Sömnlös i Seattle med Meg Ryan och Tom Hanks...
Jag mindes den som en romantisk film från ljuva 80-talet...
Jag hade glömt bort att den handlade om sorg... en man som förlorar sin fru, en pojke som förlorar sin mamma...
Nu kan jag relatera till denna film på ett helt annat sätt... visserligen är jag några år äldre men med mitt bagage så är tolkningen en annan...
Jag förstår vad han säger, jag känner vad han menar... jag har varit där, känt allt det där...
Det som gör mig förbannad är att alla bara önskar att "han" ska hitta en ny fru... Det har ju gått hela 1 1/2 år sedan hans fru dog... klart att allting blir bättre bara han träffar en ny... eller flytta till en annan stad... där ska du se att det finns en ny kvinna...
Jag ler samtidigt som irritationen flödar... känner igen mig... hur människor runt om kring mig hoppades att jag skulle bli kär igen... träffa någon ny man som kunde förgylla mitt liv... göra mig mindre ensam...
Under två år har jag bearbetat min sorg, under två år har jag haft mina terapeuter med mig i samtal, i Sorgegruppen och med min familj...
Vi har jobbat hårt, kämpat med näbbar och klor...
Jag har betalat många timmar i terapi, massage, healing och lite annat för att hålla denna kropp och själ vid liv... många tycker säkert att det har varit helt onödigt men det skiter jag i...
Jag vet vad det har gett mig, vilken nytta det har varit...
Den tanke som slår mig är att de som inte går i terapi och allt annat jag har gjort, hur kommer de vidare...?
Hur kommer de fram till den tidpunkten när saknaden ändras till en saknad som inte gör ont...?
Jag har verkligen gjort allt för att överleva under dessa två år och nu står jag här som en "ny" kvinna... Redo för livet...
Poängen är, om det tog mig två år av kamp för att komma hit, hur kan man då tro att man efter 1-1 1/2 år ska orka börja leta efter en ny partner...?
När hjärtat knappt läkt samman efter döden döden... när känslor finns kvar, när tanken på sin partner gör att man flyr bort i något annat... när det fortfarande smärtar... när man inte kan se på ett kort utan att känslan av en kniv som simticks i magen...
Jag tror ju inte på att man läker genom att man träffar en ny...
Då ska det vara en ny som man kan prata med, berätta om den döde för, gråta tillsammans med... dela sin fru/man med...
Inte en som man dränker sin sorg med...inte någon som får en att tömma, glömma och stoppa undan...
Man sätter inte ett Bamseplåster på ett brutet ben... Inte i min värld...
Filmen får mig verkligen att gå igång...
Terapi behövs...!!
Jag är så in i bängen glad att jag fick chansen att delta i min grupp...
Jag går fortfarande kvar medan alla kombattanter från orginalgruppen har slutat... en efter en... nya har kommit in...
Jag ska snart sluta jag också, efter resan till Arjeplog/Hornavan...
Då ska jag skriva ett farväl-brev till Johan... Säga det där farvälet som jag aldrig fick säga då han dog ifrån mig...
Det låter kanske grovt med det är det inte...
Många av oss som förlorar någon kär får aldrig den chansen... vi hinner inte... chansen stjäls ifrån oss...
Min man låg inte inför döden, vi hann aldrig säga alla de där sakerna som vi ville säga... planera för min och barnens framtid... få information om vart pengarna till båten finns... vad som är planerat med den och inte...
Vi sa att vi älskade varandra och att vi skulle höras nästa dag... Vi väntade hem vår båt... Döden var långt borta, den kunde inte drabba oss... Vi väntade hem barnens pappa, min man...
Inte ett lik i en kista... med min mans kläder på sig... ett skal efter en underbart jobbig man...
Det här med sorg är invecklat... hemskt invecklat... Inget man löser över en dag eller två... det tar tid om man ska komma ut "hel"... vilket man inte gör... man blir nog aldrig riktigt hel igen... annorlunda, ja... någorlunda hel...
Mitt tips är att låt tiden gå... stressa inte fast man är ensam och vill ha sällskap...
Är man redo, ja men sätt er i sadeln igen... Det kommer troligen skava en del men rutinerna kommer kanske snabbt tillbaka... kunskaperna finns nog dolda men visar sig till sist...
Avkastad får man nog räkna med att man blir... några gånger innan man lyckas hoppa över det där höga hindret som man rivit X-antal gånger...
Just nu känns det som att jag får anmäla mig till ridskolan... ;)
Jag har inte haft bråttom men nu vill jag ut i livet igen... inte för att någon annan vill att jag träffar någon så jag passar bättre in...
Jag vill träffa någon för att jag är redo... för att jag vill dela livet med någon... för att mina barn inte längre vill hänga med sin mamma... ;)
Tiden jag och Johan längtade efter är här... visst känns det bittert att jag står här ensam... men jag vill inte träffa någon för att glömma Johan... Det kommer aldrig att ske... jag glömmer inte honom...
Jag vill träffa någon för att jag vill... och för mig är det en himla skillnad...
Så, jag höjer ett varnande finger... Änkan är lös... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar