"Sommarfest m många båtvänner... Roligt men det saknas lite folk... Jottens besättning tex o sen
navet i våra liv... Johan... "
Det har gått en och en halv månad sedan han dog och livet rullar på i ett väldigt långsamt tempo... Jag har myntat uttrycket att SvampBob fyrkant bor i mitt huvud och det han kan är att steka hamburgare... det övriga i livet suger han på... o så är mitt liv just nu...
Har svårt med att komma ihåg saker som jag ska göra... glömmer tider... glömmer saker som jag ska ha med mig... huvudet är fullt av tårar och ångest som jag förklär i olika engagemang... jag försöket ta mig tillbaka till samhället där människor möter mig på olika sätt...
Vissa tittar bort... tex en morgon när V skulle åka på innebandymatch... Jag tror att det var veckan efter Johans död... Vi kommer ned till samlingsplatsen och där står det många föräldrar... Många föräldrar som har nåtts av ryktet att Johan har gått genom isen med skotern... Det var nästan komiskt att se hur de flesta männen vände bort blicken... ja, hela kroppen faktiskt...
De klarade inte av att se på mig, möta min blick... för tänk om jag skulle börja gråta... Gud förbjude... eller om de skulle börja gråta...
Medan flera mammor, bland annat AS som har hjälpt mig genom denna tid på ett otroligt hjältinneaktigt sätt... Hon har messat nästan varje dag från första eller andra dagen... Bett mig be henne dra åt skogen om hon tjatar men det är det som är hela grejen... Man måste hänga kvar som vän och tjata på oss som är i sorg... för vi minns ju faan inte om någon har ringt... SvamBob kan inte ta emot flera samtal eller sms... han är totalt värdelös på den fronten... Men AS har fortsatt... envist och det har hjälpt mig att få formulera mina tankar... få mig att skrika ut min ångest och min ensamhet... mina sena nätter där man bara vill dö... då har hon och några till funnits där...Hon klev fram och kramade om mig liksom några andra...
Tränaren blev glad att V ville följa med och han vågade också se på mig, vågade möta mina svullna ögon som kanske skulle fyllas igen med tårar... Han stod pall men tyvärr gjorde inte alla det...
Likadant var det en morgon när mjölken var slut... den tar slut även om man är änka... o visst kunde min mamma åka och handla men någon gång måste jag ju in i "vår affär"...
Måste ju ta steget... sen kan man ju diskutera om det måste ske efter ett par dagar... men jag är nog sådan som person att jag kliver in i ormgropen hellre än att bli överraskad...
När jag sitter i bilen, har gråtit hela vägen dit till den musik jag lagt in på "Johans begravningslista", jag sitter och försöker samla mig...
Då kommer en förälder förbi... tittar till på min bil... ser mig, hajar till och hejar... går till sin bil men alla sina inköp MEN vänder sedan om... Kommer tillbaks mot min bil så jag kliver ur... Keps och solglasögon har jag förtäckt mig med ihop om att ingen ser mig... svullet ansikte och rödgråtna ögon... Men han ser mig... "Får jag ge dig en kram?"
En sådan varm och behövlig kram, där på Willys parkering... o självklart grät jag... säkert hulkade jag också men han stod där... stod kvar...
Vilka hjältar och hjältinnor det finns!!!
Denna kväll, den 31 maj 2014, var det fest i hamnen... Vi firar att sommarsäsongen drar igång... det är folk och musik... Vi har varit med några gånger men har inte varit stammisar då vi har haft ett hyfsat hektiskt liv utanför båtlivet... vi har ju tre killar... ;)
Ändå så valde jag att kliva utanför min comfort-zone och var med... med stöd av mina vänner, P och familjen K... Det blev en härlig kväll med sol och glädje... Barnen badade, vi satt på bryggan bredvid vännernas båtar... satt och bara njöt av det liv vi blivit tilldelat oss... var i stunden...
Minns att jag mådde toppen och ringde till en kollega till Johan, Herr G och han blev så glad när jag bara ringde för att säga att "idag var det en bra dag..."
När de är lätträknade vill man njuta av dem men också berätta för någon... att man har haft en bra dag... för vem ringde jag innan den 19 mars 2014... Jo, min älskade Johan... min bästa vän och man... <3
