För två år sedan åkte vi upp till Stockholm för att se Avici's show tillsammans med de yngre sönerna. Vår andra familj var också med för att njuta av denna helg.
Detta blev vår sista resa tillsammans, vi som firat semester ihop under många år... I fjällen men även i Finland där Johans familj har sitt "finska paradis"...
En sista resa... vilken tur att den blev bra...
Lite gnäll under dagen om vilka skor man hade på sig och vilken mat man skulle äta men konserten på kvällen var alldeles underbar...
Framför allt så var det så roligt att se Johan och mellangrabben dansa och sjunga från sina platser.
Jag och den yngsta är lite mer "lugna" av oss och njöt av showen mer sittandes.
Trots att det egentligen "bara" handlar om en kille som står och snurrar på lite plattor framme på scenen så var helheten en enorm upplevelse.
Musik som man känner igen, en ljusshow som jag aldrig sett tidigare och 40 000 åskådare som bjöd på sig själva.
Hela Tele2 arena sköd av entusiasm... det gungade i läktaren och jag började smått fundera på hur det rent tekniskt var byggt... skulle det hålla för detta tryck...?
Jag minns än i dag hur Johan stod där och dansade, sjöng och såg allmänt rent fånig ut men så himla lycklig... ❤️
Alla som känner honom lite extra vet hur mycket han älskar att dansa... hur han stod lite tillbaka lutad, blundande med armarna ut åt sidorna, långsamt rörde han sin kropp på sitt speciella sätt... urfånig men samtidigt så trygg i sig själv... ❤️
Nöjda barn, nöjda föräldrar.... ❤️
Minnen som jag och barnen, vi och vår andra familj kan leva på... länge...
En helg att njuta av, som många andra som vi har upplevt tillsammans borta från hemmet... med barn eller utan barn...
Hotellfrukost, hotellrum, lunch och fika på stan...
Under denna helg togs de sista bilderna av oss...
Det är med blandade känslor som jag ser på dem... sorgligt men inte smärtsamt...
Herr och Fru Emilsson, 2014...
Inte den bästa bilden i världen... men dock en liten ducky som var så poppis då...
En hälsning från oss till goda vänner, tror jag det var... en sista hälsning visade det sig...
Pratade med min M idag o vi sa båda att även om det kan smärta att bli påmind av Fejjan om våra olika äventyr under åren som gått, så har de ett syfte... att minnas... att inte glömma bort... att komma ihåg saker som vi kanske glömt bort för stunden...
Minnen ska komma fram även om de kan smärta och påminna oss om tunga, jobbiga saker...
Jag vet, jag är nog lite sado... ;)
Jag har sedan Johan dött ofta tagit en "footie" istället för en ducky... Kanske började det denna helg... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar