Vänner i nöden....

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

29 mars 2015

"... musik, vänner, prat, läsk o djupa diskussioner..." 

Hur ska man sammanfatta den vänskap som har uppkommit efter månader av gråt, sorg och förtvivlan...? 

Den enkla orden är vänskap! 

Att vi udda människor, fann varandra där i ringen... Sittandes o lyssnandes på varandras underbara men ack så ledsamma historier... om livet efter döden... om livet före döden... om sorgen... om svårigheterna med att ha blivit ensamstående förälder bara så där... 

Att lära känna någon inifrån och ut gör man inte på krogen eller på jobbet... 

Det gör man i terapin... när man får se tårarna rinna på personen bredvid... när man pratar om den där innersta hemligheten som man kanske inte pratr med så många om... 

Att vi har lyckats skapa en enighet som vi kallar Leva & Dela är fantastiskt...

Att få träffas och äta ihop... skratta och sjunga ihop... en brokig, aningen kantstötta filurer som delar en gemensam bakgrund... 

Vi har förlorat vår käresta, vår partner... Vårt allt... 

Nu sitter vi samlade... nästan alla... runt mitt köksbord och njuter av livet en stund... 

Njuter av att få prata som vanligt utan att någon tycker att man är konstig... med folk som förstår... 

Det har jag sagt innan, jag vet... men det krävs nog en hel del förståelse för att kunna sätta sig in i ens liv efter en katastrof som denna... 

Men livet efter döden kan vara ljust och fyllt av glädje... 

Som min son sa härom dagen...

"Mamma, du fick en hel hög med nya vänner... bara så där..." ❤️

Vänner i nöden....

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

29 mars 2015

"... musik, vänner, prat, läsk o djupa diskussioner..." 

Hur ska man sammanfatta den vänskap som har uppkommit efter månader av gråt, sorg och förtvivlan...? 

Den enkla orden är vänskap! 

Att vi udda människor, fann varandra där i ringen... Sittandes o lyssnandes på varandras underbara men ack så ledsamma historier... om livet efter döden... om livet före döden... om sorgen... om svårigheterna med att ha blivit ensamstående förälder bara så där... 

Att lära känna någon inifrån och ut gör man inte på krogen eller på jobbet... 

Det gör man i terapin... när man får se tårarna rinna på personen bredvid... när man pratar om den där innersta hemligheten som man kanske inte pratr med så många om... 

Att vi har lyckats skapa en enighet som vi kallar Leva & Dela är fantastiskt...

Att få träffas och äta ihop... skratta och sjunga ihop... en brokig, aningen kantstötta filurer som delar en gemensam bakgrund... 

Vi har förlorat vår käresta, vår partner... Vårt allt... 

Nu sitter vi samlade... nästan alla... runt mitt köksbord och njuter av livet en stund... 

Njuter av att få prata som vanligt utan att någon tycker att man är konstig... med folk som förstår... 

Det har jag sagt innan, jag vet... men det krävs nog en hel del förståelse för att kunna sätta sig in i ens liv efter en katastrof som denna... 

Men livet efter döden kan vara ljust och fyllt av glädje... 

Som min son sa härom dagen...

"Mamma, du fick en hel hög med nya vänner... bara så där..." ❤️

Våra.. mina underbara barn...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 26 mars · Ölmbrotorp · 

"Denna bild får representera mina känslor för mina o Johans underbara grabbarna grus!! 
De är så modiga, mina underbara barn!
Har sagt det till dem men nu skryter jag STORT till er andra!!
Lucas, Ville o Noah Emilsson, ni äger!!! "

Jag minns första gången jag och de små barnen var med till Gestaltstudion... Vi fick-* i uppgift att rita tre cirklar... 

I dessa tre cirklar skulle vi gestalta tre tidpunkter och hur det kändes just då... 

Den första skulle visa tiden precis efter att Johan dött... den andra hur det var just då när vi var på Gestaltstudion... den sista cirkeln skulle visa hur vi trodde det skulle kunna bli längre fram... i framtiden... 

Jag minns hur jag fyllde den första ringen med svart krita... lämnade bara en liten gul prick i allt det svarta mörka... 

Mitten cirkeln fick bli som ett cykelhjul... ekrarna med ett nav i mitten... mellan ekrarna målade jag med färg... olika färger i olika mellanrum... själva ekrarna hade färgen svart... 

Den sista cirkeln blev prickig... inte så mycket svart om jag minns rätt... olika färger på prickarna men mindre svart...

Den första cirkelns svärta var självklart all sorg kring Johans död.. all smärta... men ibland all smärta finns ett litet gult område... Det är mina barn, förklarade jag... det som höll mig uppe genom denna gräsligt mörka tid... när dödslängtan var stor var det mina barn som höll mitt huvud ovanför vatten ytan... det var de som gjorde att det var värt att fortsätta leva... fortsätta här på jorden...

För när det hände och en tid framåt hade jag svårt att se hur mitt liv kunde fortsätta... barnen hade jag ju bara till låns men Johan var mitt allt... Min kärlek... den man jag skulle leva med... 

Detta hade jag svårt att prata om... när jag försökte så blev de runt omkring mig förskräckta och sa hela tiden att jag skulle tänka på barnen... men det gick inte under en period... jag var så täckt av denna blålera och så fast i den nedåtgående spiral som sög mig nedåt... till sist slöt jag mig och pratade inte om mina tankar... 

... tills jag började på Gestaltstudion ... då jag fick veta skillnaden på dödslängtan och på självmordstankar... Jag hade gått med känslan att jag ville ta livet av mig efter Johans död... men det jag kände var en dödslängtan... en längtan efter Johan... 

Det var en enorm skön känsla när jag fick det förklarat för mig och att det är väldigt vanligt att man känner så... jag var inge konstig...   

I dag kan jag se att utan barnen så hade det varit mörkt... väldigt mörkt... men med mina och Johans barn tar jag mig mot framtiden... det gör inte lika ont längre och jag lever idag för min skull också... inte bara för barnens skull... 

En vacker plats...

Från Facebook 

Sarah Emilsson Wiklund

den 25 mars · 

"Änkans öppna bok:

Med bildlänken nedan vill jag visa er alla den fina plats där Johan så oturligt nog mötte sitt öde...
Den otroligt vackra Hornavan med Sveriges renaste vatten... Där har vi farit skoter förr, där har vi badat, vid den har vi firat midsommar.... 

En plats kan innehålla o innebära så mycket o för våra vänner som bor där blir platsen mer påtaglig än för oss här nere på låglandet...
Jag blir så glad när jag ser att du Johnny o Mari-Teres Ögren tar er dit, låterglädjen komma tillbaka till platsen för int hade han velat att den skulle bli en tragisk plats, hans älskade vinterlandskap... 

Han älskade att åka dit även om han denna gång inte var så sugen av andra skäl... Båtskäl... 

Vi pratade om den fina bilden du Johnny skickade idag, på gestaltterapin o vi har pratat minnen kring Johan... Vad han gillade, vem var han, hur var han, vilket mat gillade han, var han godis eller choklad, hans sexualundervisning o så många skatt och glada minnen han har gett oss i familjen o alla er vänner... 

Trots att Johan dog i samband med sin skoter så inser vi att han var så mycket motor med alla sina leksaker o ack vad kul vi har haft med dem genom åren... 

Alla dessa glädjeämnen är de som får oss att gå framåt... Han lyfter oss ut sorgen o saknaden de flesta dagarna men vissa dagar så vill man bara krypa ned under täcket o skrika ut frustrationen över att denna underbara människa inte finns kvar... i livet... 

För kvar finns han ju, i allas våra hjärtan o minnesbanker... "

Fest nummer 2...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 22 mars · Ölmbrotorp · 

"Jag gillar verkligen mina grannar... väldigt mkt... ringer o erbjuder mat till den sjuka änkan... 
Dessa erbjudanden får dock gärna fortsätta komma när hon tillfrisknat o bara är en "änka".... 
Tack Anna Lidell-Ohlson för en strålande, rolig fest som jag hann njuta av innan dödspatrullen Baciller o anti-andningskåren tog över o STORT TACK för god mat...även om Fredda inte lagat den...." 

Fest nummer två var grannens 50 årsfest... En 50 talsfest som jag gick in för till 100%... 

En fest där Johan skulle återigen varit i sitt esse... Många nya ansikten och jag inser igen att min man har varit den som öppnat upp världen för mig... Det har varit han som har gått först... öppnat muren... den man som jag kunnat ty mig till om jag känt mig ensam... 

