En resa mot framtiden med historien i bakluckan...

Då har vi gjort det... jag och barnen... 

Vi har varit vid Hornavans strand... 

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta denna weekend annat än Wow, vilka människor det finns bland alla käpphästar... ❤️

Johan/Emil var en människa som lärde känna en ofantlig mängd människor under sitt korta liv... långa och korta, tjocka och smala, fula och mindre fula... 😃

Han var en sådan person som man antingen gillade eller retade sig på... Jag liksom gillade honom... ganska mycket... 

Han gillade till och med Stockholmare... ;) ... ja, förutom de som parkerat fel när de kom med fräsen och skulle till å jobba... eller de som körde in under transportbandet, mellan fräsen och lastbilen... Då kunde han väl bli en aningen sur... men skrattade troligen gott när de mindre smarta bilägarna fick fräsmassa på biltaket... En man med stort och varmt hjärta vilket man ser i de människor han höll av... ❤️

Barnen och jag for upp till Skellefteå med flyg men innan dess så fick Dieseldrottningen föra oss till Arlanda... Jag kom på en dag här i början på veckan att det kanske vore smart att boka en plats på en sådan där långtidsparkering... sådant där fixade ju alltid Johan... Troligen hade vi väl sovit på Ibis Arlanda och lämnat bilen där... ;)

Nu fixade jag det själv, inte speciellt svårt egentligen men med en hjärna som varit ockuperat av SvampBob 4-kant en längre tid så får jag vara lite stolt över mig själv... 

Det kändes väldigt speciellt att få åka på en resa med mina barn utan någon annan med oss... 

Att vi fick vara ensamma om början på denna upplevelse... att vi kom iväg trots lite grus i maskineriet... att vi kunde vara en familj som stod ut med varandra... för en stund... 

Jag kände mig väldigt stolt över min fina familj och mina fina killar... ❤️

Jag har just hyrt bil för första gången i mitt liv... Jag inser mer och mer vilken nytta jag hade av Johan... vad mycket han alltid har gjort och fixat, som jag många gånger har tagit för givet... Säkert har jag gnällt också... flera gånger... 

När vi har satt oss i bilen på Skellefteå flygplats och börjat köra iväg mot centrum så säger mellansonen från baksätet att vi ska köra mot väg 364... 

Då slår det mig att jag har inte ens kollat på kartan hur vi ska åka... jag har bara tagit för givet att jag hittar... eller ska jag vara ärlig så har jag inte ens tänkt på det... Johan har alltid vetat vart vi ska och hur vi ska åka... jag har bara följt med... 

Nu sitter jag ensam vid ratten... mer än bildligt... och jag ska styra familjen Emilsson mot målet... 

Vilken tur att det låg en karta där bak och att det finns en kart-app i mobilen då bilen saknade gps... Tänk att tanken inte ens slog mig... ska man inte vara lite mer förberedd inför en av livets viktigaste resor...? Tydligen inte för det löste sig ju... Som Johan ofta sa: "Vars ä problemet....? Hur svårt kan det vara...?"

Men hör och häpna, jag kände igen mig när vi kom in i Skellefteå... senast vi/jag åkte där var 2007...!!! 

Bildminne har i och för sig alltid varit mitt starka sida... ;) 

Många mil la vi bakom oss denna helg... Totalt 65 mil... 

Golfen som jag hyrt for fram på de Norrländska vägarna som var torra och fina... med svarta sopsäckar lite var stans... Lilla killen sa plötsligt: "jag förstår varför pappa gillade Norrland, här kan man bara köra..."

Å visst var det så... Johan älskade Norrland med all sin snö och sitt lugn... sina vägarna och lederna... 

Vi stannade till i Arvidsjaur där vi mötte upp vår vän, Johans arbetskamrat och jobb-bo under många år... Där stod vi bland skotrar och skoterkläder, bland allt det där som tog Johan ifrån oss... men också bland allt det där som han älskade... Det liksom går inte att hata det för då skulle vi hata en så stor del av Johan... ❤️

Varma kramar fick jag där på vår mellanlandning och när vi sätter oss i bilen säger den äldste: " Vad han påminner mycket om pappa... fast vi har ju aldrig träffat J utan pappa..." 

Så sant, så sant... De har jobbat ihop under många år och pratat i telefon ofta... Hans namn har nämts titt som tätt och hela familjen firade påsk uppe hos dem 2007... tror jag det var... 

Det var där vi lärde oss att äta klämburgare, fick blodad tand av fjällen och skoterlivet... 

Det är klart att vi minns Johan lite extra här uppe... men det kändes nog lite konstigt att parkera utanför deras hus utan Johan... kändes som vi glömt något hemma... lite tomt men ändå så kändes han väldigt nära... 

Det har varit så många intryck under denna resa... Så många känslor och så många minnen... fast alla minnen har då inte fastnat... tex. hur man körde hem till våra vänner från "samhället"... det hade jag inget bildminne av... ;) 

De flesta platser vi återkommer till i vårt liv har vi nu lärt oss att möta... genom återkommande besök men här hamnade vi tillbaka till ruta ett igen då vi inte varit här på länge men minnena från den tiden finns kvar... 

Hur han förberedde skotrarna för dagens färd, hur han skojade med barnen, hur han satte sig på skotern... hur han stängde av den... 

Minnesbilderna haglade över mig och det var bara att ta in dem... ingen idé att stålsätta sig utan istället suga tag i dem och vänja sig successivt... försöka njuta av dem även om det kan smärta... 

Morgonen den 19 mars visade sig med sin vackraste sida... Solen sken, lagom kallt... några fem minusgrader... En kort resa på 30-40 minuter till Jäckvik för avlastning av skotrarna... en sådan där händelse som Johan skulle ha varit med och styrt upp... Fixat och trixat... 

Nu blev det J som gjorde i ordning allt med lite hjälp av äldsta sonen... sedan bar det av... Fem skotrar drog iväg mot dagens olika mål...blandade känslor igen... 

Vad skulle vi möta...? Vad skulle vi få se...? Vem skulle vi träffa och fram för allt, hur skulle vi reagera...? 

En resa som vi var tvungna att göra, det gick inte att skjuta upp mer... Att det dessutom blev på tvåårsdagen får man väl se som bra tajming... 

Det finns inget bättre sätt att hylla minnet av Johan än från en skoter... Hela dagen gick i hans ära... ❤️

Vi hade en fantastisk guide i J... han visade oss var de hade varit på besök den där ödesdigra natten... vart de for fel första gången... var de borde ha åkt... 

Då kommer alla de där tankarna där man tänker: då hade han troligen levt... då hade han varit med på denna resa... då hade jag inte varit änka... då hade barnen haft sin pappa kvar i livet... 

Alla de där tänkt om... önskan om att utgången blev annorlunda...

Vi fick se platsen där de körde ut på isen fast de borde ha svängt vänster... och på andra sidan sjön låg platsen där de for igenom... långt ifrån oss fanns den, den där platsen... platsen som tog vår Johan ifrån oss... Helvetes platsen... :( 

Eftersom det var dålig is även detta år så fick vi köra runt sjön för att komma fram dit... men innan så körde vi upp till Tjärnberg där de bodde... där de hade ätit mat den där kvällen innan de fick för sig att ge sig ut i månskenet för att köra skoter till Jäckvik... där de skulle ha sovit om de inte åkt... 

Vi fick se platsen som vi hört så mycket om genom Johans berättelser från de gånger han varit där... 

Där fick vi även prata med en man från Fjällräddningen som berättade sin historia om hur han fick veta att en man saknades och en man hade varit allvarligt nedfrusen... hur de senare fann Johans döda kropp, fastfrusen i isen... 10,15 meter från land... 

Det känns så surrealistisk att få det berättats för en att min man låg fastfrusen så nära land... att han inte lyckades ta sig i land... 

Det var ju så nära... tänk om... Då hade inte de senaste två åren handlar om överlevnad... då hade vi fortsatt vårt liv med en ny båt, med kärlek och familjeliv... då hade jag inte varit ensam med våra barn... då hade jag inte behövt sörja som jag gjort... 

Min man låg där, så nära räddningen men dog ändå... trots starka rop från mannen som slog ödet på käften och överlevde... trots att vi älskade Johan och väntade honom hem... trots detta blev han borthackad från isen innan polishelikoptern med det alpina teamet  lyfte upp honom till fast mark... 

Vi fick se Fjällräddningens pulka som tog honom till ambulansen... den ambulans som borde ha kört en nedfrusen Johan till räddning istället för till bårhuset...

Så många tankar far igenom min hjärna och så många känslor stormar omkring i min kropp och mitt hjärta... i mina barns... i våra vänners... 

Vi sitter där allihopa i köket hos denna man och hans fru... de bjuder in oss och berättar sin story... Så varma människor som ärligt undrar hur det går för oss... hur tar vi oss fram i livet... ❤️

Resan fortsätter mot nästa vän till Johan... en man som gått igenom samma sak som vi, förlust av nära anhörig till vattnet... En man som kan sätta sig in i vårt lidande och kämpande... En man som kramar om mig när vi ses nere i samhället dagen innan... 

Nu sitter vi runt hans eldstad och grillar hamburgare... klämburgare. Återigen välkomnande människor som vet vad vi gått igenom men beter sig som vanligt... 

Att sitta där på fjällets kant... inte långt ifrån Hornavan... inte långt ifrån den plats där Johan dog... det känns som man är en del av naturen, en del av fjället och jag vill egentligen inte åka därifrån... vill bara sitta där och känna hans närvaro... känna  och tänka... Njuta av denna fina vinterdag... men dagen har ett mål och det är olycksplatsen... 

Jag har sett den på bilder men inte i verkligheten... jag har målat upp en bild av hur det ser ut... hur han låg... skapat mig en bild av dödens plats i mitt inre för att ha något att relatera till... 

Då vattnet omringade platsen fick vi åka genom skogen för att ta oss fram... Ett skoterspår var redan uppkört av vännen med grillplatsen... 

En godhjärtad man som vill underlätta för änkan och hennes barn... ❤️ små saker som för mig blir höga hinder... 

Jag hade troligen vält med skotern på väg genom snön fram till platsen... det har ju hänt förr... men då kom min man till min räddning och viskade att han var så stolt över hans fru som inte gav upp utan kämpade vidare med skotern och snön... ❤️

Vi stannade uppe på en kam och såg platsen där nere... Såg den lilla platå där jag vet att det hänger en krans från 2014... Det lägger sig en tryckt stämning över oss men vi fnissar lite när vi kämpar oss genom snön då skaren inte håller för oss... vi fick åka på rumpan eller hasa oss på alla fyra nedför skogsbacken... 

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för er hur det kändes när jag stod där och tittade på den plats där Johan hittades för två år sedan... en plats i vattnet en bit ut från land... 

Svårt att ta in, svårt att stundtals känna... mixade känslor av ilska, ledsamhet, förtvivlan, ångest... och alla tänk om...

Nu såg jag själv hur det såg ut, hur nära det var... Jag kunde se den plats där hans hjälm legat... hjälmen som han tryckt av sig när han hamnade i vattnet... den som inte var ordentligt åtdragen under hakan just för en sådan här situation... snabbt och lätt att trycka av sig... men vad hjälper det när det är -25,30 i luften och + 4 i Hornavans vatten... Då har man väldigt kort tid på sig att ta sig upp... att simma in mot land... 

Allt passerar i mitt huvud... som på film kan jag se hur det gick till... 

Genom alla berättelser jag har hört under de här två åren har jag skapar en egen film... filmen som berättar hur min man dog... 

Spelar den inte så ofta men denna dag, ute vid platsen, spelas den om och om igen... så som jag tror att det gick till... 

Det som var väldigt skönt och befriande var att få se med egna ögon hur det såg ut... J kunde berätta vart de kom ifrån... åt vilket håll de var på väg... Vart Johans skoter gick igenom och vart den andre mannens skoter försvann... 

Jag kunde justera min film så den liknade sanningen lite mer... den sanning som vi pusslat ihop... 

Vi satt där en stund... jag la ett hjärta av rosor bredvid det hjärta mina svärföräldrar la där i höstas då de besökte platsen... Det stod två gravlyktor som slocknat men de fick liv igen och lös för vår ängel... 

Även nu, i skrivande stund, känner jag mig frustrerad över alla känslor som rusar igenom kroppen... så blandade... så oformliga... 

Det var en lättnad att till sist jaga bort monstret under sängen... att lysa med ficklampan och se att det inte är något farlig där... 

Denna plats är inte otäck eller farlig... påminner väldigt mycket om Vättern och vår skärgård där... 

Det rådde ett lugn... tills jag "ser" Johan, hoppandes utför kanten på berget och ropa: Bomben!!!! Då ler jag... 

Han är med oss, det känns... han ser oss sitta där och våndas... ser våra tårar som rinner nedför våra kinder... känner vår sorg och vår längtan efter honom... Aldrig har han varit så nära... som om han finns där vid Hornavans vatten... att han är hemma där... ❤️

Denna dag innehöll allt... skratt, ledsamhet, glädje... men framför allt stolthet över mina söner... över Våra söner... ❤️

De följde med... även om det var under protest... De följde med och fanns där... de kände och de såg... de frågade och fick svar... de utmanade sina monster... 

Mina modiga killar... 

Våra modiga söner ❤️ 

Summa sumarum, en bra två-årsdag! 

Men som min mamma sa, det hade aldrig gått att genomföra om inte våra vänner funnits där för oss... om inte de ordnat och trixat så vi fick en chans att lägga ned de sista bitarna i vårt pussel... Nu är pusslet så helt som det kan bli... för några bitar kommer alltid saknas och det är bitarna som motsvarar frågorna som bara Johan kan svara på... alla de de varför... men en vacker dag kommer jag nog få svar men innerst inne hoppas jag att det dröjer för jag är inte färdig än här på jorden... 

Jag har en del kvar att uträtta så jag nöjer mig med ett pussel där man ser motivet klart och tydligt även om vissa bitar saknas... 

För två år sedan fanns inte ens alla kantbitar på plats och det saknades väldigt många av de viktigaste bitarna... det var som små öar av bitar... men väldigt mycket luft mellan dem... 

I dag ser jag vad pusslet föreställer och jag irriterar mig inte på de små och få hål som inte föreställer något... de har ingen meningsfull funktion... 

Livet kan fortsätta utan dem... och så kan jag. 

Jag hoppas att efter denna resa kommer jag och barnen så småningom sitta i samma tågvagn... mot framtidens utmaningar... ❤️