Föräldrar kämpar, lärare stretar och vi kan bara inte förstå hur barn/ungdomar kan skrika, sparka och slå på varandra... i skolan, på fritiden och på nätet...
Ändå gör vi vuxna det mot varandra varje dag... på våra arbetsplatser, i våra hem men även på nätet...
Hur har vi tänkt att förändra världen för våra barn när vi inte kan bete oss som normala, vuxna människor...?
Vi har en plats utanför Örebro dit ungdomar samlas på helgens sena timmar för att umgås... tyvärr slutar det med att det dricks och det skräpas ned utanför butiker och miljön runt omkring parkeringen...
Vi skäller på de unga att de inte kan sköta sig... med all rätt för hur svårt kan det vara att sköta sig och kasta burkarna i soptunnorna...?
Gick över stan på väg till bilen en fredagskväll och inser där och då att vi kan kämpa hur mycket vi vill när vi själva... nu generaliserar jag... inte gör som vi vill att de unga ska göra... när vi super oss så onyktra att vi kladdar på tjejer och killar, när vi ställer ölflaskor på marken bredvid soptunnan, gapar och skriker... Hur ska vi bli "bra" vuxna, bra förebilder till våra unga om vi inte fattar att de gör inte som vi säger utan som vi gör... Det fungerar inte att säga: "Men vi är vuxna och får dricka..."
Barn ska inte dricka, punkt slut men en dag är de inte unga längre utan blir 18 och får gå på krogen... supa sig fulla, gapa på stan och utsätta sig för situationer som tyvärr kan utnyttjas av andra...
Vore det inte trevligt om vi som anses vara vuxna gett dem lite vägledning om hur de borde göra...?
Jag kanske är ute och cyklar, vad vet jag...
Vad är då min poäng...? Vad vill hon, denna öppna änka? Den moraliserande kvinnan...
Min tanke och min poäng är att vi alla måste börja tänka på hur vi är med varandra, mot varandra... vad vi säger och vad vi gör...
Alla har rätt att säga vad de vill i landet Sverige utan att tänka på hur det kan uppfattas... hur det kan såra... hur det kan få en att vilka ge upp... vilja skita i allt...
När ord sårar en redan sårad själ syns det inte alltid på ytan... det speglas inte alltid i ens ansikte men det betyder inte att det gör mindre ont... man kan le trots att hjärtat ärras av ord och handlingar...
Det är lätt att sitta bakom ett skrivbord och säga en massa saker, skriva en massa saker... maila, lägga upp på nätet... men att se en människa i ögonen, möta en med respekt, det är en bristvara i landet Lagom!
Då är det tur att det finns levande änglar som håller sina vingar om en och skapar ett skydd runt ens sårade själ och läkande hjärta... ❤️
Änglar som vågar visa känslor och ger energi till dem som lite har... som delar med sig...
Vi alla behöver kärlek och vänskap... vare sig vi är vuxna eller barn... ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar