En kram... ett samtal...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 6 mars · Ölmbrotorp · 

"Änkans öppna bok:
(Varning för långt inlägg)

Efter regn kommer solsken... O efter solsken kommer det troligen ett skyfall... 

Johan ville aldrig åka Balder med mig o Mats o nu kan jag förstå varför... Livets berg o dalbana.... Ena dagen glad, andra dagen mindre glad... Vissa timmar hysteriskt happy medan timmarna efter går i grått... Det är nästan att man inte hinner med i svängningarna själv...
Vi närmar oss årsdagen av Johans död o känslorna river genom kroppen... Skulden att vilja gå vidare, ångesten att han inte kommer tillbaka... någonsin... 

Stod i trädgården idag o mindes vårt sista gräl... Hur man städade i trädgården... Hur han önskade att jag bara insåg hur fel jag hade o hur rätt han hade... 

Nu ler jag... han kunde vara så envis men han gifte sig med en envisare brud... 👰
Sista gången jag såg honom var den 15 mars 2014...

Att vi kommit så långt som vi har, barnen o jag, kan vi bara tacka Gestaltstudion o all annan terapi för... Utan dem så vet jag inte vart vi skulle vara känslomässigt... Att få träffa människor som vågar vara medmänniskor är helt unikt. Utan dem, utan vår familj o mina älskade vänner, utan Leva & Dela så vore vi inte här idag... 

Å Mathias Fransson, jag lever fortfarande på dina kramar från i lördags... Å Thomas Gadde, you made My day!!! "

Ett samtal via messenger kan skapa glädje och lyfta upp en från det gråa... ett samtal från en vän på andra sidan jorden... 

Att bli omkramad av en bekant som vågar komma fram och bara vara sig skälv... som vågar krama om mig... 

Även om jag till ytan ser hel ut så är mitt inre ett form av pussel.... ett pussel med bitar som inte hänger ihop... de kanske ligger på rätt plats men de är inte tillrätta lagda... Vissa bitar ligger upp och ned... andra bitar saknas... 

Man kan väl säga att ramen är hel... där ligger alla bitar på sin plats... håller ihop pusslet... hörnet är klara... man börjar kunna ursköna mönstret... se vart åt vilket håll det går... 

Att se hel ut till det yttre är ofta ett skydd... att inte visa det krakelerade inre som finns... det som inte är helt...

Med människor som jag känner och som jag vet struntar i om jag blir ledsen, då visar jag mitt sanna jag... den som jag är i dag... änkan efter Johan... 

Men den kvinnan orkar inte visa sig alla dagar för hur ska då vardagen fungera... när man sitter på ett uppdrag och man börjar diskutera begravning eller det kommer en förklaring att man skall inte dricka och köra skoter... 

Då måste man kunna bita ihop... tugga skit och ta sig igenom uppdraget... 

Jag kan tro... nu gissar jag vilt... men jag tror att många känner sig lättade om jag ser ut att må bra... Då kan de släppa kontrollen eller det dåliga samvete de kanske känner för att de fortfarande lever i sin relation... att de är glada för att det inte är deras partner som lever och inte är död... 

Så skulle nog jag känna också... tacka Gud... det gjorde ju Johan och jag när vi satt på L's begravning... Vi tackade för vårt liv... Var så glada att vi levde och fick chansen att fortsätta vårt liv... tackade att vi älskade varandra... att grundkärleken fanns där... 

Om jag då ser fräsch ut och ler, då är väl allt bra... eller...?