Våra.. mina underbara barn...

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 26 mars · Ölmbrotorp · 

"Denna bild får representera mina känslor för mina o Johans underbara grabbarna grus!! 
De är så modiga, mina underbara barn!
Har sagt det till dem men nu skryter jag STORT till er andra!!
Lucas, Ville o Noah Emilsson, ni äger!!! "

Jag minns första gången jag och de små barnen var med till Gestaltstudion... Vi fick-* i uppgift att rita tre cirklar... 

I dessa tre cirklar skulle vi gestalta tre tidpunkter och hur det kändes just då... 

Den första skulle visa tiden precis efter att Johan dött... den andra hur det var just då när vi var på Gestaltstudion... den sista cirkeln skulle visa hur vi trodde det skulle kunna bli längre fram... i framtiden... 

Jag minns hur jag fyllde den första ringen med svart krita... lämnade bara en liten gul prick i allt det svarta mörka... 

Mitten cirkeln fick bli som ett cykelhjul... ekrarna med ett nav i mitten... mellan ekrarna målade jag med färg... olika färger i olika mellanrum... själva ekrarna hade färgen svart... 

Den sista cirkeln blev prickig... inte så mycket svart om jag minns rätt... olika färger på prickarna men mindre svart...

Den första cirkelns svärta var självklart all sorg kring Johans död.. all smärta... men ibland all smärta finns ett litet gult område... Det är mina barn, förklarade jag... det som höll mig uppe genom denna gräsligt mörka tid... när dödslängtan var stor var det mina barn som höll mitt huvud ovanför vatten ytan... det var de som gjorde att det var värt att fortsätta leva... fortsätta här på jorden...

För när det hände och en tid framåt hade jag svårt att se hur mitt liv kunde fortsätta... barnen hade jag ju bara till låns men Johan var mitt allt... Min kärlek... den man jag skulle leva med... 

Detta hade jag svårt att prata om... när jag försökte så blev de runt omkring mig förskräckta och sa hela tiden att jag skulle tänka på barnen... men det gick inte under en period... jag var så täckt av denna blålera och så fast i den nedåtgående spiral som sög mig nedåt... till sist slöt jag mig och pratade inte om mina tankar... 

... tills jag började på Gestaltstudion ... då jag fick veta skillnaden på dödslängtan och på självmordstankar... Jag hade gått med känslan att jag ville ta livet av mig efter Johans död... men det jag kände var en dödslängtan... en längtan efter Johan... 

Det var en enorm skön känsla när jag fick det förklarat för mig och att det är väldigt vanligt att man känner så... jag var inge konstig...   

I dag kan jag se att utan barnen så hade det varit mörkt... väldigt mörkt... men med mina och Johans barn tar jag mig mot framtiden... det gör inte lika ont längre och jag lever idag för min skull också... inte bara för barnens skull...