Satt i grannens kök...

Det här med sorg är svårt... svårt att förstå och svårt att vara i... svårt att vara i kring... 

Den sista tiden har varit så tung... Så ensamt och krävande, så sorglig och ledsam... så mörkt... 

Tårarna har runnit varje dag... runnit för Johan, runnit för mig själv och runnit för barnen... runnit för Johans föräldrar och vänner... 

Har en längre tid nog trott att jag har accepterat Johans död... trott att nu så kommer livet att börja rulla igen... trott att sorgen har fått tagit ett steg tillbaka... för livets skull... för mitt liv skull... 

Nu tror jag inte det längre... sorgen har sitt grepp om mig... ett hårt grepp som i och för sig blivit lösare... men dock så håller den sig kvar... som en igel... 

Känslorna för Johan är fortfarande så starka... han känns så himla levande... när jag ser på kort så känns det som en knytnäve i magen... det är så länge sedan jag fick se honom... krama honom... känna mig älskad av honom...

känna hans varma kropp emot min... saknaden är så total... Så har det inte varit under en period... jag har kunnat titta på bilder och lett... så är det inte så just nu... nu skär det i mig igen... han var så vacker... min egna snygga tjockis... ❤️

Satt i grannens kök i fredags... som så många gånger förr men då med Johan bredvid mig eller mitt emot mig... 

Såg nu Johans dödsannon på deras kylskåpet och knytnäven slog till igen... hårt... 

Han är död!! Verkligen död!!! 

Om igen så är sanningen så hård och grym... den förskonar ingen... den är rak och tydlig... hur vi än försöker ta oss omkring den... fly ifrån den... undviker den... den kommer tillbaka... 

Idag, på väg ned till båten, rann tårarna igen... hulkgråten låg på lur oh för en gångs skull tryckte jag den undan då sonen övningskörde... ville inte stressa honom... det är nog en av de få gånger som jag låtit den få stå tillbaka... annars är hulkgråten den bästa... man blir så tom efteråt... tom och då kan man fylla på med ny energi... 

Nu har vi flyttat båten till "vår" plats... till "Johans" plats... Vi är "hemma" igen... tillbaka till oss... ❤️

Sången på radio... "See You again..." den påminner mig så mycket om att vi inte kommer att ses igen i detta liv... sången finns med i "Furious 7"... filmen som ligger hela familjen varmt om hjärtat... filmen där Paul Walker hyllad efter sin död i en bilolycka... 

http://open.spotify.com/track/7wqSzGeodspE3V6RBD5W8L

Livet är så skört... så lätt förstört... 

Det var länge sedan som jag tänkte "tänk om jag hade... " men igår kom tanken tillbaka igen... Tänk om jag sagt något annat som gjorde att Johan inte dragit iväg på skoter mitt i natten... tanken gör så ont för ingenting jag hade sagt hade fått honom att INTE åka... det var hans beslut... hans val... det får vara hans ansvar... inte mitt... kan inte klandra mig själv... han var en vuxen man... 

Visst är livet konstigt... att tankar som varit borta så länge plötsligt slår till igen...när man tror att man är på väg tillbaka till ett "normalt" liv... då slår kraften till och slår undan fötterna... mattan dras undan och man faller... faller handlöst ner i gyttjan igen... 

Jag ligger och sparkar för mitt liv... min överlevnad... trots att jag ser helt frisk ut... börjar bli lite brun... ser ganska fräsch ut till det yttre... 

Men i mitt inre så river sorgen hål igen... river upp mina ärr... skapar nya kratrar... 

Det är så förskräckligt tröttande... jag vill vara pigg och glad... vill ha energi till livet... energi till andra saker än jobbet och de grundläggande aktiviteterna i ett hushåll... 

Nej, vänta... det orkar jag inte med heller... det hjälper min mamma till med... 

Jag är en sur bitchig mamma som inte orkar med bråkande, skojande barn... orkar inte med tjafs... orkar inte med mig själv och min jävla sorg... orkar inte med min båt, mina barn trots att jag älskar dem, min trädgård fast den prunkar i fina färger... 

När då läkaren säger till mig att jag inte är sjuk utan "sjuk" så rasade min värld samman... jag är alltså hypokondriker som överdrivet allt... :( 

Så var i kroppen hittar man all den där energi som tydligen finns där...??? 

Så att jag kan arbeta och tjäna in pengar så att vi, landet Sverige, kan betala stafettläkare en bra, saftig lön... för jag är inge bitter, jag inte... ;)

Det är tur att min humor finns kvar... att jag har förmågan att skratta... Att min kärlek till mina barn är så enormt, asgrymt stor...  annars vet jag inte var jag har tagit vägen... 

Då kanske man hade väjt av vägen när dödsångesten varit som störst... då hade man kanske tittat ut ett träd... 

Självmord eller dödstankar... Först förstod jag inte skillnaden... jag fick den förklarad för mig i terapin... Självmord är när man planerar hur man ska göra och bestämmer sig när man ska göra det... Dödslängtan är mer en längtan att få vara hos sin älskade... 

Jag har aldrig haft självmordstankar... jag hade en stark längtan att få vara hos Johan... den var så i början efter hans död... jag ville verkligen bara vara hos honom... jag saknade honom så himla mycket... 

Det gör jag nu också och för en kort sekund kom undran om jag kommer att orka... kommer orka att ro detta liv i land...

Idag kan jag säga att det kommer jag göra... Det vet jag... För mina barns skull men också för min egen skull... 

Livet är till för att leva... hur tragiskt och förjävligt det än må vara just nu... 

Vändningen måste ju komma någon gång... Så måste jag tänka även om det ser mörkt ut vissa dagar... vissa perioder... många nätter... nätter när man vaknar varannan timme och inser att det fortfarande är tomt bredvid mig... 

Ibland undrar jag varför jag är så trött och har så ont i min kropp... 

När jag läser igenom texten inser jag att jag borde vara trött när livet just nu erbjuder tårar, sorg, ledsamhet och en massa andra saker... 

Jag är så otroligt glad att jag har min familj, mina grannar och vänner runt omkring mig... Det har jag sagt förut och det kommer jag troligen säga igen eftersom de är mina livlinor i mitt himlastormande liv... ❤️

Vilken dag...

En händelserik dag i en änkans liv... 

Idag har jag filmat mig själv i jobbet, för första gången sedan 2000 när jag slutade min utbildning... Skrämmande men samtidigt utvecklande... hoppas jag... ;)

Träffade sen den mest knäppa, förolämpande läkare jag någonsin har mött...

Han hade från början redan bestämt sig att nu fick denna kvinna minsann skärpa till sig och rycka upp sig... Det har gått alldeles för lång tid efter mannens död... 

Att han var så införstådd i Försäkringskassans alla regler, ska jag se det som en bonus...? 

Att jag hade andra saker jag ville ta upp kring min astma...  ja, det hann jag inte med innan vi hamnade i polemik med varandra... Jag är ju bara "sjuk"... sådant gills inte... 

Det slutade med att jag reste mig upp, sa hyfsat lugnt och sansat att detta var det värsta jag någonsin upplevt... Slängde igen dörren och gick ut till receptionen. Värsta läkaren jag mött och det ska jag betala för... Stafettläkarsituationen suger! 

Ni kan ge er på att den ansvariga för vårdcentralen kommer få ett brev... Med en lätt känsla av irritation... 

Men då fick jag en go och varm kram av en ny, go vän med namn Johan. Den var sååå välkomnande och värmde enormt. Tack för att du tog emot mig trots mina tårar och min ilska. ❤️

Sen blev jag upphämtad i en sportig Mustang av min heta frisör Marita!! GoFika på det vackra och mysiga Broby Unikt. Tack för att du tänkte på mig och stod ut med mig trots mina rödgråtna ögon. ❤️

Att sedan få gulla med mina syskonbarn i Kumla var toppen... trots allt majsbågeklet jag fick av min guddotter. ❤️

Sen kliver mina "höghusgrannar" in med lite bröd och ser direkt att mina ögon skvallrar om dagens innehåll. Love U!!!  ❤️

Vilken dag!! 

Ett samtal från en vän... Johans vän... Vår vän...

Att vara stark är nog ingenting jag har planerat att vara... det har nog bara blivit så... fast jag gillar ju inte att använda uttrycket stark i kombination med sorg...

Jag är sällan stark... bara jäkligt envis och modig att ta vissa beslut... stirra faran i vitögat... väljer oftast den svårare, smala vägen istället för den lätta som jag tror kommer och slår tillbaka senare i livet... bättre ta i skiten nu än senare...

Men ibland behöver man stanna till och fundera på vad som är viktigt i livet... livet här på jorden... livet tillsammans med mina barn och familj... den stora familj som jag har...

Tolkade ett möte igår där man just frågade om familjen... jag blev så glad när en person förklarade att familj inte alltid måste vara personer med blodsband... 

För så är det i alla fall för mig... :)

Så nu stannar jag upp... i det kaosartade liv jag och barnen oftast lever... stannar upp och tittar i mina vågskålar... vilken är tyngst... den med glädjeämnen eller den mest krav och "heavy shit"...

Detta pendlar väldigt mycket... ena dagen är ju inte den andra lik... 

Ibland har jag ton av styrka och mod medan nästa dag så är jag liten som en mus, sittandes i ett hörn och skakar medan katten sitter en meter bort och slickar sig om munnen... 

Samtalet från vår vän fick mig att våga ställa mig frågan som legat och snurrat där bak i huvudet... 

Ska jag ha båten kvar...? Är det här rätt...?

Ska jag har kvar den båt som Johan och jag kämpat så för...? Som vi längtat efter...?
Den båt som kom så olägligt efter Johans död... Den som gör mig galen av frustration och rädsla över vad som ska hända här näst... fast samtidigt ger den mig energi att orka fortsätta... fortsätta leva det liv som vi en gång har valt... båtlivet...
Bara för att Johan inte lever mer så betyder inte det att mitt val har ändrats...

Det som gör mig ledsen är att förr kände jag sällan att det var så mycket strul med båten... I och för sig så hade jag ju Johan som fixade och trixade så det bara fungerade... Då kunde jag vara den som bara log och hade tålamod medan han slet sitt hår... jag kom med smarta förslag och kaffe med en kaka till... han fick stå för grovjobbet... och det var en trygghet... den tryggheten är borta nu... så otroligt borta... oåterkallelig... 

Jag har insett att jag utgår ifrån att livet alltid kommer att erbjuda mig katastrofer... att det alltid kommer att hända något värre än det andra... Det har blivit så att min grund tro är att mitt ankare ska fastna under stenen från Hell... att mina motorer ska strula, just för att jag ingenting kan om dem... eftersom jag inte kan slänga upp motorluckan och häva mig ned och laga det som måste lagas eller fixa det som måste fixas... 

Jo, slänga upp motorluckan, det kan jag... och jag kan häva mig ned i kjol och allt... Koppla batterierna som de var innan, det kan jag... jag vet var oljefiltret sitter, vattenpumpen och ankarspelet... Jag kan nog till och med hitta den trasiga varmvattenberedaren... 

Så jag är ju inte helt tappad bakom en vagn... inte den slöaste kniven i lådan, Dannis ;)

Jag inser att jag fixar ganska mycket men måste det alltid vara så... måste jag alltid laga saker... kan det inte bara flyta på.... har jag inte förtjänat det...?
Eller är det så att man får så mycket skit man kan klara av...? Frågan jag ställer mig är då... vart går då min gräns...? 

Under samtalets gång går det uppför mig att det inte bara är jag som har problem med min båt... Det finns tydligen andra i hamnen som har haft det tufft under våren med läckage och batteriproblem... 

Kanske är det bara manligt att inte basera ut det som jag... vad vet jag...? Jag är ju kvinna... 

När vår vän säger att det är ingen annan som skulle ha klarat så många motgångar som jag har gjort det sista året så lättar trycket en aning... jag behöver alltså inte bära det "påtvingade" hjälte kappan... jag kan få kasta av den och försöka bara vara "vanlig"... hur nu det ska gå...? 

Har nog aldrig varit speciellt vanlig... aldrig någonsin faktiskt... fräknig, rödhårisch, fotbollslår och en dialekt från Nääärke... men det var just det som charmade min man... jag var väääldigt rödhårig på den tiden.... till och med falskt rödhårig... vilket han efter en tid insåg... ;) men stannade kvar...

Han stannade faktiskt kvar i hela 18 år... :) Underbara 18 år med skratt och gråt, med svordomar och ilska, kärlek och hat... allt som ett perfekt äktenskap skall innehålla... 

Så tilbaka till den rungande frågan.... Sälja eller ha kvar...?
Byta till en eka som jag kan sköta själv...?

Den här båten var ju menad att vi skulle vara två på... jag och Johan... Johan och jag...

Jag säger inte att jag alltid kommer vara ensam på min båt... vilken båt det än nu blir i slutändan... 

Men just den här båten var vår...

Jag ÄLSKAR min båt... bara den kunde skärpa till sig lite och sluta larma och strula hela tiden... Om hon bara kunde ge mig lite mer frid...en anings mer njutning och styrka... glädje och goa minnen... 

Vad klagar hon på egentligen...? Hon får vatten, näring i form av diesel... lite puts och omtanke när vi har vaxar henne... och det gör inte hälften så ont som när ägaren vaxas... ;)

Hon har en ung, snygg kille som chaufför och en "stark" kvinna som befälhavare... vad mer kan ho begära...? 

Vars ä probleme...? ;)

Lagen om all jävlighet....

Ibland... eller många gånger så undrar jag hur en mycket en människa ska/kan utstå...? 

Hur många gropar man ska behöva åka ned in på en vanlig väg...? 

Det känns som att vissa människor lever livet utan större missöden medan andra faller ned i alla gropar som finns... varenda en... och även på vägen tillbaka hem... 

Varje vecka, varje dag så inträffar det saker i vårt liv som gör att jag vill slänga in handduken... men väljer varje gång att ändå att inte göra det...

Från den dag Johan dog har det hänt saker som ser till att energin minskar i mitt kruka... Små hål där det sipprar ut kraft och så finns det stora kratrar... där batterierna står på 9 volt... batterivattnet är slut... 

Lagen om all jävlighet verkar stämma in på mitt liv... varje vecka... nästan varje dag... Är det inte det ena så är det det andra... 

Hur kan det komma sig...? Var jag en sadist eller en terrorist i mitt gamla liv..? Får jag igen för gammal ost...? 

När ska det lätta...? 

Det som stör mig är att jag vet att det finns bra dagar och toppen stunder som jag borde glädjas åt... minnas... registrera... 

Det gör jag nog... egentligen... men när sak på sak händer... då undrar man... 

Om jag tittar tillbaka på den tid som gått sedan jag blev änka så kan man sammanfatta det så här:

Båtplatsen vi hade/har är för liten, bilen behövde repareras, det läckte/läcker in i den "nya" båten, det fanns massor att göra på båten som Johan skulle ha gjort... batterierna var slut och jag fick köpa nya... Grabbarnas hus stod ofärdigt, sonens A-traktor fungerade inte... den var totalt slut... bilkärrans bromsar blev underkända i besiktningen... Skotern stod i Norrland med skador för över 20 000 där försäkringen inte täcker kostnaden... Fyrhjulingen slutade fungera... den som inte fått nytt batteri...

Vi insåg att vår bil, som var familjens andra bil, blev för tok för liten för oss att fara på semester i... trots takboxen... 

Vad gör man då...? Jo, man åker och byter bil... Orkar inte med allt strul kring bilar... Garanti fram till 2019... 

Nu har jag börjar ifrågasätta mitt val att behålla båten... Försöker Johan säga mig något...? Med alla hinder som varit på vägen till båtlycka... Ska vi inte ha vår drömbåt...? För att Johan inte fick vara med på denna resa... inte uppleva allt vi fått göra... 

Detta år skulle bli året då jag skulle bemästra detta fartyg... denna större eka... 

Planen var att tidigt få henne i sjön, tidigt bli klar med vaxning av skrovet... Jag har stått där nere, med musik eller ljudbok i öronen... vaxande vår båt... känslorna river, sliter men ger ändå stryrka... får mig att känna mig duktig... glad att "båtgubbarna" ler och ger mig tummen upp... glada att jag, tillsammans med dem, står nere i hamn och gnider på våra båtar... 

Planen var att jag skulle övningsköra med båten för att kunna hantera den själv... utan äldsta sonens hjälp... 

Jag ville kunna fixa detta själv... kunna åka ut även när sonen inte vill följa med... 

Blev det så...? Vad tror ni...? 

Nää.... vattenpumpen på ena motorn ger upp... det läcker vatten... den andra motorn avger en pipande signal... inget oljetryck... 

Vattenpumpen beställd från staterna... oljetrycksgivaren byts och det behövdes nya remmar till motorerna... 

Detta görs inte i en handvändning... transporten tog tid, andra båtar behövde hjälp av reparatören... 

Plötsligt var junimånad här och ingen övningskörning har hunnits med... 

Att jobba med båten har blivit en form av terapi... Johan är med mig i varje strykning med färg på dynorna, i varje knivdrag då silikonen kring fönstrens tas bort... men även terapi kan ibland bli för mycket... i kombination med vardagslivet, jobbet och andra terapissesioner så tar det stopp... 

Min hjärna är slut, min kropp skriker av smärta varje gång den ska komma igång efter en paus... känns som jag kan skriva in mig på äldreboende direkt... 

SvampBob strejkar... totalt stopp mentalt... 

När allt går sönder, allt på en gång... ja, dels svider det hårt i plånboken men det tar gräsligt med energi att reda upp allt...

 

Båten o dess delar, varmvattenberedaren i huset, bilen som måste in på service då jag inser att milen är redan uppkörda då jag tagit över Johans alla resor som han körde för barnens skull... bromsarna behövdes fräschas upp, en moppe hade inhandlas innan allt detta... behöver byta båtplats då ägaren till den jag lånar eftersom min är för liten, nu har köpt en större båt... 

Sa jag att grillen vittrat sönder och jag fick bli ägare till en Lemongrass färgad klotgrill...? 

Vad behövs för att hålla fru Emilsson på fötter...? 

Jo, en underbar midsommarhelg med vänner och värme och sol... Båtliv! 

Vad händer...? 

Ja, den svenska sommaren kom ju inte och hälsade på oss... Det brukar alltid vara bättre ute vid kusten eller ute på sjön... Regnmoln brukar hålla sig över land... Inte detta år... 

Pappa med fru och deras vänner var med oss men mina vännerna blev kvar i Örebro och några i hamn, regnet öste ned, det läcker in trots att vi lagt nya silikonsträngar på taket och kring vissa fönster... 

Midsommarlunchen blev ingen hit för det är så gräsligt tråkigt att laga maten själv när ingen annan vill ha... Som ensam vuxen till mina barn... jag är inte van att vara ensam... själv... 

Jag är ju van att dela mitt liv med Johan... att vara två... 

Jag håller humöret uppe för barnens skull... får det att verka normalt, det vi håller på med... livet vi försöker leva... att det är okej... att det här är så det ska vara... 

På sätt och vis är det ju så... Det kommer ju vara så här... ett tag... en tid... 

Det går ju inte att backa livet... handbromsen fungerar inte in real life... 

Känslorna rasar i ensamheten och förtvivlan över att stå ensam kvar på denna sida... ensam med våra barn... 

När jag då ser en båt komma glidande förbi... en båt jag känner till... känner igen... Det är mina vänner som blev kvar i Örebro... De har överraskar oss och kommit ut ändå... 

Det går nästan inte att beskriva hur glad jag blev... lättad och glad... ögonen tårades... De kom... ❤️

Kanske var det den energin som fick mig att stå på fördäck och rycka på axlarna när ena motorn om igen piper för att det inte finns något oljetryck... och när ankaret sitter så hårt fast på botten att det inte går att få upp... hur vi än försöker... båten niger ned mot ankaret... 

Då rycker vännerna ut igen... nu de som legat kvar i hamn men kommit ut under helgen... de kommer som "sjöräddningen" och styr upp räddningsinsatsen... som känns mer som cirkus Emilsson... kanske borde man ta entré... tjäna en slant på allt som händer... 

Efter flera försök att lossa ankaret så kommer det till sist loss... innan jag tar fram kniven och skär loss skiten... 

På vägen hem föreslår sonen att vi ska spränga skiten... för en gång skull håller jag med honom... en stund... 

När han sedan backar in "jollen" med bara en motor... backar in henne som om han inte gjort annat... 

Då kommer känslan tillbaka... glädjekänslan över båtlivet... 

Vem behöver åka till Liseberg eller till Gröna Lund...?

I bland kanske det låter som mitt liv endast består av sorg, sorg, sorg... men så är det självklart inte... 

Mitt himlastormande liv innehåller så många olika saker... även om det är sorgen som är tyngst och stjäl mest energi...

Mitt liv har skratt, det har fniss, det har sociala tillställningar, det har vänner... det lever... Mitt liv lever och jag med det... 

Nu i helgen hade jag bestämt att åka ned till båten då den årliga sommarfesten skulle gå av stapeln... Under alla de år som Johan och jag har varit medlemmar i Askersund segel och motorbåtsklubb (ASMK) har vi varit med på denna fest ett fåtal gånger... Varför vi inte varit med fler gånger tror jag beror på att behovet inte fanns... Vi hade småbarn som hade behov av att sova, Johan jobbade okristligt många timmar under veckorna och ville bara komma ut... ja, inte ut ur garderoben utan ut på sjön... ;)

Vi var med för första gången 2012 och det ösregnade... en vuxen helg utan barn... :)

I fjol var jag med som ensamstående med barn... lika så detta år... 

Det tråkiga i det roliga, för det var roligt också, det är att man känner sig som ett plåster på de stackarna som man känner... för vem vill stå ensam... inte jag i alla fall... 

Man... eller jag, söker mig till bekanta... försöker söka kontakt men det är inte så lätt när man har haft Johan Emilsson till man... kontaktmagneten nr 1... han stod aldrig ensam eller själv... även i kyrkan lyckades han socialisera trots att det var en plats han var hemskt obekväm på... 

Som jag brukar säga till mina barn när betygsdiskussionen blir för allvarlig... "Se på Pappa... han lyckades ta sig fram i livet med en 1:a i gympa... "

Jag är inte sådan... eller jag var nog bra på att socialisera innan men livet har ändrats och jag med det... till det positiva och det mindre braiga... 

Jag är i alla fall nöjd att jag kom dit och var med...

Att jag sedan var irriterad som en skadad varg när jag kom ned, var tydligen ett faktum... det gick att läsa mig som en öppen bok... Pappa såg direkt att jag inte var i form och jag kände verkligen hur ilskan och sorgen grep tag i mig på resan ned till båten... Jag hade sett fram emot detta och det hade inte föregåtts av irritationer och jobbiga barn... allt hade bara flutit på men ändå står jag där i hamnen... solen skiner, det är varmt och jag känner att jag vill bara snäsa och skrika ut min frustration... till och med vännen i telefon hörde att irritationen var hög...

Att sedan cykelkärran som hjälper en att transportera ut väskorna till båten hade ett platt däck gjorde nog bara att jag blev på ännu sämre humör... 

Sova, sova, sova.... och det gjorde jag... i omgångar... sömn är en bristvara...

Jag minns hur det var innan Johan dog... hur jag kunde få lägga mig och sova till båtens gungande... ta en gummatimma... han såg mina behov efter att jag haft ansvar över barnen under veckan... sen tog han ofta en gubbatimme uppe på fördäck medan jag kröp ned i båten för stillhet och ensamhet... 

Det finns så många saker som jag saknar... jag skulle kunna rabbla länge men en sak som slår mig ofta är alla matsituationer... all planering, all förberedelse... Där tror jag många ensamstående känner igen sig... 

Vi köpte denna båt för att den har ett stort kök... Johan älskade att laga mat... I vår förra båt fick vi inte plats båda i köket... jo, enligt Johan som gillade att stå nära... ;) he he he... då fick man stå väldigt nära... 

Nu står jag där ensam och planerar allt... det har inte samma charm... det är tomt... det går men det är inte samma sak... det saknas något... 

I begreppet saknad inryms så mycket... små och stora saker... 

Det som jag, min kropp, saknar mer än själva Johan är den fysiska kontakten... närheten... 

Visst, tänker ni nu... ut och hoppa i säng med någon så är det löst... det skulle man ju kunna göra men frågan är om det löser mer än problemen det skapar... 

För mig räcker det att bara få sitta nära någon... ett knä mot ett knä... det har inte med det sexuella att göra utan mer den mänskliga värmen... 

Sarah har varit utan den sedan Johan for... har inte vågat släppa någon in, har heller inte velat släppa någon in... 

Vi hade ofta tänkt på det där lilla... I lördags tog jag ett första steg mot det lilla... 

Jag gjorde en chokladganach och vi hade köpt jordgubbar som vi doppade i den till efterrätt... det var ett signum som Emilssons hade... det där lilla extra... 

Ett steg för mänskligheten... för fru Emilsson... 

Att vara omgiven av vänner... nära vänner... ja, det är livets gåva... en varm, lång kram kan rädda upp en jobbig dag... det krävs inte så mycket... 

Om vi alla var lite mer "Puss och Kram"-iga så skulle världen se annorlunda ut... 

En lördag som denna blir det så väldigt tydligt att Johan inte finns... ensamheten bland alla dessa "grymma" människor... 

Jag står och tänker på vad han skulle ha gjort, hur han skulle ha dansat till live-musiken... hur han skulle ha stått bakom mig, hållit om mig, snuffat vid mitt öra... viskat att han älskade mig, att jag var snygg denna kväll (även om jag sett ut som en flodhäst)... 

Sedan hade han antingen partat till småtimmarna med andra dryckesbröder eller så hade vi hamnat i någons båt och pratat halva natten... 

Hade han levt så hade vi troligen suttit i vår båt... Stolta båtägare...

Han hade varit en underbar värd som sett till att alla fått det de velat ha... sett det lilla... vetat vad alla ville ha att dricka... sett till att det fanns "hemma"... från vatten till IrishCoffie... 

Jag kan verkligen se honom sitta där och skratta... se honom socialisera med våra vänner... se honom njuta av livet... tillsammans med mig... tillsammans med det liv vi hade då... det liv som jag så gräsligt önskar mig tillbaka till... trots att det inte går... tillbaka till grälen om att han druckit för mycket eller att han fastnat i en annan båt och glömt bort maten... eller andra triviala saker som vi bråkat om... 

Allt detta kommer upp en lördags som denna... minnena sköljer över mig som vågor... ibland stora tsunamivågor som river med sig alla glädje och den lilla lycka jag har... ibland som en liten krusning på vattenytan... 

Vi hamnade i en båt i lördags... efter en "Johan"dans fast inte med Johan... 

I en båt som visar sig vara den båt som Johan varit och tittat på i samband med att han var nere och tittade på den vi köpte... en båt som en bekant till Johan köpt... en bekant om var med på begravningen... som jag missat bland de andra 200 gästerna... ytterligare en länk till Johans liv... till hans arbetsliv... till den värld som jag nu inte längre tillhör... förutom genom Johans underbara kollegor... 

En lördag kan innehålla så mycket... det svänger från det ena till det andra... känslor som far upp och ned... man kan sitta tysta i bilen hem och bara lyssna på sonens musikval... 

Ken Ring, Själen av en vän... jag trodde hjärtat skulle riva ut ur kroppen... hans vän dog på ett annat sätt men känslorna är de samma... "jag saknar dig min bror... mer än vad du tror... vi ses på andra sidan..." 

Man tror att man har vant sig efter ett år av saknad... jag har inte sett honom på över ett år men ändå kommer tårarna när texten träffar mitt inre... så rått och så sant... 

Ett år har gått och min rena kärlek till honom är lika stark... ibland kommer den där känslan av att han snart kliver in i hallen och ropar att han är hemma... nyckeln i låset mitt i natten... bilen på garageuppfarten... kroppen reagerar direkt... vill tillbaka... tillbaka till glädjen, lyckan, grälen, försoningen, skratten... tillbaka till livet jag en gång hade...

Samtidigt som livet går framåt... strävan om någonting annat som också kan bli bra... kan bli toppen... riktigt bra... kanske fram till döden skiljer oss åt... 

Som jag har sagt tidigare, viljan att gå framåt finns där... viljan att få allt det där som jag har haft... fast i en annan form... med någon annan... det är bara svårare än jag trodde att släppa fullt... eller att få honom att släppa taget om mig... om oss... låta livet få komma till oss... 

Vem behöver åka till Liseberg eller till Gröna Lund...? 

Det är bara att leva mitt liv så får man allt... berg o dalbana... virvelvinden... skräckhuset... bilbanan... slänggungan... ja, till och med sockervadd kan man få av Noah... 

... då satte jag i plattången

Vad i hela friden...? Varför kan ingenting bara fungera...? När ska flowet komma...?

Står och trycker på touchknappen på spisen för att som en god mor kliva upp med mina barn och göra äggmackor till den lilla sonen... Ingenting händer... Va fals...?

Slänger en snabb blick på micron och inser att den är död, spisen lika så... Kylskåpet lyser inte alls...

Jaha, den där förbannade huvudsäkringen ha gått igen... Sedan jag köpte ett utespa har husets ena huvudsäkring gått mer än tre gånger... snarare fem...
Nu hade ju elektrikern varit och ändrat på belastningen förra veckan för att detta inte ska hända... Innan visste jag exakt vilken av säkringarna som alltid har brunnit upp... men nu var alla tre huvudingredienser i köket "out of order"... så brukade det inte vara...

Ut till stolpen och tittar på alla roliga saker som finns där i mitt skåp... för det har jag lärt mig... skåpet tillhör mig, inte elbolaget...
Alla sex proppar ser hela ut, ingen av de där små blipparna har löst ut... men det betyder ju inte att propparna är hela... hände sist nämligen... blippen hade inte hoppat ut sitt lilla näste...

Provar alla säkringar... ser hela ut... In i huset och ned i källaren där ena proppskåpet sitter... alla ser hela ut... för det är ju dit kökets all el går efter renoveringen...
Den gamla listan stämmer inte... för inte hade Johan Emilsson tänkt på att han skulle göra i ordning den där propplistan utifall att han skulle gå och dö... Nepp, så smart var han ju inte...

Upp till proppskåpet i hallen men alla där ser lika hela ut som de övriga i huset...

In och väcker den morgonglade sonen och frågar var vi har en sådan där manick som man mäter el med... jag kan tyda hans svar till något om bänken i garaget...
Ned i garaget... hittar den, jippie.... men den fungerar inte... batteritorsk... ingen liten vanlig lucka utan en sådan med skruv...
Var finns alla miljoner skruvmejslar som vi har haft... ? Så många att lådan jag sorterat dem i aldrig går att stänga... den gapar tom... till sist finner jag en på den icke städade bänken och får upp luckan... inte ligger där tre små batterier som jag trott utan ett stort "brandvarnarbatteri"...

Upp till huset och hittar mycket riktigt en oanvänd brandvarnare där det ingår ett batteri... river upp den och wolaaaa, en elmätarmanick med nytt batteri i... på med luckan... var är den då...?
jo men j... den är kvar i garaget... men jag har tagit med mig skruvmejseln och skruven... Suck...
Ska detta bli en SvampBob dag...?

Ja ja, den fungerar i alla fall... men hur mäter man med denna då... Vet ni hur många olika val man kan göra på en sådan manick... flera faktiskt... volt, ampere, likström... PAPPA!!!!

Med instruktioner i luren går jag ut och mäter inkommande ström i skåpet och utgående till huset... 230 V... allt okej...

In i huset.... vart finns nollaskruven.... den har jag hört talas om eftersom vi kallade hit en elektriker en gång för att det var något vajsing med elen... då var det den lilla nollaskruven som skruvat upp sig... ;)

Sedan fick jag lära mig något nytt... man kan mäta på säkringarna om de är hela.. !!!! :) med den här elmanicken... den piper ifall de är hela...
Skruva på den där manicken och sedan så kollade jag igenom alla säkringarna som visade sig vara hela... ned till källaren igen och gjorde samma procedur där... inga fel... så ser jag den där lådan bredvid proppskåpet... Jordfelsbrytaren... Ska den stå på Off...???
Klick och så hinner hjärnan tänka, I DID IT!!! men så slår den tillbaka igen... Naej...

Okej, där tar mina kunskaper om el slut... får en förklaring av pappa vad jordfelsbrytaren är till för men det hjälper föga... inser att jag får ge upp...
Vilken tur att jag ändå behövde frosta av frysen... Gaaaahhhhhh......

Med tungt huvud stänger jag dörren till källaren och går upp...
Stoppar i plattången... för den kan jag i alla fall hantera...

God morgon.

När det första året har gått...

Jag fastnar vid uttryck som vi människor ofta använder vid dödsfall och sorg... 

"Efter begravningen så lättar det..." 

"Efter ett år så har man upplevt allt och då blir det lättare..."

"Du kommer snart att träffa någon ny..." 

"Bakom nästa hörn så står..."

Satt vid mina älskade svärföräldrars köksbord igår... som så många gånger förr... min första gång hemma hos familjen Emilsson i Broby... när jag skulle presenteras för Johans föräldrar... alla gånger vi har ätit söndagsmiddag eller alla luncher när vi har jobbat på båten och svärmor har stått för markservicen... Många underbara minnen... 

När vi satt där och fikade så pratade vi om livet... Det blir lätt så... 

Vi var rörande överens om att vad de på Gestaltstudion har sagt om att sorgen är "färsk" under två år... det stämmer så väl... 

Det här som många slänger sig med, att det blir lättare efter ett år är inte alltid så sant... 

För mig har det nog varit så att allt som skett under det första året efter Johans död har skett som i en dvala... Det har hänt och jag minns nästan allt men det finns ändå en overklighets stämpel på det... som om autopiloten har varit påkopplad... 

Nu har vi gått in på det andra året och vi ska uppleva olika händelser igen men nu med en hjärna som faktiskt är mer aktiv än den i fjol... 

Att jag ska vara mer glad och mer levande nu, eftersom det har gått ett år, gör fsktiskt att mitt liv känns mer tungt än vad det har gjort på länge... 

Jag har varit uppe på en av Balders höga toppar och nu åker vagnen nedåt... önskar bara att det gick lika fort i livets svängningar som i åkattraktionen... 

Johans kusin sa en gång att det där med att efter första året ska allting bli lättare är skitsnack... "Det är lika tungt att fira födelsedag det andra året..." "Han är lika saknad då..."

Jag förstår vad hon menade... 

Jag tycker att nu har jag andra förväntningar på mig än vad jag hade under första året...

Då var allting så nytt, så färskt och det var så självklart att ingenting fungerade... mer naturligt än vad jag tror det är idag... 

Idag HAR det gått över ett år och då ska väl allt fungera... hon borde ha vant sig, borde ha hittat lösningar, borde få livet tillbaka på fötter igen... För det är väl bara att göra't... Hur svårt kan det vara...? 

Flera reagerar på att jag fortfarande inte är uppe på 100% på jobbet medan en del faktiskt kan förstå varför jag fortfarande harvar på mina 50 % vilket många gånger är tillräckligt... frågar ni mig idag om jag jobbar 100% till hösten så gömmer jag mig under täcket och gråter... kanske är det annorlunda efter semestern... 

Livet är tyngre på ett annat sätt, kom vi fram till vid köksbordet... en annan typ av sorg... en annan känsla av tomhet... 

Nu har hjärnan "accepterat" att Johan är död och borta, kroppen har börjat vänja sig av med kontaktförlusten... 

Men det betyder inte att det är lätt och smidigt... inte för mig i alla fall...

Varje dag blir jag påmind om min, vår förlust... 

Varje dag ser jag min man genom våra barn och inser att de kommer att få växa upp utan sin pappas famn och stöd...

 

Varje dag ser jag på bilderna och finner det fortfarande så konstigt att han inte finns med oss här i livet... 

Varje dag vaknar jag ensam i sängen , kliver upp och tar mig an den dag som ska komma... lite mindre skadad för var dag som går men med många, många sår och ärr i min själ... alla kommer troligen läka men lämna spår i form av ärr... 

Varje dag är en välsignelse jag och våra barn har fått... att få fortsätta leva livet... dock så är det ingen dans på rosor varje dag... dock fortsätter vi utan pappa och utan man... 

Vissa dagar går jag i ett hav av brännässlor där det kliar och bränner i flera dagar.... andra dagar går jag på en äng med vackra blommor, där det växer en och en annan tistel som bränner till men det onda försvinner ganska snabbt... 

Detta år kommer innefatta så mycket som jag idag inte är medveten om... 

Bra saker och mindre bra saker... Nya bekantskaper och gamla... Sorg och glädje... Allt det där ett liv ska innehålla... 

Jag tar en dag i taget... små steg... 

Vissa dagar kommer jag att skutta fram på livets väg... glad och positiv... behov av närhet och värme... andra dagar så kommer jag nog gömma mig under en sten eller ett stenrös och önska att någon annan tog över mitt liv... 

För jag är gräsligt ambivalent... 

Jag både vill och vägrar... både önskar och väljer bort... både vill släppa taget och vill hålla kvar... vill så mycket och önskar allt... 

För vem vill inte bli älskad...? Vem vill inte känna närhet...? Vem vill inte hålla handen och känns de där spirande stickningarna...? Vem vill inte få sitta i ett sällskap och inte vara ensam...? 

Det vill jag men det är svårt, efter 18 år med samma man, en man som jag älskade här ifrån till evigheten... en man som älskade mig på ett sätt som jag tvivlar på att någon annan kommer att göra... men vad vet jag...? 

Bortom hörnet kanske det finns en man som vill detsamma som jag... 

Hoppas bara att hörnet finns kvar... om ett tag... lite längre fram... 

En bägare som läcker...

Har för länge sedan insett att livet som änka går lite upp och ned... ganska mycket faktiskt... som en åkattraktion på Liseberg... 

Det är så små saker som får lasset att välta... man är... nej, jag är så känslig och skör samtidigt som jag är stark och tuff... 

Jag förstår att det inte alltid är så lätt för andra runt omkring att veta hur livet egentligen är... och väldigt få vågar fråga... eller vågar stå kvar och lyssna på svaret... 

Jag bestämde mig ganska tidigt att inte försöka låtsas utan frågar någon så får de också räkna med ett ärligt svar...

Vad finns det för vits att ljuga för deras skull...? Det är ju inte deras liv som trasades sönder... 

Vill de inte veta så får de låta bli att fråga... 

Just nu har denna änka landat i ett potthål på grusvägen mot framtiden... ett hål som är fyllt med vatten... så som det har regnat de senaste dagarna får hon ju vara glad om hon inte drunknar... som sin man... 

Det är inte lätt att ta sig upp ut grusiga gropar... det har jag märkt på träningen jag och mina tappra vänner sysselsätter oss med varje måndag och torsdag då kroppen tillåter... denna vecka har kroppen sagt ifrån... hjärnan har sagt ifrån... 

Men visst vill man upp ur denna grop... 

Upp till livet... det känns som en transportsträcka där livet pågår vid sidan om medan jag står på ett rullband, fastlimmad... omöjligt att röra på mig, omöjligt att ta mig därifrån... 

Känns som att livet är till för alla andra men inte för mig... 

Och så är det ju inte... Livet är till för mig också... fast på mitt sätt...

När då inte orken finns... när den inte räcker till så mycket... när man måste umgås med folk som ger mig energi och inte tar det lilla jag har kvar... ja, då blir man lite isolerad... att umgås med de som jag vet ger mig näring och energi... det är receptet för mig just nu... 

Jag väljer mina "fighter" som det brukar heta... 

Energin ska ju räcka till så mycket... Egentligen är ju jag en pigg och glad tjej som gillar att umgås med andra människor... Gillar att finnas till för andra så som vi gjorde förut... 

Att få träffa vänner på puben på landet... att skratta så mascaran rinner... skratta så magen värker... det fyller min bägare med kraft... 

Tyvärr är det fullt med sprickor i min bägare så energin rinner ut... ibland sipprar den ut... ibland lossnar en bit keramik och energin försvinner i snabbare takt...

Just nu är jag glad om jag tar mig till affären för att hämta min matkasse...

Glad om jag kan klara jobbet utan att krackelera på vägen... Ha tillräckligt med energi för att klara när någon börjar prata om is, snö, kyla, vatten och död... 

För sådant händer i mitt jobb och man är då aldrig beredd... jag är inte beredd... 

Då måste stålkvinnan, teckenspråkstolken Sarah, stå kvar och utföra sitt arbete och låtsas som ingenting... eller måste jag det...? 

Vad skulle hända om jag inte gjorde det..? 

Tänk att en människa kan ta med sig så mycket i graven... han tog med sig så mycket av mig den dagen då han dog... Saker som jag ville ha kvar... saker som jag kämpar med att ta tillbaka... återigen få äga... 

Rätten till mitt liv... rätten till kärlek... rätten att få vara en hel mamma till våra underbara barn... 

Livet är ju till för mig... så hur svårt ska det vara att få börja leva igen... ? 

Ja, gräsligt svårt visar det sig... 

Har man inte varit på botten och vänt förstår man inte heller hur mycket kraft det tar att kräla uppför grustaget... då kanske man inte har den förståelsen för att det kan vara krävande att bara kliva upp och se kläderna som inte tillhör mig i garderoben... 

Det är inte bara att gå vidare... det är lätt att säga men inte lika lätt att leva upp till det "enkla" kravet... i alla fall inte om man som jag, INTE sopar allt under mattan och flyr från sanningen... flyr från sorgens käftar... gömmer undan problemen... låter bli att slå sig blodig med alla minnen... 

Å dessa krav... alla dessa hemsks krav omgivningen har på alla... inte bara oss änkor eller änkemän... 

Kravet att kliva upp o åka till jobbet, kravet att man skall träna sig frisk och hel... kravet att nu efter ett år så ska man vara tillbaka ute på den öppna marknaden... 

Om ni visste hur många gånger under detta år som jag har fått höra: Du träffar snart en ny... Du ska se, bakom nästa krön står en man... Det finns en man för dig där ute, Sarah... 

Det gör det säkert och de menar säkert väl men det är som att de slänger en hink med kallt vatten i ansiktet för hur ska jag så snabbt kunna glömma mannen i mitt liv... 

Vi valde ju inte bort varandra... Han dog ifrån oss... Då låtsas man inte som ingenting har hänt och ler mot nästa man som ser på en... så fungerar det inte... inte för mig i alla fall... 

O nej, jag kommer inte bli en ensam nucka som sitter ensam på ålderns höst... om inte min dåvarande man också har dött... av ålder... jag kanske har slitit ut en till... ;)

Skämt å sida, viljan att träffa någon ny finns men än så länge regerar Johan i min hjärna och i mitt hjärta... 

Mannen Johan och vännen Johan... långsamt kommer han att flytta till ett "bakre rum" i mitt stora hjärta men det tar tid... det finns ingen bestämd tid för hur lång tid det skall ta... 

Ett år, två år eller fyra... det blir vad det blir och det blir säkert bra... 

Genom mina vänner... de som jag träffar ofta, de jag chattar med nästan varje dag med... de jag ser ibland... genom dem kommer jag tillbaka till livet... i min takt...