Skillnaden syns och känns...

Det har gått ett år sedan jag var på min första fest utan Johan... 

I går var jag där igen... men det var inte samma Sarah som klev innanför dörrarna denna gång... 

Det är samma skal... eller kanske inte... några kilo lättare och några fler muskler som fått sig en omgång... 

Samma hår dock... en aningens längre i och för sig... 

Kläderna var nya men stövlarna var då de samma som ifjol... de slänger jag aldrig.. ❤️

Den stora skillnaden är nog inom mig... ingen kan se på utsidan att jag blev änka för två år sedan... 

Ingen kan se att jag är manslös och har lyft min måntliga "änkepension" för sista gången... 

Det står inte skrivet i min panna... längre... eller det har det nog aldrig gjort... 

Jag har fått höra det ofta under dessa år att man kan inte se att du är en änka... en änka på 25 år... ;)

Å visst är det så... våra bördor syns oftast inte utanpå... de äter upp en inifrån... 

Svullna ögon kan kanske avslöja att något inte är som det ska... men det är svårt att veta vad orsaken till smärtan är... 

Men som sagt, det kunde man verkligen inte se på mig igår för inte kom tårarna  på mig... bara på väninnan när hon läste en otroligt fin nominering som min son fått... då kom sorgen över henne... Själv har jag läst texten så många gånger att jag har slutat gråta... ❤️

En härlig kväll med fantastiska vänner och många skratt... 

Musik, god mat och nya ansikten... 

Förra året satt jag där och höll mig samman... bet mig lite i läppen då saknaden efter Johan var stor... 

Jag kunde se honom framför mig, hur han skrattade, hur han minglade, hur han mötte min blick över havet av människor för att kolla att allt var okej... "försäkra" sig att jag var hans och att han var min...

Min trygghet och älskade man... ❤️

Den kvällens mål handlade om att försöka kliva utanför min box men den var väldig solid... jag kunde inte se andra runt mig som befann sig utanför min "comfort zone"... Orkade inte ta in... hade så fullt upp med mig själv... och mina demoner...

Vilken skillnad det var, ett år senare... 

En ganska självsäker kvinna i sina bästa år... 25 då... 

Ganska snyggt klädd, håret uppförde sig efter en tillplattning... ingen fukt ute så lockarna höll sig på plats... höll sig borta... ;) 

Ett leende på läpparna och blev bjuden på det sämsta drickat som finns... för vissa men för mig är det bland det godaste... lite salt, ett litet glas och om man vill, en skiva citron... :) 

Det gjorde inte ont... ingen mage som drog ihop sig när jag får infallet att ta en bild på mig och den vackra kvinna som sitter bredvid mig för att skicka till Johan... Så var han med i kväll också... :) 

Men jag kände bara glädje, värme och en enorm gemenskap... 

Förr kände jag saknaden i sådana situationer men inte längre... 

En konstig känsla är det... Att ha saknat någon så otroligt mycket att man velat hoppa ut för ett stup och sedan... långsamt, långsamt har känslan ändrats... successivt har jag tagit stegen mot det nya... lämnat något bakom mig kan jag nog inte säga att jag eller någon i sorg gör... 

Vi accepterar det som hänt, hur gräsligt och avskyvärt det än är så kommer många av oss fram till ett avslut... 

Ett avslut där minnen lever vidare, finns kvar för att tas upp med barnen och vänner... 

För ett år sedan trodde jag inte på fullaste allvar att jag kunde komma fram till ett avslut och att det skulle kännas helt okej... att jag faktiskt välkomnade det...

Fick jag välja, som på film i Hollywood, så skulle jag hundra gånger välja Johan och vårt liv... men jag lever i verkligheten där död och illvilja finns, där varje dag finns och det inte går att spola tillbaka bandet... musikkasetten kan fastna i spelaren och den här kasetten är som de som vi hade på 80-talet... 

Man lagade dem genom att dra ut det trassliga bandet, tejpade ihop det och snurrade in det igen... Det gick att lyssna på musiken men bandet blev för alltid skadat och kunde aldrig bli så där platt och fint igen... 

Så är det med sorgeterapin också... Dra ut hela skiten i ljuset, dissikera allt för att sedan sortera bort det som inte behöver vara kvar i ryggsäcken... Det som stannar är saker som behövs för att komma vidare i livet... minnen och minnen... 

Det är svårt att släppa den man älskat under många, långa år men vad har man för val... 

Jag har valt att leva vidare... för min skull, för mina barns skull men också för min stora familjs skull... 

Denna kväll... men även kvällen innan som tillbringades på ett dansställe där Arvingarna spelade... ger mig kraft... kraft att orka vidare... 

Dans och musik, gamla vänner och glädje, nya vänner och skratt... 

Det ska livet innehålla... 

Fika på det lokala "haket" Broby Unikt med bror, lilla brorsdottern och vänner... sittandes i solen... förfestligheter på en pub och sedan avslutas det hela på en privat fest... Det är så det ska vara... 

En god känsla i magen på hon som nästan aldrig har varit ute, nästan aldrig dricker alkohol och nästan aldrig är snygg... Men ibland händer det... 

En toppen kväll!!! 

Eller som Johan troligen hade sagt: 

"Detta borde vara den sämsta dagen i mitt liv... As nice!!!" 

Sömnlös i Seattle...

Hamnade framför Netflix o en gammal goding som jag inte sett på länge... 

Sömnlös i Seattle med Meg Ryan och Tom Hanks... 

Jag mindes den som en romantisk film från ljuva 80-talet... 

Jag hade glömt bort att den handlade om sorg... en man som förlorar sin fru, en pojke som förlorar sin mamma... 

Nu kan jag relatera till denna film på ett helt annat sätt... visserligen är jag några år äldre men med mitt bagage så är tolkningen en annan... 

Jag förstår vad han säger, jag känner vad han menar... jag har varit där, känt allt det där...

Det som gör mig förbannad är att alla bara önskar att "han" ska hitta en ny fru... Det har ju gått hela 1 1/2 år sedan hans fru dog... klart att allting blir bättre bara han träffar en ny... eller flytta till en annan stad... där ska du se att det finns en ny kvinna... 

Jag ler samtidigt som irritationen flödar... känner igen mig... hur människor runt om kring mig hoppades att jag skulle bli kär igen... träffa någon ny man som kunde förgylla mitt liv... göra mig mindre ensam... 

Under två år har jag bearbetat min sorg, under två år har jag haft mina terapeuter med mig i samtal, i Sorgegruppen och med min familj...

Vi har jobbat hårt, kämpat med näbbar och klor... 

Jag har betalat många timmar i terapi, massage, healing och lite annat för att hålla denna kropp och själ vid liv... många tycker säkert att det har varit helt onödigt men det skiter jag i... 

Jag vet vad det har gett mig, vilken nytta det har varit... 

Den tanke som slår mig är att de som inte går i terapi och allt annat jag har gjort, hur kommer de vidare...? 

Hur kommer de fram till den tidpunkten när saknaden ändras till en saknad som inte gör ont...? 

Jag har verkligen gjort allt för att överleva under dessa två år och nu står jag här som en "ny" kvinna... Redo för livet... 

Poängen är, om det tog mig två år av kamp för att komma hit, hur kan man då tro att man efter 1-1 1/2 år ska orka börja leta efter en ny partner...? 

När hjärtat knappt läkt samman efter döden döden... när känslor finns kvar, när tanken på sin partner gör att man flyr bort i något annat... när det fortfarande smärtar... när man inte kan se på ett kort utan att känslan av en kniv som simticks i magen... 

Jag tror ju inte på att man läker genom att man träffar en ny... 

Då ska det vara en ny som man kan prata med, berätta om den döde för, gråta tillsammans med... dela sin fru/man med... 

Inte en som man dränker sin sorg med...inte någon som får en att tömma, glömma och stoppa undan... 

Man sätter inte ett Bamseplåster på ett brutet ben... Inte i min värld... 

Filmen får mig verkligen att gå igång... 

Terapi behövs...!! 

Jag är så in i bängen glad att jag fick chansen att delta i min grupp... 

Jag går fortfarande kvar medan alla kombattanter från orginalgruppen har slutat... en efter en... nya har kommit in...

Jag ska snart sluta jag också, efter resan till Arjeplog/Hornavan... 

Då ska jag skriva ett farväl-brev till Johan... Säga det där farvälet som jag aldrig fick säga då han dog ifrån mig... 

Det låter kanske grovt med det är det inte... 

Många av oss som förlorar någon kär får aldrig den chansen... vi hinner inte... chansen stjäls ifrån oss... 

Min man låg inte inför döden, vi hann aldrig säga alla de där sakerna som vi ville säga... planera för min och barnens framtid... få information om vart pengarna till båten finns... vad som är planerat med den och inte... 

Vi sa att vi älskade varandra och att vi skulle höras nästa dag... Vi väntade hem vår båt... Döden var långt borta, den kunde inte drabba oss... Vi väntade hem barnens pappa, min man... 

Inte ett lik i en kista... med min mans kläder på sig... ett skal efter en underbart jobbig man... 

Det här med sorg är invecklat... hemskt invecklat... Inget man löser över en dag eller två... det tar tid om man ska komma ut "hel"... vilket man inte gör... man blir nog aldrig riktigt hel igen... annorlunda, ja... någorlunda hel... 

Mitt tips är att låt tiden gå... stressa inte fast man är ensam och vill ha sällskap... 

Är man redo, ja men sätt er i sadeln igen... Det kommer troligen skava en del men rutinerna kommer kanske snabbt tillbaka... kunskaperna finns nog dolda men visar sig till sist... 

Avkastad får man nog räkna med att man blir... några gånger innan man lyckas hoppa över det där höga hindret som man rivit X-antal gånger... 

Just nu känns det som att jag får anmäla mig till ridskolan... ;) 

Jag har inte haft bråttom men nu vill jag ut i livet igen... inte för att någon annan vill att jag träffar någon så jag passar bättre in...

Jag vill träffa någon för att jag är redo... för att jag vill dela livet med någon... för att mina barn inte längre vill hänga med sin mamma... ;)

Tiden jag och Johan längtade efter är här... visst känns det bittert att jag står här ensam... men jag vill inte träffa någon för att glömma Johan... Det kommer aldrig att ske... jag glömmer inte honom... 

Jag vill träffa någon för att jag vill... och för mig är det en himla skillnad... 

Så, jag höjer ett varnande finger... Änkan är lös... ;) 

En födelsedag att minnas...

Min födelsedag har just passerat... ingen man som firade sin fru med utebliven present... ingen man som gav mig frukost på sängen men det gick bra ändå... ❤️

Vi brukar fira med släkten, fika och kaffe och en massa snack... 

Så gjorde vi även denna dag i februari men jag införde något nytt... 

Jag bjöd in till frukost och Musikkryss denna lördagsmorgon. 

Vänner, brorsan och jag satt i soffan och lyssnade på Musikkrysset... diskuterade lösningar, gissade och löste krysset exemplariskt. 

En gemenskap i detta ibland torra liv... 

Jag måste lära mig att bjuda in människor som finns runt omkring mig... Lära mig att skapa nya traditioner... Se till att mitt liv fylls med glädje och skratt... inte av tristess och för många gropar... 

Släkten kom och släkten gick... De två yngre sönerna lämnade oss för vänner och resor till Sälen... De har så fina vänner som bjuder med dem till Sälen då mamman jobbar och har gräsligt lite semester då hon varit sjukskriven en längre period... 

Mina fina grannar dök upp och hjälpte till att äta upp kladdkakan som fanns kvar... Snack vid bardisken som det sig bör... Grannar som har blivit goda vänner... ❤️

En födelsedag som blev en riktigt bra dag. Fina presenter som dels gör att min träning kommer bli bättre och så kommer jag äntligen få ordning på alla handdukar i badrummet... 

Presentkort så jag kan köpa mig lite nya klädern och blommor... eller frön... Plantering inför sommaren och växthuset... längtar... 

Dagen avslutades tillsammans med nya vänner i Brunnsparken där jag, denna kväll, bjöd upp!!! 

Det ni...!!! Jag dansade alla fyra danser, två snabba och två långsamma... Jag bjöd upp två stackars män som fick styra mig runt dansgolvet... Så nöjd att jag fixade både buggen och foxen... en som jag dansat med tidigare och en helt ny fräsching... ;) om man bortser ifrån att vi var svettiga båda två... 

O får jag säga det själv så var jag as-snygg!!! ;)

Morgonens reflektion...

Ligger kvar i sängen och inväntar dagen... 

Inser att jag saknar Johan en hel del... Saknar inte bara honom som person men även allt han tog med sig i graven... 

Allt det där som gjorde oss till en familj... en mer hel familj... 

Vi är en familj idag också men en annan typ av familj... 

Den gamla familjen Emilsson bjöd hem folk på mat, fest, spelade canasta med grannar... Åkte till fjällen med vänner och skrattade gott, åt gott och njöt av livet... 

"Snö, sol, skidor... Som sagt är detta en av de sämsta dagarna i vårt liv... As nice!!!" 19 februari 2013

Jag saknar det där livet något enormt... ❤️

Barnen och jag famlar lite i den grådisiga världen för att hitta ett stadigt fotfäste...

Den här känslan gör att många av oss stressar ut i livet med en ryggsäck som inte är genomgången utan bara undanställd i en garderob. 

Vi vill så gärna delta fullt ut i livet, vill vara kär och galen, vill umgås som vi en gång tidigare gjort... 

Känslan av saknad ligger på fler plan... inte bara den personliga saknaden av den döda, den förra partnern som flyttat... Änka eller skild, ibland känns det likadant... 

Livet som det var innan... när inbjudningar kom, när man fick delta, när man kunde delta... 

Idag kom känslan över mig att livet blev så annorlunda när Johan dog... så många saker blev förändrade... 

Inte bara att han dog och han försvann och tog våra hjärtan med oss... 

Vänner "försvann", pengar försvann, livet i sig dog, livet slängdes in i en vägg och landade på marken där det blev trampat på...

Livet blir inte som vi planerat, så är det, jag är fullt medveten om det... 

Låter som jag är en aning negativ... ;) men jag vill också påpeka att nu efter två år så finns det många glädjeämnen i mitt liv... 

Frågan om jag hade lärt mig bugga om Johan levt... det hoppas jag då vi faktiskt kunde bugga tillsammans trots mitt dominanta sätt... ;) 

Saker som jag gör idag skulle jag troligen inte ha gjort om Johan levt... så är det... 

Riktningar ändras efter kriser... det betyder inte att det är sämre för det, bara lite annorlunda... 

Jag är tacksam för så mycket i mitt nya liv och jag är himla glad att jag rotade i min jäkla ryggsäck, att jag inte gömde den i källaren och körde racet "att vara stark och duktig"... 

Jag har sett mina demoner i vitögat... Jag har grävt och lyst med min LED-lampa på alla fula monster under sängen... Har vågat möta mina rädslor, satt ord på mina farhågor... betat av dem en efter en... med starkt hjälp och påhejning av Sorgegruppen och våra ledare... 

Jag har en demon kvar att möta och den kommer jag, tillsammans med mina barn att utmana på 2-årsdagen... Olycksplatsen vid Hornavans strand... ❤️

Det känns som att det är den sista stora sten som ska lyftas på för att få full "frid"... Den sista pusselbiten ska läggas i vårt stora livspussel... 

Sen är jag troligen lite mer redo att möta livet, möta min framtid med en lättare väska på ryggen. Redo att utmana mig själv tillsammans med mina juveler... Redo att möta livet med dess utmaningar av glädje och sorg, misslyckanden och vinster... 

Njut av helgen, omfamna varandra, säg orden "Jag älskar dig", våga visa dina känslor, visa att du bryr dig... Det kostar inget men det ger så mycket!!! ❤️

En annorlunda upplevelse....

Kvällens blogginlägg får nog handla om dagens danskurs... 

En heldag i AktivFox tecken... typ som Foxtrot men utan ett, två, ett, två... istället är det en salig blandning av ett, två, långsamt och snabbt... 

Att stå och dansa nära andra män som jag inte känner... att stå mage mot mage, trycka höften emot för att styra när jag får styra... 

Oj, vad mycket nytt... Oj, vad mycket jag har att lära... Oj, vad jag är färsk inom detta... 

Stel och analyserande... stel och nervös... stel och livrädd... 

Herre Gud, det är många månader sedan jag har varit nära en man så... och då är det rent dansuellt... inte erotiskt på något sätt... inte för mig i alla fall... 

Vissa gick det bra att dansa med, andra fick känna på mina skor... 

Att inte klänga fast vid den stackars mannen, det var en utmaning... att inte snubbla var också en utmaning... många utmaningar denna dag... 

Efter 5,5 timme på dansgolvet lyckades jag faktiskt glida fram... stanna när han ville det... snabba på när det krävdes och försökte att hela tiden känna rörelsen... 

Halleluja, vad jag är nöjd med mig själv... Jag gick dit trots att det tog emot... trots att jag inte hade en kavaljer med mig... Trots att jag inte hade någon att gå dit med... Min älskade bror hade sina barn denna helg och alla "mina" singla män var antingen upptagna eller fega... ;) 

Änkan gjorde det!!! 

Jag klev dit, inte riktigt ägde golvet men jag "rockade" för att vara mig... för att vara jag... 

Så nöjd med det jag åstadkom... inte missnöjd med det jag inte klarade av... 

I did it!!!!! ❤️

 

... å så kom ett litet gupp...

Livet innehåller så många olika saker som vi ska uppleva innan det är dags att dra locket över oss... Vissa hinner inte upplevde lika mycket, andra får uppleva desto mer... 

Just nu är jag extra ödmjuk inför mitt egna liv och min kamp mot "livet"... 

Jag har varit i helvetet och vänt men som sagt den sista tiden har jag känt vittring på livet igen... 

Under tiden från Johans död fram till idag har jag ofta satt mig ned, varit i känslan och kanske tagit en extra chokladbit som lite extra tröst... Jag har inte flytt undan den extremt jobbiga känslan av vanmakt och ångest... den har bott med mig i nästan två år... jag har lärt mig vara i den istället för att fly... sista tiden har den minskat successivt för att nästan försvinna helt. 

Så glad som jag har varit de sista veckorna är helt fantastiskt... Folk har frågat vad som är på G med mig... "Du lyser... Det gnistrar om dig... "

Jag blir glad att min förändring syns genom mina ögon och genom mitt skratt...

Just nu kom jag ned i en liten svacka men då är det bara att klättra upp igen... På med grusskorna, ned på alla fyra och klättrade ge sig i lag med backen... 

Min poäng är att jag numera flyr... Jag flyr till träningen när det blir tufft... när vägen blir för gropig... när rastlösheten och ångesten griper tag... 

Visst är jag kvar i känslan, den tar jag med mig på löpbandet och bearbetar där men jag sätter mig inte ned och fikar... och mumsar... 

Pratar och tycker synd om mig själv gör jag fortfarande... med mina stackars vänner som stå ut med mitt ältande... ;) 

När jag nyligen fick ett litet bakslag så kom inte känslan av att nu måste jag tröstäta utan istället packade jag träningsväskan... eller den står alltid färdigpackad i hallen... och så stack jag till gymmet en fredagskväll kl 18:30... 

Är det normalt...? 

Jo men i alla fall för de tjugo personer som var där med mig... 

Sedan fick jag bearbeta mitt dilemma under 4 kilometers löpning vilket är mitt personbästa på många långa år... när bandet helt plötsligt stannade hade jag visst gått tjugo minuter till... 

Jag stack ut näsan och fick den lite bränd... Jag är ju nybörjare på det här med hur man ska ta sig ut i världen igen...

Hur vet man att det man ser och känner är sant...? 

Hur vågar man lita på sina känslor och hur ska man kunna analysera det man ser så att man inte går på en nit...? 

Inte en blekaste aning bevisligen... 

Men som en av mina vänner sa till mig... "Du är stark och modig som vågade..." 

Det försöker jag nu intala mig i min självömkan... och när jag lyfter vikterna på gymmet... eller springer på bandet... 

Jag har inte gjort något fel... jag lade an bågen, missade tavlan, förlorade och får gå vidare... 

Jag menar, vem vinner 100 miljoner på lotto första gången man spelar... ;) 

Tiden går och sätter sina spår...

Solen skiner och jag känner att livet kan vara riktigt fint... även om vardagen stör mellan varven... 

Mitt liv står inte på vänt längre... 

Ni som har hängt med under åren vet jag menar... jag har ofta funderat på när mitt liv ska börja rulla igen... har känt att alla andra lever medan jag står i någon förbaskad bubbla och ser på... andra får delta, KAN deltaga medan jag springer i detta hamsterhjul som kallas den sörjandes liv... 

Ofta har jag inte ens sprungit utan jag har legat på "golvet" och följt med hjulet runt... illamående och yr... 

Nu deltar jag i livet och det känns fantastiskt... En ynnest att få leva igen... 

Många som står mitt i skiten tänker att det kommer aldrig gälla mig... för så dåligt som jag mår nu, ja... då kan man inte komma upp...

Jag har stått där, jag har kravlat i leran, har sugits ned av kvicksanden... velat avsluta mitt liv... 

Varit så långt ned man bara kan vara... 

Nu har mitt plotter visat mig fram till farleden och jag är på väg ut på öppet vatten... okänt vatten... 

Det finns ingen karta som säger vart jag är på väg, mot vilken hamn jag ska lägga ut kursen... Ingenting är givet, bara att jag har tagit över kaptensmössan och styr själv...

Ja, inte vår båt då... inte än... men snart den också... ;) 

I går på löpbandet "stod" jag som ett fån och bara log... bara så där... 

Flera av de lediga äldre tittade på mig, den enda under 30... ;) 

Och varför ska jag inte få le...? Måste jag ha en given orsak till varför jag känner mig lycklig och förunnad...? 

Det räcker oftast bara med att ett meddelade slutar på "Kram" eller att jag får ett "God Morgon" från en vän... en lunch med en tjejkompis... tid hos frissan... snälla barn som plockat undan efter sig... 

Livets små enkla ting gör mitt liv så mycket trevligare än vad det var innan jul...

Jag vet inte riktigt exakt vad som gör att vändningen kom just nu.,. 

Vila, terapi och en massa dans...

Dansen ger så mycket som man inte tänker på... Nya vänner, gamla vänner som hänger på och delar mitt nya intresse... rörelse, seratonin och energi... 

Kanske det som påverkar mest är nog kontakt... inte den sexuella kontakten utan mänsklig kontakt... 

Någon som tar på mig... det har inte hänt på snart två år... 

Jo då, kramar är ett måste i vår familj... 

Speciellt i Johans familj... till mina barns fasa när de var yngre... Nu vet de att det ingår när mostrarna och kusinerna kommer... ❤️

Men detta blir något annat... jag kan nästan inte sluta le när jag dansar... och musiken har jag fastnat för... 

Jag hör och känner stegen... och tappar jag takten så finns det en som börjar räkna... 1 2 3 4... ;) 

Utmaningen är att kunna sjunga med när luften i lungorna är slut... speciellt efter många snurrar... ;) 

Nästa utmaning är att lära mig dansa aktiv fox... lite mer Dirty Dancing än den vanliga mogendansen... Och det känns okej... :) 

När denna bild kom upp i mitt flöde på Facebook så log jag... lite sorgsenhet finns det nog allt... 

Sedan Johan dog har vi bara varit nere på sjön en gång... innan var vi nere nästan varje helg... Nu har vi ju i och för sig inte haft så bra vintrar de senaste åren... 

Jag saknar den gemenskapen som vi hade där ute på sjön... men bilden är ett fint minne... 

Hoppas att jag och barnen kan få många fina minnen framöver som kommer dyka upp i våra flöden... 

Det är sådan befrielse att inte känna skuld och ånger... Inte känna att visst borde jag inte känna så här... 

Men jag får vara glad, jag får vara lycklig och det är min fullaste rättighet att leva mitt liv... Både får och kan delta i mitt eget liv... 

Johan skrattar troligen vart han än finns... Inte vill han att jag ska sluta leva... 

Nä, han skrattar sin underbara skratt och pekar på mig... "Ut med dig, hjärtat! Ut och övervinn världen! På med dina röda skor och skaffa lite kärlek... ❤️"

Han kommer alltid finnas i mitt hjärta, i mina minnen och förhoppningsvis kommer jag kunna dela Johan med vem jag än träffar på i livet... det är ett måste... 

Johans minne, hans familj, som är min familj kommer alltid finnas kvar... mina svärföräldrar kommer alltid vara mina svärföräldrar ❤️ och släkten Jernmark kommer man inte undan så lätt... ❤️

Jag känner att jag är redo att insupa livet på hög nivå... även om jag just i dag känner mig som en ilsk liten bitch... 

Kanske har det med att jag får åka en ouppfostrad Saab som inte växlar själv och inte vill dra iväg på 2:an... ;) men jag lär mig nog... allt i livet är ju inte en promenad på rosenblad... 

Jag om någon har lärt mig det... ❤️