Bilder som dyker upp...

Tänk vilka konstiga tankar som kan dyka upp... bara så där... 

Såg på en tv-serie, en kriminalare... som jag har gjort ofta under de senaste 16 månaderna... Men idag dök en bild upp som jag aldrig sett eller tänkt på tidigare... 

Ambulanssjukvårdarna bar en bår upp till ambulansen med en kropp inlindad i en filt... Så kom tanken, så måste ju Johan ha legat... Bilden av honom på båren, död, slog upp som en blixt... bara så där... 

En liten in av smärta kom men den lämnade mig ganska snabbt... 

Livets stege är lustig... ena stunden är man glad, go o pilsk men i nästa sekund så påminns man snabbt om det man förlorat... Hmm...

En annan hädelse som får mig att tänka tillbaka var en morgon i veckan när en nyckel sätts i dörren, någon går in och sedan låses dörren igen... 

Johan som kommer hem efter en natts arbete, kliver in i vår hall, stänger och låser in oss alla och snabbt duschar av sig all asfaltsdamm innan han kryper ned i sängen intill mig... ❤️ 

Hjärnan registrerar, minns men sedan inser den ganska snabbt att det är sonen som kommer in för att hämta skorna innan han ska till jobbet... och jag kan somna om... dock ensam 

Kan vi ha kommit hem...? ❤️

Är det inte lite konstigt hur livet kan ändras...? 

Då menar jag inte bara det tragiska vissa av oss människor måste genomlida av orsaker vi aldrig kommer att förstå... 

Fast det har kanske en koppling i alla fall... Ändringen och katastrofen... 

Igår satt jag med mina underbara föräldrar... Ja, jag säger så trots att den ena är min bonusmamma... Hon har funnits med så länge nu så hon är som min extra förälder... ❤️ Ett ypperligt komlpement till min strålande mamma ❤️ Jo, vi satt med deras båtvänner, mina o Johans båtvänner... våra, barnen och mina båtvänner... i deras båt och diskuterade livet... livets olika riktningar... livets olika öden med sjukdomar som plötsligt slår ut en kropp eller en cancer som långsamt äter upp både lem och själ... livets vilja till förändring...

Där spinner jag vidare idag... denna snart gråa lördag nere i Askersunds småbåtshamn... ja, små och små båtar... He he... min blev just störst på bryggan... 

Jag, änkan, kvinnan äger den största manliga "fallos" på denna brygga... Lite kul är det allt... ;)

Spinna var det ja... viljan till förändring... 

Jag fick ett liv som jag inte ville ha men erbjöds lika F ändå... 

Jag har berättat tidigare att förr om åren kom vi hit till hamnen... nickade till folk och fä här på bryggorna... lastade båten, kastade ombord våra juniorer och drog ut på sjön... vi var inte så sociala... ville bara ut på sjön och njuta den lilla tid Johan var ledig... 

Nu sedan Johan dog har jag varit mer i hamnen än någon gång tidigare... Jag börjar känna igen folk... de känner igen mig då de flesta vet att jag är hon... hon vars man drunknade på en skoter... han som dog... hon som är kvar ensam med båten... 

Men det börjar bli okej... nu är jag kanske hon som biter i det sura äpplet... hon som ger livet en käftsmäll tillbaka genom att inte gå under... hon som är befälhavare på en "eka" med en son som är född med en motor i handen istället för en silversked i mun... han som "bara" sätter sig vid ratten och styr som han inte gjort något annat i livet... han är bara 17 år... ❤️

Jag har valt... jag har valt att inte bli ett offer... inte så mycket i alla fall... inte så ofta... bara ibland när det är till min fördel... att både vara rödblond och änka... ;) 

För mina barns skull väljer jag att livet ska rulla på... väljer att utmana livet... låta vårt liv fortsätta fast idag med nya mål... nya way-points... Tillsammans ritar vi om kartan... men det är nog svårt att förstå vad det kräver kraft, energi men också mod... mod att våga förändra... mod att våga... 

Lyssnar just på Ken Rings "Själen av en vän"... En melodi som min yngsta son introducerade i mitt liv... ❤️

"försöker vara stark när livet går i motvind"... och det är väl precis så det är... så det känns... så det har varit... 

Livet erbjuder inte alltid en asfalterad motorväg utan oftast en slingrig landsväg med många skarpa svängar... En väg som kan vara fantastiskt att köra... glida fram som Sally och McQueen gör i filmen Bilar... men ibland så kör man igenom ett hav av löv, som fastnar och är svåra att skaka av sig... 

"hoppas att du är stolt där du ser mig från himlen"... ja, så önskar jag att det är när jag tar mig ned till mina två dieselmotorer... när jag kopplar om laddarna på batterierna... när jag ropar på en av "mina män" i mitt liv, frågar om jag kan göra som jag har tänkt... ber om hjälp men sedan löser saken själv... får motorlampan på styrbordsmotor att slockna... känner mig sjukt stolt... fixar elverket när oljan är slut... 

