IIskan... den starka ilskan

I går på terapin så insåg jag att jag har skrivit till Johan om många saker under min terapi men även här hemma vid köksbordet... eller vid vår köksö där jag sitter nu...
Det jag inte har skrivit till Johan om är min ilska... min förbannade, kokande ilska...
Jag har nog kanske bara pratat om den...

Många har frågat mig om jag inte är eller har varit arg... arg på Johan och på det han gjorde...
Tacka fan att jag har varit arg... många gånger...
Jag har skrikit, jag har vrålat, jag har gråtit... jag har svurit, skällt på honom som en bandhund... kallat honom förr mindre trevliga namn...

Skillnaderna i att bara prata om saker och att skriva om dem är stora... att sedan läsa upp sin text för andra skapar en annan dimension på bearbetandet... att få säga de där sakerna rakt ut... att någon också aktivt lyssnar...

Ofta misstänker jag att det bara ser ut som att folk lyssnar när jag sätter igång med mitt orerande... för det kan jag... prata... det har jag ju betyg 5 i... eller är det A+... ;)

I sorgegruppen sitter vi där av samma skäl... även om skälen ser olika ut är summan den samma.. våra älskade har dött... på olika tragiska och hemska sätt...
Man skulle ju kunna tro att man inte behöver lyssna när någon läser upp sina innersta tankar men det går inte... alla har vi sådana intressanta berättelser... unika... speciella bitar ur sina liv...
Man kan inte undvika att lyssna innerligt... att få en sådan gåva av en från början okänd människa, ja det är helt otroligt... få lära känna en människa inifrån och ut... se det innersta i deras liv... deras hopplöshet, deras ångest... eller deras glädje och skratt...

När då orden arg kom upp igår så började mina tårar rinna... det var inte mina ord utan en annans men de påverkade mig djupt och återigen så kom jag i kontakt med mina känslor... jag blev ledsen för ägaren till ordens skull... men också så kände jag hur väl det stämde in på mig själv... hur arg jag har varit under dessa många månader... det sköna är att där... i denna cirkel av fantastiska människor får man gråta... det är ingen som undrar vad man gråter för... ingen tycker att det är konstigt... vi gråter av så många olika skäl att vi ofta skrattar en sväng efteråt...
Faktiskt så sa min vän, som kom dit samtidigt som jag, att undra vad ska vi gråta för idag... Vi kanske inte gråter alls svarar jag eftersom jag var på ett bra humör och kände mig inte så ledsen...

Jo tjena... nog grät jag i alla fall... för min egen skull och för mina vänners skull... tårarna bara kommer och de får bara rinna ned för kinderna... det kommer kanske en utsträckande hand med en pappersnäsduk eller så får de bara rinna.. rinna och droppa nedför hakan... tårarna renar själen... ut med ångesten och ilskan... in med energi och styrka...

Det här med ilskan... den är ganska härlig, egentligen... en urkraft som kan få oss till oanade höjder... mamman som lyfte sin bil då hennes barn låg i kläm eller män som lyfter trästockar för att rädda sin kamrat... det finne så många historier om hur starka vi blir tack vare ilskan... adrenalinet pumpar oss starka...

Det man inte läser så mycket om är hur den också hjälper oss i andra mer psykiska och själsliga saker... hur den kan hjälpa oss att lyfta oss ur sorgens hårda grepp... hur man får sådan styrka att man kan rädda sina barn... från pappans dödsfall... för så har det fungerat för mig... bitvis... att hjälpa mig orka... orka för mina tre underbara barn...

Jag har varit så arg att jag har önskat Johan till varmare breddgrader... i riktning nedåt... så arg att jag knappt har kunnat säga hans namn... gubbjäveln, idioten, fanskapet... så många skällsord har det kommit över mina läppar detta år...

O visst tror jag att jag inte är ensam om denna ilska... vi är många som blir förbannade på honom... på hans val den där natten...

Problemet är att det inte gick att vara arg på Johan så länge... det har jag sagt förut och det kommer jag säkert att säga igen... man kunde explodera på karln... men bara för en stund... för sedan kom ett förlåt... ett jag älskar dig... en blomma... en kopp te/kaffe... bullar till fikat... en present... eller hans blick... hans "ledsen hund" blick... oj oj oj, vad man smälte då... :)

En man som gick igenom sitt korta liv med fraser som "hur svårt kan det vara?" eller "vad skulle kunna hända?" eller "vad negativ du är... skärp dig"... " god morgon godingen"... "härligt, härligt"...

Hur kan man vara arg på honom speciellt länge...?

Dock kvarstår faktumet att han gjorde det man inte får göra enligt kärlekens regler... han dog... bara så där... dog ifrån sin familj... och lämnade ett stort hål...