid vårt köksbord... fem timmar!

När han gick, efter att ha hejat på alla mina barn, kramade jag om denna unga man... som fyllde 40 samma år... så ung... ;)
Vi delar ett öde... ett öde vi inte kommer ifrån... men jag slipper bilderna på Johan där i vaken... den där natten... de får han leva med medan jag får leva med konsekvenserna av min mans handlande... 
Och det är inte lätt... 

Gestaltterapin... min räddning

Från Facebook

"Början på gestaltterapins första läxa... Brev till min man... om mötet med han som överlevde.... "



När Johan dog insåg både jag och mina nära och kära att detta skulle vi inte klara av själva... vi behövde professionell hjälp... Vår underbara granne A kom med en lapp... hon visste några som var bra och frågade om jag ville ha numret dit... Just då hade jag tackat ja till vad som helst... jag visste inte hur jag skulle kunna undvika att drunkna... drunkna med min man... 

En kvinna vid namn Kristina från Gestaltstudion ringde mig på torsdagen... en stark och tydlig röst... dominerande minns jag att jag tänkte... jag fick berätta vad som hänt... minns inte exakt vad jag sa men det jag kommer ihåg är att hon sakligt förklarar för mig att jag behöver inte göra någonting... "du måste inte göra någonting, Sarah" 
Jo, svarar jag... jag måste se till att Johan kommer hem... hem till oss... hem från sin resa... hem till Örebro.... "Ja, det måste du men ingenting annat... Bestäm ingenting nu...kasta inga saker... ta inga beslut... Johan är död och han kan inte dö en gång till... nu måste det bli som du och barnen vill ha det... ni kan inte begrava honom fler gånger... han är redan död så det finns ingenting som måste stressas på..."

Wow... många kanske skulle ha tagit illa vid sig men jag kände bara... wow... här kommer någon in och tar över mitt skitliv.. jag behöver inte ta några beslut...
Minns att min älskade mamma ofta frågade mig hur jag ville göra om olika saker och det fanns tillfällen när jag bara ville skrika: ta ett beslut för jag orkar inte!!!
Jag orkade inte ens andas så hur skulle jag kunna ta beslut om framtiden... min man var ju för F död... 

Hon kom hem till oss, Kristina... dagen efter... på fredagen... då hade vi varit inne hos begravningsbyrån för att diskutera hur vi skulle få hem Johan... då tog jag ett beslut i alla fall... vilken dag begravningen skulle vara på... då fredagar ofta är uppbokade så högg vi på en tid som verkade bra... Hon hejade på barnen, pratade med släkten som var hemma... vi tittade på vårt bröllopskort... 
Hon var helt normal i denna onormala situation... 

Vi pratade på telefon några gånger... kommer ihåg att hon var tydlig med att om jag inte orkade prata så skulle jag säga det så ringde hon en annan dag... Vi fick en tid till Gestaltstudion en dag längre fram men inte skrev jag upp den... fattade inte hur jag överhuvudtaget skulle kunna överleva de närmsta dagarna... glömde bort den...
Så när en kvinna från Gestaltstudion ringer en kaosdag då L och jag har bråkat om att ha inte ville gå till skolan och en av de andra var också hemma kommer jag på att Kristina vist pratat om en tid... I min värld fann inga tider... den hade stannat den 19 mars... 

Där i allt kaos väljer dessa kvinnor att komma hem till oss när de inser att jag inte kommer från huset... De kommer och sätter sig vid mitt och Johans köksbord... det köksbord som vi inte var eniga om... 
Vilka medmänniskor... 

Då får jag veta att de kommer starta en sorgegrupp till hösten och erbjuder mig en plats... Just där och då var jag osäker på om det vore något för mig... kunde inte planera så långt... var fortfarande i det stadiet att jag fick kämpa för att vilja leva... 

Senare under sommaren hade vi en tid för terapi men jag valde att åka själv och jag tror inte barnen var så intresserad... L hade inte ens släppt in dem i sitt hus när de var hemma hos oss... 
Oj, säger jag... vilken grej... jag fick rita och måla mig själv i mitten och sedan gestalta mina kontakter runt omkring mig... mitt sociala skyddsnät... med hjälp av hjärtan i olika färger målade jag dit alla underbara människor som fanns i min närhet... Mina föräldrar, mina syskon, mina svärföräldrar... P o F, M och S... vilka som hade klivit fram och vilka som dragit sig undan eller inte tog plats... 
Det var så skönt att med hjälpa av alla färger få förklara mitt liv just nu... den svarta spiral mot Hades... fick sätta "ord" på mitt liv... 

Hela Gestaltstudion gav mig ett otroligt mottagande... Lägenheten där de bedriver denna fantastiska verksamhet inger trygghet och värme... Det påminner om ett stort hem... Hundar som möter en när man kliver in...Te i vackra koppar...

Genom försäkringsbolaget fick jag erbjudande om samtalsterapi med en terapeut som de rekommenderade och betalade för... Herre min gud vad jag idag kan skratta åt den situationen... Hon var så grå... ja håret också men hela hon... ingav bara sorg och förtvivlan... kände att jag gick därifrån med mer börda på mina axlar... blev bara irriterad på hur hon hela tiden rättade till sin almanacka och sitt skrivblock som hon hade i knäet... rättade dem så de låg raka, kant i kant... 
Vem var det som behövde samtalsstöd...? ;)

På Gestaltstudion kommer man "hem"... de hjälper till att ringa olika myndigheter om man vill det... de är otroligt medkännande men inte nedlåtande... de förstår och vågar fråga nästan vad som helst...

Jag gick därifrån med ett lite lättare hjärta även om mina ögon var svullna som tomater... Det här skulle bli bra... riktigt bra...

Första gången vi i sorgegruppen träffades vågade jag knappt titta på de andra som var där... de var där av samma skäl som jag... alla hade förlorat någon nära... några närmre mig i tid, för andra hade det gått en tid... Vi fick börja med att säga en mening... "Hej, jag heter Sarah och min man Johan dog i en skoterolycka den 19 mars i år..."
Holy moses vad jag grät... hur jag hulkade ur mig min berättelse... det gick åt många näsdukar och de var praktiskt nog placerade i en korg i mitten av ringen vi skapat av våra stolar... 

Minns att en var så grå... så livlös... jag tänkte i mitt stilla sinne att detta måste jag fixa snabbt för så där vill jag inte vara efter så lång tid... jag måste ur denna sorg snabbt... 
Idag ler jag när jag skriver detta för jag har lärt mig så mycket... lärt mig att sorgen går inte att skynda på... det blir vad det blir... och det är okej det också...

Det jag tog med mig från den gången var en kunskap om dödslängtan och självmordstankar... skillnaden på de två begreppen... 
Att jag hade haft dödslängtan men var inte självmordsbenägen... jag längtade att få dö för att få vara med Johan... jag hade egentligen inget behov att dö och lämna mina barn men jag hade en sådan stark och enorm längtan efter Johan... och det vågade jag inte prata med någon om... hade försökt men då blev den vännen så förskräckt... "Så får du inte tänka, tänk på barnen..."

Idag vet jag att mina känslor var okej... det var inte farligt att tänka så... det jag hade önskat vara att någon hade kunnat gett mig den definitionen tidigare så jag sluppit gå med de "förbjudna" känslorna så lång tid.... risken tror jag, är att om man inte får prata om dem kan de så småningom fastna och kanske bli självmordstankar... 

Jag har haft dessa samtal med ett av mina barn... när man saknar sin pappa så mycket att man vill skrika... skrika att man vill dö... när man känner att man inte orkar mer... för hur ska man kunna orka utan sin ena förälder... det går inte... man vill bara vara hos den... smärtan gör så ont att just där och då finner man döden som en befriare... en lättnad... 

Barn har också behov att få prata... problemet är att de inte alltid vill prata med oss vuxna som kanske har lite mer erfarenhet av livet än jämnåriga... vännerna blir nervösa och vet inte hur de ska hantera sin väns budskap och sorg... det har funnits vänner i mina barns liv som har vågat prata med vuxna, vågat larma... det är jag så glad över och så stolt... tänk om vi alla var så modiga...

Att inte orka betyder inte att man ger upp... att inte orka kan vara ett rop på hjälp... hjälp att förklara hur man känner...
Jag förklarade hur jag kände när hopplösheten tog över... att jag inte orkade mer... men att det varade en stund... sen kom någon form av hopp eller energi att orka lite till... Jag sa att jag också kände att jag ville vara hos pappa men han vill att jag ska vara hos er barn... han vill inte ha mig hos sig nu... och jag tror inte att pappa vill ha dig hos sig nu heller... ditt liv är här ett tag till... han vill att du ska finnas här hos oss, hos mig... att vi tillsammans tar oss ur detta... men det är skit... 

Efter det har jag vågat fråga mer rakt om tankarna kring döden... jag har pratat om olyckan, om Johan, om situationen ganska öppet... ibland har barnen varit med, ibland har de valt att gå därifrån... men jag har inte skonat dem från sanningen... för den kommer fram förr eller senare... 

tisdag 16 september 2014

De där förbannade köksbänkarna...

Från Facebook
"Då står vi inför byte av bänkskivor i köket... För fjärde gången.... 🙈"

"Då är ordningen återställd. 
Får se hur lång tid det tar innan de får komma hit igen..."




Detta har varit en följetong... Våra förbannade bänkskivor...
Efter en vattenskada fick vi verkligen ta tag i vår dröm att göra om köket... Johan älskade att laga mat och jag gillar att baka... Vi ville ha ett kök där vi kunde vara tillsammans... laga mat tillsammans med varandra men också interagera med våra gäster... Vi hade pratat om det under fem års tid men vi satsade vår tid på annat... fjällen, båten och så mycket annat... ett tipp topp kök var inget vi prioriterade... Vi var nog hellre på sjön och njöt av livet... Köket kunde vi göra senare... vi hade ju hela livet framför oss.... NOT!!! :(

När vattenskadan var ett faktum återtog vi våra ritningar och satte igång... skapade vårt drömkök... så som vi ville ha det... Och det roliga i allt är att det var inte s mycket vi var och en var tvungna att kompromissa gentemot den andre... vi var relativt överens... :) 

Projektet Köket satte igång under våren 2013 och var klart till L's födelsedag med några små undantag... tex så kom inte altandörrarna på plats och min frukostaltan blev inte byggd då vi fick prioritera om då pojkarnas barack behövde ett tak... det läckte in i V's rum... men det kunde vi ju göra nästa år... 

Vi var så nöjda med vårt kök... förutom att bänkskivorna inte höll måttet... den första omgången hade de mätt fel och det stämde inte, den andra leveransen hade en felaktig skiva som de placerat diskhon helt fel, den tredje passade klockrent och den fick det stora svenska företaget själva montera in.... tredje gången gillt skojade vi... så blev det inte... skarvarna blev sämre än när vi själva la dit skivorna och vattnet trängde in... detta upptäckte vi veckan före vårt sportlov, v 8... minns att vi ringde och vi skickade in bilder... sedan hände det som inte fick hända... mitt i all bedrövelse efter Johans död så kom mejlet från servicetjejen... vi byter ut skivorna igen... 

Jag kommer ihåg att jag ofta stod i vårt kök och tyckte att det hånade mig... Ha, nu fick du ditt kök där ni skulle umgås med vänner, laga mat tillsammans och njuta av livet... Nu står du här ensam... 
Det var så jobbigt att laga mat i vårt kök efter hans död... jag kände Johans närvaro varje gång jag gick dit...
Jag mindes hur han tryckte upp mig i ett av hörnen och gav mig barnförbjudna förslag eller frågade om jag skulle tjura länge till om vi var osams... eller så kom han och gav mig en kram och en kyss... "Hej fru Emilsson, vad vacker du är..." 
Det var Johans sätt att bryta isen efter att han kanske inte uppfört sig så exemplariskt... hans första steg mot att säga förlåt... Han lockade en ofta till skratt istället för att fortsätta vara tjurig... 
Det måste vara hans största tillgång i hans liv här på jorden... hans skratt... hans underbara, enerverande skratt... 

Om han någon gång "försvann" från hemmet eller från båten kunde man bara ställa sig och lyssna för inom en kort tid kom hans höga, unika skratt... 
Nu står jag här... utan man... utan skratt... utan ett färdigt kök... utan min livskamrat och det är inte roligt att laga mat längre... inte kul alls... 

De nya bänkskivor har kommit ... för fjärde gången... nu ska väl köket snart bli klart... 

Den ena killen var samma från gången innan... då Johan fortfarande levde... Han mindes oss mycket väl och jag såg hur berörd han blev av korten vi har uppsatta på Johan... Han kunde sätta sig in i min sorg då han själv fått uppleva en otroligt stor förlust... Han delad med sig av sin sorg... det är inte så vanligt... att dela med sig till en nästan okänd kvinna... men det gjorde han och han stod kvar när jag blev berörd och ögonen fylldes med tårar... så modig... det gillar jag...