"Efter begravningen så lättar det..."
"Efter ett år så har man upplevt allt och då blir det lättare..."
"Du kommer snart att träffa någon ny..."
"Bakom nästa hörn så står..."
Satt vid mina älskade svärföräldrars köksbord igår... som så många gånger förr... min första gång hemma hos familjen Emilsson i Broby... när jag skulle presenteras för Johans föräldrar... alla gånger vi har ätit söndagsmiddag eller alla luncher när vi har jobbat på båten och svärmor har stått för markservicen... Många underbara minnen...
När vi satt där och fikade så pratade vi om livet... Det blir lätt så...
Vi var rörande överens om att vad de på Gestaltstudion har sagt om att sorgen är "färsk" under två år... det stämmer så väl...
Det här som många slänger sig med, att det blir lättare efter ett år är inte alltid så sant...
För mig har det nog varit så att allt som skett under det första året efter Johans död har skett som i en dvala... Det har hänt och jag minns nästan allt men det finns ändå en overklighets stämpel på det... som om autopiloten har varit påkopplad...
Nu har vi gått in på det andra året och vi ska uppleva olika händelser igen men nu med en hjärna som faktiskt är mer aktiv än den i fjol...
Att jag ska vara mer glad och mer levande nu, eftersom det har gått ett år, gör fsktiskt att mitt liv känns mer tungt än vad det har gjort på länge...
Jag har varit uppe på en av Balders höga toppar och nu åker vagnen nedåt... önskar bara att det gick lika fort i livets svängningar som i åkattraktionen...
Johans kusin sa en gång att det där med att efter första året ska allting bli lättare är skitsnack... "Det är lika tungt att fira födelsedag det andra året..." "Han är lika saknad då..."
Jag förstår vad hon menade...
Jag tycker att nu har jag andra förväntningar på mig än vad jag hade under första året...
Då var allting så nytt, så färskt och det var så självklart att ingenting fungerade... mer naturligt än vad jag tror det är idag...
Idag HAR det gått över ett år och då ska väl allt fungera... hon borde ha vant sig, borde ha hittat lösningar, borde få livet tillbaka på fötter igen... För det är väl bara att göra't... Hur svårt kan det vara...?
Flera reagerar på att jag fortfarande inte är uppe på 100% på jobbet medan en del faktiskt kan förstå varför jag fortfarande harvar på mina 50 % vilket många gånger är tillräckligt... frågar ni mig idag om jag jobbar 100% till hösten så gömmer jag mig under täcket och gråter... kanske är det annorlunda efter semestern...
Livet är tyngre på ett annat sätt, kom vi fram till vid köksbordet... en annan typ av sorg... en annan känsla av tomhet...
Nu har hjärnan "accepterat" att Johan är död och borta, kroppen har börjat vänja sig av med kontaktförlusten...
Men det betyder inte att det är lätt och smidigt... inte för mig i alla fall...
Varje dag blir jag påmind om min, vår förlust...
Varje dag ser jag min man genom våra barn och inser att de kommer att få växa upp utan sin pappas famn och stöd...
Varje dag ser jag på bilderna och finner det fortfarande så konstigt att han inte finns med oss här i livet...
Varje dag vaknar jag ensam i sängen , kliver upp och tar mig an den dag som ska komma... lite mindre skadad för var dag som går men med många, många sår och ärr i min själ... alla kommer troligen läka men lämna spår i form av ärr...
Varje dag är en välsignelse jag och våra barn har fått... att få fortsätta leva livet... dock så är det ingen dans på rosor varje dag... dock fortsätter vi utan pappa och utan man...
Vissa dagar går jag i ett hav av brännässlor där det kliar och bränner i flera dagar.... andra dagar går jag på en äng med vackra blommor, där det växer en och en annan tistel som bränner till men det onda försvinner ganska snabbt...
Detta år kommer innefatta så mycket som jag idag inte är medveten om...
Bra saker och mindre bra saker... Nya bekantskaper och gamla... Sorg och glädje... Allt det där ett liv ska innehålla...
Jag tar en dag i taget... små steg...
Vissa dagar kommer jag att skutta fram på livets väg... glad och positiv... behov av närhet och värme... andra dagar så kommer jag nog gömma mig under en sten eller ett stenrös och önska att någon annan tog över mitt liv...
För jag är gräsligt ambivalent...
Jag både vill och vägrar... både önskar och väljer bort... både vill släppa taget och vill hålla kvar... vill så mycket och önskar allt...
För vem vill inte bli älskad...? Vem vill inte känna närhet...? Vem vill inte hålla handen och känns de där spirande stickningarna...? Vem vill inte få sitta i ett sällskap och inte vara ensam...?
Det vill jag men det är svårt, efter 18 år med samma man, en man som jag älskade här ifrån till evigheten... en man som älskade mig på ett sätt som jag tvivlar på att någon annan kommer att göra... men vad vet jag...?
Bortom hörnet kanske det finns en man som vill detsamma som jag...
Hoppas bara att hörnet finns kvar... om ett tag... lite längre fram...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar