I samtal med en god vän en dag... en nyfunnen vän... under samtalet kom jag på mig själv varför jag ofta svara så... varför jag inte vågar säga att jag mår riktigt bra... jag som brukar vara så rak och ärlig...
Men där och då... över en fika kom sanningen till mig...
Om jag skulle svara precis som jag mår när frågan kommer så är jag rädd att folk inte ska förstå mig när jag sen mår dåligt... när jag har en tuff dag...
Att alla ska bli så glada att jag mår bra... att det sedan förväntas att jag alltid ska må bra...
Rädslan att det ska uppfattas att allt är bra nu och att livet ska rulla på som "vanligt"... att förståelsen för att livet som änka är tufft ibland ska försvinna...
Jag vill inte behöva förklara mig när jag har mina downs... när jag ramlar ned i leran... behöva förklara att man just där och då mår skit och tycker livet suger... att jag är tillbaka på en visit i helvetet...
Det finns många människor runt oss som bara längtar efter att vi ska "fortsätta"...
Fortsätta med vårt liv... Mitt och barnens liv...
De vill att jag ska träffa någon ny att umgås med... datea... men det är jag inte redo för...
Jag vill bara inte höra, så fort jag mår bra... att jag ska gå vidare och träffa någon ny... därför drar jag mig för att berätta att mitt liv är ganska okej...
Inte just nu när tröttheten är så stor att jag sover en till två timmar efter jobbet nästan varje dag... för just nu är jag inte på topp... just nu är det en down period...
Men jag vill kunna säga det längre fram... utan att det ska innebära konsekvenser som jag inte orkar med... krav som jag inte orkar och vill leva upp till...
Även om jag är ensam så behöver jag inte en man för att förverkliga mig själv... eller för att bli lycklig... Målet med livet just nu är inte att hitta en partner för att behaga "alla" andra... för att passa in i andras livsmönster...
Vi har haft singlar runt omkring oss under vårt liv ihop och det fungerar utmärkt att bjuda ned dem på mat, fika eller följa med dem ut på puben...
Tvåsamhet är inte alltid det optimala... för alla...
För mig är det nog det i längden men inte här och nu...
Jag anser att jag måste bli stark i mig själv först... att jag vet vem jag är nu när jag har förlorat halva mitt jag... halva mig...
Vem är jag och vad vill jag...? Vem är Sarah Emilsson..? Och vad vill hon ha utav sitt liv...?
Efter att ha levt med Johan under så många år så känner jag mig allt annat än hel... och jag är inte redo att träffa någon ny... där har jag landat... och det är jag trygg med även om det är ensamt många gånger...
Jag ville inte byta ut Johan... vi hade inte glidit i sär... det var inget aktivt val jag gjorde att leva själv...
Jag förlorade Johan när vi var på topp... när vi valt varandra igen...
Det tar tid att läka... tar tid att landa i mig själv... tar tid att vänja mig vid att leva utan min kompanjon...
Jag vill kunna säga hur jag faktiskt mår utan att andra läser in för mycket i svaret...
Jag går vidare när jag vill och är redo.. Jag misstänker att viljan att inte vara ensam har styrt mig... fått mig att vilja gå vidare... på gott och på ont...
Det har nog stressat mig till att vilja mer än vad jag kan leva upp till... Jag stressar på mig själv... för att omgivningen många gånger, medvetet eller omedvetet, vill att vårt liv ska få fart igen...
Jag har till och med hört: nästa gång vi ses hoppas jag att du har varit på date...
Jag undrar varför jag ska normaliseras...?
Varför måste jag tillbaka in i ett fack...?
Är det för att människor inte orkar se mig ensam för det bevisar att Johan är död...? Att se mig ensam bland andra visar tydligt att jag inte är en del av en tvåsamhet... men har folk missar en sak...?
Johan är död!
Han blir inte mindre död för att jag träffar en partner...
Snarare så känner jag att man ifrågasätter vår kärlek... att den inte var så stark... att Johans kärlek inte var något att bevara...
Kränkt är fel ordval... oförstådd kanske...
besviken är ett annat ord... oförståelse...
Efter min fika stund med min vän... som är av kvinnligt kön, hopplöst förälskad i min andra vän ❤️... så klev jag nog upp ett steg på livets återhämtningsstege... ett kliv upp från blåleran...
Det går lättare att andas... om man inte hade den kroniska sjukdomen astma att brottas med... men just igår, just den dagen så var hjärtat lätt... fick hjälpa av min underbara son och min "andra man i livet"... som nu då borde bli min första men han är upptagen och älskar min bästa vännina ❤️... hjälpa att handla hem virke... det springer jag på en barndomskompis som jag inte sett sedan Hjälmarn brann... vilken varm kram jag fick... ett kliv till uppåt...
Jag tände grillen och det var så jag nästan visslade när jag gick mellan köksbänken och grillen... Singelgrannen kom över och jag praktiskt taget hoppade ut på förstubron och sträckte upp händerna i luften... Thjohoo...
Den andra singelgrannen kom ned från berget och Familjen Höghus kom förbi...
En kväll med samtal och skratt började... En kväll med minnen och halv djupa diskussioner... känslor och kärlek utan Cupido... Vänskap ❤️
Denna dag och kväll mådde jag superb!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar