"Början på gestaltterapins första läxa... Brev till min man... om mötet med
han som överlevde.... "
Det här med terapi... att blotta sitt innersta... det är himla skräckinjagande men ack så skönt efteråt... kanske inte direkt efteråt när man är rödgråten och är alldeles hes i halsen... men sedan, senare i terapin... den terapi man gör mellan terapigångerna... när man tänker på vad de andra berättat om sina liv och sina situationer... när man tar inte det och själv funderar på vad man borde göra eller har gjort...
Min första uppgift var att skaffa en bok och ett kort till den boken... gärna ett kort som jag inte har framme utan ett som hjärnan inte är van att se på...
Bilden är tagen i Sälen, hundfjället... Dit åkte vi minst två gånger om året... ibland tre... De var som sirap för själen... söt och hängde sig kvar lång tid efteråt...
Första uppgiften var att skriva om mötet med den andra mannen... ja inte min andra man utan den man som mirakulöst överlevde den där hemska natten på Hornavan... den man som träffade Johan sist i livet... den man som jag väntat på att han skulle höra av sig för att annars skulle jag inte kunna gå vidare...
Av alla olika berättelser som hägrade kring Johans död så fick jag inte riktigt ihop storyn... det fanns pusselbitar som saknades... det stämde inte riktigt...
Till sist fixade någon fram telefonnumret till denna man och jag skickade iväg ett sms... full med fördomar om att han skulle vara för feg att svara... han hade ju inte gjort ett försök att träffa mig under fem månader... han var inte med på begravningen... så nog kan man säga att jag byggt upp lite gruff mot honom men jag vill klart och tydligt säga att jag har inte skyllt Johans död på någon annan än Johan... att det fanns omständigheter och val som gjorde att det som hände, hände är ingens personliga fel...
Döm om min förvåning när jag får svar efter ett par dagar... av olika skäl, som inte har med min historia att göra kunde vi inte träffas på ett par veckor men till sist så kom han... mannen som var med Johan den natten då Johan dog...
Han såg inte alls ut som jag hade tänkt mig... Jag hade föreställt mig en äldre man men i stället kom det en ung man som såg så rädd ut...
Tänk er hans situation... han var med när denna kvinnas man dog under hemska omständigheter... hur skulle hon reagera...? skulle hon bli arg...? skulle hon börja gråta...?
Så många frågor måste ha snurrat i hans huvud... Tänk om jag gick till handgripligheter... Stackarn...
För mig var det viktigt att han kom hem till oss... att få se den där tavlan jag hela tiden refererar till i hallen... få se det stora kortet på Johan som står i köket bland våra hockeyproffs... Jag ville att han skulle se Johans hem för att kunna förstå den förlust som drabbat oss... Jag hade ju ingen aning om vem denna man var... en kund till Johan... en samarbetspartner via jobbet...
Vi slår oss ned vid vårt köksbord... så många som har suttit där de senaste 6 månaderna... :)
Hur börjar man en berättelse som slutar med att kvinnan mitt emot förlorar sin man...?
Jag minns inte riktigt hur det började men han berättade sin historia... hur de kommit på den tokiga iden att åka ut i månskenet och åka skoter... trots att de ställt ifrån skotrarna på eftermiddagen, struntat i att tanka våra skoter... det fanns så många signaler som skrek "STOPP" "Stanna och tänk efter" men det hjälpte inte...
Han berättar hur det kom sig att Johan åkte först hemåt på natten...varför inte den tredje mannen som kände till omgivningen inte åkte först... hur hans skoter krånglade med starten och Johan valde att åka först... säkert med hans vanliga tanke i huvudet... "vad skulle kunna hända...?"
Denna modiga man berättar hur isen plötsligt bara försvinner och vattnet träffar honom... han tittar på mig och berättar att när han väl kommit upp så hör han min älskade Johan i vattnet... plaskande för att hålla sig kvar vid ytan... han får berätta för mig hur Johans ork till sist försvinner och han sjunker undan... i det kalla, mörka vattnet... han står och ser på hur Johan dör... för vad skulle han göra... isen höll inte för honom att ta sig ut, han prövade... han kunde i och för sig ha hoppat tillbaka i den fyra gradiga vattnet och simmat ut de där 20-30 metrarna och försökt att rädda en stor och nedfrusen man... visst, det kunde han ha gjort... men hade det hjälpt... hade han kunnat rädda Johan... eller hade han blivit neddragen han också... det får vi aldrig veta... men vi stod inte där på klippkanten och var tvungna att välja... livet eller en trolig död... vi var inte i hans genomblöta, till början frusna skoteroverall... vi har inte gått en meter i hans skor... dyblöta...
Han tog ett beslut som han kommer få leva med i hela sitt liv... han kommer ha dessa minnesbilder på näthinnan hela livet... inte vi...
Så jag kunde inte klandra honom för att han inte valde att rädda Johan... jag kunde inte... han valde livet och jag stödjer honom... för tänk om Johan hade dragit ned honom också... Johan hade troligen legat i lika länge som denna man... en man som var van att simma... en man som inte blev rädd av vatten... min man å andra sidan var ingen hejare på att simma... han hade legat i lika länge, plaskande för att hålla sig flytande... hade tappat orienteringen... hade alkohol i kroppen... han var inte vid sina sinnens fulla bruk... vem vet hur han skulle ha reagerat om mannen hoppat i för att rädda honom...
Det är inget lätt beslut att tänka så... att stödja den enda man som hade en pytte chans att rädda min älskade man... beslutet var redan taget och Johan var redan död... istället för att lägga med sten på hans axlar valde jag att fria.. istället för att fälla... och det har jag aldrig ångrat...
Det jag ångrar var att jag inte tog kontakt tidigare eller att de som kände mig och han kunde ha förklarat för honom att jag var en ganska förnuftig kvinna... ;)
För då hade denna man kunnat vara med på Johans begravning... kunnat vara med och få ett avslut... för som Kristina sa till mig den där torsdagen, dagen efter Johans död... man begraver inte någon två gånger...
Den sista pusselbiten var på plats... denna man hade fått lätta på sitt hjärta och jag hade inte dödat honom som straff... vi pratade i fem timmar där vid vårt köksbord... fem timmar!
När han gick, efter att ha hejat på alla mina barn, kramade jag om denna unga man... som fyllde 40 samma år... så ung... ;)
Vi delar ett öde... ett öde vi inte kommer ifrån... men jag slipper bilderna på Johan där i vaken... den där natten... de får han leva med medan jag får leva med konsekvenserna av min mans handlande...
Och det är inte lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar