Hur många gropar man ska behöva åka ned in på en vanlig väg...?
Det känns som att vissa människor lever livet utan större missöden medan andra faller ned i alla gropar som finns... varenda en... och även på vägen tillbaka hem...
Varje vecka, varje dag så inträffar det saker i vårt liv som gör att jag vill slänga in handduken... men väljer varje gång att ändå att inte göra det...
Från den dag Johan dog har det hänt saker som ser till att energin minskar i mitt kruka... Små hål där det sipprar ut kraft och så finns det stora kratrar... där batterierna står på 9 volt... batterivattnet är slut...
Lagen om all jävlighet verkar stämma in på mitt liv... varje vecka... nästan varje dag... Är det inte det ena så är det det andra...
Hur kan det komma sig...? Var jag en sadist eller en terrorist i mitt gamla liv..? Får jag igen för gammal ost...?
När ska det lätta...?
Det som stör mig är att jag vet att det finns bra dagar och toppen stunder som jag borde glädjas åt... minnas... registrera...
Det gör jag nog... egentligen... men när sak på sak händer... då undrar man...
Om jag tittar tillbaka på den tid som gått sedan jag blev änka så kan man sammanfatta det så här:
Båtplatsen vi hade/har är för liten, bilen behövde repareras, det läckte/läcker in i den "nya" båten, det fanns massor att göra på båten som Johan skulle ha gjort... batterierna var slut och jag fick köpa nya... Grabbarnas hus stod ofärdigt, sonens A-traktor fungerade inte... den var totalt slut... bilkärrans bromsar blev underkända i besiktningen... Skotern stod i Norrland med skador för över 20 000 där försäkringen inte täcker kostnaden... Fyrhjulingen slutade fungera... den som inte fått nytt batteri...
Vi insåg att vår bil, som var familjens andra bil, blev för tok för liten för oss att fara på semester i... trots takboxen...
Vad gör man då...? Jo, man åker och byter bil... Orkar inte med allt strul kring bilar... Garanti fram till 2019...
Nu har jag börjar ifrågasätta mitt val att behålla båten... Försöker Johan säga mig något...? Med alla hinder som varit på vägen till båtlycka... Ska vi inte ha vår drömbåt...? För att Johan inte fick vara med på denna resa... inte uppleva allt vi fått göra...
Detta år skulle bli året då jag skulle bemästra detta fartyg... denna större eka...
Planen var att tidigt få henne i sjön, tidigt bli klar med vaxning av skrovet... Jag har stått där nere, med musik eller ljudbok i öronen... vaxande vår båt... känslorna river, sliter men ger ändå stryrka... får mig att känna mig duktig... glad att "båtgubbarna" ler och ger mig tummen upp... glada att jag, tillsammans med dem, står nere i hamn och gnider på våra båtar...
Planen var att jag skulle övningsköra med båten för att kunna hantera den själv... utan äldsta sonens hjälp...
Jag ville kunna fixa detta själv... kunna åka ut även när sonen inte vill följa med...
Blev det så...? Vad tror ni...?
Nää.... vattenpumpen på ena motorn ger upp... det läcker vatten... den andra motorn avger en pipande signal... inget oljetryck...
Vattenpumpen beställd från staterna... oljetrycksgivaren byts och det behövdes nya remmar till motorerna...
Detta görs inte i en handvändning... transporten tog tid, andra båtar behövde hjälp av reparatören...
Plötsligt var junimånad här och ingen övningskörning har hunnits med...
Att jobba med båten har blivit en form av terapi... Johan är med mig i varje strykning med färg på dynorna, i varje knivdrag då silikonen kring fönstrens tas bort... men även terapi kan ibland bli för mycket... i kombination med vardagslivet, jobbet och andra terapissesioner så tar det stopp...
Min hjärna är slut, min kropp skriker av smärta varje gång den ska komma igång efter en paus... känns som jag kan skriva in mig på äldreboende direkt...
SvampBob strejkar... totalt stopp mentalt...
När allt går sönder, allt på en gång... ja, dels svider det hårt i plånboken men det tar gräsligt med energi att reda upp allt...
Båten o dess delar, varmvattenberedaren i huset, bilen som måste in på service då jag inser att milen är redan uppkörda då jag tagit över Johans alla resor som han körde för barnens skull... bromsarna behövdes fräschas upp, en moppe hade inhandlas innan allt detta... behöver byta båtplats då ägaren till den jag lånar eftersom min är för liten, nu har köpt en större båt...
Sa jag att grillen vittrat sönder och jag fick bli ägare till en Lemongrass färgad klotgrill...?
Vad behövs för att hålla fru Emilsson på fötter...?
Jo, en underbar midsommarhelg med vänner och värme och sol... Båtliv!
Vad händer...?
Ja, den svenska sommaren kom ju inte och hälsade på oss... Det brukar alltid vara bättre ute vid kusten eller ute på sjön... Regnmoln brukar hålla sig över land... Inte detta år...
Pappa med fru och deras vänner var med oss men mina vännerna blev kvar i Örebro och några i hamn, regnet öste ned, det läcker in trots att vi lagt nya silikonsträngar på taket och kring vissa fönster...
Midsommarlunchen blev ingen hit för det är så gräsligt tråkigt att laga maten själv när ingen annan vill ha... Som ensam vuxen till mina barn... jag är inte van att vara ensam... själv...
Jag är ju van att dela mitt liv med Johan... att vara två...
Jag håller humöret uppe för barnens skull... får det att verka normalt, det vi håller på med... livet vi försöker leva... att det är okej... att det här är så det ska vara...
På sätt och vis är det ju så... Det kommer ju vara så här... ett tag... en tid...
Det går ju inte att backa livet... handbromsen fungerar inte in real life...
Känslorna rasar i ensamheten och förtvivlan över att stå ensam kvar på denna sida... ensam med våra barn...
När jag då ser en båt komma glidande förbi... en båt jag känner till... känner igen... Det är mina vänner som blev kvar i Örebro... De har överraskar oss och kommit ut ändå...
Det går nästan inte att beskriva hur glad jag blev... lättad och glad... ögonen tårades... De kom... ❤️
Kanske var det den energin som fick mig att stå på fördäck och rycka på axlarna när ena motorn om igen piper för att det inte finns något oljetryck... och när ankaret sitter så hårt fast på botten att det inte går att få upp... hur vi än försöker... båten niger ned mot ankaret...
Då rycker vännerna ut igen... nu de som legat kvar i hamn men kommit ut under helgen... de kommer som "sjöräddningen" och styr upp räddningsinsatsen... som känns mer som cirkus Emilsson... kanske borde man ta entré... tjäna en slant på allt som händer...
Efter flera försök att lossa ankaret så kommer det till sist loss... innan jag tar fram kniven och skär loss skiten...
På vägen hem föreslår sonen att vi ska spränga skiten... för en gång skull håller jag med honom... en stund...
När han sedan backar in "jollen" med bara en motor... backar in henne som om han inte gjort annat...
Då kommer känslan tillbaka... glädjekänslan över båtlivet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar