Det är så små saker som får lasset att välta... man är... nej, jag är så känslig och skör samtidigt som jag är stark och tuff...
Jag förstår att det inte alltid är så lätt för andra runt omkring att veta hur livet egentligen är... och väldigt få vågar fråga... eller vågar stå kvar och lyssna på svaret...
Jag bestämde mig ganska tidigt att inte försöka låtsas utan frågar någon så får de också räkna med ett ärligt svar...
Vad finns det för vits att ljuga för deras skull...? Det är ju inte deras liv som trasades sönder...
Vill de inte veta så får de låta bli att fråga...
Just nu har denna änka landat i ett potthål på grusvägen mot framtiden... ett hål som är fyllt med vatten... så som det har regnat de senaste dagarna får hon ju vara glad om hon inte drunknar... som sin man...
Det är inte lätt att ta sig upp ut grusiga gropar... det har jag märkt på träningen jag och mina tappra vänner sysselsätter oss med varje måndag och torsdag då kroppen tillåter... denna vecka har kroppen sagt ifrån... hjärnan har sagt ifrån...
Men visst vill man upp ur denna grop...
Upp till livet... det känns som en transportsträcka där livet pågår vid sidan om medan jag står på ett rullband, fastlimmad... omöjligt att röra på mig, omöjligt att ta mig därifrån...
Känns som att livet är till för alla andra men inte för mig...
Och så är det ju inte... Livet är till för mig också... fast på mitt sätt...
När då inte orken finns... när den inte räcker till så mycket... när man måste umgås med folk som ger mig energi och inte tar det lilla jag har kvar... ja, då blir man lite isolerad... att umgås med de som jag vet ger mig näring och energi... det är receptet för mig just nu...
Jag väljer mina "fighter" som det brukar heta...
Energin ska ju räcka till så mycket... Egentligen är ju jag en pigg och glad tjej som gillar att umgås med andra människor... Gillar att finnas till för andra så som vi gjorde förut...
Att få träffa vänner på puben på landet... att skratta så mascaran rinner... skratta så magen värker... det fyller min bägare med kraft...
Tyvärr är det fullt med sprickor i min bägare så energin rinner ut... ibland sipprar den ut... ibland lossnar en bit keramik och energin försvinner i snabbare takt...
Just nu är jag glad om jag tar mig till affären för att hämta min matkasse...
Glad om jag kan klara jobbet utan att krackelera på vägen... Ha tillräckligt med energi för att klara när någon börjar prata om is, snö, kyla, vatten och död...
För sådant händer i mitt jobb och man är då aldrig beredd... jag är inte beredd...
Då måste stålkvinnan, teckenspråkstolken Sarah, stå kvar och utföra sitt arbete och låtsas som ingenting... eller måste jag det...?
Vad skulle hända om jag inte gjorde det..?
Tänk att en människa kan ta med sig så mycket i graven... han tog med sig så mycket av mig den dagen då han dog... Saker som jag ville ha kvar... saker som jag kämpar med att ta tillbaka... återigen få äga...
Rätten till mitt liv... rätten till kärlek... rätten att få vara en hel mamma till våra underbara barn...
Livet är ju till för mig... så hur svårt ska det vara att få börja leva igen... ?
Ja, gräsligt svårt visar det sig...
Har man inte varit på botten och vänt förstår man inte heller hur mycket kraft det tar att kräla uppför grustaget... då kanske man inte har den förståelsen för att det kan vara krävande att bara kliva upp och se kläderna som inte tillhör mig i garderoben...
Det är inte bara att gå vidare... det är lätt att säga men inte lika lätt att leva upp till det "enkla" kravet... i alla fall inte om man som jag, INTE sopar allt under mattan och flyr från sanningen... flyr från sorgens käftar... gömmer undan problemen... låter bli att slå sig blodig med alla minnen...
Å dessa krav... alla dessa hemsks krav omgivningen har på alla... inte bara oss änkor eller änkemän...
Kravet att kliva upp o åka till jobbet, kravet att man skall träna sig frisk och hel... kravet att nu efter ett år så ska man vara tillbaka ute på den öppna marknaden...
Om ni visste hur många gånger under detta år som jag har fått höra: Du träffar snart en ny... Du ska se, bakom nästa krön står en man... Det finns en man för dig där ute, Sarah...
Det gör det säkert och de menar säkert väl men det är som att de slänger en hink med kallt vatten i ansiktet för hur ska jag så snabbt kunna glömma mannen i mitt liv...
Vi valde ju inte bort varandra... Han dog ifrån oss... Då låtsas man inte som ingenting har hänt och ler mot nästa man som ser på en... så fungerar det inte... inte för mig i alla fall...
O nej, jag kommer inte bli en ensam nucka som sitter ensam på ålderns höst... om inte min dåvarande man också har dött... av ålder... jag kanske har slitit ut en till... ;)
Skämt å sida, viljan att träffa någon ny finns men än så länge regerar Johan i min hjärna och i mitt hjärta...
Mannen Johan och vännen Johan... långsamt kommer han att flytta till ett "bakre rum" i mitt stora hjärta men det tar tid... det finns ingen bestämd tid för hur lång tid det skall ta...
Ett år, två år eller fyra... det blir vad det blir och det blir säkert bra...
Genom mina vänner... de som jag träffar ofta, de jag chattar med nästan varje dag med... de jag ser ibland... genom dem kommer jag tillbaka till livet... i min takt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar