Ett samtal från en vän... Johans vän... Vår vän...

Att vara stark är nog ingenting jag har planerat att vara... det har nog bara blivit så... fast jag gillar ju inte att använda uttrycket stark i kombination med sorg...

Jag är sällan stark... bara jäkligt envis och modig att ta vissa beslut... stirra faran i vitögat... väljer oftast den svårare, smala vägen istället för den lätta som jag tror kommer och slår tillbaka senare i livet... bättre ta i skiten nu än senare...

Men ibland behöver man stanna till och fundera på vad som är viktigt i livet... livet här på jorden... livet tillsammans med mina barn och familj... den stora familj som jag har...

Tolkade ett möte igår där man just frågade om familjen... jag blev så glad när en person förklarade att familj inte alltid måste vara personer med blodsband... 

För så är det i alla fall för mig... :)

Så nu stannar jag upp... i det kaosartade liv jag och barnen oftast lever... stannar upp och tittar i mina vågskålar... vilken är tyngst... den med glädjeämnen eller den mest krav och "heavy shit"...

Detta pendlar väldigt mycket... ena dagen är ju inte den andra lik... 

Ibland har jag ton av styrka och mod medan nästa dag så är jag liten som en mus, sittandes i ett hörn och skakar medan katten sitter en meter bort och slickar sig om munnen... 

Samtalet från vår vän fick mig att våga ställa mig frågan som legat och snurrat där bak i huvudet... 

Ska jag ha båten kvar...? Är det här rätt...?

Ska jag har kvar den båt som Johan och jag kämpat så för...? Som vi längtat efter...?
Den båt som kom så olägligt efter Johans död... Den som gör mig galen av frustration och rädsla över vad som ska hända här näst... fast samtidigt ger den mig energi att orka fortsätta... fortsätta leva det liv som vi en gång har valt... båtlivet...
Bara för att Johan inte lever mer så betyder inte det att mitt val har ändrats...

Det som gör mig ledsen är att förr kände jag sällan att det var så mycket strul med båten... I och för sig så hade jag ju Johan som fixade och trixade så det bara fungerade... Då kunde jag vara den som bara log och hade tålamod medan han slet sitt hår... jag kom med smarta förslag och kaffe med en kaka till... han fick stå för grovjobbet... och det var en trygghet... den tryggheten är borta nu... så otroligt borta... oåterkallelig... 

Jag har insett att jag utgår ifrån att livet alltid kommer att erbjuda mig katastrofer... att det alltid kommer att hända något värre än det andra... Det har blivit så att min grund tro är att mitt ankare ska fastna under stenen från Hell... att mina motorer ska strula, just för att jag ingenting kan om dem... eftersom jag inte kan slänga upp motorluckan och häva mig ned och laga det som måste lagas eller fixa det som måste fixas... 

Jo, slänga upp motorluckan, det kan jag... och jag kan häva mig ned i kjol och allt... Koppla batterierna som de var innan, det kan jag... jag vet var oljefiltret sitter, vattenpumpen och ankarspelet... Jag kan nog till och med hitta den trasiga varmvattenberedaren... 

Så jag är ju inte helt tappad bakom en vagn... inte den slöaste kniven i lådan, Dannis ;)

Jag inser att jag fixar ganska mycket men måste det alltid vara så... måste jag alltid laga saker... kan det inte bara flyta på.... har jag inte förtjänat det...?
Eller är det så att man får så mycket skit man kan klara av...? Frågan jag ställer mig är då... vart går då min gräns...? 

Under samtalets gång går det uppför mig att det inte bara är jag som har problem med min båt... Det finns tydligen andra i hamnen som har haft det tufft under våren med läckage och batteriproblem... 

Kanske är det bara manligt att inte basera ut det som jag... vad vet jag...? Jag är ju kvinna... 

När vår vän säger att det är ingen annan som skulle ha klarat så många motgångar som jag har gjort det sista året så lättar trycket en aning... jag behöver alltså inte bära det "påtvingade" hjälte kappan... jag kan få kasta av den och försöka bara vara "vanlig"... hur nu det ska gå...? 

Har nog aldrig varit speciellt vanlig... aldrig någonsin faktiskt... fräknig, rödhårisch, fotbollslår och en dialekt från Nääärke... men det var just det som charmade min man... jag var väääldigt rödhårig på den tiden.... till och med falskt rödhårig... vilket han efter en tid insåg... ;) men stannade kvar...

Han stannade faktiskt kvar i hela 18 år... :) Underbara 18 år med skratt och gråt, med svordomar och ilska, kärlek och hat... allt som ett perfekt äktenskap skall innehålla... 

Så tilbaka till den rungande frågan.... Sälja eller ha kvar...?
Byta till en eka som jag kan sköta själv...?

Den här båten var ju menad att vi skulle vara två på... jag och Johan... Johan och jag...

Jag säger inte att jag alltid kommer vara ensam på min båt... vilken båt det än nu blir i slutändan... 

Men just den här båten var vår...

Jag ÄLSKAR min båt... bara den kunde skärpa till sig lite och sluta larma och strula hela tiden... Om hon bara kunde ge mig lite mer frid...en anings mer njutning och styrka... glädje och goa minnen... 

Vad klagar hon på egentligen...? Hon får vatten, näring i form av diesel... lite puts och omtanke när vi har vaxar henne... och det gör inte hälften så ont som när ägaren vaxas... ;)

Hon har en ung, snygg kille som chaufför och en "stark" kvinna som befälhavare... vad mer kan ho begära...? 

Vars ä probleme...? ;)