IIskan... den starka ilskan

I går på terapin så insåg jag att jag har skrivit till Johan om många saker under min terapi men även här hemma vid köksbordet... eller vid vår köksö där jag sitter nu...
Det jag inte har skrivit till Johan om är min ilska... min förbannade, kokande ilska...
Jag har nog kanske bara pratat om den...

Många har frågat mig om jag inte är eller har varit arg... arg på Johan och på det han gjorde...
Tacka fan att jag har varit arg... många gånger...
Jag har skrikit, jag har vrålat, jag har gråtit... jag har svurit, skällt på honom som en bandhund... kallat honom förr mindre trevliga namn...

Skillnaderna i att bara prata om saker och att skriva om dem är stora... att sedan läsa upp sin text för andra skapar en annan dimension på bearbetandet... att få säga de där sakerna rakt ut... att någon också aktivt lyssnar...

Ofta misstänker jag att det bara ser ut som att folk lyssnar när jag sätter igång med mitt orerande... för det kan jag... prata... det har jag ju betyg 5 i... eller är det A+... ;)

I sorgegruppen sitter vi där av samma skäl... även om skälen ser olika ut är summan den samma.. våra älskade har dött... på olika tragiska och hemska sätt...
Man skulle ju kunna tro att man inte behöver lyssna när någon läser upp sina innersta tankar men det går inte... alla har vi sådana intressanta berättelser... unika... speciella bitar ur sina liv...
Man kan inte undvika att lyssna innerligt... att få en sådan gåva av en från början okänd människa, ja det är helt otroligt... få lära känna en människa inifrån och ut... se det innersta i deras liv... deras hopplöshet, deras ångest... eller deras glädje och skratt...

När då orden arg kom upp igår så började mina tårar rinna... det var inte mina ord utan en annans men de påverkade mig djupt och återigen så kom jag i kontakt med mina känslor... jag blev ledsen för ägaren till ordens skull... men också så kände jag hur väl det stämde in på mig själv... hur arg jag har varit under dessa många månader... det sköna är att där... i denna cirkel av fantastiska människor får man gråta... det är ingen som undrar vad man gråter för... ingen tycker att det är konstigt... vi gråter av så många olika skäl att vi ofta skrattar en sväng efteråt...
Faktiskt så sa min vän, som kom dit samtidigt som jag, att undra vad ska vi gråta för idag... Vi kanske inte gråter alls svarar jag eftersom jag var på ett bra humör och kände mig inte så ledsen...

Jo tjena... nog grät jag i alla fall... för min egen skull och för mina vänners skull... tårarna bara kommer och de får bara rinna ned för kinderna... det kommer kanske en utsträckande hand med en pappersnäsduk eller så får de bara rinna.. rinna och droppa nedför hakan... tårarna renar själen... ut med ångesten och ilskan... in med energi och styrka...

Det här med ilskan... den är ganska härlig, egentligen... en urkraft som kan få oss till oanade höjder... mamman som lyfte sin bil då hennes barn låg i kläm eller män som lyfter trästockar för att rädda sin kamrat... det finne så många historier om hur starka vi blir tack vare ilskan... adrenalinet pumpar oss starka...

Det man inte läser så mycket om är hur den också hjälper oss i andra mer psykiska och själsliga saker... hur den kan hjälpa oss att lyfta oss ur sorgens hårda grepp... hur man får sådan styrka att man kan rädda sina barn... från pappans dödsfall... för så har det fungerat för mig... bitvis... att hjälpa mig orka... orka för mina tre underbara barn...

Jag har varit så arg att jag har önskat Johan till varmare breddgrader... i riktning nedåt... så arg att jag knappt har kunnat säga hans namn... gubbjäveln, idioten, fanskapet... så många skällsord har det kommit över mina läppar detta år...

O visst tror jag att jag inte är ensam om denna ilska... vi är många som blir förbannade på honom... på hans val den där natten...

Problemet är att det inte gick att vara arg på Johan så länge... det har jag sagt förut och det kommer jag säkert att säga igen... man kunde explodera på karln... men bara för en stund... för sedan kom ett förlåt... ett jag älskar dig... en blomma... en kopp te/kaffe... bullar till fikat... en present... eller hans blick... hans "ledsen hund" blick... oj oj oj, vad man smälte då... :)

En man som gick igenom sitt korta liv med fraser som "hur svårt kan det vara?" eller "vad skulle kunna hända?" eller "vad negativ du är... skärp dig"... " god morgon godingen"... "härligt, härligt"...

Hur kan man vara arg på honom speciellt länge...?

Dock kvarstår faktumet att han gjorde det man inte får göra enligt kärlekens regler... han dog... bara så där... dog ifrån sin familj... och lämnade ett stort hål...

Vilja och orka är inte samma sak...

Vaknade med positiv känsla att vi skulle till båten, jag och äldsta sonen... Vi packade bilen med de saker vi skulle ha med oss ned och övningsskylten sattes i bakrutan på insidan... ( undrar förresten hur många som ser skylten då rutorna är tonade... har tappat flera av den magnetiska modellen och har nu gett upp... ) 

Lyssnandes på radion åkte vi motorvägen ned mot Askersund... mot

båten... det positiva humör jag hade när jag vaknade försvann successivt med kilometrarna... försvann med de sentimentala ballader som spelades på radion... orden om smärta och kärlek... om förlust och ensamhet... 

Trots känslan av styrka och arbetslust denna soliga morgon, förvandlas lusten att arbeta på båten till något helt annat... 

Känslan av övergivenhet slår till när orden om kärlek, passion och livslång relation ekar i etern... slår till när jag minst anar...

Varför ska det vara så svårt att vara stark och glad...? Varför ska vissa dagar vara en utmaning...? Hur kommer det sig att en simpel sång kan ändra mitt humör så där...? Bara på en millisekund...? 

Gillar det inte alls... Ogillar det kraftigt... 

Det positiva i kråksången är att dessa dagar är väldigt lätträknande på en vecka... 

Det som är svårare att hantera är att dessa tunga minuter... timmar... kommer plötsligt... jag är sällan förberedd... 

De gånger jag själv tror att det ska bli tungt och energikrävande blir ofta inte det... för då är man beredd och har kanske till och med förberett sig genom att tänka till hur det kan komma kännas... 

Men när känslorna bara slår ned som en atombomb står jag helt naken... 

Naken och sårbar... Mitt bland människor står jag där ensam och alldeles blottad... 

Idag satte jag på masken... masken som visar att allt är bra... att allt är som det ska... tummen upp men foten i kläm... 

Klart att den chica änkan fixar allt... vattenpumpen som strular och skarver som läcker... vaxning av båten... imoregnering av kapellet... 

Det sjuka är att jag gillar att vara den där änkan... den största delen av tiden... men inte idag... 

Att få prata med ena båtgrannen fick energin att hoppa en nivå... att få le lite... få vara normal för en gång skull... men känslan av att allt detta är så fel... så katastrofalt fel... den känslan hänger kvar... 

Känslan av att Johan finns omkring mig är så stark... Att han ser allt och är med mig i valen jag är tvungen att göra... Är med mig i skogen på träningen... 

Den känslan av närhet har jag letat efter under ett års tid men inte funnit... undrar var han har varit... 

Nu när jag börjar känna mig redo att kliva framåt kommer han... då helt plötsligt finns han med mig... när jag har "vant" mig att vara utan honom... Karlslok.. 

Ja, den som säger att livet bara rullar på, att de står kvar på samma ställe hela tiden... ja, de lever då inte mitt liv...

Mitt liv innehåller då både toppar och dalar... lätta och svåra beslut... låga och höga energier... inte är det i stå... det kan jag lova... 

Det blev en kort stund på båten... vi kände oss trötta och "klara" och styrde kosan hemåt... 

Idag var tryggheten och levnadsglädjen inte vid vattnet... den fanns hemma i byn... att svänga upp på vår lilla grusväg och se att våra höghusgrannar är ute skapade en varm känsla i magen... att få gå dit och få en varm kram, snacka lite fick livet tillbaka på rätt köl... 

Fick tillbaka lite ork och planterade de där buskarna jag köpt men inte fått ned i jorden... fyllde på med bark i rabatten... lät inte insikten om att mina blomlådor sett sina bästa dagar förstöra mitt "moment" med energi... 

Att grannen ringde och erbjöd en chaite... Ja, vad ska man säga...? 

Sann vänskap... ❤️

När hon sedan erbjuder sina gamla lådor som röjar varar kopior på mina egna... ja, vad ska jag säga...? 

I lööööve My village!!! ❤️

Grannar som fikar... Grannar som hjälper en med trimmern när man slagit knut på sig själv... Grannar som finns där när man behöver få lätta på sitt hjärta... Grannar som följer med på en promenad i skogen... 

Bra start... trögt och mindre roligt mitt på dagen... men ett bra avslut och påfyllnad av energi... ❤️

Saknar min bästa vän...

Det här med vänner...
Jag har många vänner runt omkring mig... med olika aktivitetsgrad... och det är okej... jag är lyckligt lottad med alla mina godingar till vänner... korta som långa, smala som korpulenta... tjejer som killar, unga som gamla...

Det som inte är okej men mer svårlöst är att jag, den 19 mars 2014, förlorade min allra bästa vän...

Vännen som jag kunde säga vad som helst till, berätta vad som helst... ringa till när jag ville... svarade inte vännen så ringde den tillbaka...

Som ni förstår är det Johan jag refererar till... Han var min bästa vän...
Visst saknar jag honom som min man och min älskare, absolut.. men jag tror den värsta saknaden nu, efter att ett år har passerat är just vännen Johan...
Under detta gräsliga år så har mina andra goda vänner fått kliva in och ta på sig rollen som vännen Johan... dit har jag ringt när sonen fick lämpen godkänd... när barnen har klarat något eller gjort något speciellt...

För om detta hade varit ett normalt liv, ett liv där inte en frisk 41 åring dör, så hade det varit Johan jag ringt till vid dessa tillfällen... det hade varit hans nummer som jag klickat på i telefonen... ett av de få nummer jag faktiskt kan i huvudet...

Jag saknar att höra hans röst... saknar hans sätt att svara i telefonen... "Emil"... eller "Hej hjärtat"... eller något av de andra orden han använde när jag ringde... ;)
"Tja, det är Emil. Kan inte svara just nu....."
Minns att jag ringde upp min röstbrevlåda... i hop om att jag hade sparat ett av hans meddelande... det var med hoppet i hjärtat men också med förtvivlan att få höra hans röst... tyvärr hade jag inga sparade...

Det som jag är lite bitter över är att när jag ringde den där dagen för att försäkra Majsan och mig själv om att Johan levde, så möttes jag av "Numret går inte att nå för närvarande, var god försök senare..."
Efter den gången så ringde jag aldrig mer hans nummer... jag fick aldrig spela in hans röstmeddelande från hans svarare... sedan lämnades hans nummer ut till den man som tog över Johans jobb, efter bara någon månad... så då kunde jag ju inte ringa...
Senare har det visat sig att hans röstbrevlåda hade aktiveras igen... kanske när barnen och jag försökte få igång den iskalla Iphonen... tänk om jag vetat... tänk om jag kunde ha fått höra hans röst igen...

Det finns såååå många tänk om.... men som Johans kusinbarn sa till mig i somras... försök att sluta tänka i tänk-om träsket... det gör bara en galen... man kommer ingen vart...
Jag kan så hålla med henne... för jag har upptäckte att när jag satt och pratade om Johans död med vänner så började den där tänk-om mentaliteten ta över... den lurade en att tro att om bara Johan hade gjort så, eller om han hade gjort si så hade det gått bra... då hade Johan kommit hem... levandes... för hem kom han men han var väldigt kall och inte det minsta levande...
Vi fastnade i det sättet att tänka och under tiden så började hoppet gro... igen... och igen...

Jag saknar min vän...
Jag har reflekterat över att många människor inte alltid ringer sin partner när det händer något speciellt utan man ringer sin bästis eller vän/väninna... Jag ringde nästan alltid Johan... Vi gillade att göra saker med varandra... sitta och planera för framtiden och nuet... gillade att dela saker...
Jag ringde ofta bara för att kolla var han var, hur han mådde... hade natten gått bra...?
Lyssnade på hans historier från jobbet... hur han körde en omväg bara för att bjuda sina kollegor på kaffe och bullar... Bara för att säga "God Morgon" och "Jag älskar dig..."

Det närmsta jag kan komma honom rent fysiskt är när jag tar på mig en SFA tröja eller en av hans tröjor som jag sparat...

För er som känner mig mer privat vet att både Johan och jag älskade att prata i telefon... vi kunde prata i timmar... han kunde prata med sina vänner i timmar... hans "pojkvän" och han kunde sitta med varandra i luren från Umeå till Västerås... Jag kunde prata med mina väninnor under tiden jag pysslade här hemma... bakade... jobbade i trädgården...

Det blir så tydligt här i huset att Johan är borta... död... Så många små saker som dyker upp i ens minnesbank... saker som man aldrig i sin vildaste fantasi kunde ha trott att man skulle komma ihåg... minnas hur det kändes när det hände...

Hur många av er kan minnas känslan och ett specifikt tillfälle av när er partner vrider ur sämskskinnet då han/hon tvättar bilen... hur kroppen rörde sig... hur händerna vrider sig om skinnet...

Jo' rå så att... det minns jag och det träffade mig härom dagen när jag påminde mig själv om att jag behövde tvätta bilen... innan Johan skickar ned en blixt från ovan...
Då dök denna minnesbild upp och exploderade i min hjärna... då rensades alla andra tankar bort... då finns ingenting annat i huvudet utom det där speciella tillfället...

Jag har många sådana minnen som spökar i min hjärna... vissa dagar kan jag le och bli glad men kommer en sådan bild på en "fel" dag... ja, då kan vad som helst hända...
Då går oftast SvampBob in och styr mitt liv... det brukar sällan sluta så bra...

Jag vet att vi alla har minnen som vi värdesätter otroligt mycket... som med kort... man kan känna sig tillbaka till den platsen... min hjärna vill ofta tillbaka... tillbaka till det livet...
Lite som Darin sjunger om i sin svenska låt... "ta mig tillbaka till..."

Jag saknar till och med hans mindre roliga sidor eller hans vredesutbrott... de ni andra sällan fick se... alla såg honom som den snällaste och gladaste mannen upp på jord...
Ha ha ha... så lurade ni har blivit... Johan kunde bli tokarg, jättesur och ilsk... men inte så ofta... :)
Oftast var han en glad prick med humor och glädje... han lämnar en tomhet efter sig som är svår att fylla... som ett hål... men man vill ju inte täppa igen hålet för minnena måste få finnas kvar... men man måste samtidigt kunna gå över hålet utan att själv falla ned... det får väl bli ett nät över hålet... där känslor och minnen får fara fritt mellan dåtiden och nutiden...

I dag när jag lämnade ett uppdrag och var glad så kände jag att jag ville dela det med någon och det hade ju varit det mest normala att ringa honom... nu börjar min kropp fatta att det inte går... att det är en annan man som svarar på Johans telefonnummer... men känslan finns där... viljan... för han var min "bästaste" vän...

Klarblå sol med störtskurar...

Upp med sol, ned med regn... En dag fylld med en massa känslor... 

Lunch med en super go vän... samtal om framtid, vänskap o hans spirande kärlek... Så underbart att se att det finns hopp om framtiden... Se hans ögon när han pratar om sin kärlek, se hans glädje när han pratar om henne... Att inse att kärlek kan finnas igen efter allt som livet erbjudit oss... eller givit oss kanske man ska säga... för inte fan bad vi om detta... 

Men när man inte får välja så får man greppa tag om livet... "Embrace life"

Så glad att dessa grymma människor ingår i min vänkrets... ❤️

Att sedan få träna, trots krampande vad, gör att endorfinerna rusar... Seratoninet exploderar och jag känner mig... lycklig... 

Att få känna sig lycklig... att inte ha dåligt

samvete för att positiva känslor rinner igenom mina lemmar... att glädjen suger tag i hela jag... 

Att livet står för dörren och knackar på... 

Det man inte får glömma... vilket jag tror att en del gör... är att trots att jag ler, skrattar och mår relativt bra så är livet inte så lätt... 

Det är inte lätt alla dagar att kliva upp... att laga mat... att om hjälp... att vara en klok och förstående ko... jag menar mamma... 

Det är inte lätt att leva alla dagar... det kräver energi, kraft och mod... 

Jag jobbar idag 50% i min roll som tolk och delägare... de övriga 50% går åt till mina barn och min familj... att orka göra allt som man gör i en familj... städa, vika tvätt, laga mat, diska... o framför allt, finnas för mina barn som sörjer deras far... för mig tar det energi... det ger mig sällan energi... 

Men det gör mina barn, min båt, mina vänner, min familj... visst kostar det att umgås och uträtta saker men det ger också enormt mycket energi... energi som jag sedan kan använda i mitt arbete, i min trädgård och till mina barn... fast kanske i omvänd ordning... 

När jag åkte hem idag... åkte hem med en ny dator och en ny grill valde jag vägen förbi Johan o mitt första hus... huset vi hyrde innan vi köpte vårt hem... 

Efter en bit in på vägen har man tagit ner skog... Vilken skillnad... Vilket ljus... 

Min första tanke är: 

" Oj, Johan... Det här skulle du se, mitt hjärta... vilket ljus det blev..." 

Saknaden kommer över mig trots att det varit en bra dag... 

Kanske var det för att jag träffade en gammal vän som fick ta emot mitt hysteriska samtal när jag försökte få tag i rektorn på äldsta sonens skola... Vännen som fick höra att Johan gått genom isen och sedan kopplade han mig vidare... Idag fick han möjlighet att berätta om hans tankar efter mitt samtal... hans funderingar om vem den där 41-åriga Örebroare som gått igenom isen, som nyhetssidorna på webben baunserade ut...

Mycket kan hända under en änkas dag... Vissa saker tar all energi medan vissa fyller en med värme och kärlek... Idag var det bara det sistnämda... 

Känn er kramade ❤️

Ännu en födelsedag...

Då har vi passerat ännu en födelsedag... den stora sonen blev 17 år i fredags...
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gick bra, för det gjorde det... men visst finns det hela tiden en saknad... en tomhet som inte kan fyllas bara så där... eller kommer den någon gång att fyllas...?

Barnens pappa kommer aldrig tillbaka och min man kommer inte hem fler gånger... så är det bara och det får vi acceptera... och det har vi nog också gjort... till viss del...

Att det sedan är tungt att fira barnens födelsedagar är en annan sak... det känns himla konstigt att själv välja present, att själv komma på vad vi ska äta eller fika på... inte kunna ha hemliga samtal om innehållet i paketen... ingen att ligga i sången med och planera, skratta, gissa vad vår son önskar sig allra mest... undran om han kommer att bli glad...
Barnens födelsedagar är ju oftast någonting man planerar ihop.... inte alltid, det fattar jag... man skiljer sig och kan bli osams, sådant kan hända.... det vet jag av egen erfarenhet från min barndom...

Skillnaden är att vi skiljde oss inte... vi skulle ju bryta den trenden inom min familj... Så sa alltid Johan... det var slut på skilsmässor i vår familj...
Vid en skilsmässa tar kärleken slut för den ena partnern eller för båda men i vårt fall gjorde den inte det... och kommer inte göra det heller...

För min kärlek till Johan kommer alltid finnas där... barnens kärlek till sin pappa kommer alltid finnas där... men... det finns ofta med ett men... ;)
Min hjärta har inte en begränsning med ett visst antal människor som jag kan älska... det finns plats för fler... jag kommer träffa människor som jag kommer att bjuda in till mitt hjärta... att tycka om och älska... Jag hoppas att det kommer komma människor som kan bli en viktig del i mina barns liv...
Ingen kan byta ut deras pappa, så är det... men det kan finnas personer kring oss som kan fungera som ett stöd, som en extra vuxen kring dessa tonåringar... manliga vänner som kan vara den "faderliga" figuren...

För det är tufft att vara ensamstående mamma till tre tonåringar... det är lite mer tufft när de har förlorat sin pappa och mamman har förlorat sin man... det gör allt en aning mer svår rott...
Att veta hur man tankar och fyller på spolarvätska är väldigt bra men när sonen passerade mammas kunskaper om bilar när han var 5-6 år gammal... ja, då har man inte så mycket att komma med...
En pappas ord slår lite hårdare inom det området... en pappa med ett motorintresse... en mamma som kan baka, sticka, virka och sy har detta barn inte så stor nytta av... mer än att hon älskar honom i alla väder och står på hans sida... även när det skiter sig...

När man som mamma vill ha hjälp och stöd måste man gå utanför den närmsta familjen och be om hjälp... den andre föräldern finns inte närvarade i denna värld och kan inte hjälpa till vid däckbyten, hämtning från träningar eller när andra transportbehov uppstår...
Det tar emot ibland och speciellt i början... och man kan tro att man vänjer sig men än har jag inte det...
Man står hela tiden inför val ... Ska jag avstå från träningen när barnet plötsligt ringer och vill bli hämtad...? Ska jag stressa från ena stället till det andra bara för att jag inte vill ringa ett samtal... igen... och återigen be om hjälp när infrastrukturen i familjen Emilsson inte fungerar...

Ibland vill jag bara skrika ut min frustration... skrika rakt ut... be Johan dra åt helvete... Få honom att inse att det var inte bara han som dog... Hela vårt liv kapsejsade där ute på isen... Jag vill skrika att det är hans fel... allt ihop... Skrika...
Tyvärr hjälper det inte rent praktiskt... men det känns skönt för en stund... lättar på trycket som hela tiden byggs upp under en vecka med alla beslut... med all planering... med allt jobb...

Så när nu sonen fyllde år blev det jag som roddade i allt planerande...
Tack för mamma som finns och hjälper till med förberedelser... ser till att allt kommer fram som ska komma fram... och tack för vår andra familj som kommer hit och firar trots att mannen blir "ensam" karl... det blir så tydligt att det saknas en man som han kan prata med... men han sitter ändå där...

För oss betyder det så mycket att vissa saker kan bli någorlunda bra... inte som förut men ändå okej...
Det går inte att komma ifrån att han saknas oss... mycket... att man minns alla andra födelsedagar... även de som han inte kunde komma hem till men då firade vi ju en annan dag också...
Att få fira dem med andra är guld värt... att skapa nya rutiner och skapa nya minnen...
För att sitta bara vi, barnen och jag... det blir då så tydligt att vi är nu bara fyra... och det vet vi, för det är vi fullt medvetna om hela veckorna... vi flyr inte... vi ser bara till att de speciella dagarna blir lite mer än bara en dag... en vanlig tråkig dag där vi är en stukad familj...

Och en stukad familj är vi de övriga dagarna...

En gång var vi en fullt levande familj... nu har vi lagat denna familj med plåster och tejp... så att "benbrotten" ska läka... läka med ärr som påminner oss om vår förlust... läka oss till ett nytt liv...

Att träna sig ur sorgen...

Under denna höst och vår har jag kämpat med sorg, ångest o många andra känslor... Tårar som kommer när de själva vill... Ingen ork eller ingen lust att göra saker... Kraften försvann med Johan där på isen... 

Minns första gången jag gick o gympade med "tanterna" i Närkes Kil... När avslappningen kom, kom också tårarna... Jag fick svälja, andas och andas igen... 

Fast varför skulle jag hålla tillbaka.. egentligen...? De flesta visste vem jag var trots att jag inte hade en aning om vem de var... de insåg nog snabbt att jag var min svärmors svärdotter... 

Det var väldigt skönt att slippa informera alla så alla skulle nog ha förståelse för om jag kraschade... men kravet att skärpa sig fanns där ändå... konstigt nog... idag vet jag att jag borde bara ha låtit dem rinna... låtit mig få vara svag... att inte allis vara den käcka Sarah som fixar allt.. 

Det var otroligt skönt att jag och svärmor, tillsammans med svägerskan gjorde något tillsammans... tillsammans med vänner...

Träningen gör att man kan tänka på något annat en stund... för tankarna kommer tillbaka och det ska de göra...

Men för en kort stund, kan man få andas... andas luft som inte är påverkad av sorg och minnen... andas utan att tro att man skall dö för det gör så ont... 

Kroppen blir trött på ett annars sätt... trött av fysik utmattning och inte 

av psykisk utmattning... man får sova trött och man kan somna utan alla tankar... 

Jag har sprungit på löpbandet på Gustavsvik, jag har gjort pilatesövningar i gympahallen i Närkes Kil och idag klev jag in i Karlslunds skogen för att testa något nytt... Military training... 

Shit pommfritt vad kul men tufft... Adrenalinkick som heter duga... Inte tänkte jag på att min man är död då inte... 

Jag var fokuserad på att få min lagkamrat att klara vårt mål... Se till att alla lagmedlemmar hann med och klarade det vi skulle göra... Att dela på det man inte orkade... Hjälpa varandra till en bättre form... Att skrika på mina lagisar när vi tävlade i idioten... uppför ett grustag med mjukt underlag... 

Då skingras tankarna, då får kroppen jobba och hjärnan får vila en stund... 

Att sedan ha förmånen att göra det med vänner... gamla som nya är fantastiskt... 

Hoppas att jag kan hålla i detta för det

är en sådan skön känsla i både kropp och själ... 

Att vara slut utan att ha gråtit i timmar... utan att ha varit ledsen och arg... utan att ha känt den där känslan av total maktlöshet... för man är maktlös i sorgen... hur mycket jag än skriker åt Johan att simma så kommer han drunkna i alla fall... hur mycket jag önskar att han gjort ett annat val så kommer det aldrig att hända för vi jag kan inte påverka det som hänt... 

En total maktlöshet... 

I träningen kan jag få äga... få utmana mig själv... få bestämma... 

Att sedan få inre frid på köpet är himla skönt... 

Frågan är hur skönt det är på onsdag morgon... efter tre dagar och med maxad träningsvärk... 😜

Att starta en blogg...

Att jag skulle starta en blogg var inget jag trodde för några månader sedan... Att det var skönt att skriva av sig var en sak men att sedan utveckla det till att lämna dörren öppen för vem som helst att läsa mina innersta tankar... det var inte så lätt... 
Johan hade inte Facebook och jag frågade alltid om jag fick lägga ut bilder på honom... däremot var han väldigt nyfiken på vissa inlägg och vad vissa skrev... :)

Nu finns han inte kvar... så då körde jag över hans önskan till fördel för mig själv... Han valde inte att dö, det kan jag inte lägga på honom... men han tog ett beslut som han inte borde ha tagit... 
Då anser jag att jag får göra det jag känner att jag har samvete till... vad jag har behov av... det som får mig gatt må bra... att få leva och dela... 

Jag har insett att detta hjälper mig väldigt mycket... att få andra människor omkring mig och nu då helt okända människor, få dem att förstå hur rent ut av för jävligt det har varit... hur det har känts dess månader... detta år... året från helvetet... 

Nu när jag har gått tillbaka över ett år i tiden... gått tillbaka och tittat på mina inlägg på Facebook men också mina brev till Johan som jag har skrivit under sorgegruppens sessioner... 
Jag har läst... jag har gråtit... jag har skrattat... jag har återupplevt gamla minnen från sommaren och hösten... jag har även återupplevt gamla minnen från den underbara tid innan Johan dog... 

Tittat på bilder... sett hans vackra ansikte... hans leende... hela han... 
Jag skrev i något inlägg att jag ångrar så mycket... och det ä sant... jag ångrar hur jag ibland betedde mig mot honom... hur jag la mycket skuld på honom när det var tungt i vårt förhållande... 
I många situationer har jag varit den starka och jag har spelat på hans bortavarande arbete... spelat på hans svaghet... hans jobb... 
Tjatat om hans vikt... i alla situationer... I andra situationer har han varit den starke och jag den svage... men han har inte spelat ut mig... 
Idag önskar jag att jag fick chansen att säga förlåt för att jag inte valde rätt strider att strida för... att jag ibland blev en gnällkärring som alltid var tvungen att ha rätt... 
Nu när jag tittar på kort så ser jag min man... i sin helhet.. och jag tycker han är så sexig.. trots hans mage... Han är vacker och hans insida strålar ut... Visar vad som är viktigt... Han har aldrig under våra år tillsammans sagt att jag varit för tjock eller för rund... han har tvärt om visat sin kärlek och lust på många olika sätt... Det är smärtsamt att inse... nu när det är försent... men jag får förlåta mig själv... annars är det svårt att gå vidare... och det ska jag... gå vidare i livet och ta för mig för vad det erbjuder mig och barnen... 

Nu ler jag för mig själv... jag tänker på vårt sista gräl... det om när vi ska städa trädgården och vi utgår från att det är självklart hur vi skall utföra detta arbete... 
Jag går iväg och plockar lite... plockar fram sekatören för äppelträdet behöver beskäras... Johan går sin väg och börjar också plocka... på sitt sätt... 
Sedan möts vi i garaget... jag arg för att mina sekatörer inte ligger där de borde... han arg för att jag inte fattar vad vi ska göra... vi stannar upp där i garaget och stirrar på varandra... ilskna... sura... 
Jag börjar att försöka reda ut vad han menade med begreppet städa trädgården men han blir bara mer arg... Kan jag inte bara fatta att jag har fel och acceptera att han har rätt... !!

Jag minns inte hur jag svarade men jag tror jag blängde på honom, satte i mina lurar, gick till äppelträdet och började klippa... kommunikation på hög nivå... ;)

Johan var sällan långsint så efter en stund stod han där...en bit ifrån och tittade på mig... jag kommer ihåg att jag demonstrativt tog ur ena hörsnäckan och tittade uppfordrande på honom... Vad?!
Då tittar han så där som bara han kan och säger tjurigt... Ska du tjura länge till? 

Sen behöver jag inte berätta vad som hände... ;)

Nu efteråt inser jag ju att städa trädgården vore nog att plocka undan skräp som kommit fram efter vintern... ta bort allt granris från blomlådorna... se till att det ser snyggt ut... men jag  hade en annan agenda... jag hade ju just varit och lärt mig hur man skulle klippa träd... nyfiken och ivrig att komma igång... 
Nu blev vi sams... redde ut det världs stora problemet att städa trädgården... :)

Samtidigt kan jag vara ärlig och säga att jag kanske aldrig hade rannsakat mig själv så här djupt som jag gjort om inte Johan dött... jag hade troligen gått i samma hjulspår som innan... tills han tryckt upp mig mot väggen... eller hörnet i köket... och krävt att Sarah Johanna Wiklund skulle skärpa till sig... 
När han var irriterad fick jag ofta höra att jag nog allt var en Wiklund... med allt vad nu det innebar... 

Jag hoppas att jag har lärt mig en läxa... livets läxa... Att jag, i min nästa relation, kan ta med mig min kunskap om mig själv och göra det bättre... För en ny relation kommer jag att få... kommer jag att vilja ha... för ensamvarg är jag inte... även om jag kan vara ensam med mig själv utan att klättra på väggarna... och kommer den känslan över mig så finns alltid Leva & Dela som alltid finns där... i fysisk form och i digital form... 

Leva & Dela är en grupp människor som har genomlidit samma helvete som jag... de har alla förlorat en partner... förlorat en älskad... vi har olika ingångar till denna grupp men känslorna är de samma... 
Vi kan förstå och vi kan känna in på ett annat sätt... vi kan vara gräsligt ärliga och de har sett mitt allra innersta... mina demoner och mina värsta ansiktsuttryck för så som jag har gråtit med dem... och de har gråtit med mig... 

Man brukar säga att det alltid finns någonting positivt med allt som händer... efter Johans död har jag kämpat med att försöka hitta något som kunde vara positivt med att han skulle dras ifrån oss... ifrån sin älskade familj men det har ju inte gått... 

Inte förrän jag klev in på Gestaltstudion... inte förrän jag hittade mina nya vänner... mina systrar och bröder i Leva & Dela... Där finns det kärlek och förståelse i alla dess former... men framför allt... vi skrattar... så som vi har skrattat vissa gånger... skrattat till tårarna rinner... vi som är i sorg... vi som har kommit tillsammans pga att våra älsklingar dog... 

Jag fick aldrig välja om Johan skulle dö... om jag fått det så hade jag självklart valt Johan... hundra gånger om... men nu när sanningen slår en i ansiktet och ger en ett fullbordat faktum, så är det här ett okej alternativ... mer än okej... vänner för livet... någonting positivt... 

Tack Gestaltstudion för livet...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

21 tim · Har redigerats · 

"Änkans öppna bok:

En ovanlig kväll på Gestaltstudion... ovanligt att vara där på kvällen o med så mkt folk... ingen sorgegrupp i sin rätta form... Musik av Happy Band o Tullamore Brothers, lotteri o auktion med otroliga vinster som olika företag runt om i Örebro har skänkt till ett gott ändamål...

Det var Pubafton där alla inkomster går oavkortat till Barnsorggruppen som är en del av Gestaltstudion men ett ideellt arbete...

Där träffas barn som har mist en nära anhörig... En mamma, pappa eller kanske ett syskon... I dag är de sju unga som träffas varannan vecka o fikar, leker men oxå pratar om sina döda...

En otroligt viktig resurs i samhället för vi glömmer ofta barnen vid ett dödsfall... barn som ofta sörjer på ett annat sätt än vi vuxna...
I dag finns bara denna typ av verksamhet i Örebro endast hos Gestaltstudion och de gör det då kostnadsfritt... Ett enormt bra arbete o som sagt viktigt!!!
Skratt, musik o god mat... Man glömmer ofta bort att man är där för att någons man, fru, syster eller bror har dött ifrån oss...

Men utan skratt o glädje dör man inombords...
Utan någon form av kärlek dras man in i det svarta hålet som äter upp en långsamt...

Tack Gestaltstudion för livet!   "

Känslorna kommer vid träning...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 4 maj kl. 10:05 · Örebro · 

"Änkans öppna bok:

Fast idag borde den heta "svettiga bok"...
Sitter o vilar efter ett intervallpass på löpbandet... Känslor drar igenom kroppen... Vad vill jag med livet..?
Min vilja är ju som sagt i Johans byxficka o den finns inte kvar... Uppbränd faktiskt... Hans fina blanka, svarta byxor som han var så snygg i... Sexig som en ny vän skulle ha sagt...

Livet går ju vidare vare sig vi vill eller inte... O vad vill jag...?
Jag vill ju ha det alla andra har... Kärlek, närhet, omsorg, vänskap... Frågan är ju bara om jag vågar sträcka ut handen... Vågar jag ta steget ut i en värld som jag försvann ifrån den 2 februari 1996... Den öppna singelmarknaden...

Hua... Det är ju skrämmande... Man är ju liksom inte snyggare idag... Fler kilon, ränder på magen som Johans barn har skapat... Han älskade dem... Vem ska kunna gilla dem idag...?
Ja, bristningarna menar jag... Barnen kan man ju inte undvika att älska för finare killar än mina finns ju inte... 
Det vet ju ni som känner dem...

När jag idag sprang på löpbandet o ser Johans träningskort bredvid mitt i inser... om igen... vårt liv är slut... Vårt liv tillsammans... Tårarna kommer, de rinner... men smärtan är inte där... det är bara så gräsligt sorgligt att denna underbara människa inte får vara med längre... Svett blandas med tårar... 

O vad gör det? Vem bryr sig om jag springer för livet med tårarna rinnandes nedför mina svettiga, rödmosiga kinder...? Ingen... o alla som känner igen sig... 

För de fattar att känslorna är som en gropig grusväg... Vissa av oss väljer att väja för alla gupp medan jag, min dumma idiot, tar många av gröpperna men kommer alltid upp på andra sidan...
En aning klokare o en aning mer rödgråten än resten av världen....
Men vet ni vad...?
Jag tar gärna guppen för hur skulle livet se ut om det var asfalterad motorväg hela livet... Boooooring!!!

Dock luktar asfalt gott o det har varit mitt liv under många år o kommer fortsätta finnas med mig genom mina vänner...

Mitt råd är: undvik inte guppen, de ger oss förståelse för livet o ger oss möjligheter att välja livet... om o om igen...

Så som Johan o jag valde varandra... om o om igen under 18 år...

Men nu väljer jag mitt liv... Mitt o barnens... "