Då var vi snart där... igen...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 6 januari · 

"Då var jag här... Platsen som är så mkt Johan o jag... Hur många gånger har vi suttit här med barnen, med oss själva bara o med vänner...? Än så länge går det bra... O vad betyder det?  Ja inga tårar som syns, magen har inte dragit ihop sig... Jag vet att han ler nu, att han velat detta men... (Nu kommer tårarna...)... Men att vara här utan mitt hjärta är.... ofattbart...  "
Hela denna resa är ofattbar MEN så givande samtidigt.... 

 — i/påToppstugan Hundfjället Sälen

För många människor så är en resa till Sälen ingen stor sak och det borde det inte vara för oss heller... vi har gjort den många gånger under de sista åren... tillsammans med vår andra familj men också med andra familjer... vi älskar verkligen vintern och vi älskar att vara ute i slalombacken med allt vad som hör till...

Att återigen åka hit hade vi aldrig trott at vi skulle orka...

Jag minns att Majsan sa en gång i våras eller om det var under sommaren att till Sälen kommer vi aldrig mer att åka... 

Med tiden, som läker alla sår, kom vi på andra tankar... skulle vi någon gång kunna åka dit måste det först bli med varandra... för hur skulle vi kunna annars åka dit med andra... 

Jag minns att handledaren i sorgegruppen sa att om jag inte åkte dit skulle hon tvinga mig... 

Att bara åka dit fungerar inte... någon måste packa bilen... bilen som nu plötsligt var för liten... vi hade ju min bil som en andra bil medan Johans bil var den stora bilen... den var såld... 

Jaf letade reda på ett takräcke till min bil och vi fixade takboxen... den som man är tvungen att använda en pinne för att hålla upp locket... men nog faan var bilen fortfarande för liten... 

Gaaaaaah... Det slutade med att jag åkte och sålde Peggan och vi köpte en ny bil, barnen och jag... 

Den store sonen tog över sin fars arbetsuppgifter och packade in all utrustning i bilen tillsammans med lillebror... Jag ska villigt erkänna att det var skönt att slippa... 

Såååå många gånger som vi stått i garaget och checkat av allt... att allt är med... pjäxor, stavar, skidor, snowboardar, hjälmar och stekjärnen... allt det där som Johan gjorde... nu gjorde L det... 

Packa in i bilen har aldrig varit min styrka... Ingenstans faktiskt... minns en gång när jag skulle packa in i kylskåpet i vår andra båt... jag var frustrerad då jag hade en kylväska kvar som inte rymdes i kylskåpet... arg så svor jag och röt åt Johan... om han kunde göra det bättre så var så god... jag gick troligen upp och satte mig och tjurade... efter en kort stund ropar han och undrar om jag ville ha in någonting mer i kylen... tur att gjutjärnspannan var hemma... ;)

För de flesta människor är detta inte jobbigt men för mig var det som att bestiga Mount Everest... i snöstorm... att sitta i bilen med fullpackning och köra till Sälen... vänta, jag körde inte... det gjorde L... jag var handledare... det fungerade bra tills Johans arbetskollega ringer och undrar hur det går... då kom tårarna... hans sambo undrade hur jag klarade av att sälja Peggan... känslorna kom ikapp... jag hade intalat mig att det hade gått bra att sälja den bil som blev istället för ML'n... det var ju ingen speciell bil men vilka resor vi hade gjort i den... 

Känslor kommer när man minst anar det... och då är det bara att hålla i... för det kan gå upp och ned... man vet aldrig åt vilket håll det svänger... men svänger gör det... så håll i...