onsdag 11 maj 2016

Då är jag framme vid denna vägs ände...

Då har dagen kommit när jag har tagit farväl av min sorgegrupp... i den konstalation som den var denna dag... Den har förändrats en del under dessa 18 månader som jag har kämpat på där... Några har successivt slutat och säger farväl och nya själar kommer in... 

Nu var det dags för mig att säga adjö till dessa fina människor som funnits vid min sida genom detta helvete...
Många känslor och tankar har passerat igenom mig i dessa sittningar... 

Tänkte just att handledarna har verkligen lärt känna mig under denna tid... inifrån och ut... varannan vecka under ett och ett halvt år... med lite ledigt över jul och sommaren... 
Däremellan har jag och barnen gästat lokalerna för egen terapi... 
Vilka otroligt bra övningar vi har gjort... både i gruppen och med familjen... 

Hur jag fick skälla ut Johan som jag placerat i en stol... för att sedan påta mig rollen som Johan och be mig om förlåtelse... 

Hur jag fått gestalta en annan av deltagarna i hens historia... se livet ur hens ögon... 

Målat mig själv i största förtvivlan och sorg... placerat ut mina nära och kära runt omkring mig... visualiserat den mörka spiral som drog mig ned mot helvetet och döden... 

Jag har fått gestalta min sorg genom föremål som jag kopplat till Johan och jag har fått lyssna på barnens förklaringar till varför de just valt de saker som visar deras gestaltning av pappa Johan... ❤️

Vi har fått ställt oss på en imaginär skala på golvet för att visa hur vi mådde just den dagen... hur starka eller svaga våra känslor var... gällande sorg, skratt, glädje, ilska... wow!! 

Tänk vad jag har gjort för att komma dit jag är idag...!!!! 
Jag är väldigt stolt och nöjd med mig själv...!!! 
Jag klappar mig på axeln och tycker att jag har kämpat på bra... utmanat mig i så mycket... klättrat och vuxit som människa... 
Förlåt om jag skryter men faan vad grym jag är!!! ;) 

Lyssnar just nu på "Utan din andetag" och jag ler lite... för så var det... för en tid sedan... Livet var slut och jag orkade knappt med att andas... såg ingen framtid för mig... ville bara dö... 

Å idag har jag slutat i gruppen för att kliva ut några steg till i livet... livet som är mitt... 
Ser ljust på livet och jag ler... 
För ofta höra att jag ser lycklig ut... att det sprudlar av glädje i mina ögon... 
Kan man annat än bli glad när man hör det...? 

Jag vill så mycket med mitt liv... Jag bryter inte ens ihop när båten kostar mig en förmögenhet för jag har valt att ha den kvar och då kostar det... 
Jag ska byta bil men tar då hjälp av Johans vänner som bollplank... diskuterar fram och tillbaka... 
Jag ger inte upp för lite skit i maskineriet... Livet innehåller så mycket mer än grus... Jag har en hel jordhög ute på gården som ska planeras ut... ;) 

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv, vilket jag gör... MEN nu har jag kommit fram till ett vägskäl där livet med Johan ligger bakom mig och framför mig finns flera alternativ... 

Jag vill inte leva ensam längre... jag vill dela vardagens små dilemman med någon... vill få ett sms med en middagsinbjudan... vill bli förförd och vill förföra... dock som Bambi på hal is men vad gör väl det... ;) 

Jag kan tvätta bilen, laga cykeldäck, byta startsnöre på trimmern, vaxa båten, byta kablarna på batterierna och en massa annat men visst är det väl roligare att göra det tillsammans med någon... 
Ha någon att skatta med när jag kopplar kablarna fel eller bränner kakorna i ugnen... någon som kan le åt den galna människa jag är... ;) 

Vet ni vad...? 
Livet sker här och nu och jag tänker ta tag i det och hänga med!!! ❤️

Med Kiss i lurarna, Heavens on fire, ler jag och tänker att det stämmer in på min kärlek till livet just nu... :) 

Mitt avskedsbrev till gruppen och till mina fantastiska handledare!!!! ❤️


Adjö min älskade grupp

Hur ska jag kunna förklara vad denna grupp har betytt utan att brista i tårar...?
Å vad spelar det för roll om jag nu gör det... det är väl en av de saker vi har lärt oss under denna långa med intressanta resa i sorgens spår...
Att inte sätta på en mask utan visa den riktiga Sarah inför er alla... 

Min resa har pågått i nästan ett och ett halvt år... en resa som startade mörk och fasansfull men avslutas i ett vackert ljus... 
Genom denna resa har jag fått många fina, varma vänner... vänner som förstår det där som andra kanske inte kan ta till sig... vänner som jag kan messa eller ringa o få förståelse ifrån... vänner som finns där och som jag kan skratta med samtidigt som jag gråter... Vänner för livet... ❤️
Kristina och Pia har guidad mig och indirekt min barn genom denna gräsligt tuffa resa... utan deras stöd och kunskap skulle jag nog legat som en våt fläck på marken och inte kommit fram dit jag är idag... 
Jag har genom deras erfarenhet men även er andras deltagande, fått lära mkt om mig själv, om andras sätt att sörja och att livet inte är en liten Box med fyrkantiga väggar... allt är inte svart eller vitt... Livet går från ljust till mörkt med ett stort landskap av grått däremellan...

Med all kunskap jag har fått genom denna fantastiska grupp går jag nu ut i livet för att stå stadigt på mina egna ben... Det känns spännande men samtidigt lite skrämmande... stå själv utan någon att luta sig mot när det blåser kuling men jag vet att jag kommer fixa det galant... 
Tack fantastiska grupp för er tid och er förmåga att läka en sargad själ och ett sårat hjärta... Farväl gruppen

Pia
Från allra första början har du funnits där med ditt lugn och dina fina finesser... du har guidat mig genom den gräsligaste tiden i mitt liv... gett mig stöd och support för att orka leva vidare ensam med mina barn... Du har skrattat med mig i terapin tillsammmans med barnen, sett deras olika sätt att hantera sin pappas död, stöttar mig när min mammaroll har halkat på sniskan, lyssnat på Ville och hans underbara funderingar och hans otroliga förmåga att uttrycka sin sorg... 
Vad vore vi utan din värme o din förståelse. 
Adjö Pia. 

Kristina
Från dag två har du med ditt råa, ärliga men ack så hjärtliga sätt funnits som en totempåle med din visdom o kunskap. Du har utmanat mig, du har fått mig att stanna i min kropp, fått mig att våga lyssna på mig själv, fått mig att se styrkan inuti mig... Du har stått bredvid mig och fightats för mig gentemot mitt jobb... Trott på mig, stöttat mig... Du fick mig att orka kliva upp igen... Kliva ut i livet igen...
Det tackar jag dig så för. Adjö Kristina. 






onsdag 27 april 2016

Farvälbrev

Många har frågat mig om det inte känns konstigt att skriva ett farvälbrev till min man... så definitivt... 
När jag började i Sorgegruppen, hösten 2014, så kändes det ganska avlägset att jag någonsin skulle kunna säga farväl till den man som älskat mig i 18 år... den man som jag älskat i 18 år... 

Idag, våren 2016, känns det som det rätta att göra. 
Denna resa börjar närma sig sitt slut... och en annan resa har redan tagit över... Min resa mot mitt nya liv...

Jag har sagt det tidigare, att jag är så glad att jag rensat min ryggsäck på alla tunga "föremål" och kan nu med en aning lättare Kånken kliva framåt... 
Jag är glad att jag inte stressat in i ett nytt liv tillsammans med en annan man, en ny man... 
Jag är glad att jag hittade mig själv innan jag blev redo att kliva ut på den förskräckliga singelmarknaden... 
Att jag fann mig själv och hann ställa mig på egna ben innan ja, vad då... 
Nej, jag har inte träffat någon men jag är mogen och beredd... faktiskt lite nyfiken på min framtid, det finns en längtan... 

Det är med fasa som jag inser att jag nu är över 40, har två tonåringar samt en ung vuxen i mitt bagage... 
Vem vill ha en fd änka med massor med ärr...? 
Säkert någon får jag hoppas då flera av mina medkombatanter har lyckats hitta en partner... Så det finns hopp, även för lilla, timida, lugna Sarah... ;) 

Under samtal på mitt näst sista möte idag med Sorgegruppen inser jag igen att man inte kan styra livet... 
Jag kommer träffa den man jag träffar... den man som jag senare faller för... troligen är han helt olik Johan... vilket kanske är bra... 
Tolka mig på rätt sätt nu... 
Jag älskade Johan till 100% men nu kan mitt liv kan få en annan riktning... en riktning som jag aldrig skulle ha fått upplevt med Johan för det hade inte kommit in en annan man och lett mig någon annanstans... 
Vi hade ett underbart liv med ups and downs, precis som alla andra men det livet är slut... hur hårt och kallt det nu låter... 

Men en sak som jag inte kommer tulla på i en kommande framtid... 
Känslan att veta att jag är älskad... Inte en dag i mitt liv med Johan har jag tvivlat på hans känslor... Han har alltid varit tydlig med sina känslor till alla människor han älskat eller tyckt om... Puss & Kram till höger och vänster, till dem han hade ett gott öga till... familj, vänner men även kunder... Björken, det vet du ❤️
Han var en mästare på att se till att människor kände sig uppskattad... speciellt jag... ❤️

Man kan visa känslor på många olika sätt men de måste finnas där... Det vill jag uppleva igen... 

Som en god vän just sa: Har man upplevt den där äkta kärleken så känner man igen den när man snubblar över den... ❤️

Det är alltså dags att ta ytterligare ett kliv framåt...
Jag har delat så mycket annat med er så för mig är det självklart att även dela detta brev med er. 
Mitt mål med denna blogg var och är att skapa en förståelse hur det var för mig när Johan dog och jag blev änka... En av många historier i sorgens klor... Hur man kan göra och hur man kanske borde undvika att göra och säga... Ge lite perspektiv på livet... 
Det har varit min historia och den hade en början och det finns ett slut... Vi börjar närma oss slutet... ❤️

Älskade Johan... 
Sitter i Johnnys soffa och skrattar... Livet går mot dur efter en lång tid av moll.... 
Det är dags att ta farväl av dig, mannen som jag levt med i många, fina år... Dags att ta klivet ut i livet som tillhör mig... 
Din och min tid är över nu men jag kommer alltid att minnas den. Minnas alla fina stunder vi haft men även de mindre bra stunder som präglade vårt liv. 
Jag stänger kanske inte dörren med namnet Johan och Sarah men jag skjuter igen den.... skjuter igen den så jag kan gå tillbaka tillsammans med barnen och minnas dig med värme. 
Du kommer finnas med oss i många stunder av vårt nya liv... mitt och barnen... 
Barnen som jag o du skapat tillsammans, barnen som vi uppfostrat ihop och sett växa till fina tonåringar... 
Nu får jag fortsätta se dem leva vidare, se dem växa upp till vuxna,  stödja dem utan dig och det kommer gå bra. Vi gjorde grundarbetet tillsammans, du oh jag... 
Vi har nu lärt oss att leva utan dig, min vän... 
Du är saknad i så mycket o i så många stunder men livet går vidare... Vi går vidare... 
Jag vill tacka dig för allt du lärt mig, allt du gett mig men jag tycker synd om den stackare som kommer ta över efter dig i framtiden... För du var en fantastisk man med så många fina egenskaper som jag kommer minnas och använda som måttstock... En man som visade mig kärlek och respekt, som utmanade mig när jag backade, som stödde mig när det behövdes... Du var så mycket och fyllde mitt liv med så mycket kärlek... 
Tack för att jag fick vara din fru, tack för våra fina barn och tack för din familj. 
Farväl Johan ❤️



tisdag 26 april 2016

Jag fick ett kort.... ❤️

Av goda vänner fick jag ett fint kort för en tid sedan med en underbar text... De vet av egen erfarenhet vad jag har gått/går igenom och förstår den förvandling som just nu sker... att gå mot acceptansen till 100%... 

På onsdag är det dags för mig att läsa upp det farvälbrev jag har skrivit till Johan... det näst sista steget i Sorgegruppen... innan jag kliver av och står helt på egna ben... 

Nu vill jag dela med mig av detta fina korts innehåll till er...
Läs hela texten i sin helhet och sedan läser du enbart de fetmarkade orden...

"Jag vet att det bästa kanske vore att bara dra, nästan gå under av sorg och att sen skulle det vara över men det går inte...
Folk säger att det kommer ta tid men att om ett tag är allt bra igen... för så säger man ju alltid... men jag vet inte...

Jag kan ju inte sluta älska dig bara så där och glömma allt jag känner...

Ibland känns det bra och jag tror att jag håller på att lyckas komma över dig men så vågar jag liksom inte och sitter fast trots att jag verkligen vill komma vidare... och när jag märker det, att det är likadant nu som förut... att saknaden inte släpper, så känns det som att det enda jag klarar av är att liksom nöta bort känslorna...

Låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja tills de försvunnit av ren utmattning...

Det vore så sorgligt om det skulle sluta så men just nu känns det som att det är allt jag överhuvudtaget kan göra... "


Jag kommer alltid älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.... ❤️


söndag 17 april 2016

En weekend i glädjen och snöns tecken...

Nu bar det av till Arjeplog igen men denna gång utan mina barn... 
Jag blev inbjuden att följa med till Norrland av en vän... ursprungligen en beställare till Johan men som blivit en vän till oss... Ett gäng som skulle fara uppåt och normalt vore det nog han och Johan som skulle ha åkt tillsammans med "kockfaan"... 
Nu frågade de mig... om jag ville följa... och det ville jag... 

En tripp att ladda upp batterierna... för det behövs... Det är ett ansvar att vara ensam vårdnadshavare om sina barn... att ta alla beslut själv och ha den mesta markservicen själv... och lite till... 

Jag tror jag har släppt ansvaret fyra nätter totalt sedan Johan dog och det sliter lite på kraften... Hur mycket jag än älskar mina tre fantastiska barn så kan jag inte bortse ifrån att jag sett fram emot denna resa då jag bara ska få vara Sarah... 

Med barnen i gott "förvar" med mor och svärmor så drog jag då till Arlanda för att möta upp dessa människor... Två som jag känner men två jag aldrig träffat... Fem nissar på sin väg till nya äventyr... 

Nu när jag ligger i sängen och summerar detta äventyr så ler jag... Vilka fina människor det finns! Varma och goa, fyllda med humor och känslor. ❤️

Nog förstod jag att det skulle bubbla inuti mig med olika känslor under denna weekend... det fattade till och med jag, trots mitt ljusa hår... ;) 

Att återigen komma tillbaka till den kommun där Johan dog... Känna och vara, nu utan mina barn... Jag kunde bara få vara mig själv utan att ta hänsyn till barnens känslor men jag inser snabbt att jag är nog likadan med eller utan dem... Jag känner och reagerar ganska det samma, vare sig de är med eller inte... Jag är jag... 

Återigen fick jag vara med vännerna i Arjeplog, i deras hem... sova i samma säng som förra gången... en trygghet som känns så bra. 
Att få må bra utan dåligt samvete och utan skam... Det är så innerligt skönt... känns som en frihet jag inte känt på lång tid... inte på två långa år... 
Den enda gång som magen drog ihop sig och det blev aningens svårt att andas var när vi svängde in på vägen som skulle ta oss ned till deras sommar/vinterstuga... Då kom en minnesbild upp från 2010 när vi var där med hela familjen, Johan och jag och barnen... Då riste det till i kroppen men den försvann ganska snabbt... 

Inte en gång under denna helg har jag känt mig som femte hjulet under vagnen... fast det borde rent logiskt vara det sjunde hjulet... ;) 

Vi har skrattat, vi har skojat... vi har ätit och vi har ätit... Jag fattar varför kocken blev medbjuden... Vilken god mat vi har fått!!! Röding och abborre, ren och älg... Me like!!! 

I allt vi har gjort har det funnits en saknad... Johan skulle ha passat in i alla situationer vi var i, i alla stunder, på alla platser... en saknas som finns men inte smärtar... en saknad som syns då vi var sjuoch inte åtta... en saknas som märks då ett skratt saknas... en saknad som blir tydlig då värden är ensam med att förbereda alla skotrar och nilapulkan... 
En saknad som vi alla har accepterat även om det tagit oss emot... ❤️

Jag har ju redan åkt skoter då vi var här för en månad sedan men nu fick jag köra själv... något som jag inte gjort sedan Johan dog... Skotern som Johan for på sålde jag efter dess renoveringen då jag inte längre har något behov av en snöskoter... Det var nog mest Johans behov att ha en sådan... 
Nu fick jag återigen sätta mig på denna muskelmaskin och vara den som styr... 

Jag hade förväntat mig ett magknip av lite ångest och oro men den kom inte... Istället kom igenkänningsfaktorn med ett leende och en lättnad... Jag har gjort detta förut! 
Trots att vi åkte på en sjö, lik den som tog Johans liv så fanns där ingen oro eller rädsla... inga jobbiga känslor att fightas med... bara en lättnad och ren glädje... Jag kunde bara få åka och njuta av upplevelsen... 

Att stanna till, få ett eget uppborrat hål i isen, sitta på skotern med pimpelspöet i handen och försöka locka till sig en öring eller en abborre ute på sjön med vinden lätt vinande omkring sig... alldeles stilla... bara insupa allt omkring sig... Magiskt! 
Tid för tankar, tid för självrannsakan, tid för sig själv... och för skratt vänner emellan... 

Denna resa har innehållit så mycket... så många stunder där det borde ha varit jobbigt men inte blev så... många stunder till samtal om Johan och olyckan... samtal om barnen och min/vår terapi... nyttiga samtal men också många roliga samtal... samtal runt brasan med den förtrollande elden, samtal kring matbordet och samtal i bastun... och snöänglar utanför bastun... ;) 

Jag fick chansen att ta för mig av det jag vill ha och göra med mitt liv... Åka skoter uppför fjället, gasa på och se att jag kan kontrollera muskelknippet under mig... skotern alltså... ;) glida fram mellan granar och tallar, ducka för grenar och sedan fara ut på isen igen... trycka in gasen med tummen och känna motorns kraft när vi far fram över sjön... 
Jag fattar till fullo varför detta var Johans stora intresse... hur det kunde kicka igång honom, hur det lockade honom... Synd bara att han inte får dela denna stund med mig... Hoppas han såg mig där jag satt på skotern, i det skoterställ han köpt till mig, susandes fram över Storavans is med ett leende på läpparna... ❤️

Ett steg i mitt liv... jag höll på att skriva ett steg mot framtiden men framtiden är ju nu... Allt jag gör händer nu... Mitt liv pågår för fullt och jag lever det... Vissa dagar till 100% och andra dagar med en viss minskning av procenten... Jag väntar inte på att mitt liv ska börja... jag väntar inte på att mitt liv ska bli perfekt... jag lever mitt liv just nu och som det är just nu... Vem vet vad som kommer att hända längre fram... 

Detta är mitt liv och det är jag som till största del bestämmer vad som ska hända eller när det ska hända... någorlunda i alla fall... 
Ibland vill ödet något annat och då får man bara följa med... Go with the flow... 

Som en i detta roliga gäng uttryckte sig:
"Det är bra att det blev som det blev när det inte blev som det skulle..."

Tack för denna stund i mitt liv. Den gör jag med glädje om igen... men dock med lite mer sol... ;) 







söndag 10 april 2016

Vilket underbart liv!!! ❤️

I dag är jag tacksam för mitt liv... 
Kan man säga så som "änka"...? 
Att jag är glad för det liv jag fått fast det inte var ett liv jag ville ha...? 
Jag anser att jag får det... jag får vara glad och jag vill få vara glad... 

Att gå från nästan sprudlande lycklig med mannen i ens liv till att bara vilja dö ifrån all smärta som hans död orsakade... att ha legat i en hög, så sargad och så trasig... utan vilja att leva vidare... med filter framför ögonen, ack så svarta filter... 
från botten av den djupaste ravin som finns till att idag känna glädje och livslust... 

Att ha varit i den kropp som låg där som ett kolli, ett tomt skal utan styrfart och idag står jag med samma kropp och har en massa känslor som inte fanns för två år sedan... det är helt galet, helt sjukt...
Vilken jäkla resa...!!! 

När man står där, ensam och övergiven med titeln änka tror man att jorden stannat, att livet är slut... det kan omöjligt komma en dag då man återigen ler och är lycklig... det går inte att ta in... 

Nog sa jag att jag en dag kommer träffa en annan man, någon ny men innerst inne förstod jag aldrig hur det skulle gå till för mitt hjärta tillhörde Johan... alla hjärtats olika fack innehöll minnen från mitt liv med honom... 
Hur skulle jag någon gång byta ut alla mina minnen med honom mot minnen med en ny man...? Det fanns inte på min världskarta... för det var alldeles för avlägset... för tidigt... i alla fall för mig... 

Det tog två år innan jag kom till den insikten att jag vill gå vidare... eller det är nog fel... Den insikten kom tidigare men jag var... är inte mogen förrän nu... 

Nu kan jag tänka på Johan utan att det smärtar, utan att saknaden kväver mig... utan att tårarna rinner ned för kinderna... 

Saknaden finns där och den kommer nog alltid finnas där... han var mitt allt och barnens far... Konstigt vore nog annars... 

Nu undrar ni nog om jag träffat någon annan men så är inte fallet...
Och det känns så bra att jag fick komma fram till vetskapen om mitt livs mående utan att en man lockade och pockade...

Visst finns det ett pockande men det är från min kropp och min själ som börjar knacka på och säga: 
Hallå!!! Det har gått två år, kan du tänka lite på oss också...? 

Å nu tänker jag på mig... på mitt liv och min framtid... 
Att få gå ut som Sarah och inte änkan Emilsson... det är en inre skillnad... 
Förut såg jag mig själv som den sörjande och kände en viss press på mig... inte bara från samhället men från mig själv... Att man ska vara på ett visst sätt när man mist sin man... när man är änka...

Oskrivna regler och normer som jag nog följt under två år fram tills nu... 
Nu har jag nog ändrat beteende en del... för nu är jag redo att axla den glada, spralliga, sprudlande, galna Sarah... 

Den Sarah som fanns innan Johan dog... den han föll för, den han flyttade in hos efter en månad... den han förlovade sig med efter ett halvår och den kvinna han gifte sig med fyra år senare... och fortsatte vara gift med, trots hennes heta temperament, fram till sin död... 
Nu är hon förhoppningsvis tillbaka... skrattandes och dansandes mot livet som Sarah... the evil little witch... ;)

Det finns en sorgsenhet i detta... 
Jag har inte min allra bästaste vän här hos mig... att kunna berätta för... berätta om mitt nya, aktiva liv... dela mina historier med... skratta med när jag berättar om min vad som hänt under min dag... 
Han är död och det känns skit... riktigt jobbigt att han inte finns hos mig när jag behöver honom... 
Jag har andra minst lika viktiga vänner men Johan var min närmsta vän... den jag pratade mest med, varje dag... lite "pillowtalk"... 
Jag saknar honom väldigt mycket... även om jag pratar med honom mellan varven så svarar han inte... vilket betyder att jag får rätt hela tiden... inte så utvecklande kan jag tycka... 

Jag behöver någon som kan "trycka" till mig när det behövs, ta ned mig från mina höga hästar... någon som kan informera mig när/om jag har fel... fast det händer ytterst sällan... ;) ... att jag har fel menar jag... 

Får man vara lycklig efter två år av sorg...? 
Mitt svar är: Absolutely!!!! 

Har det gått tillräckligt med tid efter Johans död...? 
För mig har det gått tillräckligt med tid men det är så individuellt... det finns inga regler om när det är rätt eller dags... 

Så därför känner jag mig så... så... så glad...! 
Johan står nog o ser på mig med ett leende... Hans Sarah är tillbaka... sorgsen kan jag tro då han inte får vara med på min nya resa... 

Livet är här och nu, det väntar inte på oss... I nästa krön kanske McDreamy står med sin Porsche... eller McSteamy med en Fiat... eller MrDickhead med sin Harley... man vet aldrig vad som händer och det är väl tur det för hur kul skulle det vara... om vi redan innan visste hur allt ska bli i våra liv... 

I och för sig så kunde Johan kanske ha åkt rakt där han svängde vänster och tagit till vänster där han svängde höger... och på så sätt levt i dag... Det hade varit nice... ❤️ riktigt nice... men vi lever inte i Landet Ingenstans... 

I dag är jag tacksam och glad för min helg har varit toppen... och så många toppen helger har det inte funnits de senaste åren... 

Jag har hunnit med en middag med min bror och hans familj ❤️, krogen med lite dans... nära dans... ;) 

Båten fick en uppfräschning inför kommande iläggning och jag fick äran att umgås med mina fantastiska grannar... God mat i kombination med sällskapsspel och många skratt... 
Mina barn kom hem när de skulle ❤️... 

I dag fick jag "njuta" av min Majsan... i affärer, vid provhytter var hon ett stöd i jakten på kläder... 
Hon gillar att hänga med mig och bara det är en vinst... Hon skapade ett collage av mig... ❤️



Jag fick en bok av min "andre man i livet"... egentligen är han min enda man i livet då Johan är död men han är bara min till låns... 



Sitta i solen med sin familj och fira "vår" sexåring är bonus X 1000...!!! 
Avslutar eftermiddagen med bugg tillsammans med bror... skratt, snurrar, vänner och en massa leenden... 

Varför dansar inte fler...? Vilken terapiform!!! Som par eller som en enkel individ som jag... 

Livet rullar på och jag följer med... med ett leende på läpparna... 
Gropar kommer och falla ned i dem kommer jag kanske göra men vet ni vad...? 
I dag struntar jag i det och istället så ler jag och tänker: när den dagen kommer så har jag troligen en lösning färdig då... :) 




tisdag 5 april 2016

Andras åsikter kan sänka en... medan andras värme och kärlek kan lyfta en ur blåleran...

I vuxenvärlden finns det seminarium med olika slags teman om hur vi ska få ungdomar sluta mobba, sluta bete sig illa mot varandra och försöka skapa respekt till varandra. 
Föräldrar kämpar, lärare stretar och vi kan bara inte förstå hur barn/ungdomar kan skrika, sparka och slå på varandra... i skolan, på fritiden och på nätet... 

Ändå gör vi vuxna det mot varandra varje dag... på våra arbetsplatser, i våra hem men även på nätet...
Hur har vi tänkt att förändra världen för våra barn när vi inte kan bete oss som normala, vuxna människor...? 

Vi har en plats utanför Örebro dit ungdomar samlas på helgens sena timmar för att umgås... tyvärr slutar det med att det dricks och det skräpas ned utanför butiker och miljön runt omkring parkeringen... 

Vi skäller på de unga att de inte kan sköta sig... med all rätt för hur svårt kan det vara att sköta sig och kasta burkarna i soptunnorna...? 

Gick över stan på väg till bilen en fredagskväll och inser där och då att vi kan kämpa hur mycket vi vill när vi själva... nu generaliserar jag... inte gör som vi vill att de unga ska göra... när vi super oss så onyktra att vi kladdar på tjejer och killar, när vi ställer ölflaskor på marken bredvid soptunnan, gapar och skriker... Hur ska vi bli "bra" vuxna, bra förebilder till våra unga om vi inte fattar att de gör inte som vi säger utan som vi gör... Det fungerar inte att säga: "Men vi är vuxna och får dricka..." 
Barn ska inte dricka, punkt slut men en dag är de inte unga längre utan blir 18 och får gå på krogen... supa sig fulla, gapa på stan och utsätta sig för situationer som tyvärr kan utnyttjas av andra... 
Vore det inte trevligt om vi som anses vara vuxna gett dem lite vägledning om hur de borde göra...? 
Jag kanske är ute och cyklar, vad vet jag... 

Vad är då min poäng...? Vad vill hon, denna öppna änka? Den moraliserande kvinnan... 

Min tanke och min poäng är att vi alla måste börja tänka på hur vi är med varandra, mot varandra... vad vi säger och vad vi gör... 
Alla har rätt att säga vad de vill i landet Sverige utan att tänka på hur det kan uppfattas... hur det kan såra... hur det kan få en att vilka ge upp... vilja skita i allt... 
När ord sårar en redan sårad själ syns det inte alltid på ytan... det speglas inte alltid i ens ansikte men det betyder inte att det gör mindre ont... man kan le trots att hjärtat ärras av ord och handlingar... 

Det är lätt att sitta bakom ett skrivbord och säga en massa saker, skriva en massa saker... maila, lägga upp på nätet... men att se en människa i ögonen, möta en med respekt, det är en bristvara i landet Lagom! 

Då är det tur att det finns levande änglar som håller sina vingar om en och skapar ett skydd runt ens sårade själ och läkande hjärta... ❤️
Änglar som vågar visa känslor och ger energi till dem som lite har... som delar med sig...

Vi alla behöver kärlek och vänskap... vare sig vi är vuxna eller barn... ❤️




torsdag 31 mars 2016

Dagens tankar...

Jag märker mer och mer att jag har kommit till insikt att livet rullar på helt okej... 
Efter vår resa till fjällen och olycksplatsen har det skett någon form av förändring i mitt inre... En sorts lugn har lagt sig... I alla fall inom ämnet Johan och döden... 

Vi är fortfarande en familj, en mamma och tre tonåringar som bråkar lika mycket  som många andra... Visst tror jag att Johans död och vårt besök på olycksplatsen har påverkat våra beteenden den sista tiden... 

Det jag upplever som svårt som ensamstående mamma/änka är att klura ut vad det är som orsakar de olika utbrott i vårt hem... 
Är det kärleksbekymmer eller är det tonårstrots? Hormoner som exploderar och far omkring i kroppen...? Eller är det saknaden av pappa som spökar...?

Ni kanske tänker att spelar det någon roll varför en ungdom är arg och får ett utbrott...?  
För mig spelar det en väsentlig roll för annars vet jag inte hur jag ska bemöta denna arga, ledsna eller ångestfyllda ungdom... Alltid med kärlek givetvis, som vi ansvarsfulla föräldrar alltid gör... ;) men sedan kan det ju skilja på hur man konfronterar denna skapelse.

Jag tycker det är svårt att inte tappa humöret när elakheterna haglar över bröderna eller Gud förbjude, över mig... ;) 

Jag önskar ibland, ganska ofta faktiskt,  att alla vi fyra var skapta i samma form så vi kunde sörja lättare tillsammans men vad skulle det vara för utmaning... ;) 

När världskriget rasar i Emilssons lounge så får jag kämpa för att behålla lugnet och jag lyckas mellan varven... 
Som jag ofta sa till Johan, om inte vi kan bete oss som vuxna, hur kan vi då kräva av våra barn att de ska göra just det...? 

Men satan i gatan vad svårt det är att behålla lugnet och säga de rätta sakerna, vara pedagogisk i en helvetisk situation... när ungdomen medvetet provocerar, när dagens arbete tar ut sin rätt, när maten inte stått klar på bordet för att mamman sovit middag lite för länge och magarna kurrar högt...? När energin är stulen av andra mindre viktiga diskussioner eller andra energitjuvar som man inte hunnit stänga ute från sitt liv...? 
Då får man kämpa som förälder... vare sig man är änka eller inte... 

Idag kan jag säga till mig själv att vilken tur att jag hade mina barn när Johan dog... för utan dem så hade jag inte haft tillräcklig med mod att fortsätta... utan dem hade livet varit svårare att hantera... 
Då kunde jag inte se det för saknaden och den smärtande sorgen efter min älskade Johan var alldeles för grym och mörk... 

Johan spökar fortfarande men inte med ett vasst, brinnande spjut genom magen varje gång tanken på honom kommer upp... Han finns bland oss i tal och skrift, i känslor och i våra hjärtan... ibland med smärta med allt mer ofta med värme och glädje... ❤️

I dag, på väg till jobbet, passerade jag Slussen och kom att tänka på en påskdag för många år sedan... när vi var unga och nykära, efter en påskafton ute hos vänner i Kil... hur vi denna dag,  tillsammans med goda vänner, låg på de bryggor som kantar Slussens stenväggar ned mot bilbron... Låg i solen och njöt av dagens härliga väder... rester efter kebabtallrikar som intagits till lunch... Livet var helt underbart, jag hade ingen huvudvärk efter gårdagens fest, solen sken, vi hade varandra... Vilken dag! Kärlek och vänskap... och Pang! Pappa ringer och berättar att en av hans vänner plötsligt dött efter en simpel operation... Så snabbt livet ändrades för alla runt om denna man som nu låg död på RSÖ... 

Livet är här och nu, vi lever idag... med obstinata ungdomar och tjafsigt respektive... ❤️
Många gånger har jag sagt det och jag kommer tjata om det i evighet... 
Livet är det liv vi lever nu, inte om tio år framåt eller när vi ska bli pensionärer... Många lever aldrig fram till pensionsdagen... flera står ensamma i sitt äktenskap eller förhållande när de till sist kan vinka av arbetets krav och måsten... 

Passa på att njuta av livet idag för imorgon, säger en sann Närking, kan det vara för sent... Planera gärna men utför planerna också... 
Älska fullt ut, för inte skadar det att le mot någon man tycker om eller att säga de magiska orden lite oftare... 
Gör valen som för ditt liv rikt och meningsfullt... ta i alla fall ett litet steg... 

Jag är så glad att jag fick träffa min man och fått leva i sus och dus, i kärlek och sorg med honom... med bråk och med försoningssex... utan honom hade jag inte fått mina tre fantastiska barn... som jag både älskar och "hatar"... ❤️