onsdag 27 april 2016

Farvälbrev

Många har frågat mig om det inte känns konstigt att skriva ett farvälbrev till min man... så definitivt... 
När jag började i Sorgegruppen, hösten 2014, så kändes det ganska avlägset att jag någonsin skulle kunna säga farväl till den man som älskat mig i 18 år... den man som jag älskat i 18 år... 

Idag, våren 2016, känns det som det rätta att göra. 
Denna resa börjar närma sig sitt slut... och en annan resa har redan tagit över... Min resa mot mitt nya liv...

Jag har sagt det tidigare, att jag är så glad att jag rensat min ryggsäck på alla tunga "föremål" och kan nu med en aning lättare Kånken kliva framåt... 
Jag är glad att jag inte stressat in i ett nytt liv tillsammans med en annan man, en ny man... 
Jag är glad att jag hittade mig själv innan jag blev redo att kliva ut på den förskräckliga singelmarknaden... 
Att jag fann mig själv och hann ställa mig på egna ben innan ja, vad då... 
Nej, jag har inte träffat någon men jag är mogen och beredd... faktiskt lite nyfiken på min framtid, det finns en längtan... 

Det är med fasa som jag inser att jag nu är över 40, har två tonåringar samt en ung vuxen i mitt bagage... 
Vem vill ha en fd änka med massor med ärr...? 
Säkert någon får jag hoppas då flera av mina medkombatanter har lyckats hitta en partner... Så det finns hopp, även för lilla, timida, lugna Sarah... ;) 

Under samtal på mitt näst sista möte idag med Sorgegruppen inser jag igen att man inte kan styra livet... 
Jag kommer träffa den man jag träffar... den man som jag senare faller för... troligen är han helt olik Johan... vilket kanske är bra... 
Tolka mig på rätt sätt nu... 
Jag älskade Johan till 100% men nu kan mitt liv kan få en annan riktning... en riktning som jag aldrig skulle ha fått upplevt med Johan för det hade inte kommit in en annan man och lett mig någon annanstans... 
Vi hade ett underbart liv med ups and downs, precis som alla andra men det livet är slut... hur hårt och kallt det nu låter... 

Men en sak som jag inte kommer tulla på i en kommande framtid... 
Känslan att veta att jag är älskad... Inte en dag i mitt liv med Johan har jag tvivlat på hans känslor... Han har alltid varit tydlig med sina känslor till alla människor han älskat eller tyckt om... Puss & Kram till höger och vänster, till dem han hade ett gott öga till... familj, vänner men även kunder... Björken, det vet du ❤️
Han var en mästare på att se till att människor kände sig uppskattad... speciellt jag... ❤️

Man kan visa känslor på många olika sätt men de måste finnas där... Det vill jag uppleva igen... 

Som en god vän just sa: Har man upplevt den där äkta kärleken så känner man igen den när man snubblar över den... ❤️

Det är alltså dags att ta ytterligare ett kliv framåt...
Jag har delat så mycket annat med er så för mig är det självklart att även dela detta brev med er. 
Mitt mål med denna blogg var och är att skapa en förståelse hur det var för mig när Johan dog och jag blev änka... En av många historier i sorgens klor... Hur man kan göra och hur man kanske borde undvika att göra och säga... Ge lite perspektiv på livet... 
Det har varit min historia och den hade en början och det finns ett slut... Vi börjar närma oss slutet... ❤️

Älskade Johan... 
Sitter i Johnnys soffa och skrattar... Livet går mot dur efter en lång tid av moll.... 
Det är dags att ta farväl av dig, mannen som jag levt med i många, fina år... Dags att ta klivet ut i livet som tillhör mig... 
Din och min tid är över nu men jag kommer alltid att minnas den. Minnas alla fina stunder vi haft men även de mindre bra stunder som präglade vårt liv. 
Jag stänger kanske inte dörren med namnet Johan och Sarah men jag skjuter igen den.... skjuter igen den så jag kan gå tillbaka tillsammans med barnen och minnas dig med värme. 
Du kommer finnas med oss i många stunder av vårt nya liv... mitt och barnen... 
Barnen som jag o du skapat tillsammans, barnen som vi uppfostrat ihop och sett växa till fina tonåringar... 
Nu får jag fortsätta se dem leva vidare, se dem växa upp till vuxna,  stödja dem utan dig och det kommer gå bra. Vi gjorde grundarbetet tillsammans, du oh jag... 
Vi har nu lärt oss att leva utan dig, min vän... 
Du är saknad i så mycket o i så många stunder men livet går vidare... Vi går vidare... 
Jag vill tacka dig för allt du lärt mig, allt du gett mig men jag tycker synd om den stackare som kommer ta över efter dig i framtiden... För du var en fantastisk man med så många fina egenskaper som jag kommer minnas och använda som måttstock... En man som visade mig kärlek och respekt, som utmanade mig när jag backade, som stödde mig när det behövdes... Du var så mycket och fyllde mitt liv med så mycket kärlek... 
Tack för att jag fick vara din fru, tack för våra fina barn och tack för din familj. 
Farväl Johan ❤️



1 kommentar:

  1. Hej hörde dig prata på Karlavagnen . Så sorgligt så fint du pratade om händelsen/ dig efter åt.

    SvaraRadera