Den sista tiden har varit så tung... Så ensamt och krävande, så sorglig och ledsam... så mörkt...
Tårarna har runnit varje dag... runnit för Johan, runnit för mig själv och runnit för barnen... runnit för Johans föräldrar och vänner...
Har en längre tid nog trott att jag har accepterat Johans död... trott att nu så kommer livet att börja rulla igen... trott att sorgen har fått tagit ett steg tillbaka... för livets skull... för mitt liv skull...
Nu tror jag inte det längre... sorgen har sitt grepp om mig... ett hårt grepp som i och för sig blivit lösare... men dock så håller den sig kvar... som en igel...
Känslorna för Johan är fortfarande så starka... han känns så himla levande... när jag ser på kort så känns det som en knytnäve i magen... det är så länge sedan jag fick se honom... krama honom... känna mig älskad av honom...
känna hans varma kropp emot min... saknaden är så total... Så har det inte varit under en period... jag har kunnat titta på bilder och lett... så är det inte så just nu... nu skär det i mig igen... han var så vacker... min egna snygga tjockis... ❤️
Satt i grannens kök i fredags... som så många gånger förr men då med Johan bredvid mig eller mitt emot mig...
Såg nu Johans dödsannon på deras kylskåpet och knytnäven slog till igen... hårt...
Han är död!! Verkligen död!!!
Om igen så är sanningen så hård och grym... den förskonar ingen... den är rak och tydlig... hur vi än försöker ta oss omkring den... fly ifrån den... undviker den... den kommer tillbaka...
Idag, på väg ned till båten, rann tårarna igen... hulkgråten låg på lur oh för en gångs skull tryckte jag den undan då sonen övningskörde... ville inte stressa honom... det är nog en av de få gånger som jag låtit den få stå tillbaka... annars är hulkgråten den bästa... man blir så tom efteråt... tom och då kan man fylla på med ny energi...
Nu har vi flyttat båten till "vår" plats... till "Johans" plats... Vi är "hemma" igen... tillbaka till oss... ❤️
Sången på radio... "See You again..." den påminner mig så mycket om att vi inte kommer att ses igen i detta liv... sången finns med i "Furious 7"... filmen som ligger hela familjen varmt om hjärtat... filmen där Paul Walker hyllad efter sin död i en bilolycka...
Livet är så skört... så lätt förstört...
Det var länge sedan som jag tänkte "tänk om jag hade... " men igår kom tanken tillbaka igen... Tänk om jag sagt något annat som gjorde att Johan inte dragit iväg på skoter mitt i natten... tanken gör så ont för ingenting jag hade sagt hade fått honom att INTE åka... det var hans beslut... hans val... det får vara hans ansvar... inte mitt... kan inte klandra mig själv... han var en vuxen man...
Visst är livet konstigt... att tankar som varit borta så länge plötsligt slår till igen...när man tror att man är på väg tillbaka till ett "normalt" liv... då slår kraften till och slår undan fötterna... mattan dras undan och man faller... faller handlöst ner i gyttjan igen...
Jag ligger och sparkar för mitt liv... min överlevnad... trots att jag ser helt frisk ut... börjar bli lite brun... ser ganska fräsch ut till det yttre...
Men i mitt inre så river sorgen hål igen... river upp mina ärr... skapar nya kratrar...
Det är så förskräckligt tröttande... jag vill vara pigg och glad... vill ha energi till livet... energi till andra saker än jobbet och de grundläggande aktiviteterna i ett hushåll...
Nej, vänta... det orkar jag inte med heller... det hjälper min mamma till med...
Jag är en sur bitchig mamma som inte orkar med bråkande, skojande barn... orkar inte med tjafs... orkar inte med mig själv och min jävla sorg... orkar inte med min båt, mina barn trots att jag älskar dem, min trädgård fast den prunkar i fina färger...
När då läkaren säger till mig att jag inte är sjuk utan "sjuk" så rasade min värld samman... jag är alltså hypokondriker som överdrivet allt... :(
Så var i kroppen hittar man all den där energi som tydligen finns där...???
Så att jag kan arbeta och tjäna in pengar så att vi, landet Sverige, kan betala stafettläkare en bra, saftig lön... för jag är inge bitter, jag inte... ;)
Det är tur att min humor finns kvar... att jag har förmågan att skratta... Att min kärlek till mina barn är så enormt, asgrymt stor... annars vet jag inte var jag har tagit vägen...
Då kanske man hade väjt av vägen när dödsångesten varit som störst... då hade man kanske tittat ut ett träd...
Självmord eller dödstankar... Först förstod jag inte skillnaden... jag fick den förklarad för mig i terapin... Självmord är när man planerar hur man ska göra och bestämmer sig när man ska göra det... Dödslängtan är mer en längtan att få vara hos sin älskade...
Jag har aldrig haft självmordstankar... jag hade en stark längtan att få vara hos Johan... den var så i början efter hans död... jag ville verkligen bara vara hos honom... jag saknade honom så himla mycket...
Det gör jag nu också och för en kort sekund kom undran om jag kommer att orka... kommer orka att ro detta liv i land...
Idag kan jag säga att det kommer jag göra... Det vet jag... För mina barns skull men också för min egen skull...
Livet är till för att leva... hur tragiskt och förjävligt det än må vara just nu...
Vändningen måste ju komma någon gång... Så måste jag tänka även om det ser mörkt ut vissa dagar... vissa perioder... många nätter... nätter när man vaknar varannan timme och inser att det fortfarande är tomt bredvid mig...
Ibland undrar jag varför jag är så trött och har så ont i min kropp...
När jag läser igenom texten inser jag att jag borde vara trött när livet just nu erbjuder tårar, sorg, ledsamhet och en massa andra saker...
Jag är så otroligt glad att jag har min familj, mina grannar och vänner runt omkring mig... Det har jag sagt förut och det kommer jag troligen säga igen eftersom de är mina livlinor i mitt himlastormande liv... ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar