torsdag 28 augusti 2014

Handledarutbildning för körkort...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

"Jaha... Då var det dags...
Trafikläraren säger att börja inte med lilla vänstersvängen utan starta m punkterna 1-5...
Då lutar sig min rara 
Lucas fram o viskar: - Om man redan gjort det då..???
Herre min je, vart ska detta sluta? Vad har vi gett oss in på 
Janne ?? "



Det här är någonting som vi väntat på... pratat om... hur vi skulle dela upp det hela... När L fick sin A-traktor under hösten 2013 så planerade vi som föräldrar den kommande bilutbildningen... 
Motorintresset har alltid funnits hos Johan långt innan vi träffades och L fick med det i modersmjölksersättningen då han fick hänga med Johan under hans rallymekartid... att den sociala miljön skulle påverka L så mycket hade jag inte kunnat tro då...

Genom att se L meka bil, diskutera saker kring hans traktor och se hur han kör bil när vi övningskör är som att se en ung Johan... Vi träffades då Johan var 24 och jag var 22... Under alla våra år har jag alltid känt mig säker när han har kört bil, åkt på våra fyrhjulingar samt när vi åkt skoter... Nu får jag se att vår son redan "tagit" efter sin fars beteende... 

Att detta är bara ren glädje vore att ljuga för visst gjorde det ont att gå dit utan honom... utan L's pappa... utan min man... utan att få dela denna upplevelse med L's pappa... 
Men jag är så glad och tacksam att vår granne J följde med som en motpart till mitt kvinnliga körsätt... att han ställde upp för L... nu har också morfar gått kursen för att kunna finnas till för övningskörning... 

Det finns så många saker i allas liv som ni andra tar för givet... och jag gjorde innan också... innan Johan dog... övningskörning är en av de sakerna... kanske känns banalt men inte för mig... jag går dit som ensamstående mamma som många andra... men jag kämpar med tårarna och ledsamheten...

tisdag 26 augusti 2014

Tillbaka till arbetet med SvampBob i bagaget....

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

"Då ska man snart iväg på första uppdraget sedan den 18/3... Blandade känslor. Hoppas bara att språket infinner sig i händerna o hjärnan... Har fått mota ut SvampBob 4-kant som har bott i min hjärna i över fem månader.... "



Under den första tid som jag var hemma och var sjukskriven efter Johans död frågade många om jag inte skulle börja jobba igen... att det kunde vara bra att komma ut och socialisera mig... att inte isolera mig...
Läkaren frågade efter 2 veckor om jag inte skulle börja arbeta... jag minns att jag stirrade på henne... Är hon inte klok...? 
Här kämpade jag med att kliva upp varje dag, varje morgon... kämpade mig ur sömnen där jag inte tänkte... där jag var fri... fri från vardagens plågor...
Varje morgon klev jag upp och insikten slog mig lika hårt varje gång... Johan var fortfarande död... Han hade inte kommit hem under natten, satt sin nyckel i låset och smugit in.... krupit upp bakom mig, lagt sig sked... han levde inte... han var död...

Att vakna till denna insikt går nästan inte att förklara... det går inte att förstå... för när jag kommer ned  hallen och ser vår älskade tavla med alla våra bilder... då går det inte att ta in att min man är död...
Att då gå upp och duscha varje morgon tog nästan all min kraft... all den kraft som skulle räcka till hela dagen och kvällen... all den kraft jag skulle ha till att orka med mina juveler...

För det många glömmer i allt det här är att jag är inte ensam om att vara i sorg... Jag har tre barn som också sörjer... jag har en svärmor och en svärfar som blev tvungna att begrava sin son... mina föräldrar förlorade sin älskade svärson... jag kan fortsätta i alla evighet känns det som... 
Jag är inte ensam ägare till sorgen efter Johan... för mig blev det viktigt att prata och gråta med andra medsörjande... 

Jag kunde inte lägga mig ned och "dö"... jag måste ha energi till  mina barns sorg... att försöka förstå dem och deras individuella sätt att sörja...
I detta hus har vi fyra olika sätt att ta oss igenom denna sorg... 

Att jag skulle ha ork över till mina arbetskollegor och till våra kunder fanns inte på kartan... 
i mitt arbete som teckenspråkstolk möter jag mängder av olika människor och jag hade problem med att överhuvudtaget ta mig till affären och handla... 
jag fick anstränga mig att utföra vissa sysslor i huset... Många långa stunder satt jag i en solstol ute på gården och gjorde just det... bara satt...

Mitt liv under denna tid bestod av min familj och mina vänner... Båten blev en stor terapisession... allt arbete med den där det inte krävdes att jag skulle tänka... jag bara gjorde... "ge mig skiftnyckel" eller "hämta buntbanden"... det klarade jag av men inte så mycket mer...

I mitt jobb ska jag lyssna på en röst, omvandla det till meningar på ett annat språk som inte är mitt modersmål sedan ska händerna utföra mirakel... eller så ska jag avläsa den döve, förstå vad den säger och sedan få ut meningar och ord på mitt egna språk... det fungerar hyfsat normalt sätt... när mitt liv var "normalt" och SvampBob inte tagit över min hjärna...

Nu är inte mitt liv så normalt längre och när jag inte ens kan få ut meningar som "hämta tidningen" eller säga rätt namn på rätt unge så kändes det ganska avlägset att börja jobba igen... 

Jag minns att när jag började ta mig utanför gården till offentliga platser så var jag som i min egna värld... som om jag hade en låda med genomskinliga väggar runt mitt huvud... jag såg bara det som fanns i min låda... 
I början så sträckte den sig kanske 30 cm utanför näsan... folk såg mig och hejade men jag såg dem inte... de var tvungen att gå fram och mer eller mindre ta på mig för att jag skulle reagera... tror att det blev som ett skydd från alla blickar och från de människor jag inte ville träffa... de som sög ur mig min energi... 

Den strategin fortsatte när jag till sist började arbeta igen... Jag försökte vara här och nu... se de människorna som jag skulle arbeta med... inga andra... 
Jag började på 25%... en vecka.. sedan gick jag upp till 50% under tre veckor och återvände sedan till 25% igen... 
Jag förvandlades till från "söta snälla silver Sarah" till den "häxan surtant"... jag orkade inte med mina barn som behövde sin mamma mer än någonsin... jag fixade inte att sköta hemmet... ingenting fungerade så jag drog i bromsen...



torsdag 21 augusti 2014

Allt det där han gjorde...

Från Facebbok

Sarah Emilsson Wiklund

"Blandade känslor.... har städat bilen invändigt för första gången på fem månader...
Ni som känner Johan vet hur noga han var...
Nu är det bara utsidan kvar... "

Det finns många saker som min man ordade i vardagen... 
Han skötte garaget... han servade alla olika fordon vi hade... han bestämde när vi skulle göra vad med båten... han städade framför allt bilarna... eller så åkte vi ned till hans jobb och gjorde det tillsammans... en sådan där man och fru tid utan barn... han tvättade utsidan medan jag tog insidan...
Dessa saker kanske inte betyder mycket för er men det var vår kvalitets tid... och den tiden finns inte längre... jag saknar den så jag kan gå åt... därför har jag skjutit på bilskötseln... det tog för mycket kraft... jag ville rent av inte... kändes som jag protesterade mot honom... hur barnsligt som helst men när man är i sorg är mycket annorlunda tillåtet...

Samma sak var det med återvinningen... jag sorterade inne i huset i våra lådor, han åkte med dem till återvinningsstationen... enkel fördelning och den fungerade klockrent... 

Han hade humor, Johan.... ibland kunde han skoja till det rejält... då fick jag följa med till Atleverket, vår stora sopstation, med allt skräp han samlat på sig under året... eller så svängde han av från R50;an och log... " Nu ska fru Emilsson få vara med om något unikt... " o så åkte han fram  till återvinningen... .

Poängen med detta utlägg är att återigen så passar ordspråket "man saknar inte kon förrän båset är tomt" bra in... 
Allt Johan gjorde måste jag nu göra... ensam eller med barnen... o det gör fortfarande ont... 
Alla minnen från när vi tvättade bilen eller när vi förberedde båten inför sommaren känns... det känns något så förskräckligt... inte nog med att han fysiskt är borta... det drog med sig så mycket mer... 

Små saker blir så stora när man ska roa det i land själv och kämpa med minnena... 
Minnen kan vara bra och trevliga men de kan också sänka en... man sjunker som en sten i vattnet... 

Johans kusin brukar säga: "Babysteg, Sarah... babysteg" men framtiden ligger långt bort om allt man gör ska vara i babysteg... man måste hitta verktygen till att komma fler steg emellan de där babystegen... för de behövs... ibland måste man andas och inse att man inte kan stressa fram ett bra resultat... 

Minns andra veckan när den äldsta verkade sjunka in i sig själv... paniken tog överhand... jag ringde alla kontakter jag hade... gick till min granne som arbetar med krishantering och vet vad hon pratar om... "Du kan inte stressa fram hans reaktion... du får vänta ut honom... han är inte mogen än..." sa hon med sin norrländska lugn... Aaaaaaaaaa jag har inte tid att vänta... han behöver hjälp nuuuuu....

Så rätt hon hade och så fel jag hade... 

tisdag 19 augusti 2014

Det har gått fem månader...

Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund
 


"Idag är det fem månader sedan jag vaknade kring 03:00 med ångest o smärta i magen... Kom till jobbet o klagade över vad som måste ha varit gallstensanfall... På eftermiddagen kommer det hemska samtalet som säger att mitt allt, min älskade Johan gått genom isen o omkommit omkring 3-tiden...
Dessa fem månader har varit som en berg o dalbana... Sorg, ilska, besvikelse o försök till någon form av glädje... Jag trodde innan att vi förstod vad vännen gick igenom när hennes man blev skjuten men inte...
Att vakna varje morgon o inse att jag fortfarande är kvar i samma helvete som dagen innan...
Att försöka förstå att mannen som talade om för sin fru hur sexig han tycker hon är, hur fin hon är trots morgonhäxfrissan...att han aldrig mer ska komma tillbaka...
Att barnens pappa inte kommer vara med när Ville blir Jr världmästare på speedway eller när Lucas tar studenten... eller när Noah kommer in på KTH...
Att hans arbetslag aldrig mer får några nybakade bullar vid sina hårda arbetsskift...
Alla små kommentarer som vi till vardags ger våra nära o kära får vi inte höra mer o Johan rockade på sådana saker... blommor, presenter, överraskningar o annat mer privat
Vår värld rasade den 19 mars o den gungar som bara den o den kommer aldrig att bli sig lik.
Ta inte era nära o kära för givet. Tacka för de komplimanger ni får. När Johan sa att jag var hans allt o var så vacker svarade jag i början att han var tokig... Förolämpa mig inte, svarade han. JAG tycker att du är det finaste o låt mig få tycka det. Så säg tack för ni vet inte om det var sista gången ni hörde det...
Johans sista ord till mig var: Sov gott. Jag älskar dig. Pussa på Barnen.
O jag tackar Gud att han sa så. "








söndag 10 augusti 2014

Sista helgen med gänget...

Från Facebook

"Fatta Älskling att jag kör vår båt utan Lucas.... "

"Med facit i hand så gick det si så där med tilläggningen vid Myrholmen... Tur att min älskade far P-g o hans Ulla finns...
Noah fick hämta morfar efter lite annorlunda stil på försök till tilläggning.... "

Ja, vad gör man när stora sonen inte vill följa med... har man avslutning på kustskepparexamen så har man... tur så ville N följa med mamma... 
Jag kan skratta gott åt detta nu men just då, när jag skulle lägga till... då var det inte lika roligt... Pappa hävdar att han aldrig hört så många svordomar över telefonen... jag skyller på SvampBob... ;)

När man tittade på Plottern hur jag o N hade kört i väntan på morfar då deras båt inte går lika snabbt som vår... det ser ut som ett garnnystan... :) 

Första försöket gick såååå bra framtill jag insåg att jag inte hört något plups när ankaret åkte i vattnet... Just ja, någon hade vänt på polerna till ankarspelet... det var bara att backa ut och göra om och göra rätt... eller inte... man kan ju också se till att ankarlinan hamnar ovanför propellrarna... aaaaaaaaaa... inte bra, i med friläge och svära lite... "N hämta morfar med tackacaten.. NU!!!!"
Ingen panik... andas... det kommer gå bra... vi kommer inte driva in till land... använd bogproppellern... andas... 

Hurra för morfar!!!!




Sarah Emilsson Wiklund
"Askersundsmaffian på Myrholmen! Lite maffigt är det!  o på det här hållet ser de ringt rena ut.... "



Problemet kom när vi då skulle åka hem... ingen annan skulle åka samtidigt som vi... vi hade en gummibåt med oss som nu inget barn kunde köra in då jag behövde ha det enda barnet som var med ombord... Hela vägen in till hamnen, ca 40 minuter, intalade jag mig att det skulle gå väldigt bra... jag visste rent teoretiskt hur jag skulle göra för att lägga till vid bryggan... teori är en sak och praktik är en annan... Piiiiiiiiiiiiiiiip..... piiiiiiiip.... det blåste från fel håll när vi kom in och det var inte lätt att få båten dit jag ville... den gjorde inte alls som jag befallde... 
Det är inte som en bil... den här glider lite som den vill... Männen som stod några bryggor bort undrade nog vad den där donnan gjorde... 

Till sist sa jag till N att hålla i sig... vi kör in...backningen gick åt skogen... O så gjorde vi... Håll i hatten...
Men in kom vi... lite snett, lite annorlunda... men annorlunda kan vara bra det också... en snäll båtgranne tog emot... dock lite skärrad tror jag... 

I med elkontakten, ut med all packning... vi skulle ju till Gotlandsfärjan... 
Just ja... nu var ju aktern utåt vilket ledde till att jag var tvungen att leka elektriker och fixa en längre laddarsladd och det underlättade inte ilandplockningen av våra grejor... 

Shit happens and the we die... or not.... 

söndag 3 augusti 2014

Ute hos Johan...

Från Facebook

"Sitter hos Johan o funderar på livet o döden o allt där emellan...
Undrar vad han vill när han skickar åskan på oss när jag sitter under eken... "



Efter det att AM hade åkt satt jag ute hos Johan och bara var... När jag sitter där hör jag plötsligt fåglar som kvittrar uppe i trädet... ett envist kvittrande som jag aldrig har hört innan... Plötsligt kommer det ned en fågel och sätter sig på den stora stenen i mitten av dammen... Den kvittrar till, tystnar, tittar på mig och lägger huvudet på sned... Sedan kommer en till och sätter sig bredvid... Under flera sekunder sitter de där... och bara tittar på mig... efter vad som känns som en evighet lyfter de och försvinner bort... jag har suttit många gånger ute vid Johan men jag har aldrig mer hört detta fågelkvitter igen...


Spontanbesök har vi alltid gillat i vår familj och vår dörr har alltid varit öppen för alla... ja, rent bokstavligen då ingen verkar stänga den... den står på vid gavel ofta...
Johans fd kollega med familj kom förbi en eftermiddag på väg hemöver... 
Så härligt att få sitta vid vårt köksbord och prata minnen... få låta tårarna rinna... få berätta min historia... få lyssna på hans då han är från trakterna där Johan dog...
Vi ställd eut ett ljus i lyktan so står ute hos Johan och senare på kvällen lös den så fint... 

Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund
 har lagt till 4 nya foton.
"Marcus, så här fint lyser ditt, mitt, Noahs o Birgittas ljus ikväll."