Tankarna har funnits under ett års tid men alla dagar är nya... sinnesstämningar kan vara den samma som dagen innan men innehållet är nytt... varje dag erbjuder både gamla och nya intryck...
Små saker som skapar kaos eller stunder av glädje och även njutning... kanske inte den typ av njutning som jag har varit van vid... men ändå en form av njutning...
En doft av rakvatten och smala grusvägar kastar mig tillbaka i tiden... tiden då det var Johan som satt bredvid mig i bilen... vägar som han älskade att åka och utforska... doften av man tar fram minnesbilder av ett liv som inte längre finns... ett liv som var mitt allt... ett liv jag älskade...
Att dofter eller vägar kan höja en eller sänka en... denna kväll så blev det en blandad förtjusning... en kväll med två av mina barn... en kväll med en god vän till mig, till barnen, till hela familjen...
Jag tror att jag var fylld av vänskap och kärlek från mina barn... fylld av energi... fylld med glada och positiva känslor så sorgens grepp blev inte så hårt... det höll mig mer bara i handen än grep om min arm... den drog mig inte ned i leran utan guidade mig runt lerpölen... och det var sonen som doftade gott...
Jag far mellan minnena... de glada, goa minnena... de ledsna och bråkiga minnena finns där också men de kommer sällan upp... Jag är realist och vet att alla dagar inte var toppen med min make men de dagarna var uthärdliga... och de var våra...
Livet är ju inte plant och smärtfritt... men genom smärtan kan man se glädjen och genom min sorg så ser jag ljuset...
Ja, inte ljuset i tunneln utan ljuset i livet... ;)
Nu under sommaren så kommer så många minnen upp... jag inser att vi har gjort otroligt mycket tillsammans, Johan och jag... barnen och vi.... familjen Emilsson och andra familjer...
Så mycket roligt och nu så finns inte ens hälften av allt det där som vi gjorde kvar... livet har tagit en ny sväng... en sväng som jag inte var beredd på då det hände förra året och jag har inte hunnit anpassa mig ännu fast en del, typ läkaren, anser att nu måste jag ha gjort det... anpassat mig...
Men som min vän sa... Det är min dynghög jag öser skit på... det är mitt liv jag lever och ingen annans... jag kan inte jämföra mig med andra... jag önskar bara att känslan av att andra jämför mig med dem ska försvinna...
Jag vill göra en sak tydlig... jag missunnar ingen deras lycka även om den sticker i mina ögon... även om jag är grymt avundsjuk och gråter mig till sömns... Jag ser och ler åt allas semesterbilder även om de skär i mitt hjärta då det inte är jag och Johan som finns med på alla bilder... Jag njuter med er på alla båtbilder även om jag är så sotis för att det inte är min familj som är med er ute på öarna...
Semester är för mig en familjetid... tiden då Johan var ledig och fokuserade på oss och våra vänner... när vi åkte till Finland eller åkte Göta Kanal... när vi låg ute vid öarna och njöt av livet... eller när vi spelade beachvolleyboll med byn...Detta år vet jag inte hur det blir... viljorna går isär... kraftigt...
Det som en gång var en sammansvetsad familj är inte det längre... vi är fyra individer som drar åt olika håll... familjen Emilsson är förändrad och kommer alltid att vara det... det kommer ta tid innan vi hittar våra roller och finner det som kittar ihop oss igen...
Det gamla kittet hette Johan Emilsson och sedan han dog har det försvunnit mer och mer från kitt mellan oss... det gör ont... det smärtat... det kanske är helt naturligt eftersom de är alla i tonåren men jag står ensam kvar... ensam i min föräldraroll och ensam som kvinna... ensam mamma...
Det är inte bara förlusten av Johan som man ska klara av... överleva... Det är även förlusten av sin Co-pilot... min Co-pilot... barnens far....
Så många delar i mitt liv som står upp och ned... och jag med dem... jag finner inte rorkulten så jag kan styra tillbaka båten på rätt köl...
Hoppet är det sista som överger en kämpe och en kämpe är jag nog... önskar bara att hindren inte var så många och så höga...
Snart kommer semestern och livet kanske landar... igen... orken kommer förhoppningsvis tillbaka... Jag kanske kan hitta rätt på sjökortet... hitta tillbaka till den struktur som Johan och jag kämpat så med... kämpat och lyckas...Nu får jag kämpa med att få till så att M/S Emilsson kommer tillbaka på rätt kurs... nu ligger hon bara och snurrar i Bermudas triangeln... utan riktning... utan styrfart... utan kapten... utan befälhavare...
Nu ska jag ta med mig denna kvälls energi... en matstund med älskade grannar... kära vänner...
Energi i form av det "normala"... en kvälls minnen som inte blev tunga...
Det slår mig att här hemma, med vänner och grannar, får jag ork och energi för här ses vi ofta och det har blivit en vana att vara utan Johan här... men på andra platser och med andra människor har jag inte byggt upp den vanan...
Mitt hem är min trygghet... så är det nog och många skulle kanske då stanna kvar i det för det är tryggt och lugnt... men jag vill inte begränsa mig även om min ork ofta ser till att jag gör just det... begränsar mig...
Jag vill bli van i andra situationer också... så jag kämpar på...
Jag ger mig ibland ut på okända hav... vatten som jag inte farit över så ofta... just för att bli trygg... trygg utan en varm, stark famn... utan den gamla familjen Emilsson... utan min man...
Det kommer inte bli lätt... jag kommer säkert springa rakt in i väggen... men en ska vet jag...
Det finns en framtid... frågan är bara vart och när den kommer... Jag tänker inte lägga tid på att leta efter den ... Jag tänker lägga tid på att leva... Jag ger inte upp... Livet är till för mig också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar