Vilken kväll att minnas...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 30 januari · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:
En kväll att minnas! 
Lyssnat på Happybands spelning på Harrys, deras hyllning till Gunnar, bandmedlemmen som dog förra veckan... 
Så mycket glädje levererade de till hans ära... 
Jag "såg" min gubbe framför mig flera gånger... Dansandes, falsk sjungandes, headbangandes o pumpandes med händerna i luften... 
Känner mig fylld av deras glädje o kärlek men samtidigt väldigt tom... Men vilken kväll...som avslutas i köket, stekande pannkakor till den bortskämda sonen som visst inte fått middag idag... Vad gör man inte efter sina barn...? "

Att gråta är förlösande...

Från facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 26 januari · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:

När jag såg den här bilden så log jag... Nu undrar ni om jag blivit mer galen än innan... 

Ja, för är det något som jag lärt mig under detta gräsliga år är det att sorgen måste ut...
Att gråta är så förlösande... Att stänga in allt i själen gör den bara mörk o instängd...
Efter en dag med många känslor, känslor som man inte alltid kan visa.... att då få komma hem o få gråta är som att bli fri... Fri från sorgens kättingar, fri från mörkrets hårda grepp... Att skratta o gråta med varandra är för mig den mest framgångsrika lösning på sorgbearbetning... för "skiten" måste ut... "

Distans...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 23 januari · 

"Änkans öppna bok:
En stund att samla tankarna m en kopp te o ett tomt fat... 
En vecka med mycket sorg o men samtidigt livsenergi... 
Mina tankar går till dem runt omkring oss som just nu går igenom ett helvete... 

Vi var där för snart ett år sedan o kan känna in oss i deras ångest, deras vakuum, viljan att somna om o vakna i det gamla... Samtidigt har jag fått distans till Johans död... 

Det gör lika ont...är fortfarande ofattbart men jag kan få hjälpa andra som jag önskar att någon kunde ha hjälpt mig... 

Den hjälpen fick jag inte förrän efter fem
månader på Gestaltstudion... men vilken hjälp 
All värme o allt stöd jag kan ge till er..." 

Att lära sig att leva utan...

Från Facebook

Sarah Emilsson

den 19 januari · 

"Änkans öppna bok;

Då kan vi lägga en månad till bakom oss i denna helvetes resa... 10 månader sedan livet släcktes där i det kalla vattnet.... Inte bara Johans liv slocknade där och sjönk undan... Han tog med sig en stor del av oss andra när han dog... Delar som aldrig kommer att ersättas av andra... 

Flera gånger i veckan tar jag upp telefonen o vill ringa o berätta saker till min vän.... Jag blir lika snopen varje gång när jag inser att han inte kommer svara... Från att ha pratat 3-4ggr varje dag till ingenting... Zero! Noll! 

Vi människor än vanedjur o vanor är svåra att jobba bort... vissa vanor vill man inte arbeta bort... Jag är efter 18 år van med honom, van att ha honom bredvid mig i sängen, van att han alltid kom in i duschen, van att höra hans skratt över nejden.... Vill inte bli ovan... Smiley frown

Morbida jag lyssnar på Spotifylistan från begravningen o hör just nu "Miss Decibel" och då minns jag Johan o Mats Johansson från sommaren 2012 eller var det 2013 sjungandes.... Innan var det Sarah m Mauro o då ler jag... 

Minns hur mkt han älskade oss o hur stolt han var när jag svängde in på gården på NCC m ML´n eller kom till Svalan för lunchdate m Peter Hasselblad o Fredrik Frippe Spiik o Thomas Gadde... 

Det är klart att alla minnen inte bara är bra... det finns sidor hos min älskade make som han kunde få en stekpanna i huvudet för o han blev reklamerad tillbaka till sin mamma flera gånger.... men han kom tillbaka... troligen stängde hon dörren Smiley wink

Jag tänker hela tiden att bara för att man får nya minnen bleknar inte de gamla.... Är bara så rädd att de ska försvinna, som han gjorde...

Såg på nya Volvo-reklamen i dag... "Vintersaga" stämmer så väldigt bra på mitt liv... Det stora vedmodet rullar in... som tsunamivågor kommer känslorna o lämnar efter sig fåror och kratrar... när vågen drar sig tillbaka blir ingenting som innan... ett totalt kaos...

Det blir någonting annat, något nytt och det kan bli bra det också men det tar tid att vänja sig vid det nya... Att det nya ska bli en vana...
En vana att leva utan min man, utan barnens pappa, utan en son o svärson, utan en vän o barndomskamrat, utan en arbetskamrat....

Att lära sig leva utan Johan...."

Ibland krävs det inte så mycket...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 14 januari · iOS · 

Änkans öppna bok:

Att må bra är en "sjön" känsla... Att känna är ibland en jobbig men behövlig känsla... Att skratta, chatta, vara fräck o kunna le trots all smärta som går igenom en är en förmån... Allt detta kan raseras snabbt i sorgen... Att plötsligt höra en sång på radion som man inte hört sedan sin man dog... En sång om kärlek o orden "Jag älskar dig"... Det krävs inte så mycket mer än Chris Medinas röst o minnen innan kvällen avslutas i moll....

 — i/på Emilssons Lounge 

Love is being stupid together...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 11 januari · Ölmbrotorp · 

OffentligtVännerBara jagAnpassadeNerikeTolkarna ABFamiljVisa alla listor...Området ÖrebroTillbaka

Änkans öppna bok:

Många kanske inte kan sätta sig in i hur det är att åka på en resa, som vi gjort flertalet gånger sedan L föddes, utan min partner, utan Johan.... Jag ska försöka förklara varför det gör så ont o varför jag är helt slut... mentalt... 
Som jag sagt innan, han fixade allt m bilen o takboxen, han körde dit medan jag sov gott bredvid... Vi hade ett samspel när vi plockade i o ur bilen... tillsammans m våra barn... Han klev upp o packade ryggor, fixade o trixade... Kom o sa att tevattnet är klart... I liften fick jag ofta en kyss, han la ofta en hand på ryggen för att fösa mig av liften... Många gånger gled han upp framför eller bakom mig, hans skidor utanför mina, o kramade om mig eller kysste mig... Talade om hur mkt han älskade mig o vad han ville göra.... Erbjöd mig att smaka på hela Herr Emilsson 
Han stannade ofta i Ljungbacken o lättade på trycket.... Nu fick jag stanna o titta ut i skogen o bara se på.... ingenting...
Så hemskt tomt...
Ingen Johan som stannade o väntade in mig under nedfärden, ingen Johan som lagade hammisar efter beställning vid elden...

Varje dag blev det mer o mer tydligt att han är död... Död! Han kommer aldrig mer hem, aldrig tillbaka....o ändå står jag utanför bilen, när vi tömt den på all packning här hemma, o tänker att nu blir Johan stolt över oss när han kommer hem... 

Att kunna skratta i allt elände...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 10 januari · Tandådalen · 

"Speedad Ville har gett mig o brorsorna en föreställning av blandad art nu på kvällskvisten....
Dockteater m ljudeffekter som bara han kan... Störtande plan, räddningsaktion med olika verktyg o som grädde på moset fick vi höra ledmotivet i Frost.... Hur ska vi nu kunna sova efter ha skrattat så magen värker o lungorna tjuter.... ?"

Mitt i allt elände kommer skrattet... det pulserar... det trycker sig upp från magen... det bubblar upp i strupen innan det exploderar... o himmel vad det är befriande... 

Allas våra namn...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund har delat Minions Fans foto.

den 7 januari · 

"Änkans öppna bok:

Denna lilla bild får mig att höra Johans alla speciella ord han hade på oss kära o nära... Hur bajsarselungen kunde låta kärleksfullt, Hjärtat fick jag ofta heta när astman tog över min kropp o jag blev svag, Sarah sa han inte ofta o då var det mer intimt... 

Svärfar var så klart min pappa P-g o blev så kallad av många andra oxå... han ringde min mamma Birgitta o bad o få prata med sin älskling... Majsan var det bara han o Stefan som sa så vi följde efter... Godingen fick många heta...
O alla smeknamn.... Mosis, Mums, Frippe, Holma, Fjutten, Kecka, Smygarn... ... Så mkt kärlek i varje stavelse...
Här uppe på fjället finns han med oss i varje andetag, i varje stavtag... Minnen avlöper varandra på löpande band....
Jisses, vad slut jag är mentalt... men ändå så full av glädje... för det här var vi...
Familjen Emilsson "

Då var vi snart där... igen...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 6 januari · 

"Då var jag här... Platsen som är så mkt Johan o jag... Hur många gånger har vi suttit här med barnen, med oss själva bara o med vänner...? Än så länge går det bra... O vad betyder det?  Ja inga tårar som syns, magen har inte dragit ihop sig... Jag vet att han ler nu, att han velat detta men... (Nu kommer tårarna...)... Men att vara här utan mitt hjärta är.... ofattbart...  "
Hela denna resa är ofattbar MEN så givande samtidigt.... 

 — i/påToppstugan Hundfjället Sälen

För många människor så är en resa till Sälen ingen stor sak och det borde det inte vara för oss heller... vi har gjort den många gånger under de sista åren... tillsammans med vår andra familj men också med andra familjer... vi älskar verkligen vintern och vi älskar att vara ute i slalombacken med allt vad som hör till...

Att återigen åka hit hade vi aldrig trott at vi skulle orka...

Jag minns att Majsan sa en gång i våras eller om det var under sommaren att till Sälen kommer vi aldrig mer att åka... 

Med tiden, som läker alla sår, kom vi på andra tankar... skulle vi någon gång kunna åka dit måste det först bli med varandra... för hur skulle vi kunna annars åka dit med andra... 

Jag minns att handledaren i sorgegruppen sa att om jag inte åkte dit skulle hon tvinga mig... 

Att bara åka dit fungerar inte... någon måste packa bilen... bilen som nu plötsligt var för liten... vi hade ju min bil som en andra bil medan Johans bil var den stora bilen... den var såld... 

Jaf letade reda på ett takräcke till min bil och vi fixade takboxen... den som man är tvungen att använda en pinne för att hålla upp locket... men nog faan var bilen fortfarande för liten... 

Gaaaaaah... Det slutade med att jag åkte och sålde Peggan och vi köpte en ny bil, barnen och jag... 

Den store sonen tog över sin fars arbetsuppgifter och packade in all utrustning i bilen tillsammans med lillebror... Jag ska villigt erkänna att det var skönt att slippa... 

Såååå många gånger som vi stått i garaget och checkat av allt... att allt är med... pjäxor, stavar, skidor, snowboardar, hjälmar och stekjärnen... allt det där som Johan gjorde... nu gjorde L det... 

Packa in i bilen har aldrig varit min styrka... Ingenstans faktiskt... minns en gång när jag skulle packa in i kylskåpet i vår andra båt... jag var frustrerad då jag hade en kylväska kvar som inte rymdes i kylskåpet... arg så svor jag och röt åt Johan... om han kunde göra det bättre så var så god... jag gick troligen upp och satte mig och tjurade... efter en kort stund ropar han och undrar om jag ville ha in någonting mer i kylen... tur att gjutjärnspannan var hemma... ;)

För de flesta människor är detta inte jobbigt men för mig var det som att bestiga Mount Everest... i snöstorm... att sitta i bilen med fullpackning och köra till Sälen... vänta, jag körde inte... det gjorde L... jag var handledare... det fungerade bra tills Johans arbetskollega ringer och undrar hur det går... då kom tårarna... hans sambo undrade hur jag klarade av att sälja Peggan... känslorna kom ikapp... jag hade intalat mig att det hade gått bra att sälja den bil som blev istället för ML'n... det var ju ingen speciell bil men vilka resor vi hade gjort i den... 

Känslor kommer när man minst anar det... och då är det bara att hålla i... för det kan gå upp och ned... man vet aldrig åt vilket håll det svänger... men svänger gör det... så håll i...

Att vilja är en sak...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 3 januari · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok: 

Reflektion... Att vilja gå vidare är en sak, att göra det utan ångest o dåligt samvete är en annan.... Ångesten är stor ikväll när bilen, den nya , skall packas, takboxen skall fyllas, allt ska fram... Vart de nu finns....... O nu när vår organisatör inte är med...
Att ta alla beslut själv, är egentligen inte svårt men ändå ångestfyllt... 
Att acceptera att livet fortsätter utan Johan är inte så lätt... Att byta bilen som han gillade o vi köpte tillsammans var svårt men när valet var gjort gick det lätt... 
Jag vill så gärna att denna resa till Sälen ska bli bra... på så många sätt... 
Det blir vad det blir, o det blir bra det med.... 
Som jag har sagt tidigare, vi har inget val o framtiden är framåt... Inte bakåt... hur mkt jag än vill hålla kvar vid honom... "

Nytt år men gamla minnen...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 1 januari · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok 2015:

Många skratt o mycket glädje har jag upplevt ikväll/natt... ändå kommer tårarna när jag kryper ned i sängen med katten som inte för ligga där pga av min astma men vad gör man inte för lite värme o närhet... Att se det sista kortet... igen... gör det svårt att andas o viljan att fly står som ett givet alternativ... dock inget jag tänker ta... 

Jag vet att ångesten kommer att släppa, att smärtan i bröstet försvinna bara jag andas o låter smärtan riva igenom kroppen... Att få skicka iväg sms till en älskad vän på nattimmarna underlättar... Tur att hon är vaken som jag för det hjälper... Tack rara Anna Oskarsson för att du finns vid svåra o glada stunder. "