Hoppas att du Johan ser mig... ser min strävan mot ett bra liv... ser hur jag kämpar med alla galna motgångar som jag och barnen möts av i vårt vardagsliv... 

Alla gropar och hinder som finns på vägen... Hoppas du ser hur vi hoppar över vissa galant medan vi går runt andra... Hur vi hittar lösningar på problemen istället för att ge upp... Ser oss här nere, kämpar för att allt ska bli så bra det bara kan bli... 

Det är här mitt spinnande kommer idag... 

Vi är alla olika i både kropp och själ... Jag är nog en person av starkt virke, som en klok kvinna skrev till mig... även om det ibland kan vara svajigt och inte så stabilt... Alla mina val jag har gjort sedan Johan dog kanske inte har varit de bästa... Kanske kunde jag ha gjort på ett annat sätt... Vad vet jag... 

Det jag dock vet och tror på, är att om jag vill framåt måste jag också förlika mig med det som har varit... 

Jag har valt den här mindre smärtfria vägen där jag grottar ned mig i mina känslor... frotterar mig i sorgens pina... 

Kan jag en dag lämna detta "bakom" mig... i en ryggsäck... då tror jag att mitt hjärta är mer öppet och friskt... redo att ta för mig av vad världen erbjuder... 

För mig finns det inte på kartan att lägga all sorg i en kista, låsa den med hänglås och sedan kasta bort nyckeln... 

För det första är det för mig förnekelse men sedan tror jag också att jag då tar bort det lilla som finns kvar av barnens pappa... Räcker det inte med att han kroppsligen är död..? Borta..? Om vi sällan pratar om honom, nästan aldrig ser på kort, glömmer alla tokiga, galna, roliga, sorgsna upptåg han gjorde...? Hur ska då de minnas honom...? Hur ska minnena kunna finnas kvar...? 

Fördelen för mina barn är att de är så stora så de minns sin pappa utan mina berättelser och historier... 

Men det är så härligt när vi kan sitta och prata om minnen... vad vi har gjort.. vad han gjorde... och så avslutar vi med ett asgarv... 

Som när Johan och Ulf, våra änglar i himlen, kör förbi en husbil och Ulf moonar åt paret där i... att våra barn var med i bilen gör saken bara mer galen... Men som vi har skrattat åt denna händelse under åren som gått... Nu när både Ulf och Johan är döda är det så himla viktigt att vi fortsätter att skratta och minns våra galna, underbara män/pappor ❤️

Jag har valt en väg... en väg mot framtiden... den erbjuder en massa längs vägen... båtlivet... vänner... arbete... 

Just nu lever jag på energin från den korta semester vi har haft med båten och våra båtvänner... Skratt, skoj, mat men också tårar... vänskap, kramar och närhet när det har varit tungt... 

Tungt när man hör hur andra skrattar sent på natten... tungt när min hjärna inser att jag inte kommer att höra Johans unika skratt... Han sitter inte med de andra kring brasan uppe på land... Han skrattar inte med de andra... :( 

Trots detta så har dagarna varit bra... dagar med lugn och ro... med kreativa barn som älskar att vara ute på sjön och finner sin plats genom en egen skapad WakeBoard... samspel, vänskap och energipåfyllnad... :) 

Jag landar i att vi har en plats i detta liv... Vi famlar inte längre i det djupaste mörker... Jag kan kraschlanda men ändå stå stadigt på jorden... med kryckor ibland... ibland mer självständigt... dock stadigt...

När vi nu har krånglat klart med båtplatser hit och dit... Landat på vår nya båtplats och så faller allt på plats... Det är ju här vi skulle ha varit hela tiden... 

Vi har mötts av så många najza människor som glatt har hälsar oss välkomna till D-bryggan... Mig och barnen... Oss och DaddyCool... 

Nu infinner sig ett lugn... Vi har landat... ja, egentligen inte jag utan Lucas har landat vår båt DaddyCool på vår nya plats och den "sista resa" till en båtplats... Vi är framme... 

Efter alla beslut och val jag och barnen har gjort längs vägen så har vi nog kommit hem... 

Så förändring är inte alltid av ondo... hemska saker händer... det hände mig, barnen och alla oss kring Johan... kring vänner som förlorade sin älskade för ett par veckor sedan... Hon som nu står kvar där, ensam och förtvivlad i sin sorg, frågade mig om det finns något att leva för... ?? 

I dag kan jag svara Ja... Ja, det gör det... men då, där hon befinner sig... i början av helvetet... där och då såg jag inget ljus i min tunnel... jag såg väldigt mycket mörker... men med rätt guidning och med rätt stöd har det gått framåt... långsamt och smärtsamt... saknaden finns fortfarande kvar... känslorna blåser fram som tornados... fortfarande... men det finns hopp, det finns glädje, det finns kärlek... ❤️

Ibland måste man trotsa rädslan för det okända och hoppa... Hoppa ut och se vad livet kan erbjuda oss... (fast med flytväst, livrem och hängslen...) 

❤️

Livet på en pinne...

Livet på en pinne kan vara så många olika saker... Johan och jag har skrattat och skojat många gånger om just livet på en pinne... Vi har suttit i fjällen efter en hel dag i slalombacken... Vi har suttit på berget på sommarstället i Finland, nakna mot den varma hällen efter ett ljuvligt dopp efter den heta bastun... Vi har skrattat och känt svetten rinna efter en lagom intensiv match med grannarna på beachvolleybollplanen hemma i byn... Vi har många gånger suttit i båten, känt solens värme när den stigit upp över skogen på Stora Aspön på morgonen... 

Livet på en pinne... 

Vad är det egentligen...? 

Är det när barnen skapar en WakeBoard av en uttjänt mdf-skiva och ett par Intersport tofflor...? När sonen reser sig på den vid första försöket och surfar över vattnet och vrålar att han är bäst...? ❤️

När alla vi vuxna står och jublar när den minsta killen i gänget lyckas att ta sig upp och stå på WakeBoarden...? 

Är det när sonen får lämna båten och åka hem ett par dagar för att sedan återkomma för att hjälpa mamma att lägga till...? 

Så många underbara stunder under denna semester... men så många minnen som sparkar en tillbaka i sorgen... hårt och okänsligt... rått och intensivt... tillbaka till sorgens verklighet... min "vardag"... 

En sådan liten skit sak som att dela en sallad med sin partner... Jag får fixa en sallad till mig själv då barnen ofta avstår från grönsaker... Att vara ensam även där... inte bara ensam när man kryper ned för kvällen eller när man kliver upp till solens strålar... nja, nu ljög jag för det har inte varit sådana där ljuvliga mornar... än... men det är många stunder under dygnet, under veckorna som är ensamma... 

Livet på en pinne... 

Just nu är att vara ensamstående förälder till två tonåringar med ett år mellan dem... sams i ena stunden och gräsligt oense i nästa... 

Förut delade vi på "uppfostran" men nu får jag lita på mina olika tekniker och teorier som vi lärt oss under de olika samtalsterapier vi har gått på under våra år... ingen att dela det med... ensam i att misslyckas med uppfostran... 

Det är bara så gräsligt tråkigt att stå allena kvar... på så många olika sätt... 

En fördel, som jag ser det, är att jag vågar stå ensam... vågar stå själv... vågar kliva ut i livet själv... med kunskap om mig själv som jag inte hade innan... vetskap om hur jag vill att framtiden ska se ut... och hur jag inte vill att den ska se ut... 

Rannsakat mig själv... en fördel i detta mångsidiga liv... 

Solen skiner ovan träden och värmer på båten... Ena sidan är tvättad, dock bristfälligt... för det är/var min mans ansvar... att städa och tvätta båten i ständig tävling m Milla på båten bredvid... 

Hon och jag har inte tagit upp den tävlingen och idag är det första gången på 1,5 år som jag ser henne skura båten... 

Är det en signal att vi börjar återanpassa oss till ett liv vi hade innan...? Eller i alla fall en modifierad modell av det livet... Livet med Johan Emilsson på båten blir livet utan Johan Emilsson på båten... 

Önskan om någonting annat finns där hela tiden... En del vill ha tillbaka det liv vi hade, i hela sitt totala kaos av kärlek... En del vill kliva ett stort steg fram och möta det nya... Livet som väntar på oss... 

Jag vet vilken del som vinner men den får vänta lite... 

Nog för att Johan är död och begraven vid Axbergs Kyrka men han finns fortfarande kvar i mitt sinne och hjärta... ❤️

Livet på en pinne är att acceptera det vi inte kan förändra... acceptera att det inte går att skynda på... 

Livet på en pinne är allt det som händer omkring mig... bra som dåliga saker... 

Livet på en pinne är nu... 

Livets lyckopiller :)

Att passa in betyder så mycket... 

Ofta har jag känslan av att jag inte passar in... är femte hjulet under vagnen... 

Den udda... den annorlunda... hon, änkan... :( 

De gånger när jag känner att jag är vem som helst är gudomliga... 

Att återigen få känna sig som en del av livspusslet... att inte behöva stå utanför och se på hur andra lever medan jag bara finns... 

Den känslan är unik... Fantastisk... 

Den känslan fyller mig med energi och vilja... Livslust... 

Jag hade förmånen att få besöka min mellersta killes flickvän och hennes familj... Vi har fått frågan flera gånger om vi inte under semestern ska komma ut en dag och få njuta av deras sommaridyll... 

I veckan som var tog jag mig i kragen och tackade ja... Till min förvåning och glädje hängde stora grabben med... ❤️

En plats där positiva energier kom strömmande... där mellansonen trivs... en plats där vi var välkomna utan en man... utan en pappa... 

En plats som nya familjen Emilsson kom till utan tidigare minnen... en möjlighet att skapa nya minnen... en chans till en nystart av livet som vi inte valt men faktiskt kommer att leva... 

Sol, bad, båttur och trevliga vänner... 

Vad kan mer man begära...? Av det som detta liv just nu erbjuder... ingenting..... 

Jag fick njuta av något som vi aldrig gjort... något som vi aldrig haft som nöje... Kärleken till musiken... 

Vi satt och lyssnade på musik från 60-talet och framåt... Gissade sångare och titel... Sjöng med i gamla godingar... Lyssnade på intron... Skrattade åt våra fel och hurrade våra rätta svar... 

Det som var fantastiskt var att vi alla deltog... Unga som äldre... önskade låtar som andra fick gissa på... en gemenskap... 

Där och då gjorde musiken inte ont... Trots att det var låtar från Johans begravningslista... låtar som är starkt förknippat med Johan och vårt gemensamma liv... 

Smärtan i magen kom inte... det blev inte svårt att andas... det gjorde inte ont att sjunga med i texten... hmm... ja, kanske i de andras öron men inte i min själ... 

Där njöt jag till 100% av att få känna mig så hel jag bara kan... njöt av att få vara glad... att livet för en gång skull kändes helt okej... till och med underbart... 

Att livet fick kännas "grymt" under några timmar... någon dag... 

Att få höra till... Att få ha en plats... 

En annan insikt slog ned idag... när tankarna har fallit på plats... 

Jag har en chans att göra vad jag vill... att välja vad jag inte kan tänka mig kompromissa om... välja vad jag kan offra för en annan människas skull... 

Insåg att jag offrat en del för att Johan inte gillade att sjunga och lyssna på musik...

Nu kan jag välja in dem i mitt liv... mitt nya liv... jag har fått en möjlighet att välja... hur sjukt det än låter så känner jag så... 

Jag kan välja allt underbart och positivt från vårt gemensamma liv... allt underbart vi gjort och ta med dem in i mitt nya liv... 

Mindre bra saker kan jag skippa eller formulera om... 

Skapa nya traditioner och livsmönster som är energigivande och utvecklande... 

Insikter är bra... de kan föra en framåt... önskar bara att jag fick göra dem tillsammans med Johan... 

I den bästa av världar hade jag fått göra det men nu lever jag i verkligheten och han är död... så då får jag göra vad som är bäst för mig nu... i detta liv... 

Att det den där kvällen satt ett par på andra sidan bordet som kändes så äkta blev som grädde upp på moset... och det gjorde inte heller ont i mig... att se deras uppenbara kärlek till varandra... höra deras kärleksord genom sången fick mig att le istället för att gråta... för det kändes som det där kunde ha varit jag och Johan om tio år... ja, inte sjungandes med varandra men lika kära och fyllda med respekt för varandra... :) 

Att få se kärlek utan avundsjukan hängandes över mig som en tung pläd... det kändes toppen... det fyllde mig med tro på livet... fyllde mig med värme och innerlighet... ❤️

Ett steg framåt för denna änka... ett kliv upp på livets stege... 

En känsla att bära med mig i livets mörka vrår... en känsla att försvara sig med när Lord Voldemort står och suger livet ur mig... 

Som en magisk trollstav kan den känslan få mig att göra otroliga ting... som att kliva upp varje dag och vara den mamma jag vill vara... den glada och trygga mamma som jag en gång var... 

Att kliva upp till en ny, ljus, strålande dag trots att regnet står som spön i backen... 

Att le även om livet ger mig en örfil... 

Det känns som jag just fann livets egna lyckopiller... ❤️

En ny insikt...

Mina telefonsamtal inleds ofta med att den i andra änden frågar hur jag mår... Jag svara oftast att det är tufft, jobbigt, si så där eller ganska bra... det är väldigt sällan som jag svarar att det är bra... fast jag kanske mår okej... 

I samtal med en god vän en dag... en nyfunnen vän... under samtalet kom jag på mig själv varför jag ofta svara så... varför jag inte vågar säga att jag mår riktigt bra... jag som brukar vara så rak och ärlig... 

Men där och då... över en fika kom sanningen till mig... 

Om jag skulle svara precis som jag mår när frågan kommer så är jag rädd att folk inte ska förstå mig när jag sen mår dåligt... när jag har en tuff dag... 

Att alla ska bli så glada att jag mår bra... att det sedan förväntas att jag alltid ska må bra... 

Rädslan att det ska uppfattas att allt är bra nu och att livet ska rulla på som "vanligt"... att förståelsen för att livet som änka är tufft ibland ska försvinna... 

Jag vill inte behöva förklara mig när jag har mina downs... när jag ramlar ned i leran... behöva förklara att man just där och då mår skit och tycker livet suger... att jag är tillbaka på en visit i helvetet... 

Det finns många människor runt oss som bara längtar efter att vi ska "fortsätta"... 

Fortsätta med vårt liv... Mitt och barnens liv... 

De vill att jag ska träffa någon ny att umgås med... datea... men det är jag inte redo för... 

Jag vill bara inte höra, så fort jag mår bra... att jag ska gå vidare och träffa någon ny... därför drar jag mig för att berätta att mitt liv är ganska okej... 

Inte just nu när tröttheten är så stor att jag sover en till två timmar efter jobbet nästan varje dag... för just nu är jag inte på topp... just nu är det en down period... 

Men jag vill kunna säga det längre fram... utan att det ska innebära konsekvenser som jag inte orkar med... krav som jag inte orkar och vill leva upp till... 

Även om jag är ensam så behöver jag inte en man för att förverkliga mig själv... eller för att bli lycklig... Målet med livet just nu är inte att hitta en partner för att behaga "alla" andra... för att passa in i andras livsmönster... 

Vi har haft singlar runt omkring oss under vårt liv ihop och det fungerar utmärkt att bjuda ned dem på mat, fika eller följa med dem ut på puben... 

Tvåsamhet är inte alltid det optimala... för alla... 

För mig är det nog det i längden men inte här och nu... 

Jag anser att jag måste bli stark i mig själv först... att jag vet vem jag är nu när jag har förlorat halva mitt jag... halva mig... 

Vem är jag och vad vill jag...? Vem är Sarah Emilsson..? Och vad vill hon ha utav sitt liv...? 

Efter att ha levt med Johan under så många år så känner jag mig allt annat än hel... och jag är inte redo att träffa någon ny... där har jag landat... och det är jag trygg med även om det är ensamt många gånger... 

Jag ville inte byta ut Johan... vi hade inte glidit i sär... det var inget aktivt val jag gjorde att leva själv... 

Jag förlorade Johan när vi var på topp... när vi valt varandra igen... 

Det tar tid att läka... tar tid att landa i mig själv... tar tid att vänja mig vid att leva utan min kompanjon... 

Jag vill kunna säga hur jag faktiskt mår utan att andra läser in för mycket i svaret... 

Jag går vidare när jag vill och är redo.. Jag misstänker att viljan att inte vara ensam har styrt mig... fått mig att vilja gå vidare... på gott och på ont... 

Det har nog stressat mig till att vilja mer än vad jag kan leva upp till... Jag stressar på mig själv... för att omgivningen många gånger, medvetet eller omedvetet, vill att vårt liv ska få fart igen... 

Jag har till och med hört: nästa gång vi ses hoppas jag att du har varit på date... 

Jag undrar varför jag ska normaliseras...? 

Varför måste jag tillbaka in i ett fack...? 

Är det för att människor inte orkar se mig ensam för det bevisar att Johan är död...? Att se mig ensam bland andra visar tydligt att jag inte är en del av en tvåsamhet... men har folk missar en sak...? 

Johan är död! 

Han blir inte mindre död för att jag träffar en partner... 

Snarare så känner jag att man ifrågasätter vår kärlek... att den inte var så stark... att Johans kärlek inte var något att bevara... 

Kränkt är fel ordval... oförstådd kanske... 

besviken är ett annat ord... oförståelse...

Efter min fika stund med min vän... som är av kvinnligt kön, hopplöst förälskad i min andra vän ❤️... så klev jag nog upp ett steg på livets återhämtningsstege... ett kliv upp från blåleran... 

Det går lättare att andas... om man inte hade den kroniska sjukdomen astma att brottas med... men just igår, just den dagen så var hjärtat lätt... fick hjälpa av min underbara son och min "andra man i livet"... som nu då borde bli min första men han är upptagen och älskar min bästa vännina ❤️... hjälpa att handla hem virke... det springer jag på en barndomskompis som jag inte sett sedan Hjälmarn brann... vilken varm kram jag fick... ett kliv till uppåt... 

Jag tände grillen och det var så jag nästan visslade när jag gick mellan köksbänken och grillen... Singelgrannen kom över och jag praktiskt taget hoppade ut på förstubron och sträckte upp händerna i luften... Thjohoo... 

Den andra singelgrannen kom ned från berget och Familjen Höghus kom förbi... 

En kväll med samtal och skratt började... En kväll med minnen och halv djupa diskussioner... känslor och kärlek utan Cupido... Vänskap ❤️

Denna dag och kväll mådde jag superb!!! 

I dag vaknar en familj...

De flesta av oss vaknar upp till en dag som är jämförbar med den som var igår... en dag som alla andra... en dag där kanske det har hänt några speciella saker som en vanlig dag kan innehålla... som att tex välja att avsluta sin katts liv... en katt som har fötts i vår källare för 17 år sedan... en katt som har hängt med familjen Emilsson genom denna resa... katten som mötte upp husses bil efter hans resa men möttes av någon annan eftersom husse låg död på läkarstationen i Arjeplog...

Jag tog det valet att avsluta kattens liv... men den "lilla" händelsen föll snabbt ned på fokusstegen... för andra saker klev in och tog över... jag fick en chock av ett inlägg på Facebook... en man som jag en gång i tiden kände var död... borta... död...

Idag vaknar hans familj, en släkt upp till ett helvete... idag slår de upp ögonen och efter några sekunder inser de att det som hände igår inte var en dröm... jo, det var en mardröm som kommer förändra deras liv till något som de aldrig trott att man kunde uppleva... en mardröm som inte släpper taget... den håller kvar en vid kanten av ravinen...

En familj har förlorat sin son, sin man, sin pappa och sin bror... en man som är död och kommer aldrig mer tillbaka... oåterkalleligt död...
En man som aldrig mer kommer att få krama om sin fru, sina barn... en man som aldrig mer får hålla om sina syskon och le mot kameran... en man som aldrig mer kommer hålla om sin mamma och säga att han älskar henne... allt det där är borta... ❤️

Som ni förstår kastades jag bakåt i tiden... till den 19 mars 2014 då jag fick det där gräsliga samtalet att min man var död... att vi aldrig mer skulle få se honom... aldrig mer få hålla om honom...
Samtalet som ingen ville ringa men min vän Johnny gjorde... samtalet där han var tvungen att meddela mig att min man, barnens far och hans vän låg död vid strandkanten... oåterkalleligt död...

Tårarna rann igår nedför mina kinder... för mångas skull men mest för hans familjs skull... vi som har upplevt detta vet ju vilket helvete de går igenom denna stund... vilket helvete de kommer att gå igenom fram över... vilka olika beslut som de måste fatta i framtiden... och framför allt, de måste överleva varje sekund fram tills det går lättare att andas...

Jag önskar från djupet av mitt hjärta att människor runt omkring denna familj inte säger att allt kommer att bli bra... en klyscha som river och gör ont...
Det är klart att det kommer att bli bättre... så småningom... men inte faan kommer det inträffa just nu... eller om en månad... efter begravningen...
Bättre kommer det att bli om några år... att säga en sådan sak nu hjälper inte...
Denna familj lever i nuet... de kanske orkar tänka en minut framåt... en kvart...
Inte sjutton orkar de tänka på vad som kommer att hända om ett tag.... längre fram... de har inte ens fattat att han är död...

Jag kastades tillbaka till vårt helvete... ångesten... förtvivlan... tårarna... den mentala kraschen... Kastades bakåt i tiden... till den där tiden då allt stod stilla... in i min lilla box...
Jag kan känna igen mina känslor från det ödesdigra ögonblicket när världen stannade och jag klev av... klev av jorden för att stå bredvid och se hur min värld rasade... hur mitt liv trampades på och vreds ur som en disktrasa... jag såg spillrorna av mitt liv... av barnens och mitt liv... av vårt gemensamma liv...

Sedan den dagen har jag försökt lägga tillbaka de delar som gick att laga... de delar som bara var kantstötta... de delar som var hela vilket var få i antalet... Jag har kämpat med att försöka återställa min vardag till hur det var innan... men det går ju inte... det går ju aldrig att få tillbaka det som var...
Det är det som gör så ont... att detta är för evigt...

Nu fylls mina ögon med tårar... fylls med ångesten och frustrationen... förtvivlan och ilska... men inte min utan den vackra fru som nu står utan sin man... jag önskar att jag kunde åka till henne, ta henne i mina armar... kliva in i hennes skor en stund... avlasta henne... ta över för att få skydda henne mot världen och allt ont... ge henne möjlighet att bli "stark" igen... ge henne en chans att andas... ge henne styrka... hjälpa henne bort från avgrundens vassa kant... ta hennes hand och leda henne tillbaka till livet... tillbaka till ljuset...

Men det går inte... av egen erfarenhet vet jag ju att det inte går... och även om det gick så skulle det inte hjälpa henne i slutändan... detta är hennes djävulsresa som hon måste färdas... hennes resa mot det någorlunda hela pusslet... hennes resa där hon ska fightas med alla varför och alla "tänk om"... alla de frågor som hon aldrig kommer få svar på... hennes känsla av att vara halv... en resa jag önskar att hon inte behövde göra men som många av oss så har vi inte en valmöjlighet...

Det vi kan göra är att finnas till... stå bredvid och hålla handen när utbrotten kommer... gråta med henne och barnen... visa att hon inte är ensam i detta helvete... sitta och hålla om, kramas och lyssna... lyssna på alla varför och alla "tänk om" som kommer att komma... upprepas i evighet... finnas till... inte vända ryggen och gå undan för att våra egna känslor kommer upp... inte gå därifrån för att vi inte orkar... vi lever inte i hennes kaos... vi behöver inte ta ett steg i hennes skor... vi kan "vända ryggen" till all kaos och förtvivlan och gå hem när besöket är över... hem till vår frid... vår vardag som kommer att infinna sig betydligt snabbare än vad hennes kommer att göra...

Så det vi kan göra är att vara medmänniskor och stå kvar... stå kvar och falla med henne ned i gyttjan... hålla den leriga handen medan hon andas... hålla upp den fysiska kroppen... vara med henne i nuet...dela och leva... leva och dela...

Leken blandas och handen är given... man får spela med de kort man har... hur pissdåliga de än må vara... man får spela och försöka vinna tillbaka livet... försöka överleva....

Frågan är bara: hur faan överlever man?  :(

Små steg framåt...

Livet som änka går inte alltid i moll... det bara känns så... ibland... 

Jag har delat mina mörkaste stunder, mina gräsligaste stunder i livet... delar ur mitt liv som jag inte önskar min värsta fiende... 

Så nu vill jag passa på att dela lite glädje också... saker som fyller på bägaren med energi... stunder som inte kommer lika ofta som jag önskar... 

I söndags fick jag möjligheten att köra en av mina bästa vänner och hennes medsimmare till galenskapen Vansbrosimningen... 

Fick gå bredvid henne när hon simmade... heja på henne tillsammans med hennes barn... att stödja henne när jag vet att vatten inte är hennes grej... speciellt inte sedan hennes barndomsvän drunknade i Hornavan den 19/3 2014... 

Hon har övervunnit ett hinder... inte låtit det stoppa henne... Vilken förebild!!! 

Det gav mig energi även om kroppen somnade på en filt i solen när vi väntade på simmerskorna... somnade alldeles skönt... :) 

Att få vara behövd och få ge tillbaka tid.. tid som hon har lagt ned på mig och mina tårar... på vår sorg... 

Igår kväll satt jag och den stora sonen i vardagsrummet... Plötsligt utropar han att vi måste nog åka till Thailand för hans shorts är för små och de köpte han när vi var i Thailand 2008...

Vi började skoja om resor och vi diskuterade vilket hotell vi bodde på... När jag hittade bilder från hotellet kom så många minnen tillbaka... hur lillgrabben lärde sig att simma där i poolen...

Vi skrattade... vi önskade... vi planerade även om vi, i alla fall jag, insåg att vi inte skulle kunna åka... alldeles för mycket pengar... 

"Är 81 000 mycket för sex personer till Thailand...?" 

Jag ler och inser att pengars värde är svårt att förstå... speciellt om man är 17 år och har just börjat tjäna sina egna pengar... ja, pengar som inte mamma eller släkten förser honom med genom gräsklippning... ;) 

"Sex personer...? Hur tänkte du då..? "

"Du, jag och mormor som vuxna och bröderna + mellanbroderns tjej... Det blir sex stycken..." :) 

Denna bild som finns med på collagetavlan i vår hall togs under Thailandsresan 2008... 

Skratt och glädje tillsammans med sonen ger mig sådan kraft... att få prata spontant med honom händer inte så ofta så mitt hjärta jublar... :) 

Ikväll så pratade vi om en ny tv-bänk... Hela familjen var involverade i hur den nya bänken eventuellt ska se ut.. att vi alla fyra diskuterar en gemensam sak känns kanske som en småsak för er men för mig känns det helt underbart...!!! 

Ett litet steg mot en hel familj... en familj med läkta ärr... en familj med mod till en annan framtid... en enhetlig familj ❤️

Små saker får tankarna att vandra...

Tänk att små, små tankar kan få skallen att koppla loss allt förnuft och sans... koppla loss känslorna... koppla loss allt och kasta sig ut för ravinen och flyga ut över öppet hav... kasta sig ut i det kända men ändå det nya, okända...
Tankarna har funnits under ett års tid men alla dagar är nya... sinnesstämningar kan vara den samma som dagen innan men innehållet är nytt... varje dag erbjuder både gamla och nya intryck...

Små saker som skapar kaos eller stunder av glädje och även njutning... kanske inte den typ av njutning som jag har varit van vid... men ändå en form av njutning...

En doft av rakvatten och smala grusvägar kastar mig tillbaka i tiden... tiden då det var Johan som satt bredvid mig i bilen... vägar som han älskade att åka och utforska... doften av man tar fram minnesbilder av ett liv som inte längre finns... ett liv som var mitt allt... ett liv jag älskade...

Att dofter eller vägar kan höja en eller sänka en... denna kväll så blev det en blandad förtjusning... en kväll med två av mina barn... en kväll med en god vän till mig, till barnen, till hela familjen...
Jag tror att jag var fylld av vänskap och kärlek från mina barn... fylld av energi... fylld med glada och positiva känslor så sorgens grepp blev inte så hårt... det höll mig mer bara i handen än grep om min arm... den drog mig inte ned i leran utan guidade mig runt lerpölen... och det var sonen som doftade gott...

Jag far mellan minnena... de glada, goa minnena... de ledsna och bråkiga minnena finns där också men de kommer sällan upp... Jag är realist och vet att alla dagar inte var toppen med min make men de dagarna var uthärdliga... och de var våra...
Livet är ju inte plant och smärtfritt... men genom smärtan kan man se glädjen och genom min sorg så ser jag ljuset...
Ja, inte ljuset i tunneln utan ljuset i livet... ;)

Nu under sommaren så kommer så många minnen upp... jag inser att vi har gjort otroligt mycket tillsammans, Johan och jag... barnen och vi.... familjen Emilsson och andra familjer...
Så mycket roligt och nu så finns inte ens hälften av allt det där som vi gjorde kvar... livet har tagit en ny sväng... en sväng som jag inte var beredd på då det hände förra året och jag har inte hunnit anpassa mig ännu fast en del, typ läkaren, anser att nu måste jag ha gjort det... anpassat mig...

Men som min vän sa... Det är min dynghög jag öser skit på... det är mitt liv jag lever och ingen annans... jag kan inte jämföra mig med andra... jag önskar bara att känslan av att andra jämför mig med dem ska försvinna...

Jag vill göra en sak tydlig... jag missunnar ingen deras lycka även om den sticker i mina ögon... även om jag är grymt avundsjuk och gråter mig till sömns... Jag ser och ler åt allas semesterbilder även om de skär i mitt hjärta då det inte är jag och Johan som finns med på alla bilder... Jag njuter med er på alla båtbilder även om jag är så sotis för att det inte är min familj som är med er ute på öarna...

Semester är för mig en familjetid... tiden då Johan var ledig och fokuserade på oss och våra vänner... när vi åkte till Finland eller åkte Göta Kanal... när vi låg ute vid öarna och njöt av livet... eller när vi spelade beachvolleyboll med byn...
Detta år vet jag inte hur det blir... viljorna går isär... kraftigt...

Det som en gång var en sammansvetsad familj är inte det längre... vi är fyra individer som drar åt olika håll... familjen Emilsson är förändrad och kommer alltid att vara det... det kommer ta tid innan vi hittar våra roller och finner det som kittar ihop oss igen...
Det gamla kittet hette Johan Emilsson och sedan han dog har det försvunnit mer och mer från kitt mellan oss... det gör ont... det smärtat... det kanske är helt naturligt eftersom de är alla i tonåren men jag står ensam kvar... ensam i min föräldraroll och ensam som kvinna... ensam mamma...

Det är inte bara förlusten av Johan som man ska klara av... överleva... Det är även förlusten av sin Co-pilot... min Co-pilot... barnens far....
Så många delar i mitt liv som står upp och ned... och jag med dem... jag finner inte rorkulten så jag kan styra tillbaka båten på rätt köl...

Hoppet är det sista som överger en kämpe och en kämpe är jag nog... önskar bara att hindren inte var så många och så höga...
Snart kommer semestern och livet kanske landar... igen... orken kommer förhoppningsvis tillbaka... Jag kanske kan hitta rätt på sjökortet... hitta tillbaka till den struktur som Johan och jag kämpat så med... kämpat och lyckas...
Nu får jag kämpa med att få till så att M/S Emilsson kommer tillbaka på rätt kurs... nu ligger hon bara och snurrar i Bermudas triangeln... utan riktning... utan styrfart... utan kapten... utan befälhavare...

Nu ska jag ta med mig denna kvälls energi... en matstund med älskade grannar... kära vänner...
Energi i form av det "normala"... en kvälls minnen som inte blev tunga...

Det slår mig att här hemma, med vänner och grannar, får jag ork och energi för här ses vi ofta och det har blivit en vana att vara utan Johan här... men på andra platser och med andra människor har jag inte byggt upp den vanan...

Mitt hem är min trygghet... så är det nog och många skulle kanske då stanna kvar i det för det är tryggt och lugnt... men jag vill inte begränsa mig även om min ork ofta ser till att jag gör just det... begränsar mig...
Jag vill bli van i andra situationer också... så jag kämpar på...
Jag ger mig ibland ut på okända hav... vatten som jag inte farit över så ofta... just för att bli trygg... trygg utan en varm, stark famn... utan den gamla familjen Emilsson... utan min man...
Det kommer inte bli lätt... jag kommer säkert springa rakt in i väggen... men en ska vet jag...

Det finns en framtid... frågan är bara vart och när den kommer... Jag tänker inte lägga tid på att leta efter den ... Jag tänker lägga tid på att leva... Jag ger inte upp... Livet är till för mig också...