Många mil blire för diesel-drottningen...

Ringde för att boka tid för service på min lilla bil... Förra gången höll jag på att missa det då jag ALDRIG har bokat en service... jo, visst ja... på bilen innan, där servicen hade passerats med X antal mil... ups...

Som ni redan säkert fattat så var det herrn i huset som skötte bilarna... jag fick följa med och städa ur dem inne på hans arbete mellan varven... 

Nu ligger allt ansvar på mig... o shit, vad han snurrar i graven om han såg bilen nu... 

Jag är så förskräckligt värdelös på att sköta om bilen... men man kan ju inte vara bäst på allt... ;) 

I alla fall så ringde jag i god tid... 140 mil innan deadlinen går ut... 

Oj, vad den har gått, sa den trevliga tjejen på bilfirman. 

Ja, för det gör hon ju, min bil... Som ensamstående mamma till tre tonåringar som ska på innebandy, till badet och till höjden för slalom så spinner dieselmotorn ofta... Glömde jag att säga att vi bor 1,5 mil utanför Örebro... på landet...

Däremellan så ska jag i väg på mina träningar, till jobbet och till Parken... och hinna se mina vänner... ❤️

Du borde få medalj, skrattade hon... Hur hinner du med...? 

Å det gör jag inte heller... Jag ber om hjälp... ibland... då och då... troligen allt för sällan... men så är jag... Utrustad med hjältekappa å allt... 

Men nu ska hon in på service, lilla hjärtat och då får jag äran att låna grannens bil... 

(Fjäskade en del då jag brukar håna honom då han åker Saab... Sälj aset annars byt...) 

För en tid sedan hade jag troligen brutit ihop som en våt fläck och tyckt att det var fördjävligt att jag skulle behöva sköta allt... Nu rycker jag lite på axlarna och tänker att värre saker finns det ju... 

Det kallas visst för acceptans... så skönt att den till sist infann sig i min kropp och själ... Jag behövde det... jag behöver frid och ett liv... 

Klockan är 09:00, har redan kört sonen till teorin inne i staden, hem och käkat frulle, planerat om min träning då det troligen inte blir som det var tänkt... 

Snart in och jobba, träffa en gammal kollega innan jag ska hämta sonen från trafikskolan... Missar tyvärr lunchen med mina kollegor, det går säkert flera tåg...

Dieseldrottningen går fram och tillbaka och blir nog nöjd att få bli lite ompysslad inne på verkstaden... Omhändertagen av snygga, unga killar som letar efter det tjutande ljudet som irriterar ägarinnan... byter ena lampan fram så sonen blir nöjd... Tydligen har jag dåligt halvljus... usch, vad ointresserad jag är... Skäms... 

O ja, Johan, jag ska städa ur henne innan... Jag lovar... troligen... förhoppningsvis... möjligen så ber jag sonen... eller betalar honom... Men städad lämnar man in bilen, så är det..!!! 

Sen får man en påse med Ahlgrens bilar när man hämtar bilen... som jag får ge till sonen då jag fortfarande inte äter godis. 

Detta kan bli en bra dag trots att snön är snart puts väck... 

Ge någon en varm kram idag eller bara le åt någon... ❤️

Vilken toppendag... trots plusgraderna...

Måndag igen... 

Starten på en ny vecka... :) 

Med en bra helg i bagaget så går veckan så mycket bättre... 

Jag har tränat, träffat min underbara Leva & Dela grupp... ❤️ 

Planerade att ligga i sängen och se på film på lördagen då alla barnen hade andra engagemang och inte var så sugna på att chilla med mamsen... men så blev det inte... Istället blev det en tripp till Parken och bugg/fox i nästan tre timmar... med bror och vänner... Fyra "ungdomar" under femtio bland en aningens äldre publik... Så kan det gå men vi fick dansa i alla fall... :) 

Man tänker inte så mycket när man buggar... man hinn liksom inte me... Det är så mycket man ska hålla koll på... När fötterna ska åt ena eller andra hållet, när man ska och INTE ska byta hand bakom partnerns rygg... 

Här får jag inte bestämma någonting!!! 

Bitchen från Långbyn som är van att styra och ställa... redan innan Johan dog... ;) 

Nu får jag lägga min hand i hans/hennes och bara följa... släppa taget och kontrollen... 

Jag som lagom jobbat upp kontroll efter att kraschlandat in i "väggen" i höstas... 

Inte konstigt att SvampBob ibland blir lite obstionat och byter hand där bakom ryggen... 

Tänk, mamman kom hem efter sonen denna lördagskväll... Det har nog aldrig hänt... Kors i taket... ;) 

Söndagen spenderades med städning... Å det var inte för tidigt... OMG så stökigt och smutsigt... Till och med dammsugaren blev rädd... 

En snabbfika med goa vänner som fick lyssna på mitt tjat men det fick dem att vilja gå på en heldagskurs för att friska upp deras två år gamla buggkunskaper...

Ser fram emot att få bjuda upp senare under våren...  

En superbra helg som avslutades nere på klubben där bror och jag tränar och filar på grepp, steg och takt... Skratt och ömma vader... När man sedan får träffa underbara människor som har hittat samma sysselsättning som jag, ser jag det som en bonus... 

Allt extra i mitt liv känns som en bonus...

Det känns så himla bra just nu... när jag sitter och lyssnar på filmmusik ur The Fast and Furiuos 6... eller är det t.o.m 7... (ERROR i hjärnan... ) 

Ingen mage som drar ihop sig, inga tårar som hotar att rinna ned för mina svettiga kinder... för jag sitter på gymmet och eftersvettas... bara good feeling... :) 

Som mina själsfränder i Leva & Dela sa i fredags... Det lyser om dig, du pratar på ett helt annat sätt... Du har accepterar och klivit framåt... Mina godingar ❤️

Så är det nog... och det är jag så glad för... 

Jag vet en som nu sitter och tittar ned på mig och ler... Han vill inte att jag rostar fast... Han vill att jag ska fortsätta leva... Fortsätta mot nya mål... 

Vill jag sälja båten och köpa en husvagn, så får jag göra det... ;) 

...kommer dock aldrig att ske... fast å andra sidan ska man aldrig säga aldrig... 

"Aldrig ska jag sluta älska dig, du är allt jag har och ber om" ... sjunger Jonas Gardell i mina öron, och så är det nog... 

Jag kommer alltid älska Johan men hjärtat innehåller fler fack än ett... Gäller bara att träffa någon som har lika stort hjärta som jag... Tänk vilken utmaning...!!! 

Nu ler jag... tänker på min brors och min chatt imorse... ❤️

Livet kan svänga tufft men efter lite justeringar och anpassningar så kan livet bli alldeles... alldeles... underbart!!!! 

Go with peace! ❤️

Tillbaka på 25%...

Då var man tillbaka i arbete igen... på 25%... 

Första dagen gick bra, kort uppdrag med en fantastisk kollega som hälsade mig varmt tillbaka. ❤️

Andra dagen gick bra till en början... fick den äran att vara på Örebro Tolkcentral med många varma "välkommen tillbaka" hälsningar. 

Sen hade jag möte med cheferna och försäkringskassan och alla detaljer och regler staplades på varandra... 

Självklart så var det toppenbra med alla regler och förtydliganden kring tider och det var så olikt mot hur jag/vi gjorde förra gången jag började jobba, efter Johans död... 

FK var tydliga med vad som gäller, att förändringar ska meddelas henne, jag måste verkligen känna efter inför snabba skiften... med mera... 

Kändes bra men ack så mycket energi det tog... 

Jag åkte hem och sov i två timmar, missade att mina barn ville ha mat innan mamman planerade att åka och motionera i Parken... och dessförinnan skulle den stora sonen skrivas in på körskolan... (Äntligen!!!) ... och köras hem innan motionen kunde påbörjas... 

Vilken den inte gjorde... en trött och feg tonårsmamma som tappade helt självförtroendet efter denna andra dags övningar... 

Hon åkte hem efter ett tag och somnade sött i sin säng... 

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv...? Varför ska tvivlen hela tiden smyga sig in under skinnet och sitta där som en röd djävul och viska att jag inte kan, att jag inte duger, att ingen vill dansa med en gammal nucka.... 

Gaaaaahhhhh.... blir tokig på dessa känslor och osäkerhet som bubblar upp i mig...

Nä, nästa helg ska jag ta mig "Gun-Britt" bjuda upp någon helt okänd... om så brorsan ska dra mig fram till den stackars mannen och putta mig in i hans famn... 

Nu får det vara slut på detta "trycka ned Sarah i skorna" fasonerna... Den där lilla djävulen som sitter på axeln kan fara dit pepparn växer... 

Får man le...?

Jag har en fråga... Får man må så här "bra"...? 

Solen skiner, det är -20 grader ute, trött efter gårdagens besök i Brunnsparken men ändå så ler jag... :) 

Dans med vänner... och okända lite mer äldre människor ;)... 

Tänk att det kan göra en så glad... och svettig... och trött i benen... 

Hade någon frågat mig i november månad, om jag trodde att livet gick i dur i januari hade jag nog bara pekat finger och dragit täcket över huvudet... gråtit och gråtit... 

Jag har kämpar med näbbar och klor för att ta mig tillbaka till livet... Ja, jag har ju "levt" hela tiden men varit mer som en levande död... en zombie utan mördarinstinkten... 

Jag har gråtit, svurit, skrikit och gråtit lite till genom de snart två åren efter att Johan lämnat oss i förtvivlan... 

Gått från det mörkaste mörkaste hål, genom en snårskog av känslor, klättrat grusgropar... ja, i det verkliga livet också genom den military training som jag galet nog anmälde mig till... 

Jag har stått på kanten till ravinen, velat hoppa och lämna allt bakom mig, i förtvivlan och ångest över att Johan dog och jag fick stå kvar här ensam... med min barn... 

Det tog nästan två år innan det verkligen vände... för jag tror till 100% att det verkligen har vänt... 

Livet har kommit tillbaka till mig, fast i en annan form... I form av bugg, dans, nya vänner... De gamla håller jag i så hårt jag kan och hoppas att de finns kvar hos oss till livet vill oss annat... ❤️

Vem hade kunnat tro det...? Inte jag... 

I min realistiska värld, utan hjälp av SvampBob, så kunde jag förstå att man till sist kommer att kunna fortsätta leva ett rikt liv... 

Men i min sorg värld, där SvampBob har bott med mig, så har detta inte varit en möjlighet... det har varit så gräsligt tufft och svårt, att bara vilja stiga upp, sätta på ett leende och kliva ut i vardagen... fast jag har önskat och hoppats att det någon gång skulle vända... 

Många har sagt till mig att det nästan inte syns på mig att min man har dött för jag ser så glad ut... så fräsch... 

Nu tror jag att jag är sådan som hellre ler än att visa mitt hela inre... Låter den lilla glädje som dock många gånger finns i ett sorgligt liv, lysa för att kunna andas... för att orka steka pannkakor till sina barn... för att orka hantera alla fel som uppstår med båten, huset och bilarna... D

För en sak upptäckte jag relativt snart efter Johans död... Livet fortsätter att jävlas... Det spelar ingen roll att ens partner ligger kremerad i en liten ask under gräsmattan i minneslunden... Det kastas skit på en i alla fall... Skit som ibland har sten i sig... 

Det vi har fått gått igenom under de här två åren kan jag inte önska min värsta fiende... Det är inte värdigt, det är inte humant men ändå så är det en del av vår vardag... Det händer nästan alla familjer... Rika eller fattiga, vackra eller fula... Ingen kan täckna en försäkring mot det... Vi kan se till att vi är försäkrade så att livet rent ekonomiskt kan fortsätta men ingen peng i hela världen kan ersätta en man eller en pappa... en fru eller en mamma... en partner... ❤️

Livet är nu... det pågår runt omkring oss hela tiden... varje dag, varje minut... 

Skjut inte upp saker tills ni blir pensionärer... Vissa får aldrig uppleva den dagen då de ska leva på en minimilön efter att ha slavat hela livet... Din partner kanske insjuknar i någon sjukdom som gör att den inte kommer kunna delta i det ni väntar på... Gör det nu om det är möjligt... Älska nu... Lev det liv som ni vill leva nu... 

Vi vet inte vad som kommer att hända sen... vi gissar och spånar... läser och tolkar heliga skrifter... men vi kan inte till 100% säga vad som kommer sen... 

Hade vi vetat att Johan skulle dö hade vi gjort vissa saker annorlunda... Njutit mer... Älskat mer... Kramats mer... Fyllt i Johans pensionspapper på rätt sätt mer... så många mer... 

Men om jag ska summera vårt liv så fanns det bara små saker som jag velat gjort annorlunda men de sakerna hade jag å andra sidan aldrig lärt mig om Johan inte dött... så den förändringen skulle troligen aldrig ha kommit av sig självt... 

Vi skaffade barn som unga trots jobb och karriärer... Vi... Johan köpte oss en båt... Vi delade kärleken till vinterlivet till våra barn och till sist till vår andra familj... ;) 

Trots ungar, gap och skrik hade vi ett rikt liv... även om vi ofta fick vända på slantarna... Vi höll i, vi kämpade, vi brast, vi plåstrade om oss, kämpade vidare, älskade och levde livet... 

Jag är så innerligt glad att Johan valde mig som mamma till sina barn, valde mig till sin fru... valde in mig i sin familj... 

Tur att han inte gav upp sina försök att få till det med mig... den envisa, smala rödhätta jag då var... ❤️

Idag blir en bra dag och jag ska insupa varje ögonblick... vare sig det är att plocka ur diskmaskinen, frysa om fingrarna när jag hämtar in ved, köra barnen till vårt lokala alpina resort... 

Kan man le, springandes på löpbandet fast benen är som trumpinnar och svetten rinner längst ryggraden, ja, då minsann kan man le när man mår bra. 

Känslan av glädje...

Träning... 

Alla vet vi att det är nyttigt men flera av oss är inga träningsfreak och det tar emot att ta sig till gymmet eller ut i spåret... tar verkligen emot... 

För många år sedan tolkade jag en läkare som föreläste om depression och psykisk ohälsa... Han menade att vi skulle kunna skippa alla antidepressiva medel och istället använda motion och lite mörk choklad för att hjälpa människor ur det mörka träsket... 

Ja, inte de som har en psykisk sjukdom men oss "vanligt" depressiva... 

Det där har hängt med mig i många år men nu kan jag verkligen förstå vad han menade... 

I går åkte jag till mitt gym som jag inte besökt sedan i somras... Jag började ju bugga i höstas så gymmet fick stryka på foten... men igår som sagt... 

Nyrenoverat och superfräscht... 

Jag är allt annat än in bra form men är jag en sämre människa för det...? 

Nej, det tycker inte jag i alla fall... 

Alla kan vi göra något och efter mitt eget komponerade träningspass, med min fars instruktioner i huvudet... 

(... en liten passus... Johan kom just upp med sitt skratt... "Ja, för svärfar har ju varit instruktör i sitt tidigare liv... Har faktiskt varit allt utom president och astronaut..." Min far är otroligt kunnig inom många områden ❤️) 

Där står jag och flåsar, svettas... ser allt annat än sexig ut... Men jag ler, ta mig F... jag ler och svänger till min musik...  

Gymmet har varit en plats för blandade känslor... Ni som har hängt med från början vet att Johan och jag har tränat där tillsammans under många år... till och från, ska tilläggas... ;) 

Det började redan när jag svängde in på vägen utanför gymmets anläggning... där brukar det vara fullt med bilar som inte vill betala parkeringen inne på området... så gjorde vi också... 

Jag var bara tvungen att åka fram och vända runt för att läsa på skyltarna som jag inte sett tidigare... Nu kostade det att parkera där... 

Direkt kommer en tanke... Jag måste ringa till Johan och berätta... Sedan skrattar jag åt mig själv... Lycka till med det! ;) 

När jag kommer in så blir jag så glatt överraskad... Under de år som jag har varit en kund här... ja, till och från då... så har det gått från fräscht till mindre fräscht om vartannat... Vi började där 1996... 

Nu är det omgjort och man behöver inte längre gå genom badet och behöver definitivt inte slåss om skåpen med skrikande ungar och tonåringar... 

Toppen kanon...!! 

Det gjorde inte ens ont i magen när jag inser att detta får jag inte dela med Johan... 

Detta är ett nytt kapitel i mitt fantastiska liv... Mitt himlastormande liv... 

En ny känsla att inte behöva vara ledsen där och då... En lättnad kom över mig... en börda hängde inte över mina axlar... just där och då... 

Och det kan jag säga er, den känslan har inte besökt mig så ofta...

Det innebär inte att jag aldrig mer kommer grina och känna smärta över att Johan är död... Det är klart att jag kommer göra... tillsammans med mina barn, min och Johans familj, våra vänner och troligen tillsammans med en framtida särbo/sambo/man?... Det är en del som jag inte kan radera ut... 

Denna kväll på gymmet var som att ta en hög med antidepressiva tabletter... kan jag misstänka... ;)

Kände sådan eufori... glädje... 

Vart ska detta sluta...? Hoppas att jag kan hålla i denna träning och få den utväxling som jag längtat efter... eller i alla fall hitta en realistisk fart och utveckling med tanke på all kortisonspray jag använder för att hålla denna mjuka, ståtliga kropp uppe och igång... dag efter dag... 

Instruktion med tränaren på fredag och sedan jobbstart nästa vecka... 

Hoppas denna kropp men framför allt denna svampiga hjärna kommer att hålla... 

Mjukstart med arbetet och träning därefter i kombo med min underbara sorgegrupp så kan jag nog klättrar några pinnhål på livets stege denna vår... 

Trots snöskottning som väntar känns denna dag lovande... Ska krävas ganska mycket för att jag ska kraschlanda idag... 

... men gör jag det så vet jag hur jag tar mig upp igen... har slagit in koordinaterna  på min GPS som Johan av mig när jag "fick" vår ML... ❤️

Det här är så fränt med livet... ena veckan så är man så blå och nästa så tror man att man kan ta med stjärnorna... 

Ta hand om er! ❤️

Allt handlar om att ta ett steg mot framtiden...

En kväll ute på stan är det många som har... Jag måste erkänna att det var ett tag sedan jag tog en "kväll på stan"...

Det finns så många sidor på mitt mynt att jag har fått sluta använda plånbok för myntfacket är fullt av alla åttkantiga mynt... 

Alla dessa sidor på myntet är väl mina egenheter, kan jag tro... 

Jag är så fascinerad av alla modiga människor som vid skilsmässor kastar sig ut i vimlet... De verkar så orädda att stöta sig eller få blåmärken... 

Jag vet ju inte hur jag ska bete mig med en annan man... 

Innan klivet framåt, klivet från Sarah och Johan, så har jag skyddat mig själv från extra smärta med titeln "Änka"... Den titeln skrämmer iväg allt som kan göra ont och innan detta kliv har jag som sagt inte varit i närheten att vilja dansa fox med någon man... eller kvinna för den delen heller... 

Men nu när jag har kommit fram till att jag  kanske börjar bli redo att möta världen som Sarah... ja, då finns det inget självförtroende att tala om... 

Då verkar det ha försvunnit med Johan, den djävulen... Tog han med sig det då han tog livet ifrån mig...? 

Det här med döden ter sig väldigt konstigt... Först dör någon, det kommer vi aldrig ifrån... sedan så kämpar man för att överleva... Flyr ifrån tsunamin som jagar en och vill dra med en ut i vattnets krafter... Flyr kanske ifrån känslorna genom att arbeta ihjäl sig, stänger in sig i sitt jobb för att slippa inse att livet aldrig, aldrig bli det samma... inte för att det är jag... Jag kraschlandade med huvudet i min familjs och vänners famn... Känt deras stöd och värme, deras närhet och styrka att jag trott att det var min egen... 

Nu ska jag stå på egna ben... i livet och snart i arbetet... Jag ska börja jobba igen om en vecka... Livrädd att det ska gå åt skogen igen... livrädd att den energi jag kämpat att behålla ska rinna ur min lite slitna vas... Denna vas som varit med om en del... en vas som inte längre är tjugo, har jag hört... ;)

I går satt jag och studerade människorna på dansgolvet... såg hur de snurrade, hur de gnussande... panna mot panna, kind mot kind... 

Såg hur männen styrde kvinnan/tjejen de hade framför sig... Styrde henne in i dansens virvlande glädje... 

Jag såg hur människorna, de modiga, kastade sig ut i det kända och det okända... De tror på sig själva, vet att de kan alla turer eller tror så mycket på sig själva att de kan blunda och låta föraren få bestämma... 

Jag har inte kommit så långt än att det känns okej med en främmande man som ska styra mig så nära... intimt blir det för mig då min vas har varit tom i snart två år... ingen man har stått mig så nära som de flesta män gör på detta dansgolv... ingen främmande man har gnussat på mig sedan.... nej, aldrig faktiskt då jag har känt alla mina stackars "offer"... 

Johan och jag har levt tillsammans sedan 1996 och då har det bara varit han som fått varit "intim" med mig... Ingen annan har hållt min hand på det sättet, ingen annan har kramat mig på det sättet... Bara som vänner... 

Därför blir det, för mig, svårt att kasta mig ut i det okända... därför vågar jag inte bjuda upp... 

Jag vågar för Guds skull inte ens bjuda upp de jag känner... 

Så gräsligt feg, denna kvinna jag har blivit... Det stör mig väldigt mycket... 

Denna väg mot framtiden känns minerad... varenda stig och dess dike är fyllt med hinder som jag försöker ta mig runt då jag inte vill och vågar satsa kraft på något som kan explodera i ansiktet... 

Fegt, absolut men efter min resa... men även andras resor så känner jag att jag synar när jag sitter med minst en kåk bestående av kungar och ess... Möjligen med en flush men då ska det vara en royal flush... ;) 

En kväll av musik från Casanovas, en kväll med svett och hemsk "parfym" när damerna står och fräschar till sig i damrummet... (Jag rynkar näsan nu...) 

En kväll i glädjens tecken... 

Toppen för denna kväll måste dock vara sonens innebandymatch där de vann i derbyt mellan Lillån och Hovsta... Hurra, grattis Hovsta P0/02!!!! 

Ett stort varmt tack till sonens flickvän med familj som kommer och tittar på hans match... Så mycket kärlek och värme från dem. ❤️

Den andra toppen för kvällen att jag fick titta på min vackra svägerska, Johans syster, som virvlade runt på golvet med ett stort leende på läpparna... Denna modiga, vackra kvinna kliver ut och bjuder upp... Hon är fantastisk!!! ❤️

Denna kväll handlar inte om fiskande efter en ny man, efter framtiden i kärlekens tecken... 

Denna kväll handlar om syskonskap, vänskap och gemenskap. ❤️

Denna kväll skulle ha avslutats på en 50- års fest men kraften var slut... den höll bara fram till mitt hem... Men jag blev bjuden och det är jag glad för... 

Hemma möttes jag av mat som sonen lagat då hans mat och sovklocka inte justerats än... Han kommer få en chock på måndag när skolan åter drar igång... He he he... 

Kvällen slutar inte där utan i soffan framför Top Gear, skrattandes åt dessa galna, engelska nissar... Söner och jag... ❤️

Stort och varmt tack till er alla som finns och stöttar, pushar och peppar!!! ❤️

Det här att vara ensam...

Jag har varit ensam i ca ett år och nio månader men blir fortfarande förvånad när jag står i allt och inser just det... 

Ni som är ensamma av olika skäl kanske skrattar åt mig, jag menar att det tar sådan tid att vänja sig... 

Allt planerande och packande... Nedpackande och uppackande... Fylla och tömma bilen... 

I med alla skidor och stavar, pjäxor och hjälmar... ryggskydd och "Gunbritts" moster. 

Nu har jag ju tre barn, fullt medveten om det men ändå så står jag där... nej, jag ränner fram och tillbaka... in och ut från stugan... ut till bilen... 

Bärande på den ena och den andra väskan... står och klurar hur jag ska "fylla" bilen på det mest effektivaste sätt...

 

Detta var ju Johans jobb... Han var så gräsligt duktig på detta... att stuva rätt så allt och lite till fick plats... 

Har två speciella minnen av just sådant packande...

Vår andra båt... gamla kylskåpet eller om det var det nya... skit samma... Jag står där på alla fyra och packar in alla kylvaror... nöjd då jag fått in allt men inser att en kylväska står kvar... fullastad med mat som ska in. 

" Flytta på dig, älskling...." 

Efter en liten stund ropar han och frågar om det är något mer jag ska ha in i kylen... WTF!?!?!?!

Det andra minnet är när vi ska ta Johans Nissan Navara upp till Sälen för att fira jul. Vilket packutrymmen den hade...

Han var så himla stolt, bubben. Han skröt till Majsan och Stefan att den här "svalde" allt så hade de något de inte fick med var det bara att komma över med det...

Nu skattar jag och ler gott för jag minns hur han stod där och insåg att i sin glädje över detta utrymme hade han glömt att stuva för till sist var det fullt och det stod flera artiklar kvar på marken... :) 

Göra om och göra rätt... Allt fick plats, även M&S's grejer... 

Nu står jag här ensam med mitt stora dilemma... 

Jag har ju en bil med 7 platser och det finns tre tonåringar som ska sitta där bak så hur perfekt kan det bli om en får sitta allra längst bak... sära på problemen... ;) 

Jo men piiiiiip... om man inte hade en förbannade plastmatta som i och för sig är bra för att skydda bilmattan mot väta och smuts... MEN den här är inte den ihopfällbara sorten... 

Kände mig som kanotisten i Göta Kanal...

 

Den där mattan skulle jag ju ha lämnat hemma men det innebär ju också att jag då behövde ha tänkt till ordentligt innan... 

Det blev tre tonåringar på rad i baksätet... i över 30 mil... Halleluja!!!! 

Allt kom med men det såg ut som ett "plocke-pinn" av pjäxor och annat... 

För inte gick det att packa som vi brukar då jag körde iväg de där tre till backen för att slippa ha dem springa omkring och irritera mig med frågan: "Är vi klara snart?" Då ska ju deras utrustning in i bilen... den som vi brukar lägga längst ned där uppe i boxen... 

Nu var jag ju inte ensam i hela stugan... bara med mitt/vårt... Stora sonen fanns ju där och familjen vi semestrat med... 

Sonen kom upp till sist... kanske efter att ha hört sin mamma skälla på gasdämparna på takboxen som har varit Out Of Order unde flertalet av år... långt innan maken dog... 

Efter att den slagit igen på mig mer än tre gånger hade jag svårt att kontrollera mitt språk och efter att jag klivit in i hallen och blivit attackerad av den lilla svarta borsten/sopskyffeln som hänger innanför dörren så klev sonen upp... ;) 

Att vara ensam kan vara helt okej... med en ljudbok och en stickning... en kopp te på soffbordet... då är det nice men när man ska vara både mamma och pappa, ja då suger det... men jag löser det. 

Jag får senare stolt stå och se på när killarna kör varv på varv på isbanan med gokartrarna... med allt inpackat i bilen... Hoppas jag... ;)

Nu är vi hemma... trots tjafs i baksätet, kissnödig chaufför och passagerare... trots milslång kö ned från Sälenberget... 

En underbar semester med skratt och nya minnen... Lite snö men herregud, vad gör väl det... 

Spel och gemenskap gör att snöns betydelse inte blir så stor... ❤️

Tack älskade grannar för att ni orkade stå ut med oss... trots att vi är 1-... ❤️