I går var jag där igen... men det var inte samma Sarah som klev innanför dörrarna denna gång...
Det är samma skal... eller kanske inte... några kilo lättare och några fler muskler som fått sig en omgång...
Samma hår dock... en aningens längre i och för sig...
Kläderna var nya men stövlarna var då de samma som ifjol... de slänger jag aldrig.. ❤️
Den stora skillnaden är nog inom mig... ingen kan se på utsidan att jag blev änka för två år sedan...
Ingen kan se att jag är manslös och har lyft min måntliga "änkepension" för sista gången...
Det står inte skrivet i min panna... längre... eller det har det nog aldrig gjort...
Jag har fått höra det ofta under dessa år att man kan inte se att du är en änka... en änka på 25 år... ;)
Å visst är det så... våra bördor syns oftast inte utanpå... de äter upp en inifrån...
Svullna ögon kan kanske avslöja att något inte är som det ska... men det är svårt att veta vad orsaken till smärtan är...
Men som sagt, det kunde man verkligen inte se på mig igår för inte kom tårarna på mig... bara på väninnan när hon läste en otroligt fin nominering som min son fått... då kom sorgen över henne... Själv har jag läst texten så många gånger att jag har slutat gråta... ❤️
En härlig kväll med fantastiska vänner och många skratt...
Musik, god mat och nya ansikten...
Förra året satt jag där och höll mig samman... bet mig lite i läppen då saknaden efter Johan var stor...
Jag kunde se honom framför mig, hur han skrattade, hur han minglade, hur han mötte min blick över havet av människor för att kolla att allt var okej... "försäkra" sig att jag var hans och att han var min...
Min trygghet och älskade man... ❤️
Den kvällens mål handlade om att försöka kliva utanför min box men den var väldig solid... jag kunde inte se andra runt mig som befann sig utanför min "comfort zone"... Orkade inte ta in... hade så fullt upp med mig själv... och mina demoner...
Vilken skillnad det var, ett år senare...
En ganska självsäker kvinna i sina bästa år... 25 då...
Ganska snyggt klädd, håret uppförde sig efter en tillplattning... ingen fukt ute så lockarna höll sig på plats... höll sig borta... ;)
Ett leende på läpparna och blev bjuden på det sämsta drickat som finns... för vissa men för mig är det bland det godaste... lite salt, ett litet glas och om man vill, en skiva citron... :)
Det gjorde inte ont... ingen mage som drog ihop sig när jag får infallet att ta en bild på mig och den vackra kvinna som sitter bredvid mig för att skicka till Johan... Så var han med i kväll också... :)
Men jag kände bara glädje, värme och en enorm gemenskap...
Förr kände jag saknaden i sådana situationer men inte längre...
En konstig känsla är det... Att ha saknat någon så otroligt mycket att man velat hoppa ut för ett stup och sedan... långsamt, långsamt har känslan ändrats... successivt har jag tagit stegen mot det nya... lämnat något bakom mig kan jag nog inte säga att jag eller någon i sorg gör...
Vi accepterar det som hänt, hur gräsligt och avskyvärt det än är så kommer många av oss fram till ett avslut...
Ett avslut där minnen lever vidare, finns kvar för att tas upp med barnen och vänner...
För ett år sedan trodde jag inte på fullaste allvar att jag kunde komma fram till ett avslut och att det skulle kännas helt okej... att jag faktiskt välkomnade det...
Fick jag välja, som på film i Hollywood, så skulle jag hundra gånger välja Johan och vårt liv... men jag lever i verkligheten där död och illvilja finns, där varje dag finns och det inte går att spola tillbaka bandet... musikkasetten kan fastna i spelaren och den här kasetten är som de som vi hade på 80-talet...
Man lagade dem genom att dra ut det trassliga bandet, tejpade ihop det och snurrade in det igen... Det gick att lyssna på musiken men bandet blev för alltid skadat och kunde aldrig bli så där platt och fint igen...
Så är det med sorgeterapin också... Dra ut hela skiten i ljuset, dissikera allt för att sedan sortera bort det som inte behöver vara kvar i ryggsäcken... Det som stannar är saker som behövs för att komma vidare i livet... minnen och minnen...
Det är svårt att släppa den man älskat under många, långa år men vad har man för val...
Jag har valt att leva vidare... för min skull, för mina barns skull men också för min stora familjs skull...
Denna kväll... men även kvällen innan som tillbringades på ett dansställe där Arvingarna spelade... ger mig kraft... kraft att orka vidare...
Dans och musik, gamla vänner och glädje, nya vänner och skratt...
Det ska livet innehålla...
Fika på det lokala "haket" Broby Unikt med bror, lilla brorsdottern och vänner... sittandes i solen... förfestligheter på en pub och sedan avslutas det hela på en privat fest... Det är så det ska vara...
En god känsla i magen på hon som nästan aldrig har varit ute, nästan aldrig dricker alkohol och nästan aldrig är snygg... Men ibland händer det...
En toppen kväll!!!
Eller som Johan troligen hade sagt:
"Detta borde vara den sämsta dagen i mitt liv... As nice!!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar