torsdag 26 februari 2015

Gatorna tillhör oss...



Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund
26 februari 2015

"Änkans öppna bok:

Man kan liksom inte låta bli att springa lite till, när man hör den här i lurarna... Kanske kan man springa ut på isen o rädda någon...?
Det blir tanken som dyker upp när jag ser räddningstjänsten öva livräddning nedanför i vattnet... Ett djupt andetag o låta insikten falla ned... Johan är död o bortom alla räddning... Hjärtat börjar komma ikapp... komma ikapp hjärnan, som redan vet...

Genom all min terapi som jag sysselsätter mig med större delen av min sjukskrivning med, kommer fru Emilsson långsamt tillbaka till livet...
Nu är det träningen som lyfter mig... lufter mig framåt i vardagens alla sysslor...

Alla de där sakerna som jag inte vill ta tag i för att de gjorde Johan eller vi tillsammans... små babysteg i rätt riktning... O då behöver man musik, kärlek, vänner och åter vänner... Älskar er! <3 (lyssnandes till Gatorna tillhör oss m Carola)"



tisdag 24 februari 2015

En stund för mig själv... o mina tankar...

Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund

"Änkans öppna bok:


Det blev en lugn morgon så en frukostfika med mig själv som sällskap... Tankarna får flöda fritt, komma o gå, stanna o begrundas, tänkas men avvisas... 
Livet erbjuder oss många olika saker men få av oss stannar upp o tittar på dessa erbjudanden... 
Varför då? För högt tempo, för höga krav, för mkt av allt... Till vilket pris...? Lycka? Fint hem? Magsår? Oroliga barn? Olycklig familj? 
Att ta ansvar handlar om att se sig själv men oxå att se andra... Att se helheten... Det kan vi alla bli bättre på... Synd bara att min man skulle behöva dö innan jag förstod det fullt ut... "


Man kan alltid bli bättre och man hittar så här i efterhand alltid saker som man ångrar... men gjort är gjort... det kan vi inte ändra på... däremot kan man ändra sitt sätt att vara framåt...
Man kan prioritera om... se livet för vad det är... 
Det kan vara långt och innehållslöst och det kan vara kort men fullt med äventyr, känslor och familjetid... 
I dagens samhälle så stressar vi alldeles för mycket... vi tar beslut som vi inte alltid tänkt igenom... vi tänker inte alls... 
Efter Johans död har jag försökt börja tänka på vad som faktiskt betyder något... vad vill jag ska finnas kvar efter mig när jag dör... 
Min bror hade en gång i tiden en T-shirt med texten "Den som har flest prylar när den dör, vinner..." Den skrattade vi åt då... på 90-talet... 
Det håller jag givetvis inte med om idag... 
Vi har ofta fått höra att vi har så många saker... så många motorfordon... att vi är prylmänniskor.... så kan det vara men vi använder våra saker.... 
Vi har haft och har 4-hjulingar... vi har haft skotrar... vi har en åkgräsklippare men ingen självgående liten butler... Att införskaffa en lite butler som klipper gräset handlar inte för mig om statuspryl utan att faktiskt "köpa" sig tid med familjen... Jag gillar fortfarande att klippa gräset... det är avkoppling... det var avkoppling när man hade tre barn under 5 år... att få sätta sig på klipparen med ljudbok i öronen och Peltorlurar på det... stänga ute världen... om bara för en timma och en halv... 
Våra fyrhjulingar har vi använt så mycket att det nästan bara var skrot kvar av den första... Vi har åkt i skogen, hos svärföräldrarna... Vi kom dit och lastade av dem från vårt stora släp... barnen lekte, for omkring... förstärkte sin motorik och balans... utmanade sig själva... Samtidigt fick mina svärföräldrar umgås med sina barnbarn.... och vi fick god mat... :)

När man bor som vi... på landet med en sjö nära och det vissa år blir kanon isar... ja, då är det himla roligt att ha dessa leksaker... Vi har varit många helger tillsammans med vänner och grannar... släkt och vänners vänner... nere på isen...
Grillat hamburgare, korv och annat... fikat, solat... hjälpt barnen med 4-hjulingar som inte startat... tävlat på isen... skapat banor... åkt långfärdsskridskor... 

Vilket liv vi har haft...!!! 
Vilka minnen... Minnen som idag är så viktiga att ta fram och prata om... så barnen minns... så de kommer ihåg sin underbara men bestämda pappa... han som tog med sitt första barn och mekade rallybil... det är så viktigt att våga prata om alla minnen... även de dåliga... våga visa att vi bara är människor och inga robotar... 

Det jag vill förmedla är att tänk till innan ni gör ett val... alla val kanske inte går att hinna tänka innan men vissa gör det...
Var medveten om valen ni gör och hur det kommer att påverka er framtid... 

Jag har ojjat mig och haft dåligt samvete för mycket... har ångrat mycket och önskat att jag kunde ändra på det nu... bett om ursäkt för de dåliga val jag gjort mot mig själv, mot barnen och mot Johan... 
Som en klok vän sa en gång... Jag har förlåtit mig själv för det jag gjorde innan, jag visste inte bättre då... Nu väljer jag att göra på ett annat sätt... väljer att förändra mig till det jag vill vara nu....
Det är inte försent... man kan ändra sig och göra om... 
Så det har jag gjort... Förlåtit mig själv för de mindre bra val jag har gjort och sätter ny kurs... 

onsdag 18 februari 2015

En resa till...

Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund

"Då är vi här igen... Denna gången känns det lite lättare men ärligt så finns trycket över bröstet o lite magdragning... Men det blir bra ändå..."

 — i/påRådjursstigen 1

Som sagt människan är ett vanedjur... ska någonting bli en vana måste man vänja sig...
Det här med Sälen har ju varit en aktivitet som har legat oss nära om hjärtat... 
Vi har varit här med vår andra familj men även med en annan familj i deras fina hus...

Vi var här för ett år sedan, under v 8, med husägarna själva... skratt, god mat och härlig skidåkning... Med sex ungar av manligt kön kan man ju tro att det var ett totalt kaos.. och det var det... ett kaos fyllt med kärlek, bråk och vänskap... :)

Och skam den som ger sig... nu testar vi återigen att bestiga detta berg... Att denna familj bjudit in oss återigen... TROTS att Johan inte är med... det är fantastiskt... 
Att jag och barnen får chansen att vara delaktig igen även om min man och barnens pappa är död... det händer inte lika ofta längre... tankar som att alla bjöd oss för Johans skull har kommit och gått under dessa vidriga månader... att det bara var för hans skull som vi umgicks med människor... jag har märkt att jag trippar lite på tå kring folk... är jag välkommen eller inte...? Var dessa våra vänner eller var de Johans vänner...? Har jag en naturlig plats här eller är jag ett jobbigt moment...?

Här är vi välkomna och hit kom vi igen... 

lördag 14 februari 2015

Min födelsedag...


Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund


"En dag som denna kan man inte låta bli att njuta... Trots att mannen inte är med o firar min dag, trots att mina vänner tar farväl av en god vän... Solen skiner, värmer mitt trasiga hjärta o jag lever... Tacksam för mkt denna 20 februari..."


Sarah Emilsson Wiklund

"Tack för alla gratulationer denna dag. Det har varit en dag med sol, skratt, fika och god mat. Tack Ulf o Helena Svensson för gästvänlighet samt toppen mat! Tack Noah som fixar tårta till mamsen. (fast det blev visst fel på åldern...)
Trots att Johan inte finns med oss denna dag har dagen gått i dur. En av de här jobbiga dagarna som vi måste igenom ett
par gånger innan det känns "normalt" igen...
Fast jag lever fortfarande på er sång från förra året... Ja må hon leva av en 60 personers kör... Vilken ego boost! 
Ångrar bara att jag inte spelade in den o anv som ringsignal... Snacka om upplyftande tunga dagar... o det har jag ju haft ganska många det senaste året... 
Puss o Kram alla godingar!!!!"


Ja, då var man ett år äldre... ett år har passerat sedan vi hade min 40 års fest men släkt och vänner... en fest som enligt min mening var superlyckad... 
En fest som vi kan minnas i evighet... en fest där Johan var i sitt esse... igen...
Hur sannolikt är det att man har en stor fest en månad innan sin man dör...? En fest där många vänner och släktingar fick en chans att skapa ytterligare ett minne av vår Johan...

Jag kommer att minnas hur vi planerade allt...hur vi räknade på maten... hur Johan tog en resa till Tyskland för att köpa vin och sprit till festen men också fyllde på vinförrådet till sommaren... att han köpte fel och fyllde mer på Amarone-förrådet blev ett roligt skämt... så... men inte efteråt... 
Som vanligt så gillar jag det där med planerande... vi hade ett checkschema... gick igenom allt så det skulle bli så bra som möjligt... inte perfekt för det är iu inte vi... utan så bra det kan bli...
En fest att minnas... Att få stå i rampljuset har jag inte problem med då jag ofta i mitt yrke som tolk står på scener och har mångas ögon på mig...
Men det är en viss skillnad att stå där och vara centrumet för kvällen... att få höra alla dessa gäster sjunga för min skull... ångrar att jag inte spelade in det till en ringsignal...vilken egoboost det var... tänk att kunna ta fram den ringsignalen när man är lite nere och depppig... 
En dag att minnas... Fredagen den 14 februari 2014 skapades minnen av glädje... 

Alla hjärtans dag...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

"Änkans öppna bok:

Alla hjärtans dag var för mig en jippodag tills förra året då jag slog på o hade min 40 årsfest... O som jag är tacksam för det idag, för då fick många av våra vänner träffa Johan en sista gång... Idag minns jag hur vi planerade, hur vi fejjade, dukade och skrattade inför denna fest... Hur Thomas o Lise-Lotte Johansson kom med vajjande hjärtan på huvudet  

Vilken kväll, vilken fest o det är så jag väljer att minnas det... 
Det handlar inte om blommor, choklader eller paket... Det handlar om att få bli sedd, att få en kram, att få äta lunch med ens mans vänner/beställare, att få sms med värme... Allt handlar om kärlek... Johan gav mig blommor o presenter nästan hela året istället och det är min tanke idag...

Älska varandra alla andra dagar än att slänga ut en massa pengar på "trams"... 
KÄRLEK!!!! "


fredag 13 februari 2015

I träningens tecken...

"Jaha... Då är jag här igen... Efter ett år... Men nu utan Johan... Känns okej men ändå strange...
 — i/på Gustavsvik Fitness Center"

Under många år har Johan och jag tränat... till och från ska nog tilläggas... 
Innan vi fick barn var vi där de mornar när de öppnade tidigt... innan jobbet och plugget... 
Senare har vi tränat tillsammans... eller ensamma... Johan kämpade med sin vikt och nådde sitt ena del mål strax innan sin 40 årsdag... 20 kilo ned... 
Hur denna stora man kunde stå på den där crosstrainern i en timma... ibland två timmar... ja, det är helt otroligt... 
Jag minns att efter Johans död kom ofta tankarna varför kunde han inte bara ta sig upp på stranden eller klipporna som fanns där vid Hornavans strand... hur svårt kunde det vara..?

Tydligen var det väldigt svårt... eftersom han inte klarade det... jag tyckte att han som hade en grundfysik som få... trots sin övervikt... han kunde ju för Guds skull stå på den där maskinen.... minut efter minut... timma efter timma... 
Varför kunde han då inte ta sig fram genom vattnet..? Hur svårt kunde det vara...?
Detta var innan jag fick veta hur det hela gick till... innan förståndet kommit tillbaka och logiken fungerade... 

Att nu kliva in på Gustavsviks Fitness center återigen... det var ingen lätt match men det gick... jag är ju inte den ... den som backar speciellt ofta... det händer men inte nu... 
jag klev in, jag fann Johans träningskort... det satt kvar... hans speciella men inte snygga handstil... det körde till i magen men det var ändå okej... jag behövde inte springa och kräkas... ångesten kom inte utan jag kunde träna som jag hade hoppats på... 

Det gick bra... jag gjorde det... jag tog ytterligare ett steg framåt på min resa mot ett nytt liv... 

onsdag 11 februari 2015

Proffshyllan...


Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund

"Änkans öppna bok:

Solen skiner, fåglarna kvittrar... det är en underbar dag... 
Sitter vid köksbordet, skriver i min dagbok, den är snart slut o den nya ligger och väntar... Har haft svårt m avslut innan, vill gärna börja på det nya direkt men nu ska jag fullfölja boken till sitt slut... 
Tittar på "proffshyllan" här i köket... Han ler mot mig och jag ler tillbaks... Snart ett år har gått sen sista kramen, sista kyssen... men jag sitter faktiskt här med ett leende på läpparna... för sanningen är att Johan är död och jag lever... Jag och barnen lever... tillsammans med våra nära och kära... Vi alla fick plats i hans hjärta... 

Blev så påmind om honom idag när jag kört Noah till bussen... Grannens bil stod på tomgång med isiga rutor... Jag skrattade för mig själv och gjorde vad Johan skulle ha gjort... Ni som kände honom fattar att jag tog min skrapa, trippade ned till Anna Lidell-Ohlsons bil och skrapade av rutorna... Allt för att hon ska ha en bra resa till jobbet... Så var Johan... Genom honom kommer vi fortsätta vår resa mot framtiden... Han finns med oss men som en passiv deltagare... 

Solen skiner, snön gnistrar... Mörkret är inget hot... För i mörkret ser vi ljuset... Ha en toppendag!!! Det ska jag ha! 
Puss o Kram alla godingar "


söndag 1 februari 2015

Hon flåsade mig i örat...


Från Facebook
Sarah Emilsson
1 februari 2015

"Änkans öppna bok:

Ljusen brinner, skrivboken fylls med tankar o känslor... skrivet till Johan... om Johan... om denna tunga helg... 
Trots underbar spelning av Happyband, stöd o kärlek från vänner o familj så kräks jag just nu på detta liv... 
Att vilja så mycket men orka så lite är hemskt enerverande o krävande... 

Men det är en ynnest att ha människor runt omkring mig som vågar prata om mitt "kräks", som vågar krama om mig trots "kräksdoften", som sitter vid mitt nu slitna köksbord o grinar ikapp med mig, lyssnar på mitt ältande o delar med sig av sin vardag... positiv eller mindre bra vardag... Att inte exkludera mig från sina krämpor, sorger eller panikångestattacker... Göra mig delaktig i det som vi kallar livet... Att leva o dela... 

Eller den underbara människa som klev in i min bil ikväll, kramade om mig, såg mina rödgråtna ögon o sa: Åh älskling o flåsade mig i örat...  ... O jag fick en känsla av "närhet" i min tomhet o utsvultenhet på kärlek... Tack så mycket Annsofie Andersson!!"