En fest som på alla sätt var perfekt på alla sött utom ett... och det kan ingen levande själ göra något åt... Han kommer aldrig mer tillbaka och det vet jag... det vet vi men det är i alla fall lika tomt... ingen som dansar som han... ingen som skrattar som han... ingen som kan se på mig som han... ingen som han...

Livet går vidare... det stannar inte av... det rullar på som däcket nedför backen... som tåget på rälsen tuffar livet framåt... 

Vi kan se tillbaka och minnas men vi måste lik förbannat ta stegen mot framtiden... babysteg till att börja med... den där lilla boxen av trygghet... sen kanske det blir en kartong... efter ett tag så har kartongen bytts mot en större... 

Sakta ökar vi takten... ibland bromsar vi... ibland avancerar vi framåt... det kan ta tvärstopp och ångesten tar åter ett grepp om dig... för vad kommer att hända... det vet vi inte... 

Vi hade inte vetat vad framtiden erbjudit oss om Johan inte dött den där natten... men jag hade vetat att jag var trygg och barnen hade sin pappa hos sig... att vi hade varandra...

Därför känns det ofta som man vandrar på lina över ett stup... ibland är det långt ned till marken men ibland så går linan bara en bit ovanför min gräsmatta... 

Jag var kvar även på denna fest tills febern tog över min kropp och sängen lockade... En influensa med nedsatt lungfunktion blev resultatet... men ack så vacker jag kände mig i min 50-tals klänning... med håret i en tjusig frisyr och högklackat... 

Nu ser vi fram emot sommarens höjdpunkt på Blå Bergens Pub när Top Cats kommer... Då ska klänningen på... likaså skorna... frissan kommer vara på plats och dansen kommer vara långt in på natten... 

En vän som fick samtalet från sin saknade väns fru...

Sarah Emilsson Wiklund har delat Johnny Ögrens foto.

den 20 mars · 

"Detta är/var min man... 
️Glad, busig, full av energi... Full av snö..!
För er som inte träffat Johan så är det han i röd tröja..."

Tanken slog mig när denna bild kom upp på Facebook... tänk alla kort som jag inte har sett av Johan... de alla guldskatter som folk sitter och håller på... 

Detta är Johans gamla vän och kollega... min och barnens vän... Vi har umgåtts med varandra under många, många år... En vän som Johan retade när det uppdagades att de skulle få en liten bebis till... Så han skrattade Johan... Den som skrattade mer var Johnny när det visade sig att vi väntade en till bebis... vi som inte skulle ha ett till barn...  Vad säger man...? Skrattar bäst som skrattar sist... 

En vän som har stått pall mycket... en vän som fick identifiera Johan där på kanten av Hornavan... en man som fick det hemska telefonsamtalet från sin saknade väns fru...  en vän som fick ringa till sin väns fru och meddela den tragiska nyheten... ge det hemska dödsbeskedet... att hennes man förolyckats... 

En vän som kom hem med Johans väskor... hans hjälm... hans handskar... fick möta den ledsna änkan... 

En vän som satt med mig där vid förstubron... en dag i slutet på mars... 

Min man var död och hans vän och "sambo" var död... så många minnen och så många tårar... 

En vän som fortfarande ringer och kolar hur hon mår, den där änkan... hur dagen har varit... 

Skickar en blomma digitalt när det kommer en storhelg eller bara en fredag då han vet att ensamheten slår in... 

En vän som ringer och pratar med sin underbara dialekt... får mig att minnas den tiden då vi träffades mer ofta... när Johan och han arbetade tillsammans... när vi fruar gick före och pratade konstant och de slank in p en pub... alla våra äventyr... 

Så synd att de bor så långt ifrån.. men vi kommer till vintern... när isen har lagt sig över Hornavan... då kommer vi... Tack flr att ni, familjen Ögren finns... Långt borta men nära i tanken... 

Vilken dag.. vilken kväll...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 19 mars · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:

Vilken dag... Vilken kväll... 
Så mycket kärlek, så mycket vänskap...
Så många skratt...!!! 
En stor bemärkelsedagsfest fast personen för allt firande saknades men trots att alla känner sorg o saknad så ekade samtalen o skratten...

Allt från släkt o barndomsvänner till nyfunna vänner... 
Tonåringar i "illaluktande" diesel kläder i hela soffan...  Vänner till barnen som stället upp för sina kompisar när det är som tyngst... 

Minnena flödade... Minnen från förr, minnen från semestrar...
Minnen från mitt samtal för ett år sedan där jag var tvungen att berätta att Johan/Emil dött...
Alla minns exakt var de var, vad de gjorde o vad de sagt... 

Vi minns alla denna man så tydligt... Hans goa ansikte, hans snällhet o omtänksamhet, hans uttryck o hans gudomliga skratt... 

Dagen började tungt med tårar som rann då jag läste allas kommentarer på fejjan, kände stödet men oxå sorgen...
Jag kan bara säga att dagen slutade underbart...

Puss o Kram Godingar!!'
Känn er älskade o kramade!!!" 

Hur väljer man att "fira" en årsdag av sin mans död...? I ensamhet... tillsammans med andra... sätter ett ljus... 

Jag valde att öppet bjuda in till en minnesstund under kvällen den 19 mars... en inbjudan att komma och ta en kopp kaffe vid vårt köksbord denna kväll... denna dag som många av oss har gått och väntat på... oroat oss för... 

Det började med att Johans ena kollega kom och satt med mig i solen... där vid förstubron som vi suttit många gånger sedan Johan dog... Vi satt där och njöt av solen, njöt av att faktiskt inte känna den där förbaskade smärtan vi upplevt så många gånger innan... tiden direkt efter dödsfallet... 

Nu fick vi sitta och prata utan att tårarna rann... inte för att det skulle ha spelat någon roll... jag har kunnat gråta inför denna man och hans fru... och jag tror det är likadant åt andra hållet...

En stund genom memorylane... goda som dåliga... jobbiga som lätta minnen... Han la ned ett hjärta ute vid "Johan" tillsammans med rosor... till Bubben... 

Sedan kom nästa kollega... underbara P som ställt upp i vått och torrt kring båten och varit ett enormt stöd under detta skitår... Han och hans sambo har många gånger funnits i båten bredvid när vi har varit ute sjön.... de och alla andra båtvänner... 

Efter detta började det droppa in människor och det fortsatte under hela kvällen... Våra föräldrar, våra syskon, vänner... nya som gamla... våra grannar... Johans kollegor... Vilket gäng...!!!

Så otroligt mycket kärlek och värme spred det sig i vårt kök... Och när ungdomarna ramlade in så trodde jag hela mitt hjärta skulle spricka av kärlek... Långa och korta kom de... slog sig ned i soffan... hämtade fika och kaffe... killar och tjejer... De fanns där, när en vän skulle få uppleva årsdagen av sin pappas död... fanns där och gjorde den dagen till "normalare"... det är vänskap...

Plötsligt dök två från min sorgegrupp upp i hallen... en överraskning vill jag säga... en rolig och underbar överraskning... Med en tändare i hand så gick vi ut och tände en rislykta... lät den stiga upp mot himlen... mot Johan och denna gång sparkade han inte ned den... 

Vilken kväll!!! 

För mig fanns det inget annat sätt att genomlida denna dag... fanns inget annat alternativ... att få leva och dela är det enda rätta... i alla fall för mig... med vänner och släkt, med dem som är nära och kära... 

Några dagar senare upptäckte jag denna vackra sten i vår damm ute hos "Johan"... Att våra vänner kommer och fyller på stenar och hjärtan visar bara att Johan alltid kommer vara kvar i våra hjärtan vad än framtiden kommer erbjuda oss... 

Våra hjärtan är så stora att vi kan älska många själar... det finns inget stopp eller ett visst antal... 

Så fortsätt komma och lägga er prägel på "Johans damm"... fortsätt fylla på och fortsätt visa oss att han finns i era hjärtan... visa våra barn att deras pappa är ihågkommen... inte bara av oss utan av många, många andra... 

Då är dagen här...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 19 mars · Ölmbrotorp · Har redigerats · 

"Änkans öppna bok:

Då är dagen här... Dagen då hela vårt liv vändes upp o ned... Dagen då barnen förlorade sin pappa...
Dagen då jag förlorade min man, min själsfrände... mitt allt... Dagen då mina svärföräldrar miste sin älskade son... Min svägerska förlorade sin bror... Mina föräldrar förlorade sin svärson... All släkt... Ni alla arbetskamrater som förlorade er Emil... Våra vänner miste sin barndomsvän/vän.... 

Så många av oss vaknade till mitt här i livet o insåg att allt är inte skrivet i sten... Alla är vi människor av kött o blod o vi alla kan o ska dö... någon gång men inte så här tidigt i livet...

För kan den gladaste människan upp på jord dö.... personen som ofta sa: "vad skulle kunna hända" eller "det löser sig, pappsen"...
När han dör i det iskalla vattnet i Hornavan, ja då kan vad som helst hända...

Livet är en gåva fast under lång tid har det känts som en bestraffning.... 

Jag ser en ljusning... men det är svårt o det tar kraft...

Tillsammans får vi fortsätta livet utan honom o att sitta ned i vår kökssoffa, dricka Johans älskade kaffe o ta en kaka eller två är det bästa sättet att sörja... Tillsammans med andra om älskade Johan, min galna, underbara man... Barnens tokiga, kärleksfulla pappa o den omtänksamma men ack så retliga son som saknas så..." 

En väns saknad...

Från Facebook

Sanna Lafork

den 18 mars · Knivsta · 

"Kvällen går mot sen kväll, kommer att gå mot natt och en morgondag. För ett år sen gick kvällen mot natt och sen fanns du inte mer. Johan du saknas mig. Jag vet att du vet men du har världens starkaste och klokaste fru. Klok för att hon inte alltid visar sig stark. Sarah Emilsson Wiklund jag beundrar dig. "

Han saknas mig också... han saknas oss alla... o jag ger mig den på att han saknar oss också... Han saknar dig också, Sanna, för vem annars utom min mamma skulle komma på ideen att städa min källare... Love U!

Snart ett år har gått....

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 15 mars · Har redigerats · 

"Änkans öppna bok:

Tänk vad tiden går fort... Denna helg är det ett år sedan Johan, min själsfrände, satte sig i jobbilen o for norr över... På en resa han inte var så sugen att åka på... Vi i familjen bad honom stanna hemma, åk inte... Jag vägrade packa hans väska, som en markering att jag var emot hela resan... Resan som skulle förändra vårt liv för evigt... Det är ett år sedan jag fick hålla om honom, fick ligga bredvid honom, fick kyssa honom farväl...
Ett år!

Ibland känns det som några månader sedan, ibland känns det som längre tid... 

Nu går det tid utan att jag tänker på honom, det går dagar som han inte dyker upp lika frekvent... 

Saknaden finns där o den kommer nog finnas kvar länge...

Jag har lärt mig hantera den men vardagen, att få allt att flyta med våra älskade barn, vårt hus, vår båt... Ja, båten ja... Den hann han aldrig uppleva... Det har blivit min båt... O det är okej... Det är inte okej att Johan är död men det är han o hur mkt vi inte vill så rullar dagarna på ändå... Man kan inte dra i handbromsen o stoppa livet... Så därför måste vi leva här o nu... Ta chanserna när de kommer, ta ansvar för våra liv vad det nu än är vi måste göra... 

Leva & Dela!! 

O jag bjuder o delar lite kärlek från vårt hetsiga, intensiva, kaosartade men totalt underbara liv!!!" 

Min andra familj...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 13 mars · Ölmbrotorp · 

"Efter en intensiv dag på jobbet var det underbart att få sätta sig vid dukat bord... att jag glömt salladsingredienserna hemma, spelade ingen roll, här är man älskad ändå... 
Tack Birgitta o Stefan Sveiven för god mat, gott te, hockeykanal och kärleksfullt sällskap... Älskar er!! 
️Utan er så skulle livet vara så mycket mer gräsligt...
Att sedan Örebro vann satte guldkant på kvällen..." 

Utan min andra familj skulle jag nog aldrig ha tagit mig fram hit... Allt stöd, all kärlek, all hjälp som de har gett mig.. låtit mig få komma och gråta, skälla... vara mig själv.. ligga i soffan och kolla på hockey... 

Så fina människor... 

Familjens motto...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 10 mars · Ölmbrotorp · 

Änkans öppna bok:

Familjen Emilssons motto!!!