Mitt himlastormande liv innehåller så många olika saker... även om det är sorgen som är tyngst och stjäl mest energi...
Mitt liv har skratt, det har fniss, det har sociala tillställningar, det har vänner... det lever... Mitt liv lever och jag med det...
Nu i helgen hade jag bestämt att åka ned till båten då den årliga sommarfesten skulle gå av stapeln... Under alla de år som Johan och jag har varit medlemmar i Askersund segel och motorbåtsklubb (ASMK) har vi varit med på denna fest ett fåtal gånger... Varför vi inte varit med fler gånger tror jag beror på att behovet inte fanns... Vi hade småbarn som hade behov av att sova, Johan jobbade okristligt många timmar under veckorna och ville bara komma ut... ja, inte ut ur garderoben utan ut på sjön... ;)
Vi var med för första gången 2012 och det ösregnade... en vuxen helg utan barn... :)
I fjol var jag med som ensamstående med barn... lika så detta år...
Det tråkiga i det roliga, för det var roligt också, det är att man känner sig som ett plåster på de stackarna som man känner... för vem vill stå ensam... inte jag i alla fall...
Man... eller jag, söker mig till bekanta... försöker söka kontakt men det är inte så lätt när man har haft Johan Emilsson till man... kontaktmagneten nr 1... han stod aldrig ensam eller själv... även i kyrkan lyckades han socialisera trots att det var en plats han var hemskt obekväm på...
Som jag brukar säga till mina barn när betygsdiskussionen blir för allvarlig... "Se på Pappa... han lyckades ta sig fram i livet med en 1:a i gympa... "
Jag är inte sådan... eller jag var nog bra på att socialisera innan men livet har ändrats och jag med det... till det positiva och det mindre braiga...
Jag är i alla fall nöjd att jag kom dit och var med...
Att jag sedan var irriterad som en skadad varg när jag kom ned, var tydligen ett faktum... det gick att läsa mig som en öppen bok... Pappa såg direkt att jag inte var i form och jag kände verkligen hur ilskan och sorgen grep tag i mig på resan ned till båten... Jag hade sett fram emot detta och det hade inte föregåtts av irritationer och jobbiga barn... allt hade bara flutit på men ändå står jag där i hamnen... solen skiner, det är varmt och jag känner att jag vill bara snäsa och skrika ut min frustration... till och med vännen i telefon hörde att irritationen var hög...
Att sedan cykelkärran som hjälper en att transportera ut väskorna till båten hade ett platt däck gjorde nog bara att jag blev på ännu sämre humör...
Sova, sova, sova.... och det gjorde jag... i omgångar... sömn är en bristvara...
Jag minns hur det var innan Johan dog... hur jag kunde få lägga mig och sova till båtens gungande... ta en gummatimma... han såg mina behov efter att jag haft ansvar över barnen under veckan... sen tog han ofta en gubbatimme uppe på fördäck medan jag kröp ned i båten för stillhet och ensamhet...
Det finns så många saker som jag saknar... jag skulle kunna rabbla länge men en sak som slår mig ofta är alla matsituationer... all planering, all förberedelse... Där tror jag många ensamstående känner igen sig...
Vi köpte denna båt för att den har ett stort kök... Johan älskade att laga mat... I vår förra båt fick vi inte plats båda i köket... jo, enligt Johan som gillade att stå nära... ;) he he he... då fick man stå väldigt nära...
Nu står jag där ensam och planerar allt... det har inte samma charm... det är tomt... det går men det är inte samma sak... det saknas något...
I begreppet saknad inryms så mycket... små och stora saker...
Det som jag, min kropp, saknar mer än själva Johan är den fysiska kontakten... närheten...
Visst, tänker ni nu... ut och hoppa i säng med någon så är det löst... det skulle man ju kunna göra men frågan är om det löser mer än problemen det skapar...
För mig räcker det att bara få sitta nära någon... ett knä mot ett knä... det har inte med det sexuella att göra utan mer den mänskliga värmen...
Sarah har varit utan den sedan Johan for... har inte vågat släppa någon in, har heller inte velat släppa någon in...
Vi hade ofta tänkt på det där lilla... I lördags tog jag ett första steg mot det lilla...
Jag gjorde en chokladganach och vi hade köpt jordgubbar som vi doppade i den till efterrätt... det var ett signum som Emilssons hade... det där lilla extra...
Ett steg för mänskligheten... för fru Emilsson...
Att vara omgiven av vänner... nära vänner... ja, det är livets gåva... en varm, lång kram kan rädda upp en jobbig dag... det krävs inte så mycket...
Om vi alla var lite mer "Puss och Kram"-iga så skulle världen se annorlunda ut...
En lördag som denna blir det så väldigt tydligt att Johan inte finns... ensamheten bland alla dessa "grymma" människor...
Jag står och tänker på vad han skulle ha gjort, hur han skulle ha dansat till live-musiken... hur han skulle ha stått bakom mig, hållit om mig, snuffat vid mitt öra... viskat att han älskade mig, att jag var snygg denna kväll (även om jag sett ut som en flodhäst)...
Sedan hade han antingen partat till småtimmarna med andra dryckesbröder eller så hade vi hamnat i någons båt och pratat halva natten...
Hade han levt så hade vi troligen suttit i vår båt... Stolta båtägare...
Han hade varit en underbar värd som sett till att alla fått det de velat ha... sett det lilla... vetat vad alla ville ha att dricka... sett till att det fanns "hemma"... från vatten till IrishCoffie...
Jag kan verkligen se honom sitta där och skratta... se honom socialisera med våra vänner... se honom njuta av livet... tillsammans med mig... tillsammans med det liv vi hade då... det liv som jag så gräsligt önskar mig tillbaka till... trots att det inte går... tillbaka till grälen om att han druckit för mycket eller att han fastnat i en annan båt och glömt bort maten... eller andra triviala saker som vi bråkat om...
Allt detta kommer upp en lördags som denna... minnena sköljer över mig som vågor... ibland stora tsunamivågor som river med sig alla glädje och den lilla lycka jag har... ibland som en liten krusning på vattenytan...
Vi hamnade i en båt i lördags... efter en "Johan"dans fast inte med Johan...
I en båt som visar sig vara den båt som Johan varit och tittat på i samband med att han var nere och tittade på den vi köpte... en båt som en bekant till Johan köpt... en bekant om var med på begravningen... som jag missat bland de andra 200 gästerna... ytterligare en länk till Johans liv... till hans arbetsliv... till den värld som jag nu inte längre tillhör... förutom genom Johans underbara kollegor...
En lördag kan innehålla så mycket... det svänger från det ena till det andra... känslor som far upp och ned... man kan sitta tysta i bilen hem och bara lyssna på sonens musikval...
Ken Ring, Själen av en vän... jag trodde hjärtat skulle riva ut ur kroppen... hans vän dog på ett annat sätt men känslorna är de samma... "jag saknar dig min bror... mer än vad du tror... vi ses på andra sidan..."
Man tror att man har vant sig efter ett år av saknad... jag har inte sett honom på över ett år men ändå kommer tårarna när texten träffar mitt inre... så rått och så sant...
Ett år har gått och min rena kärlek till honom är lika stark... ibland kommer den där känslan av att han snart kliver in i hallen och ropar att han är hemma... nyckeln i låset mitt i natten... bilen på garageuppfarten... kroppen reagerar direkt... vill tillbaka... tillbaka till glädjen, lyckan, grälen, försoningen, skratten... tillbaka till livet jag en gång hade...
Samtidigt som livet går framåt... strävan om någonting annat som också kan bli bra... kan bli toppen... riktigt bra... kanske fram till döden skiljer oss åt...
Som jag har sagt tidigare, viljan att gå framåt finns där... viljan att få allt det där som jag har haft... fast i en annan form... med någon annan... det är bara svårare än jag trodde att släppa fullt... eller att få honom att släppa taget om mig... om oss... låta livet få komma till oss...
Vem behöver åka till Liseberg eller till Gröna Lund...?
Det är bara att leva mitt liv så får man allt... berg o dalbana... virvelvinden... skräckhuset... bilbanan... slänggungan... ja, till och med sockervadd kan man få av Noah...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar