Änkor på vift...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 31 juli 2014 · Dyltabruk · 

"Som många av er kanske har förstått så har jag o Johans kusin Ann-Mari träffats i veckan.. Hon förlorade sin/vår älskade Ulf i cancer för snart två år sedan... Jag o barnen förlorade vår/er älskade Johan för fyra månader sedan så hon kan verkligen förstå... Att det dykt upp många kort beror på alla neddykningar i fotoalbum, hårddiskar o bland våra minnen... 

Livet är tufft o det suger ibland... men det finns många ljuspunkter så glöm inte att ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG lämna er älskade utan att hon/han/hen vet hur älskad den är, hur snygga ben den har eller hur sexiga du tycker att hon/han/hen är för du vet aldrig om du kommer få säga det igen... "

Den här bilden togs för många år sedan, 2009, när familjen Svanbergs åkte med oss till Johans släkts semester hem... Vi står och väntar på båtfärjan som ska ta oss över till paradiset i den finska skärgården... Jag tog kort på deras son som sover så gott... att våra änglar kom med i rutan var en bonus... med det är lite spooky... att de båda tre och fem år senare är döda... 
Där i kön till färjan tar jag denna underbara bild på en blek göteborgare och en brunfet, underbar finsk man... den finns med på tavlan i hallen som en påminnelse om att familjen kan vara stor... många gånger större än blodsbandets begränsning... 

Han blev gräsligt brun... så himla orättvist... han gick ut ett par varv i trädgården och sedan var den första brännan lagd... att han sedan jobbade med att fräsa asfalt och var ute större delen av sommaren påverkade nog en del... 
Hans motto var: hellre brunfet än blekfet... <3

Att umgås med människor som förstår underlättar vardagen... man behöver inte förklara allt... de fattar varför barnen beter sig som det gör... tycker kanske att barnen är ouppfostrade eller elaka mot mamma som är ledsen och sörjer sin man... men de sörjer ju också sin pappa... 

För barn har ett annat sätt att sörja än vi vuxna... de är mer här och nu... små barn ställer mer raka frågor... "Varför simmade han inte in till land?" " Kunde inte Emil simma?" " Varför är alla så ledsna... mamma du har ju sagt att vi alla ska dö en dag...?" 

Här är det viktigt att vi vuxna svarar så ärligt som det bara går...

Mina tre barn sörjer på olika sätt och jag på mitt sätt... alltså fyra olika sätt i samma familj... det är inte alltid så lätt att stödja när man själv sörjer på ett annat sätt... 

Jag är öppen och har ett behov att prata och skriva...( nähääää.... ;) )    men två våra barn har inte det... ett barn har alltid varit nyfiken av sig och har ett behov av detaljer... ett barn blir ofta ruskigt arg och skäller och skriker och slår... inte ofta men när det händer så är det väldigt energikrävande... man vill bara säga till honom att skärpa sig men hur skärper man sig ur en sorg... det tredje barnet drar sig undan och vill vara ensam... 

Det är väldigt tufft att stå utanför och inte kunna hjälpa sina barn... jag har nu kanske hittat sätt att hjälpa dem genom att låta dem bli arga, låta dem dra sig undan men jag tar hela tiden kontakt... kollar att det är någorlunda bra... 

Och vad är då bra...? Det skiljer sig från individ till individ... Man måste hela tiden ta beslut och man vet inte förrän långt senare om det var ett bra beslut eller inte... 

Mitt braiga liv blev ett ruskigt jobbigt liv... på några minuter förändrades allt... min mans beslut tillhör kategorin dåliga beslut...

i det här ruskiga livet behövs energipåfyllnad och att då får träffa Johans kusin men sina barn är urskönt... 

Att vi sedan valde en biofilm som fick oss alla att gråta var ju kanske inte ett strategiskt bra val... eller varför inte...? 

Draktränaren 2... för er som inte har sett den så kan vi väl bara avslöja att någon dör på slutet... Jag satt längst ut på raden med ena sonen bredvid mig och sedan satt nästa... Minstingen brukar hålla koll på mamma när det blir en känslig situation och han tog min hand... sedan upptäckte han att brorsan hade det tufft bredvid sig och erbjuder sig att byta plats... raringen... men istället för att byta plats höll vi varandras händer över N's knä... en enighet... jag och mina små... vi håller ihop i slutänden även om det ryker om oss många gånger... 

Fast ska man gråta kan man väl lika gärna göra det på bio... 

Speedway mamma...?

Från Faceboook

Sarah Emilsson Wiklund

den 23 juli 2014 · 

Mina fina, älskade killar!!! 

 — i/på Speedwayovalen Täby Motorstadion

Som många vet brukade jag kalla oss för familjen Motor då vi har haft olika slags leksaker under årens lopp... Vår mellankille V fick möjligheten att prova speedway, mycket tack vare att hans vän E själv kör... Jag fick höra av E och hans pappa att V var en naturbegåvning men jag tänkte mest att det är sådant man bara säger... tills jag följde med dit... ha ha ha... jag kände mig lite som en "Hollywood fru"... eller en "Hollywood änka borde det ju nu heta... 

Jag "trippade" in där på Täby motorstadium i kjol och linne... inga mekarkläder här inte... ;)

Jag kan väl skylla på att det var sommar och varmt ute... ;)

Men jisses vad duktig han var... är... min grabb... o då drar hjärta ihop sig av sorg, ilska och den där förbannade saknaden... Hallå, ditt arsel... det är hör du ska vara och vara med och vara mekaniker till din son när han vinner junior VM... ditt as... ditt förbannade piiiiiiiiiip... jag vill skrika, vill gråta, vill sparka omkring mig... 

Sen skärper jag till mig och tänker enkelt att hur svårt kan det vara att lära sig...? kan man lära sig att montera in en septitank i båten kan man väl lära sig att meka motor på en speedwaycykel... 

Lösningsfokuserad... !!! Jag inser att jag tar mer och mer över Johans sätt att vara... hans skratt, hans glädje... ofta blir jag förbannad och sedan avslutar jag med ett skratt... 

Nu är jag mamman som måste försöka väga upp barnens förlust av pappan utan att förlora mig själv eller att ta bort honom... ingen lätt uppgift... men vem har sagt att livet skall vara lätt... fast det behöver ju kanske inte alltid vara som en grusgrop med rullgrus och man försöker ta sig upp...

Hoppas Johan såg vår plutt när han gled fram på hojen ute på banan... Och ett stort tack till denna underbara yngling E som finns för honom i vått och torrt... Vilken kille!!! Han är värd en stjärna på himlen alla dagar... 

Han älskade mina röda tånaglar...

Sarah Emilsson Wiklund

den 21 juli 2014 · Ervalla · 

"Sitter under min korkek o filosoferar på mitt ....
På hans glädje, hans skratt o hans många positiva kommentarer.... Jag vet vad han skulle ha sagt om min footie idag... "

Johan var en man med mycket känslor... o tydlig i sina känslor... en ganska unik man kan jag tro... han sa ifrån när jag var för dominant... när jag negligerat honom... 

Han sa att han älskade mig snudd på varje dag... om han inte sa det rakt till mig så var det på telefon eller i sms-form... han skämdes inte för sina känslor... 

Han skämdes inte för sin kropp även om den var stor coh han kämpade med vikten... Även om han ville bli smärtare och smalare så lät han inte det stoppa honom... 

När jag tittar på alla bilder vi har av honom så är det mycket sommarbilder där han sitter i sina shorts eller kallingar... han njuter av solen och värmen... medan jag gömmer mig och min kropp... han hade 40 kilos övervikt när han var som störst och jag hade 12... ändå så var det jag som drog ned kjolen så den täckte mina lår, det var jag som försökte dölja min tre barnsmage... 

Nu när jag tittar på kort tycker jag att han är den snyggaste tjockis jag känner... varför kunde jag inte uppskatta det när han levde... varför sa jag aldrig de där sakerna som han sa till mig...

Han kunde titta på mig och så fick han de där mörka ögonen, tog min hand och drog mig in i en vrå... "Fru Emilsson, nu ska du få smaka på hela herr Emilsson..." 

Han såg förbi mina bristningar, mina gamla fotbollslår... Han älskade mina målade tånaglar!!!

Han gick igång på så mycket... han fick mig känna mig älskad... 

Och vet ni vad... man saknar inte kon förrän båset är tomt...  :(

Så ofta som jag önskar jag kunde vrida klockan tillbaka.. tillbaka till den tid då jag fortfarande hade en chans att ändra mitt sätt... ändra det till ett liknande sätt som han... för vad kostar det att säga till någon att den är vacker... att man älskar den... att han är mitt allt... 

Det kostar ingenting!!! Kärlek är gratis!!

Sarah Emilsson Wiklund

den 21 juli 2014 · Ervalla · 

"Nu är den målad, vår sten..."

En kväll med Ernst...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund har lagt till 2 nya foton.

den 17 juli 2014 · Karlsborg · 

"En vacker kväll i Karlsborg m Ernst... Försöker njuta av livet som givits mig men denna dag har det varit något att bita i... "

Åter en vacker kväll... återigen en kväll i ensamhet... 

Ni börjar fatta... att vara nybliven änka är ingen hit... även om an har nymålade naglar och fått tv'n installerad innan semestern... OCH fått låna ett Boxer kort av Mums... 

Det man kan glädjas åt är att L briljerade då han gled in med båten i hamnen i Karlsborg... 

En bekant frågade P om de inte skulle åka ut och hjälpa L men P bara skakade på huvudet och sa att det där fixar han... Och det gjorde han... :)

VÅR SON!!!

Karlsborg... det var här som Johan var ute och sprang m P och herr K, två fd hockeyspelare på elitnivå... men inte skrämdes han av det... han med all sin övervikt hängde på dem, dock i sin takt... vi skrattade lite gott när Johan kom först tillbaka... sen P och sist den aktiva herr K... 

Fast vad spelar det för roll när man har världens sexigast vader.... ;)

Att hantera båten.. eller det gör jag ju inte än.. men i alla fall... att hantera båten är en sak denna sommar... att besöka alla platser som vi varit på flera gånger är en annan tuff utmaning... att gå på de platser där han och jag gått året innan...lyckliga och glada... det både tar kraft och ger kraft.. ger mig en inre styra att jag är så modig att jag kan göra det... det tar också mycket energi men ger även tillbaka energi i form av nya minnen... 

Bara för att man får nya minnen bleknar inte de andra... inte än på några år... och den känslan skrämmer mig... vill inte glömma... vill inte släppa... fast jag vet att jag måste... så småningom... 

Grillmästare sökes....

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 14 juli 2014 · Vadstena · 

"Grillning i Vadstena m många vänner men nog F saknas det någon o det märks så ofantligt mycket... "

Johan pratade, Johan socialiserade på alla andra båtar... han hade ett behov att få träffas och snacka... att förbereda inför middagen var inte riktigt hans grej men han fanns där... Det var hans uppgift att grilla... det var han som köpte den orange grillen på bilden... 

Minns att vi bestämde förra året att nu skulle vi hjälpas åt... he he he... jo säkert att det hade fungerat... men nu fick jag göra det ensam ändå... Då fanns han och jag kunde ropa honom... skrika på honom... han kunde komma och hångla upp mig i det lilla pentry vi hade i den gamla båten... 

Då valde jag att sitta själv med min ljudbok och min stickning... Nu har jag ofta inget val... 

Då hade jag barnen runt mig hela tiden under veckorna så jag njöt av tystnaden och ensamheten... Nu kväver den mig... 

Jag vill också ha tvåsamhet..jag vill också bli kramad av min partner... jag vill också längta till natten och sovrummet... Det var ju för guds skull därför vi köpte denna båt... vi fick eget sovrum... så många saker som jag saknar från tvåsamheten... speciellt en grillmästare... ;)

Sarah Emilsson Wiklund

den 15 juli 2014 · Vadstena · 

"Askersundsmaffian i Vadstena"

Kunde inte låta bli att lägga med denna... Är det inte lite häftigt så säg... 6 båtar med hemmahamn i Askersund... 

Livet på en pinne...

Från Facebook

Mikael Nilsson

den 10 juli 2014 · 

"Grymt härligt med goda vänner..."

 — med Lucas Emilsson och 4 andrai/på Lilla Röknen.

Detta är själavård... Solen skiner, god mat, underbara vänner... Detta är livet på en pinne, som vi brukar säga... Detta är min sommarvärld!!!

Josefine Nilsson

den 11 juli 2014 · 

"Fina Sarah Emilsson Wiklund med fina söner.....o fiiin båt!! "

Det går inte att låta bli att vara stolt mamma när det är vår underbara son som kör... Vår grymma, grymma 16 åring... Allt klart för landstigning... Det är av fendrat, tamparna hänger redo att kastas och mottages av den som står på land... 

Den här världen är lite annorlunda än husvagnsvärlden... Här sitter vi inte med en öl i handen och glor och väntar på att de ska gå på eller att misslyckas... Här går man dem till mötes, håller ifrån och ser till att det bli en bra tilläggning... Man hjälper varandra för vem vet... man kanske får dela en landare senare under kvällen... ;)

Vad gör "fattiga" en sådan här dag...?

Sarah Emilsson Wiklund

den 10 juli 2014 · 

"Vad gör "fattiga" människor en dag som denna? Som vår älskade Emil sa: detta borde vara en av de sämsta dagarna i ens liv... "

 — i/på Lilla Röknen

Min man var en livsnjutare av stora mått... Han visste hur man levde... Han visste hur man satte guldkant på vardagen och förhöjde livet...
Samtidigt var han en arbetsmyra... älskade sitt arbete och sina arbetskamrater... 
Han levde fullt ut... kanske var det för att hans liv skulle bli så kort här på jorden... 

Vår familj var rik... inte på pengar men på kärlek... 
Visst vi köpte oss en större båt, dock ej nyare... vi hade skoter, vi har fyrhjulingar men vi använder också våra saker... vi tillbringar mycket tid ute på Vättern med vänner och med familjen... vi har åkt till fjällen med vår "familj" och åkt skoter och slalom... de står inte bara och samlar damm... 

Tänker på alla vintrar som vi varit nere på Lången och njutit av vackert väder, långfärdsskridskor... barnen, och vi vuxna, har åkt fyrhjuling ide olika banor vi plogat upp.... 
Vi har grillat korv och hamburgare... Vi har levt och njutit av tiden vi haft tillsammans...

Vi har försökt skapa minnen och idag, med facit i hand, är jag så innerligt glad att vi gjort allt det vi har gjort... Mina barn har minnen att koppla till sin pappa i olika situationer... den fysiska känslan av pappa kommer nog att bleknar med tiden och då är det viktigt att minnena finns förankrade.... 
Där har vi vuxna en så viktig roll i våra barns liv... att våga prata om det jobbiga... 

Som i mitt fall måste jag våga prata med mina killar... våra killar... om pappa och hur han var... inte bara det positiva och glada men också det jobbiga... Johan var en människa och han gjorde fel och hade brister... Han var inte alltid så lätt att leva med... Vi kan inte glorifiera honom så att bilden inte blir sann... vi måste vara modiga att våga prata om det dom gick fel... förklara och lyssna... svara på de jobbiga frågorna... alla varför... de har rätt att få svar...

Och när det är tungt och jobbigt så tar i alla fall jag fram ett kort, ett minne och så skrattar jag... skratt kan göra mirakel... 
Vi har en film där Johans underbara, höga skratt finns... den filmen kan jag spela ibland och då kommer tårarna men också minnet... just den situationen... eller minnet av hans röst, hans skratt...
Ni som känner honom förstår vad jag menar.... ren glädje... 

Ensamheten dränker en...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 9 juli 2014 · 

"Hamnat hos brorsan o hans familj på kvällsfika... taxiservice ingick i fikat då kärringens lungor har tagit semester..."

När vardagen är för gräslig kan en liten inbjudan om kvällsmat hjälpa en att inte drunkna... Om då ens astmalungor inte vill samarbeta kan man ju alltid bli hämtad... 

Liten tuva stjälper ofta stort lass... o det stämmer så väl... en sådan liten sak som att inte få luft gör att man kan lägga sig och dö... ;)

Kan man då få komma och sitta ute i trädgården hos sin bror och bli bortskämd av sin svägerska och syskonbarn, ja då tar man det erbjudandet... bättre än att sitta ensam och tycka synd om sig själv...

Fast ibland behöver man sitta själv... vara ensam... för det är väldigt lätt att fastna i att alltid ha något att göra... som en ny bekantskap en gång sa... missbruka kontakter... 

Man måste sitta fast för att uppskatta att vara fri... man måste vara i mörkret för att se ljuset... 

Men inte F är det lätt... det är så mycket enklare att hela tiden omge sig med vänner och engagemang för då kan man lägga sorgen åt sidan, ensamheten får vara någon annanstans... det är grymt modigt att brottas med känslorna... att ta i tu med sina demoner... att våga sova utan en ljudbok som stör tankarna... 

Så... vad modig jag är... :)

Offentlighetens gråt...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 6 juli 2014 · Ervalla · 

"Avslutar denna dag m Bond efter att ha lyssnat till ljuv filmmusik i Ervalla kyrka m Anna, Patrik o Birgitta.... Självklart avslutades det hela m Gabriellas sång...
Han fanns med oss hela tiden, vår älskade o saknade Johan..."

Ibland tror jag att vissa människor har en speciell gen som drar till sig sorg och tragik... Gick till kyrkan på en konsert med filmmusik och självklart så kom flera sånger från Johans begravningslista men också musik från begravningsgudstjänsten... Gabriellas sång... Marie Fredrikssons Tro... 

Varför utsätter man sig själv för sådana saker...?

Hade det inte varit enklare att ligga under täcket i vår gemensamma säng där det inte gör något att man gråter... där är det ju ingen som ser... 

Nej då, i kyrkan,dock inte fullsatt men många människor... där ska man sitta och ögonen fylls med tårar som långsamt rinner nedför kinderna... näsduken blir blöt och maskaran svärtar ned...

Fast i denna offentliga sorg finns det en skön känsla... att våga sig ut och se världen...

Efter Johans död levde jag i min trygga box... jag såg ingenting annat än det som var i min box... i början var den så liten... kanske några centimeter utanför nästippen... jag missade så mycket runt omkring mig... eller missade är kanske fel ord... jag missade inte, jag kunde inte ta in... min hjärna var full... är full... 

En annan aspekt är ju också den att jag fokuserade på det som var viktigt... de andra i kyrkan var inte viktiga för mig... det var vännerna som satt bredvid mig och delade min sorg... som grät lika mycket som jag... vi behöver ju inte vara alla till lags... räcker med mig själv och de närmaste... 

För en sak är säker... det hjälper att gråta...efteråt är man så trött att man orkar inte tänka mer... 

Ankarhållare... hur monterar man det på bästa sätt..?

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 5 juli 2014 · Askersund · 

"Shit pommfritts vad bra det blev. Tack Mats Mums !!! Love U!! "

När man inte kan själv ska man ta hjälp av andra... och det håller jag på att lära mig... fast ibland önskar jag att andra kunde tankeläsning och förstod själva när jag behöver deras hjälp... så jag slapp be så ofta...