"Vad gör "fattiga" människor en dag som denna? Som vår älskade
Emil sa: detta borde vara en av de sämsta dagarna i ens liv... "
— i/på Lilla Röknen
Min man var en livsnjutare av stora mått... Han visste hur man levde... Han visste hur man satte guldkant på vardagen och förhöjde livet...
Samtidigt var han en arbetsmyra... älskade sitt arbete och sina arbetskamrater...
Han levde fullt ut... kanske var det för att hans liv skulle bli så kort här på jorden...
Vår familj var rik... inte på pengar men på kärlek...
Visst vi köpte oss en större båt, dock ej nyare... vi hade skoter, vi har fyrhjulingar men vi använder också våra saker... vi tillbringar mycket tid ute på Vättern med vänner och med familjen... vi har åkt till fjällen med vår "familj" och åkt skoter och slalom... de står inte bara och samlar damm...
Tänker på alla vintrar som vi varit nere på Lången och njutit av vackert väder, långfärdsskridskor... barnen, och vi vuxna, har åkt fyrhjuling ide olika banor vi plogat upp....
Vi har grillat korv och hamburgare... Vi har levt och njutit av tiden vi haft tillsammans...
Vi har försökt skapa minnen och idag, med facit i hand, är jag så innerligt glad att vi gjort allt det vi har gjort... Mina barn har minnen att koppla till sin pappa i olika situationer... den fysiska känslan av pappa kommer nog att bleknar med tiden och då är det viktigt att minnena finns förankrade....
Där har vi vuxna en så viktig roll i våra barns liv... att våga prata om det jobbiga...
Som i mitt fall måste jag våga prata med mina killar... våra killar... om pappa och hur han var... inte bara det positiva och glada men också det jobbiga... Johan var en människa och han gjorde fel och hade brister... Han var inte alltid så lätt att leva med... Vi kan inte glorifiera honom så att bilden inte blir sann... vi måste vara modiga att våga prata om det dom gick fel... förklara och lyssna... svara på de jobbiga frågorna... alla varför... de har rätt att få svar...
Och när det är tungt och jobbigt så tar i alla fall jag fram ett kort, ett minne och så skrattar jag... skratt kan göra mirakel...
Vi har en film där Johans underbara, höga skratt finns... den filmen kan jag spela ibland och då kommer tårarna men också minnet... just den situationen... eller minnet av hans röst, hans skratt...
Ni som känner honom förstår vad jag menar.... ren glädje...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar