Ibland åker den ned i tvätten för lite uppfräschning, ibland kastas den ut för katten spytt på den och den blir kvar på förstebron för en tid... Ibland byts den ut för vårmatta ska in och då stuvas den in i förrådet tills det är dags att putsas av igen...
Livet som änkan efter Johan har varit riktigt bra en längre period och det känns toppen... känns som jag har skrapat fram en mindre vinst på Triss... fast som alla vet, vi vill ha den stora vinsten... den som gör oss oberoende för resten av livet... Även om pengarna skulle sitta himla bra för en änka med tre tonåringar så syftar jag mer på vinsten av glädjen, vinsten av kraft och motivation...
Motivation att leva...
Sista tiden har det varit kämpigt... tufft och jobbigt.
Familjen är som vilken annan familj, vi älskar och vi hatar...
Känslor som yr, ord som kommer ut fast de aldrig borde ha gjort det... Vi är som de flesta andra med en liten skillnad...
Det finns en tagg som skaver... en liten, ynka tagg som påminner oss att vi har en förlust som vi kämpar med...
Jag struntade till och med att åka och bugga i veckan som gick... ett mått på min psykiska hälsa...
Hade ingen lust... Ville bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv... att sedan den ens axeln inte mådde bra kan nog ha påverkat en del... och att astman tagit över kroppen för en tid... vilket betyder mindre träning... som i sin tur inte skapar tillräcklig med endorfiner och seratonin till min sargade själ... :(
När allt kommer på en gång så orkar man ibland inte stå emot... trots att verktygslådan numera är fylld av olika tänger och mejslar...
Men ibland hittar man ändå inte den rätta torxbit man behöver...
Det är som när en kvinna ska hitta något i sin handväska... man får nästan hälla ut allt på bordet för att upptäcka att mobilen ligger i jackfickan... Man hittar inte det man behöver och står till sist och skriker på sina normalt ljuvliga barn...
"Hur kan ni bråka över vem som snott vems strumpor när er pappa är död..?"
Jo, det kan man... när livet går vidare och vardagen kommer tillbaka... när man kanske inte alltid kan sätta ord på sin frustration... då får strumporna vara sitt sätt och uttryck för sin döda pappa...
Då får mamma och bröderna ta skit en stund för man inte längre orkar behålla allt inombords... alla brister vi någon gång men vi är olika individer med sitt egna sätt att explodera...
Vi sörjer alla på olika sätt... vårt helvete tar sig olika uttryck...
Det är helt normalt men det kräver ganska mycket stryka från de vuxna runt omkring... kräver styrka men också förståelse...
När mattan då läggs ned för tvätt kanske man inte har hittat just den mattan som ska ersätta den andra... eller så ligger trasmattan ute på bron med en stor kaffefläck på sig... frusen och med flera centimeter snö över sig... då kan det vara svårt att fatta, svårt att orka förstå...
Många säger att de aldrig kan förstå min situation och jag kan nog bara hålla med... men om man vill försöka förstå så kan jag varmt rekommendera några hemska och jobbiga avsnitt av Greys Anantomy... Serien som utspelar sig i en sjukhusmiljö i Seattle... En serie som jag följt under flera år men av olika skäl missade jag flera avsnitt under säsong 8 men har nu tittat ikapp...
Man kan ju undra varför jag plågar mig själv med att se sådana serier...
En bra fråga...
För mig kan det handla om flera saker...
Det är en bra starter... när kroppen håller emot och inte vill bryta ihop... då behöver man en liten knuff för att lätta på trycket...
Just dessa avsnitt kan få andra att förstå hur det kan vara... med bilder och minnen tycker jag att de visar hur det faktiskt känns... jag kände igen mig så väl i hur bilder hela tiden dyker upp... minnen, fragment av vårt gemensamma liv...
Trots att det är fiktivt och på film så ger det en bild av sorgens många sidor... hur det var och är för mig...
Så min utmaning idag är att se dessa avsnitt... Säsong 11, från avsnitt 21....
Ta fram näsdukarna och bered er på att känna...
Några av er kommer att gråta, några stilla medan andra kommer hulka och känna hur hela kroppen drar ihop sig... andra kommer känna men inte visa det genom tårar...
Allt är normalt men gör det som passar dig och låt det komma... Släpp tagen! Hoppa utför klippan! Kasta dig utför och bara känn... det kan göra ont och landa men konstigt nog så överlever man...
Jag gick till jobbet idag med tårfyllda ögon... rödkantade ögon... svullet ansikte...
Men vad gör det...?
Jag är en människa... ingen robot. Jag känner och jag känner med tårar... Jag kan inte sätta på en mask som döljer vem jag är... vad jag gått igenom...
Take me as I am or leave me... ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar