Jag har många vänner runt omkring mig... med olika aktivitetsgrad... och det är okej... jag är lyckligt lottad med alla mina godingar till vänner... korta som långa, smala som korpulenta... tjejer som killar, unga som gamla...
Det som inte är okej men mer svårlöst är att jag, den 19 mars 2014, förlorade min allra bästa vän...
Vännen som jag kunde säga vad som helst till, berätta vad som helst... ringa till när jag ville... svarade inte vännen så ringde den tillbaka...
Som ni förstår är det Johan jag refererar till... Han var min bästa vän...
Visst saknar jag honom som min man och min älskare, absolut.. men jag tror den värsta saknaden nu, efter att ett år har passerat är just vännen Johan...
Under detta gräsliga år så har mina andra goda vänner fått kliva in och ta på sig rollen som vännen Johan... dit har jag ringt när sonen fick lämpen godkänd... när barnen har klarat något eller gjort något speciellt... För om detta hade varit ett normalt liv, ett liv där inte en frisk 41 åring dör, så hade det varit Johan jag ringt till vid dessa tillfällen... det hade varit hans nummer som jag klickat på i telefonen... ett av de få nummer jag faktiskt kan i huvudet...
Jag saknar att höra hans röst... saknar hans sätt att svara i telefonen... "Emil"... eller "Hej hjärtat"... eller något av de andra orden han använde när jag ringde... ;)
"Tja, det är Emil. Kan inte svara just nu....."
Minns att jag ringde upp min röstbrevlåda... i hop om att jag hade sparat ett av hans meddelande... det var med hoppet i hjärtat men också med förtvivlan att få höra hans röst... tyvärr hade jag inga sparade...
Det som jag är lite bitter över är att när jag ringde den där dagen för att försäkra Majsan och mig själv om att Johan levde, så möttes jag av "Numret går inte att nå för närvarande, var god försök senare..."
Efter den gången så ringde jag aldrig mer hans nummer... jag fick aldrig spela in hans röstmeddelande från hans svarare... sedan lämnades hans nummer ut till den man som tog över Johans jobb, efter bara någon månad... så då kunde jag ju inte ringa...
Senare har det visat sig att hans röstbrevlåda hade aktiveras igen... kanske när barnen och jag försökte få igång den iskalla Iphonen... tänk om jag vetat... tänk om jag kunde ha fått höra hans röst igen...
Det finns såååå många tänk om.... men som Johans kusinbarn sa till mig i somras... försök att sluta tänka i tänk-om träsket... det gör bara en galen... man kommer ingen vart...
Jag kan så hålla med henne... för jag har upptäckte att när jag satt och pratade om Johans död med vänner så började den där tänk-om mentaliteten ta över... den lurade en att tro att om bara Johan hade gjort så, eller om han hade gjort si så hade det gått bra... då hade Johan kommit hem... levandes... för hem kom han men han var väldigt kall och inte det minsta levande...
Vi fastnade i det sättet att tänka och under tiden så började hoppet gro... igen... och igen...
Jag saknar min vän...
Jag har reflekterat över att många människor inte alltid ringer sin partner när det händer något speciellt utan man ringer sin bästis eller vän/väninna... Jag ringde nästan alltid Johan... Vi gillade att göra saker med varandra... sitta och planera för framtiden och nuet... gillade att dela saker...
Jag ringde ofta bara för att kolla var han var, hur han mådde... hade natten gått bra...?
Lyssnade på hans historier från jobbet... hur han körde en omväg bara för att bjuda sina kollegor på kaffe och bullar... Bara för att säga "God Morgon" och "Jag älskar dig..."
Det närmsta jag kan komma honom rent fysiskt är när jag tar på mig en SFA tröja eller en av hans tröjor som jag sparat...
För er som känner mig mer privat vet att både Johan och jag älskade att prata i telefon... vi kunde prata i timmar... han kunde prata med sina vänner i timmar... hans "pojkvän" och han kunde sitta med varandra i luren från Umeå till Västerås... Jag kunde prata med mina väninnor under tiden jag pysslade här hemma... bakade... jobbade i trädgården...
Det blir så tydligt här i huset att Johan är borta... död... Så många små saker som dyker upp i ens minnesbank... saker som man aldrig i sin vildaste fantasi kunde ha trott att man skulle komma ihåg... minnas hur det kändes när det hände...
Hur många av er kan minnas känslan och ett specifikt tillfälle av när er partner vrider ur sämskskinnet då han/hon tvättar bilen... hur kroppen rörde sig... hur händerna vrider sig om skinnet...
Jo' rå så att... det minns jag och det träffade mig härom dagen när jag påminde mig själv om att jag behövde tvätta bilen... innan Johan skickar ned en blixt från ovan...
Då dök denna minnesbild upp och exploderade i min hjärna... då rensades alla andra tankar bort... då finns ingenting annat i huvudet utom det där speciella tillfället...
Jag har många sådana minnen som spökar i min hjärna... vissa dagar kan jag le och bli glad men kommer en sådan bild på en "fel" dag... ja, då kan vad som helst hända...
Då går oftast SvampBob in och styr mitt liv... det brukar sällan sluta så bra...
Jag vet att vi alla har minnen som vi värdesätter otroligt mycket... som med kort... man kan känna sig tillbaka till den platsen... min hjärna vill ofta tillbaka... tillbaka till det livet...
Lite som Darin sjunger om i sin svenska låt... "ta mig tillbaka till..."
Jag saknar till och med hans mindre roliga sidor eller hans vredesutbrott... de ni andra sällan fick se... alla såg honom som den snällaste och gladaste mannen upp på jord... Ha ha ha... så lurade ni har blivit... Johan kunde bli tokarg, jättesur och ilsk... men inte så ofta... :)
Oftast var han en glad prick med humor och glädje... han lämnar en tomhet efter sig som är svår att fylla... som ett hål... men man vill ju inte täppa igen hålet för minnena måste få finnas kvar... men man måste samtidigt kunna gå över hålet utan att själv falla ned... det får väl bli ett nät över hålet... där känslor och minnen får fara fritt mellan dåtiden och nutiden...
I dag när jag lämnade ett uppdrag och var glad så kände jag att jag ville dela det med någon och det hade ju varit det mest normala att ringa honom... nu börjar min kropp fatta att det inte går... att det är en annan man som svarar på Johans telefonnummer... men känslan finns där... viljan... för han var min "bästaste" vän...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar